”Jag vill ta Leeds tillbaka till Premier League inom två år!” Massimo Cellino, Leeds kontroversiella ägare och president, vet i alla fall vad Leeds fans helst av allt vill höra och det är naturligtvis inget fel på målsättningen i sig. Leeds hör hemma i Premier League.
Problemet är bara att Cellino verkar mena det där rätt bokstavligt, att det är han själv som ska ta Leeds tillbaka till Premier League.
Saker ska göras på Cellinos eget sätt och det ska helst göras av han själv. Från det småttiga som att kontrollera att alla lampor är släckta vid arbetsdagens slut till stora och avgörande frågor som transferpolitik och laguttagning. Cellino bestämmer i allt vilket gör situationen problematisk för alla som vill arbeta med honom och under honom.
Cellinos problematiska relationer med managers och tränare är omvittnade och många. Under sina 22 år i Cagliari hann han med att sparka 35 managers, igår välkomnades Uwe Rösler som den femte managern, eller head coach, under Cellinos 15 månader i Leeds.
”I have made mistakes, a lot of mistakes because I make all the decisions” reflekterar Massimo Cellino, utan att samtidigt reflektera att hans största misstag kanske är att han faktiskt anser sig tvungen att fatta alla beslut.
Leeds supportrar har börjat tröttna på Cellinos egotripp och på en personlighet som kväver klubbens utveckling. Från hans skattestrul i Italien, det bisarra som hans clownerier i samband med intervjuer och presskonferenser, till det rent absurda i hans osakliga påhopp på klubbens supportrar och offentliga avrättningar av uppskattade klubbledare som Neil Redfearn.
https://www.mirror.co.uk/sport/football/news/leeds-sack-neil-redfearn-because-5709088
Massimo Cellino har egenmäktigt förfarat över Leeds hela transferpolicy där medelmåttiga italienska spelare som Marco Silvestri, Giuseppe Bellusci och Mirco Antenucci har köpts till klubben. Spelare som inte presterat något väsentligt på planen och därtill visat sig vara allt annat än positiva förebilder vid sidan av planen.
Många i och runt klubben vittnar också om hur Cellino utövar ett inflytande över själva laguttagningen. Det har gett de italienska spelarna mer speltid än vad deras prestationer förtjänat. Den head coach som varit av annan uppfattning har snart av Cellino betraktats som oduglig och icke önskvärd.
Om en head coach börjar få lite framgång så uppfattas han snabbt som ett hot av Massimo Cellino. Brian McDermott hade Leeds på femte plats i The Championship innan Cellino lade krokben för honom. Neil Redfearn hade en bra resultatsvit i samband med Cellinos avstängning från fotboll, med anledning av hans skattebrott i Italien, vilket gjorde att hans person växte sig för stor för Cellinos tycke och smak.
Det är förmodligen ingen tillfällighet att Leeds bästa resultat på fotbollsplanen har kommit när under de perioder när Cellino själv har haft en mer begränsad roll i klubben.
Varje fungerande klubb behöver en fungerande arbetsordning. En ordförandes uppgift är att, tillsammans med styrelsen, formulera klubbens mål, anskaffa och fördela resurser för att nå dessa mål och anställa de chefspositioner, VD och manager/head coach, som därefter är ansvariga för att uppnå och genomföra dessa mål.
Ordförandens absolut viktigaste uppgift består i att anställa de personer som därefter har ansvaret att genomföra arbetet. Ett facit om 36 managers på 22 år i Italien, och nu fem managers på 15 månader i England, skvallrar om att det är en uppgift som Cellino inte behärskar särskilt väl. Möjligen för att han lägger mer tid på sådant som inte är eller borde vara hans uppgifter.
Utan en fungerande organisation och arbetsordning kommer det inte hjälpa vilken manager eller head coach som än anställs. Uwe Rösler är helt säkert inte ”självmordsbenägen”, som han uttryckte det själv, han hyser säkert någon tro att det kommer gå bra. Men det gjorde garanterat också Brian McDermott, Dave Hockaday, Darko Milanic och Neil Redfearn.
En klubb som Leeds, med en ambition att ta sig upp och tillbaka till Premier League, måste ha en gemensam strategi. Inte flera olika strategier som krockar med varandra; en strategi som formuleras av klubbens ägare och ordförande och en annan strategi som genomförs av dess manager eller head coach.
Varje klok strategi utgår från vad som är klubbens eller organisationens specifika styrkor. Leeds har de yttre förutsättningarna som en egen arena, ett starkt regionalt stöd från politik och näringsliv och en bred och engagerad supporterbas. Men Leeds har också en särskild styrka i deras för tillfället väldigt framgångsrika ungdomsakademi.
Mycket av det arbete Neil Redfearn gjorde med Leeds, och som drog upp laget från ett reellt nedflyttningshot i The Championship, gick ut på att börja bygga Leeds lag runt framstående akademiprodukter som Sam Byram, Lewis Cook, Chris Dawson, Alex Mowatt, Kalvin Phillips, Charlie Taylor, Lewis Walters och Ross Killock. Spelare som kan utgöra kärnan i ett lag som arbetar sig upp mot Premier League.
Det är däremot ett arbete som nu befinner sig i farozonen. Ingen långsiktig satsning på sin egen akademi mår bra av ständiga managerbyten eller en lynnig och egensinnig ordförande. Neil Redfearn har fått ett erbjudande att gå tillbaka till sitt gamla jobb som akademichef, men det var ett erbjudande med armbågen som Redfearn knappast lär tacka ja till.
https://www.theguardian.com/football/blog/2015/may/21/neil-redfearn-leeds-united-massimo-cellino-uwe-rosler?CMP=share_btn_tw
Den allmänna uppfattningen i England är att ingen manager vill jobba under Massimo Cellino. Om Uwe Rösler var klok så ställde han som krav att Leeds utser en director of football med brittisk koppling, gärna med koppling till Leeds specifikt. Samt att Rösler själv tillsammans med denne director of football, för all del gärna i dialog med Cellino, formulerar en gemensam och långsiktig fotbollsstrategi för Leeds – spelidé, transferpolitik, scoutingorganisation – med en tydlig rollbeskrivning för varje central chef och beslutsfattare i klubben.
Lyckas Leeds formulera en sådan strategi, och skapa en sådan klubbstruktur, baserad runt en långsiktig idé att dra maximal nytta av Leeds framstående ungdomsakademi, så kan Massimo Cellino och Leeds lyckas med sin ambitiösa målsättning att inom två år ta sig tillbaka till Premier League.
Men den enda förutsättningen för det är att Massimo Cellino kan acceptera att det inte är han som tar Leeds till Premier League, utan att det måste vara klubben som tar sig dit och att han förstår sin egen viktiga men trots allt begränsade roll i detta arbete. Historien är dock full av romerska och italienska generaler och ledare som fallit offer för sitt eget ego och hybris.
Rom föll när diktaturen format verktygen för samhällets egen undergång. Rom frodades när republiken fortfarande andades och en idé om pluralism och maktbalans ännu var vid liv. Däri ligger tveklöst en lärdom för Massimo Cellino och för Leeds.