Givet förutsättningen att inte en enda spelare från Chelseas ungdomsakademi har etablerat sig som en seniorspelare i Chelsea sedan John Terry så kan man tycka det är lite konstigt hur mycket det nu pratas om Chelseas ungdomar. Å andra sidan så är det en lovande grupp ungdomar som den här säsongen har vunnit både UEFA Youth League och FA Youth Cup.
Det kan diskuteras till dödsdagar hur man ska mäta en akademis värde. Att kvaliteten på spelarna åtminstone delvis kan mätas i hur de klarar sig i nämnda ungdomsturneringar är en sak. Det på sikt intressanta för en fotbollsklubb är emellertid hur samma spelare klarar övergången till seniorfotboll. En akademis bestående värde är också antalet spelare som produceras åt a-laget, inte vunna titlar.
För Chelsea har akademin, eller klubbens ungdomsstruktur, fått åtminstone ett ytterligare värde, nämligen som ett sätt att finansiera klubbens verksamhet genom att köpa väldigt lovande spelare billigt och därefter sälja dem dyrt. Ett perspektiv med vilket man bör betrakta exempelvis den nyss gjorda värvningen av Nathan.
José Mourinho har så sakteliga börjat prata om ett annat värde, nämligen att spelare från akademin kan ta sig till a-laget och bidra där. Det är just den kopplingen mellan akademi och a-lag som Chelsea så här långt inte har haft under Roman Abramovichs tid som ägare, men som Mourinho nu menar att man har en strategi för.
Hittills under säsongen har ord emellertid inte haft så mycket med praktisk handling att göra. Ingen av Chelseas akademiprodukter har fått någon särskilt meningsfull speltid med a-laget, även om de i flera avseenden har fått träna tillsammans med dem. Det är först sedan ligatiteln säkrats och under de därefter betydelselösa matcherna, som de verkligen har fått speltid. Det är kanske en tidsfråga men följer också ett mönster.
Att satsa på ungdomar är ett långsiktigt projekt. En manager som däremot utvärderas utifrån sin alltmer kortsiktiga framgång har inte särskilt stora incitament att satsa på en ungdomsspelare framför en etablerad redan färdig spelare. Inte minst i Chelsea, där tålamodet med deras managers har varit episkt lågt, har detta varit ett grundläggande systemfel.
Till och med José Mourinho, som har haft sådana framgångar i och med Chelsea, vet av erfarenhet att hans allt annat än underhållande fotboll kan leda till sparken om framgången av någon anledning skulle börja utebli. Mourinho agerar självklart därefter.
Supportrarna hoppas naturligtvis rätt mycket på sina lovande unga spelare och både tror och vill nog att de ska ta plats i a-laget. Men även bland dem märker man ibland hur ett annat perspektiv tillåts styra. Där finns spelare som Ruben Loftus-Cheek, Nathan Aké, Andreas Christensen, Dominic Solanke och Isaiah Brown runt a-laget, ändå pratas det om spelare som Koke och Antoine Griezmann som ska värvas till stor del som backup-spelare.
Varför det blivit så viktigt för supportrar att det finns så kallade egna produkter i laget är lite oklart. Till stor del handlar det troligtvis om att det ger en känsla av identitet, ett värde i att kunna visa inte bara att man har en stor plånbok utan faktiskt kan producera något helt själv. Kanske en förhoppning om större lojalitet mellan spelare och klubb. Immateriella värden i en alltmer materiell fotbollsvärld.
Det har varit en framstående del av identiteten hos både Arsenal och Man Utd under många år, även om det är oklart vad framtiden bär med sig där. För Chelsea har det inte varit det på riktigt samma sätt och i och med att José Mourinho heller inte verkar tro så mycket på att rotera eller gå runt på många spelare så minskar också utrymme för och behov av att få fram egna unga spelare.
Den bästa titeln för Chelseas akademi den här säsongen var inte UEFA Youth League, och inte FA Youth Cup, utan Ruben Loftus-Cheek, menar nu José Mourinho. Poängen bakom det uttalandet var så klart att det viktigaste för akademin och dess spelare är att se att det går att etablera sig i Chelseas a-lag från akademin. Vilket är helt sant.
Det är heller ingen lätt situation för Loftus-Cheek, som 19 år gammal och utan någon meningsfull erfarenhet på seniornivå, alltså görs till symbol för en hel akademisatsning och ungdomsgeneration. José Mourinho tvekar inte att lägga detta ansvar på honom men det går att fråga sig om han gör det av förtroende för Loftus-Cheek eller som ett sätt att hävda framsteg i en akademisatsning för egen del.
Visst finns det ett positivt symbolvärde med Loftus-Cheek, att andra unga spelare kan se hur han har tagit sig uppåt och framåt och ser det som inspiration. Framgång föder framgång. Men symbolvärdet kan också bli negativt och kan användas på det viset, även av José Mourinho. Genom att använda Loftus-Cheek som alibi minskar trycket på att få fram fler spelare, och om Loftus-Cheek inte presterar perfekt kan detta användas som argument för att värva färdiga spelare snarare än att lyfta fram fler talanger.
Visst kommer Loftus-Cheek att vara omgiven av spelare i världsklass i Chelseas a-lag, men han kommer också vara väldigt ensam på ett sätt som spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Steven Gerrard med flera aldrig var. Det finns ingenstans att gömma sig eller jämnåriga kamrater att dela bördan med. Han kommer bli eller rättare sagt göras till tokenspelaren för Chelseas hela akademi, varje steg bevakat och granskat av en hel fotbollsvärld, och både inom och utanför klubben.
Huruvida Ruben Loftus-Cheek faktiskt blir den spelare som många hoppas han ska bli kommer till stor del bero på hur han klarar av att hantera den press detta medför.
Ett gemensamt drag i mer eller mindre varje riktigt lyckad akademisatsning har varit att flera spelare på samma gång har vävts in i a-laget från akademin. Det innebär inte att alla dessa spelare i slutänden kommer att lyckas men det ökar chansen att någon eller några faktiskt lyckas även på lång sikt. José Mourinho ser ut att gå en annan väg.
Om José Mourinho har något kvar att bevisa som manager så är det att han förmår bygga upp en klubb utifrån en långsiktig struktur, med en tydlig koppling mellan akademi och a-lag. Nu finns i Chelsea såväl ambitionen som spelarmaterialet att göra just detta. Vad som återstår att se är om Mourinho också har metoderna att lyckas.
Framgången är möjlig men allt annat än garanterad. Chelsea har spelarna och José Mourinho påstår sig ha en strategi. Frågan är dock om där finns en struktur och kultur i och runt klubben att verkligen göra planerna för Chelseas akademi till konkret verklighet.