För några år sedan gjorde jag ett jobb om FN där syftet var att kartlägga de granskningsfunktioner som finns inom FN och dess olika organisationer för hur de pengar som medlemsländerna skänker i bistånd används och kommer till konkret nytta. Ett resultat blev föga förvånande att det egentligen inte finns särskilt mycket kontroll och översyn alls, vilket leder till ineffektivitet och ibland även korruption.
Vi var knappast först på den bollen. En diskussion om reformer för ökad kontroll, revision och oversight hade pågått under en längre tid i FN, mellan olika grupper av medlemsländer och inom många medlemsländer. Något grovt sammanfattat så drev USA och Europa på för reformer och förstärkt kontroll och oversight, men utan att någonsin riktigt lyckas.
Skälet var trist men simpelt. Reformer måste beslutas av generalförsamlingen vilken innehåller samtliga medlemsländer. Men länderna i framför allt Asien, Mellanöstern och Afrika har inget intresse av sådana reformer, det är ju huvudsakligen till dessa länder som pengarna går och där det finns ett intresse av att bibehålla status quo. De blockerar alltså reform, i någon slags byråkratisk restprodukt från kolonialtiden.
Det har under de senaste dagarna slagit mig hur förtvivlat många likheter det finns mellan FN och FIFA; även om jag vågar påstå att ren korruption och mutor är till och med ännu vanligare inom FIFA. En organisation med betydligt smutsigare kultur men med ännu färre kontrollmekanismer, det ena följer naturligtvis av det andra.
FBI:s tajming var svåröverträffad. Bara dagarna innan FIFA skulle inleda sin 65:e kongress så slog de till i gryningen. Ett flertal höjdare inom FIFA har arresterats och delgivits misstanke om brott, några har erkänt. Chuck Blazer, CONCACAF:s tidigare ordförande, vändes och användes som mullvad för att samla in bevis mot fler befattningshavare inom FIFA. Det hela artar sig till en av fotbollens främsta skandaler någonsin, kanske den främsta.
Hövdingen ser dock ut att klara sig undan rättsliga åtgärder. Sepp Blatter är inte bland de som FBI har lagt vantarna på, men den systematiska kultur av korruption och smutsspel som FBI och USA:s justitiedepartement sätter lagens långa finger på hade naturligtvis inte kunnat fortgå och frodas under ett ledarskap som inte både kände till och understödde det, såväl aktivt som mer passivt.
Blatter själv försöker nu placera sig själv ovanför det hela och framställa sig själv som lösningen på problemet. Men det är under honom som problemen har slagit rot och, oavsett vad svenska och europeiska fotbollsledare nu ger uttryck för, har blivit ett långvarigt fenomen. Har Blatter inte adresserat eller ens accepterat problemet under sina fyra tidigare mandatperioder så gör han det inte heller under en femte.
För det är ju det som är frågan för dagen i samband med att FIFA idag går till kongress bland annat för att välja ordförande för den kommande mandatperioden. I ena ringhörnan står Sepp Blatter och i den andra ringhörnan Prins Ali Bin Al Hussein. Fyra år till med Sepp Blatter eller ett nytt ledarskap i FIFA?
Svaret på den frågan borde ju vara självklart kan man tycka. Men så är inte riktigt fallet. Precis som är fallet i FN så står USA och Europa tämligen ensamma i sina krav på reform och förnyelse. UEFA och Michel Platini gick i torsdags ut och meddelade att UEFA:s medlemsländer med stor majoritet skulle rösta på Al Hussein i fredagens val. Man får anta att USA och andra länder inom CONCACAF kommer göra detsamma.
Men det kommer näppeligen spela någon roll. Sepp Blatter kom till makten i FIFA inte genom stöd från UEFA utan genom att tämligen bokstavligt placera de afrikanska och asiatiska länderna i sina fickor. Hos dessa länder finns majoriteten av röster på FIFA:s kongress, men samtidigt är det också här som intresset för reformer är som absolut lägst. Det är de som har vunnit och vinner på att bevara det befintliga.
Prins Ali Bin Al Hussein meddelade under torsdagen att han hade fått löfte om cirka 60 röster utanför UEFA, vilket i så fall skulle göra valet mellan honom och Blatter väldigt jämnt. Samtidigt är det en typ av löften som kandidater före honom också har hänvisat till, men som i slutänden har visat sig vara mindre än vatten värda. De säkra pengarna ligger alltså i att Sepp Blatter blir kvar för en femte mandatperiod som FIFA:s ordförande.
Det må ju vara en prestigeseger för honom, även om det samtidigt är en gigantisk förlust för fotbollen. Men sedan då? Den här skandalen kommer ju rulla vidare och stormen lär knappast avta. Blatters hela politiska kapital kommer vara förbrukat även om det inte har riktats några formella åtal mot honom. Blatter pratar om att FIFA nu måste återskapa sitt förtroende, men det kommer vara helt omöjligt med honom kvar som ordförande.
UEFA har sammanträtt i dessa dagar och flaggar också för ytterligare ett sammanträde under nästa vecka i den händelse att Blatter blir omvald som FIFA:s ordförande, och accepterar uppdraget. Då ska UEFA diskutera och besluta om sin relation till FIFA och Michel Platini varslade hotfullt om att inga alternativ var uteslutna, vare sig att gå ur FIFA helt och hållet eller bojkotta kommande VM-slutspel.
Just det sista hotet, att UEFA kollektivt och gemensamt bojkottar kommande VM-slutspel så länge Sepp Blatter sitter kvar på ordförandeposten och så länge inte seriösa reformer genomförs, är det enda reella maktmedel som UEFA egentligen har som jag ser det. Drar sig UEFA ur VM, med länder som Tyskland, England, Spanien, Italien och Frankrike i förgrunden, så vore det ett dråpslag mot hela VM-idéen, något som skulle slå undan de ekonomiska benen på FIFA då dess sponsorer näppeligen vore intresserade av ett VM utan dessa fotbollens sportsliga och kommersiella stormakter.
I det avseendet håller jag inte med Olof Lundh som i TV4:s Nyheterna menar att en bojkott inte hjälper. Jag tror ett sådant beslut skulle kunna hjälpa, så länge hotet faktiskt framstår som trovärdigt. Men jag håller med om att det känns osannolikt, huvudsakligen för att det krävs en politisk vilja och en principfasthet som jag tror helt enkelt saknas inom europeisk, engelsk och svensk fotboll.
Att besluta sig för att inte delta i VM vore ett massivt impopulärt beslut bland alla spelare som ser VM både som ett professionellt skyltfönster och som en av de stora höjdpunkterna i sina karriärer. Det vore också djupt impopulärt hos de miljontals supportrar och konsumenter för vilka VM är mer eller mindre lika heligt som julafton och midsommar. Det vore ett tufft slag mot landslagsfotbollen och mot de nationella förbundens ekonomi.
Men vill man åstadkomma förändring så måste man vara beredd att sätta saker på spel, att riskera något. Alla kan vara för förändring generellt men väldigt få tycker om förändring som medför en kostnad för dem. Den avgörande frågan för framtiden, inte bara för fotbollen och för FIFA, utan också för de UEFA:s och de europeiska fotbollsförbundens moraliska auktoritet, är hur viktigt det egentligen är för dem att åstadkomma en förändring.
Omöjligt är så klart inte, även om Sepp Blatter blir omvald under dagen, att det inom en snar framtid ändå blir så att Blatter avgår. Men att det i så fall görs på ett sätt som är mindre förnedrande för honom själv, han kan framställa det som något han gör för fotbollen. För att få något sådant till stånd så krävs dock att USA och UEFA håller det politiska trycket vid liv.