Jürgen Klopp valde för en tid sedan en tämligen passande liknelse när han skulle beskriva Arsenal och dess spel; han beskrev dem som en orkester i klassisk musik. En liknelse i vilken Arsene Wenger då vore dirigenten.
Arsenals övertygande 4-0-triumf över Aston Villa i FA-cupfinalen var också en triumf för metoden över medelmåttigheten, och för en managementfilosofi över en annan.
Tim Sherwoods managementfilosofi går till synes ut på att utrusta ett gäng skickliga individuella fotbollsspelare med ett gott mått av självförtroende och säga ut dem att gå ut och försöka vinna matchen.
Arsene Wengers managementfilosofi handlar i huvudsak om fotboll som något dessa skickliga fotbollsspelare ska spela tillsammans, att samverka och hjälpa varandra för att vinna matchen.
Matchen på Wembley var symfoniorkestern i all sin prakt mot det skräniga, välmenande men falskspelande garagebandet.
Det där tog sig ett för Aston Villa plågsamt uttryck under matchen. Ingen av deras spelare såg ut att ha någon förståelse för vad den andre spelaren ville göra. De sprang i vägen för varandra, eller blockerade varandras passningsvägar.
För Arsenal var intrycken desto mer behagliga. Enkel ögonkontakt är allt som krävs för att varje spelare intuitivt men samtidigt konkret ska förstå vad sina medspelare vill. Fotboll som poesi.
Arsenal gjorde sin kanske bästa match för säsongen i sin sista match. Man försvarar sin FA-cuptitel och man går upp som mesta segrare i världens äldsta cupturnering.
Alla Arsenals spelare var fem plus över hela högen, från start till målgång. Aston Villas spelare kom näppeligen någon över ett plus, försvaret höll kanske två plus under första halvlek.
Också det var ett av matchens mönster. Arsenal spelade tryggt och med ett leende på läpparna. Det var roligt att spela fotboll. Aston Villa spelade bara med oro i ögonen, de var ovana vid finalsituationen, kunde inte hantera den.
Oavsett situation eller plats på planen så såg Arsenals spelare lösningar på allt. Aston Villas spelare såg bara problem i varje givet läge.
Det resulterade i många lika enkla som oförsvarliga bolltapp för Aston Villa, vilket satte det egna försvaret under upprepade problem. En produkt både av eget dåligt lagarbete med få löpningar och lite rörelse, och av Arsenals strålande kollektiva och defensiva lagarbete.
Det var Aston Villas första dans på Wembley för det här laget, första dans i en FA-cupfinal sedan 2000. Det märktes. Arsenal var här för andra gången på ett år. Det märktes också.
De båda lagens ingångsvärden spelar också in. Arsenal avslutar ligan med en övertygande storseger mot West Brom, där Theo Walcott gör hattrick och hittar zonen lagom till finalen.
Aston Villa å sin sida tappar sin winning feeling lagom till ligaavslutningen. De förlorar tungt mot Southampton och därefter blekt mot Burnley. De hade behövt vara kvar i vinnarcirkeln till den här finalen.
Arsenal vinner FA-cupen och avslutar säsongen på ett positivt sätt. De tar med sig ännu en vunnen cuptitel och kan planera inför den kommande säsongen med förhoppningar om ännu större saker som komma skall. Man har mycket kvar att bevisa.
För Tim Sherwood och för Aston Villa borde den här finalen ha gjort klart hur mycket de har kvar att arbeta med. Det var ett brutalt avslöjande, men samtidigt kanske också nödvändigt.
Arsenal är kvällens stora vinnare. En annan vinnare den här kvällen är Southampton, som i och med Arsenals vinst är kvalificerade till Europa League.
En vinnare är ikväll också Arsene Wenger. Ingen manager har vunnit FA-cupen fler gånger än han. Och finalen blev en propagandauppvisning i hans fotbollsmetods bedövande skönhet och effektivitet när den är som allra bäst.
Att vinna en match där laget som helhet och varje enskild spelare spelar sin absolut bästa fotboll. Tveksamt om det finns någon bättre känsla inom fotbollen.
Vackert så!