När klubbar som Barcelona och Real Madrid låter sina nuvarande och tidigare spelare vandra runt i media och berätta vad bra de tycker om andra klubbars spelare så genomskådar vi det med lätthet för vad så tydligt är, ett PR-spel för att övertyga spelarna att vilja komma till deras respektive klubbar och driva igenom en flytt dit, möjligen mot den egna klubbens vilja.
Vi har normalt sett lite svårare att genomskåda när engelska klubbar i grund och botten gör likadant, även om det då betydligt oftare handlar om att övertyga spelare om att stanna kvar i klubben och skriva på nya kontrakt. Ändå är ju det vad som så ofta sker och som framför allt är vad som sker just nu med Liverpool och Raheem Sterling.
För den som likt Sterling befinner sig i ena skyttegraven av ett sådant PR-krig är det dock svårt att ta fel på. Jamie Carragher framstår möjligen som trovärdig men inte särskilt rimlig när han i grund och botten hävdar att en spelare ska ta vad klubben ger honom och hålla käften. John Barnes, som själv lämnade Watford för Liverpool, ger ett tydligt intryck av ”gör som jag säger, inte som jag gör!”
Raheem Sterling har också blivit irriterad på vad han anser vara felaktiga kontraktsuppgifter som läckts av Liverpool till media i syfte att sätta press och påverka opinionen mot honom. Sterling själv är naturligtvis inte oskyldig, även om det vore hans agent som håller i trådarna, genom att utan klubbens vetskap göra en personlig intervju med BBC och nu fortsätta sin förhandling med klubben via samordnade läckor till media.
Det är sällan särskilt produktivt när förhandlingar på det här viset förs via media. Offentlighet leder till att prestige kommer in i förhandlingen och prestige leder till låsta positioner och en ovilja att hitta gemensamma lösningar och kompromisser. Det mer än något annat talar mot att Liverpool och Raheem Sterling kommer kunna hitta tillbaka till varandra.
Om prestige styr diskussionen mellan klubb och spelare så verkar ideologi vara skiljelinjen i diskussionen i media. Många förfasar sig över hur en ung spelare, knappt torr bakom öronen, kan få för sig att försöka ”hålla en klubb gisslan”, och verkar förespråka samma hållning med sådana spelare som med terrorister, sådana med vilka man aldrig förhandlar. Ett inte helt konstruktivt perspektiv.
Prestige är självklart en stor del i problemet. Raheem Sterling ser sig själv och vill uppfattas som en framstående engelsk talang och spelare på Champions League-nivå, och vill ha en lön i paritet med detta och med klubbens bästa spelare. Liverpool å sin sida har sin prestige som en historisk engelsk storklubb och vill inte framstå som att behöva truga någon spelare att spela för dem.
Liverpool har skäl att känna sig frustrerade. De har gett Raheem Sterling en chans att utvecklas, speltid i a-laget och genom klubbens status har även Sterlings status och marknadsvärde flerdubblats. Men givet att de själva hämtade honom från QPR:s akademi så kan man vare sig förvånas eller låta sig uppröras alltför mycket över att Sterling tillämpar samma resonemang nu på Liverpool som då på QPR.
Ger man sig in i leken så får man också leken tåla.
Det hade varit klokare av Liverpool att hålla sin frustration för sig själv och inte ge sig in i en mediaförhandling. Det hade gett både klubb och spelare en out att hitta en kompromiss utan prestigeförlust. Det hade framför allt inte behövt irritera spelaren i onödan och få denne att känna att Liverpool inte har något emot att hävda sitt eget intresse på Sterlings bekostnad.
Därmed hade Raheem Sterlings avsiktsförklaring via media igår kväll kunnat undvikas. John Cross på The Mirror uttalar sig på ett så tydligt och otvetydigt sätt om hur Sterling tycker och tänker att han omöjligtvis kan ha skrivit en sådan krönika utan att ha pratat direkt antingen med Sterling själv eller dennes agent Aidy Ward. Det är kort sagt ett beställningsjobb.
I det polariserade samtalsklimat som följer på förhandlingar och uttalanden i media blir innehållet underordnat avsändaren. Ironiskt nog är det Steven Gerrard som bäst av alla, även om det riskerar begravas under misstankar att Gerrard går Liverpools ärenden, formulerar det som borde vara sakfrågan för Raheem Sterling:
”He should sign a new deal here. Brendan is a fantastic man-manager and puts a lot of time and effort into the development of an individual. The danger for these young players is they want it all too soon and they go chasing it. Then they go to another club and just become a number.”
Få har uttryckt det dilemma som drabbat så många lovande unga engelska och brittiska spelare de senaste åren på ett så tydligt sätt. Visst kan Steven Gerrard bestickas med att på sätt och vis tala i Liverpools sak, han hade aldrig oavsett läge rekommenderat Sterling att byta klubb, men det innebär inte att vad han säger för den sakens skull är felaktigt.
Det är förståeligt att Raheem Sterling vill spela Champions League och det är förståeligt att Sterling vill ha så bra kontrakt som möjligt. Men det finns fortfarande tid för allt detta och vad som är bäst för honom just här och nu är inte nödvändigtvis att lämna Liverpool. Tålamod nu kan leda till högre status, en bättre utveckling och en högre total livslön i framtiden.
Det bygger dock på förtroende mellan klubb och spelare, att Raheem Sterling känner förtroende för Liverpool och att Liverpool känner förtroende för Raheem Sterling. Prestige, låsta positioner och förhandlingar i media antyder att något sådant förtroende inte längre finns. De som vinner på det är antingen Arsenal eller Man City.
Alternativet är att antingen Raheem Sterling eller Brendan Rodgers, eller båda två, kryper till korset och gör en Canossavandring. Att titta framåt och se möjligheter och inte bara problem och oförrätter. Men då måste både klubb och spelare släppa på prestigen. Och sluta prata med varandra via media.