Det har inte varit den bästa veckan vad gäller de pågående försöken att genom regler och avtal jämna ut konkurrensläget inom den moderna europeiska fotbollen. Det nya TV-avtalet i La Liga som var tänkt att omfördela pengar från de två stora klubbarna till övriga spanska klubbar visade sig innehålla den inte helt oviktiga detaljen att dessa båda klubbar ändå är garanterade minst samma TV-intäkter som tidigare under de kommande fem åren; vilket snarare kommer leda till att avståndet till andra klubbar ökar.
Och så igår meddelade UEFA genom Michel Platini att de håller på och gör en översyn av sina omhuldade financial fair play-regler i syfte att lätta upp dessa regler så att det återigen i betydligt större utsträckning ska bli möjligt för ägare att pumpa in externt kapital. Naturligtvis en prestigeförlust både för UEFA och för Platini som investerat mycket förtroendekapital i dessa regleringar.
En cyniker kunde hävda att UEFA möjligen trodde att det först och främst var engelska klubbar som skulle ”drabbas” av dessa regleringar, men när det istället har visat sig vara huvudsakligen franska och italienska klubbar, bland de västeuropeiska klubbarna, som hamnat i kläm så är det inte längre lika intressant att hålla fast vid reglerna.
Karl-Heinz Rummenigge, ordförande i European Club Association, och VD för Bayern München, var tämligen rakt på sak i sin kommentar. Han hymlade inte särskilt mycket med att det fanns stora klubbar i Italien – läs Milan och Inter – som i nuläget fick det allt svårare att kvalificera sig till Champions League och att reglerna behövde lättas upp för att underlätta för dem. Som av en händelse står båda klubbarna på tröskeln till att bli uppköpta av nya ägare.
(Det är något jag gillar med tyskar. Det är inte så mycket rundsnack med dem, utan rakt på sak utan krusiduller.)
En teori är att det engelska nya TV-avtalet som skapat ett större tryck än tidigare inte minst från de italienska och övriga europeiska klubbarna. Det är ett avtal som naturligtvis ger dessa engelska klubbar väldigt goda möjligheter att konkurrera och i många fall dominera övriga europeiska klubbar lönemässigt utan att de därmed hamnar i brott mot financial fair play. Det säger sig självt att klubbar i ligor utan ens jämförbara TV-intäkter protesterar mot en sådan utveckling.
Det förklarar inte nödvändigtvis varför UEFA överger sin financial fair play-bebis. En annan teori är dock att UEFA har upptäckt att detta regelverk helt enkelt inte är juridiskt hållbart. Bara under den korta tid som regelverket har varit i kraft har mer än tio rättsfall blivit en följd, och UEFA:s beslut att lätta upp sitt regelverk signalerar antingen att UEFA inte tror att det är rättsfall de kan vinna, eller att de saknar tid och resurser att kraftfullt driva dessa rättsfall hela vägen, eller både och.
UEFA:s egen motivering för att se över och förändra regelverket är att de vill uppmuntra tillväxt. Naturligtvis genom att uppmuntra nya ägare och nytt kapital till fotbollen. Det är byråkratprat för att medge det som alla hela tiden har sett som regelverkets svaghet: att det skyddade de redan rika klubbarna och högg undan benen av de mindre rika klubbana, och såg denna ordning huggen i sten.
Ekonomi och politik. Det är sådana intressen som styr besluten inom fotbollen och det är kanske inte nödvändigtvis någon dålig sak. Ibland önskar man dock att man såg mindre av rena särintressen.
Personligen anser jag det är klokt att se över regelverket. Dels just för att det begränsar möjligheten till ny konkurrens och nya utmaningar för de redan etablerade klubbarna. Hur mycket rikare, på alla sätt och vis, är inte engelsk fotboll av att Chelsea och Man City tilläts växa fram?! Dels för att jag aldrig är helt förtjust i olika byråkratiers vilja att berätta för fria organisationer och individer vad de får och inte får göra med sina pengar.
Det som hela tiden har varit problemet med vad som ibland kallas för finansiell dopning, det vill säga ägarfinansierade klubbar, är att de bidrar till att inflatera pris- och lönenivåer, och skapar ett ekonomiskt tryck på klubbarna längre ned i seriesystemet att spendera över sina tillgångar. Men det problemet kan man komma åt med hjälp av regler kring lönekostnaderna specifikt.
För engelsk fotboll betyder UEFA:s dribblande med regelverket inte särskilt mycket på kort sikt. Visst blir det ett väsentligt bekymmer mindre för Chelsea och Man City, som får alla möjligheter i världen att spendera utan att behöva bekymra sig om att drabbas av ytterligare truppbegränsningar eller dryga böter.
På längre sikt öppnar det upp för spännande möjligheter. Med de nya TV-avtalen så har engelska klubbar blivit mer attraktiva än någonsin för kapitalstarka ägare som däremot hade kunnat vara tveksamma att ta över en klubb utan någon reell möjlighet att verkligen äta upp försprånget till de fem-sex främsta klubbarna. Utan financial fair plays begränsningar är det däremot möjligt för klubbar som Everton, Aston Villa, Newcastle med flera att göra samma resa som Chelsea och Man City före dem.
Visst kommer de engelska klubbarna få en större konkurrens om de bästa spelarna från några få italienska storklubbar som Milan och Inter, och möjligen Roma. Någon klubb i Spanien och Frankrike kanske tillkommer. Men på det stora hela är inte det någon allvarligare begränsning jämfört med nuläget. Det är tvärtom något som berikar det europeiska fotbollslandskapet.
Det kommer inte innebära något omedelbart inflöde av nya utländska ägare till Premier League och engelsk fotboll. Inträdesbarriärerna är trots allt rätt höga, det finns bara en viss mängd europeiska cupplatser att kämpa om och antalet storklubbar i England kan vara avskräckande. Samtidigt är intäkterna högre än någonsin tidigare och de engelska klubbarna därmed långt mycket mer självförsörjande än förr.
UEFA:s financial fair play-regelverk, likt de allra flesta regelverk, landade i att bevara och konservera det som var. Men utveckling och förbättring förutsätter möjlighet till förändring och en öppenhet för alternativa metoder och tillvägagångssätt. En omvärdering av UEFA:s regelverk möjliggör en sådan förändring.
Motståndare till den så kallade moderna fotbollen och dess grundläggande kapitalism kommer säkert förtvivla ytterligare i indignation över denna reträtt från financial fair play. Men då den ”moderna fotbollens” mest skadliga och osympatiska drag är cementeringen av en rådande ordning och en institutionaliserad förutsägbarhet mellan upstairs och downstairs, så borde dessa motståndare snarare jubla högt.
För idag har det helt plötsligt blivit svårare än igår att veta vad som kommer att ske imorgon.