Det är inte fel att påstå att Sevilla har byggt en stor del av sitt varumärke och sin popularitet just genom sina framgångar i Europa League. Lika stora som Barcelona och Real Madrid blir de aldrig, men klubbens status har ökat genom sina europeiska cupframgångra och därmed lockar man spelare, tränare och supportrar på ett helt annat sätt och omfattning än tidigare.
Det finns av den anledningen flera engelska klubbar som skulle kunna betrakta Sevilla som en förebild, en klubb att efterlikna. Det vore kanske svårt att få Tottenham och Liverpool att se Sevilla som en förebild, deras ambition är mer inställd på Champions League, men klubbar som Southampton, Swansea, Sunderland, Newcastle, Everton, med andra ord ett helt koppel av klubbar, har mycket att vinna.
Mer om Sevilla och vad engelska klubbar har att lära av dem i denna intressanta Four Four Two-artikel.
Engelska klubbar har vad avser Europa League ett besvärligare läge än Sevilla och övriga spanska klubbar. En betydligt tuffare konkurrens i Premier League gör rotation mer riskfyllt för engelska klubbar. De har också andra finansiella incitament. En enda skillnad i ligaplacering betyder mer i termer av intäkter än vad Europa League gör. Till och med en bra placering i FA-cupen är värt mer ekonomiskt än Europa League.
Det är man kanske inte så intresserad av som supporter. Men är man ägare eller ledare i en klubb, och inte minst har som ansvar för att hålla ekonomin i ordning och inte bara kunna erbjuda utan även betala konkurrenskraftiga löner så känns det hela omedelbart mer betydelsefullt.
Trots det finns det ett långsiktigt värde med Europa League även för engelska klubbar, sportsligt såväl som statusmässigt. Laget utvecklas och förbättras av annat och tuffare motstånd, klubben utvecklas av att behöva hantera och planera nya utmaning, men framför allt ger Europa League utlopp för drömmar och ambitioner utöver en anonym tillvaro i mitten av Premier League.
Det har blivit något av en standard inom engelsk fotboll att betrakta Europa League som ett problem, ett jäkla skit som man är tvingad att baxa ända hit. En del managers ser säkert även en möjlighet i att använda Europa League som ett alibi och en förklaring för sviktande ligaprestationer. De engelska klubbarnas prestationer i Europa League kommer inte bli bättre innan man istället för problem börjar se möjligheter.
Skälen att satsa på Europa League blir inte svagare av att det nu faktiskt finns möjlighet att kvalificera sig till Champions League genom turneringen. Troligtvis den bästa möjlighet klubbar som Newcastle, Everton, Southampton och Aston Villa har att kvalificera sig till den turneringen. Men svårigheterna för dessa klubbar går inte att önska bort, så runt vilka åtgärder kan engelska klubbar bygga en långsiktig Europa League-strategi?
Spelarutveckling
Det jobbigaste med Europa League är det stora antalet matcher i turneringen samt att den spelas över så lång tid, med kvalrundor som inleds redan i juli eller augusti om man har otur. Skador och slitage ställer tuffare fysiska krav på spelarna i truppen, alternativt krav på fler spelare i truppen.
Att framgångsrikt och samtidigt ekonomiskt hållbart hantera dessa krav bygger på att man integrerar spelarutveckling med sin a-lagstrupp. Deltagande klubbar måste bli betydligt bättre på att utnyttja lovande spelare från sina U18 och U21-lag.
En nyss genomförd undersökning visade att U21-spelare i England får blott hälften så mycket speltid 2015 som de fick 2005. Det är alltså en tydlig nedgång och även ett problem. Europa League, tillsammans med Ligacupen och FA-cupen, är en möjlighet att adressera detta problem.
Från klubbhåll pratar man ofta om hur viktigt men samtidigt svårt det är att unga talanger erbjuds riktig tävlingsfotboll. Bland annat därför pratas det ibland om att B-lag borde få spela i seriesystemet. Samtidigt är engelska klubbar dåliga på att utnyttja de möjligheter som trots allt erbjuds.
Europa League är en fantastisk möjlighet till utveckliing för unga spelare. Det säger sig självt att motståndare som Besiktas, Sevilla, Napoli, Leverkusen, Ajax, Zenit och så vidare är bättre för den egna utvecklingen än att ett par gånger om året ställas mot Chelseas, Sunderlands eller Tottenhams reservlag.
Avsikten är inte att spela rena ungdomslag i någon turnering, men att på ett tydligare och mer medvetet sätt integrera fler unga spelare i den ordinarie a-truppen; och se a-lagets tävlingsspel som en metod för spelarutveckling.
Taktik och rotation
Det förutsätter å sin sida att engelska klubbar blir betydligt bättre på att rotera mellan spelare än vad som är fallet i nuläget. Genom att gå runt på fler spelare minskar belastningen per spelare och laget som helhet håller sig fräscht längre under säsongen.
Flera managers är tveksamma till detta. De gillar inte den osäkerhet det innebär att ibland ställa beprövade spelare vid sidan. Ofta upplever de att nya spelare inte behärskar jobbet på planen lika bra som deras huvudsakliga alternativ, vilket innebär en risk.
Även de beprövade spelarna var dock osäkra en gång i tiden. De blev trygga i sina uppgifter genom att få speltid och erfarenhet, genom att någon manager såg deras potential och gav dem chansen trots barnsjukdom. Ingen spelare blir beprövad utan att någon gång få pröva på.
Inte lika omtalat är att även alternativet som många engelska klubbar har valt, att ställa upp omotiverade reservbetonade lag, medför en risk. Det ger möjligen vila till vissa spelare men reducerar lagets kampmoral, självkänsla och sense of urgency. Vilket kan stå dem dyrt under säsongen som helhet, och ofta har gjort det.
Något som underlättar rotation och ett användande av många olika spelare utan alltför negativ inverkan på lagets resultat är taktisk tydlighet. Alltför många tränare fokuserar på enskilda spelare snarare än att utforma taktiska roller på planen.
Tydliga taktiska roller på planen, särskilt om de förmedlas genom hela klubben och inte bara a-laget, underlättar för nya spelare att komma in och prestera tidigt. Det ger dem fler nya variabler att behärska. Att Arsenal över tid har presterat så jämnt och bra beror inte lika mycket på spelarnas kvalitet som på att de har haft många spelare i truppen helt på det klara med sin uppgift på planen.
Effektiv rotation handlar alltså inte bara om att byta ut spelare enligt något på förhand bestämt schema, utan också om att implementera det rent taktiskt i klubben. Det kan alltså inte bara vara fråga om att se kortsiktigt från match till match, utan man måste se långsiktigt över säsongen som helhet och planera framåt.
Nära kopplat till sådana beslut om rotation är även frågor gällande rehab och vila efter match. Olika spelare har olika behov i sådana avseenden så även där är en långsiktig planering nödvändig.
Belöningssystem
Idag råder närmast negativa incitament att satsa på Europa League och signalerna till spelarna i laget är mer eller mindre uttalat att turneringen är helt oviktig. Ska detta vändas går det inte bara att prata om att den är viktig utan detta måste uttryckas i konkret handling.
Det betyder att koppla belöningar till starka prestationer i Europa League; både i individuella spelarkontrakt men också i form av kollektiva lagbonusar. Få spelare drivs enbart av finansiella motiv men det är ändå ingen irrelevant faktor i att påverka motivation och ansträngning.
Dylika belöningar måste naturligtvis även kopplas till managerns anställning. En manager som belönas eller utvärderas enbart utifrån ligaprestation kommer oundvikligen att betrakta allt annat som underordnat detta.
Belöningssystem är en fråga som är aktuell inte bara på klubbnivå utan är även en fråga som bör övervägas på Premier League-nivå för att ge de engelska klubbarna incitament att satsa på Europa League. Premier League drar in enorma summor i TV-intäkter, och en försvarlig del av dessa pengar bör avsättas som särskild bonus till klubbar som gör bra ifrån sig i europeiskt cupspel.
Strategiska samarbeten?
Ett alternativ som har nämnts för engelska klubbar att hantera utmaningen att framgångsrikt navigera Europa League samtidigt som Premier League är att gå in i strategiska samarbeten med de största engelska och europeiska klubbarna.
Idén är att klubbar som Everton, Newcastle, Aston Villa med flera ingår samarbeten med Man Utd, Man City, Chelsea, Real Madrid, Bayern München och så vidare som skickar sina unga spelare dit på lån för utveckling, samtidigt som de engelska klubbarna får tillgång till fler spelare utan större ekonomisk kostnad eller risk.
Det är ett system som alltså skulle likna det system som finns i England mellan klubbarna i Premier League och klubbar i The Football League.
Jag är ändå lite tveksam till ett sådant system. Dels för att det permanentar en slags underordning där var för sig starka engelska fotbollsklubbar får gå med mössan i handen och hoppas på att få låna spelare från de engelska och europeiska elitklubbarna. Skulle klubbarna dessutom närma sig eliten på allvar så har eliten möjligheten att såga av den gren klubbarna sitter på.
Dels för att det institutionaliserar truppmässig kortsiktighet, därtill utan någon potential för ekonomisk vinning och återinvestering. De inlånade spelarna riskerar också ha begränsad motivation i en klubb där de är på besök under en säsong, och dit de kanske till och med känner sig ivägskickade.
Det är ett förslag med en tydlig nyttofunktion för de etablerade elitklubbarna men med inte lika tydlig nytta för klubbarna i andra änden. Ofta ser vi också detta i The Football League, det är sällan ett lag byggt runt lånespelare har lyckats med att svinga sig hela vägen uppåt.