Gör om och gör rätt! Petr Cech är Arsenals bästa värvning sedan Sol Campbell

Det ska inte vara så. Så är det definitivt inte i Premier League eller i engelsk fotboll över huvud taget. Övergångar mellan storklubbarna eller rivaliserande klubbar är otroligt ovanliga. Mellan vissa klubbar är det helt och hållet otänkbart och även när det sker mellan större klubbar som kanske saknar den historiska rivaliteten med varandra så är det alltjämt kontroversiellt och något som helst undviks.

Chelseafans kan så klart av den anledningen känna sig milt sagt förbistrade över att Petr Cech nu har beslutat sig för att gå till Arsenal. En toppkonkurrent från samma stad, och ett på förhand genuint hot mot deras kommande försvar av ligatiteln. Ändå känns det som en småaktig och missriktad reaktion, i och med att Chelsea själva har skapat situationen genom att tydligt prioritera en annan spelare som förstamålvakt. Cech själv har dessutom skött det hela mycket snyggt och Chelsea som klubb visade genuin klass genom att låta Cech välja ny klubb helt själv som tack för trogen tjänst.

Borde Cech ha valt en annan klubb? Mja, svårt att säga varför. Han vill vara kvar i Premier League och han vill forsätta spela på högsta nivån. Han är bara 33 år gammal, med potentiellt sett många år kvar, så det är en förståelig ambition från hans sida. Vilken klubb han i så fall än hade valt hade försatt honom i samma konfliktsituation med Chelsea som nu blev fallet. Det hade näppeligen varit bättre för Chelsea om han istället hade gått exempelvis till Man Utd. Även som supporter måste man respektera den individuelle spelarens önskemål och intressen.

Arsenal gjorde alltså klart med Petr Cech igår, för en rapporterad summa om £10m. Därmed åtgärdar Arsenal en av sina grövre missbedömningar på transfermarknaden sedan man valde att inte värva honom 2002 när Cech spelade för Sparta Prag. Arsenals scoutnätverk kom då fram till slutsatsen att Cech inte var bra nog för Arsenal. Cech gick istället till Rennes i Frankrike, och två år senare köptes han av Chelsea och blev en av hörnstenarna i deras väldiga lagbygge. Cech var onekligen bra nog. Arsenals kanske största misstag på transfermarknaden under Arsene Wengers tid som manager.

Ett misstag blir dock aldrig bättre av att upprepas. Någon kanske rynkar på pannan åt att Petr Cech är 33 år gammal. Det är emellertid ingen större ålder för en målvakt, Cech har i själva verket minst fem år kvar i den absoluta toppen av världsfotbollen. Man Utd värvade Edwin van der Sar när denne var 35 år gammal och fick ut sex väldigt bra år av honom, ingen skulle i efterhand komma på tanken att beskriva det som ett dåligt beslut. Cechs ålder och rutin är snarare en styrka och fördel med värvningen, inte någon nackdel.

Arsene Wenger är inne på sitt fjärde stora lagbygge med Arsenal. De två första av dessa lagbyggen är utan tvekan Arsenals bästa någonsin och bland engelsk fotbolls bästa någonsin. Gemensamt för båda dessa lagbyggen var att de hade sin utgångspunkt i två målvakter av världsklass. David Seaman i det första lagbygget, Jens Lehmann i det andra lagbygget. De tillförde stadga, stabilitet, självförtroende och vinnarinstinkt. Arsenals och Wengers tredje lagbygge hade storhet i sig men saknade en bra lösning på målvaktssidan, och Arsenals hela defensiva organisation led som en följd, och storheten blev aldrig mer än en obesvarad förhoppning.

Petr Cech är en utmärkt värvning som utgångspunkten och hörnstenen i Arsenals och Wengers fjärde lagbygge, och en värvning som tar Arsenal ett stort steg närmare att inte bara kunna lova storhet utan också högst konkret, på plan och i tabell, kunna leverera storhet. Cech saknar möjligen Jens Lehmanns dominerande och kraftfulla personlighet, men han lär inte för den sakens skull sakna auktoritet i omklädningsrummet eller förmåga att organisera sitt försvar.

En av Cechs stora styrkor som målvakt och fotbollsspelare är och har varit hans attityd, hans inställning och förmåga till koncentration. Egenskaper som mer eller mindre samtliga managers som haft honom i sitt lag har lyft fram som väldigt värdefulla. Arsenal har samtidigt under fler år än vad som kan räknas på handens fingrar haft återkommande problem med just koncentration och trygghet i sitt försvarsspel. Det är med andra ord en klubb och en spelare som för tillfället passar varandra väldigt bra.

Nu är det inte riktigt så enkelt som att Arsenal får exakt samma målvakt som har stått i Chelsea i drygt ett årtionde. Jag är rätt skeptisk när jag ser eller lyssnar på uppräkningar om hur många gånger Cech har hållit nollan och dylikt i det underförstådda antagandet att så kommer det nu bli också i Arsenal. Det kan bli så men det är långt ifrån säkert. En målvakt är sällan bättre än det försvar han har framför sig, och i Chelsea hade Petr Cech ett väsentligt bättre försvar framför sig och därtill ett under de flesta åren betydligt mer defensivt inriktat lag.

I Arsenal kommer Cech vara betydligt mer utsatt som målvakt. Arsenal är ett avsevärt mer offensivt inriktat lag än vad Chelsea har varit under hans tio år i den klubben. Det kommer försätta honom i för honom nya och ovana situationer, men det kan också på sitt sätt vara positivt, en ny utmaning att hantera. En sak är emellertid säker, ett Arsenal med Petr Cech som målvakt är defensivt och målvaktsmässigt betydligt tryggare än ett Arsenal utan Petr Cech som målvakt.

Arsenal ska så klart fortsätta vara offensivt inriktade, fortsätta ha ambitionen att göra fler mål än de släpper in, snarare än att likt Chelsea ha ambitionen att släppa in färre mål än de gör. Den enda intressanta frågan är om Petr Cech hjälper Arsenal i den ambitionen. Och det mycket enkla svaret är att självklart gör han det.

Berömlig (+++++)

Det där kan man välja att betrakta som något i stil med att glaset i alla fall är halvfullt. Det är naturligtvis väldigt kul, och något positivt i sig, att sådana spelare kommer fram från de egna leden. Men i denna ironi, högt spenderande på spelare som övertrumfas på planen av unga talanger, finns också för Tottenham oroväckande dilemma.

Erik Lamela värvades för £30m, en rekordvärvning för Tottenham. Roberto Soldado köptes för den närbesläktade summan £26m, Paulinho för £17m, Etienne Capoué för £9,3m, Vlad Chiriches och Nacer Chadli värvades för £8,2m vardera och Christian Eriksen värvades för £11,3m. Totalt £110m med andra ord, och av dessa spelare är det egentligen bara Christian Eriksen och möjligen Nacer Chadli som presterat på en nivå i närheten av valuta för pengarna.

Det börjar bli alltmer uppenbart att om Tottenham ska lyckas bryta de senaste säsongernas slentrian, så kommer nya investeringar i spelartruppen vara nödvändiga. Kanske är det för tidigt att ge upp på vissa spelare som Lamela exempelvis, men det är inte längre realistiskt att tro att spelare som Soldado, Paulinho, Chiriches och Capoue ska kunna sätta eld på White Hart Lane och Tottenhams liljevita tröja.

Vad är då dilemmat? Jo, att Daniel Levy är en affärsman och en tämligen skicklig sådan dessutom. Ska han finansiera nya investeringar i spelartruppen så vill han åtminstone till största delen göra det genom spelarförsäljningar, och ska han sälja spelare så vill han ha betalt för dem på ett sätt som motsvarar vad Tottenham betalade för spelarna.

Men det kommer troligtvis vara omöjligt. Tottenham betalade inflaterade priser för dessa spelare till att börja med, mycket eftersom de säljande klubbarna visste att Tottenham var flush med cash sedan de sålt Gareth Bale och därför kunde ta bra betalt. Spelarnas prestationer i Tottenhamtröjan, eller rättare sagt brist på prestationer, gör också att deras värde på marknaden har sjunkit.

Då är självklart risken att Daniel Levy hellre väljer att behålla dessa spelare än att sälja dem för vad han uppfattar som ett underpris. Och därmed skulle det heller inte bli frågan om några mer omfattande investeringar i spelartruppen, det vill säga spelarköp. Alternativet är självklart att Levy faktiskt väljer att betrakta åtminstone några av dessa spelare som sunk costs, och väljer att sälja dem för vad han faktiskt kan få ut för dem.

Men hur sannolikt är det alternativet? Ett annat alternativ är att Daniel Levy väljer att finansiera spelarköp genom att sälja de spelare som nu förmodligen skulle kunna betinga ett riktigt högt värde på spelarmarknaden, då tänker jag framför allt på Hugo Lloris och Harry Kane. Men börjar Tottenham sälja sådana spelare så befinner man sig i en väldigt dålig spiral, om ambitionen alltjämt är att kvalificera sig till Champions League.

Det har varit konstigt tyst om Tottenham under sommaren. De har förvisso gjort några värvningar, inte minst köpet av Kieran Trippier var bra. Men givet säsongens ljumma avslutning så hade i alla fall jag förväntat mig att det skulle dundra från djungeltrummorna om Tottenham lika mycket som det gör om Arsenal, Liverpool och Man Utd.

Utan att vilja låta överdramatisk, så framstår den här sommaren alltmer som ett slags vägskäl för Tottenham, punkt noll eller den neutrala zonen mellan att å ena sidan göra en rejäl satsning framåt och uppåt mot Champions League, eller att å andra sidan sjunka tillbaka, fortsätta vara något av en halvsäljande klubb, och låta sig nöja med att vara en som mest uppkäftig uppstickare strax under de fem stora engelska klubbarna.

För några år sedan kändes det som om Tottenham var på väg att klivet upp bland de stora klubbarna, då fanns där ambition och framåtanda. Kommer vi om några år känna samma sak, eller kommer känslan istället vara den motsatta, att Tottenham har gjort reträtt från dessa höga ambitioner? Kanske i väntans tider på den nya arena som förhoppningsvis kommer.

Full speed ahead eller cruise control. Det är vad Tottenham och Daniel Levy har att välja mellan den här sommaren. Vill man försöka nå Champions League så är full fart nödvändigt.

Det betyder att en manager eller en klubbledning med ett kompetent ledarskap fortfarande har närmare 20% handlingsutrymme kvar att leka med, och självklart är det i dessa 20% vi hittar varför klubbar som Chelsea och Man City inte har vunnit varenda ligatitel de senaste tio åren, varför Arsenal har presterat så konsekvent under många år, och varför Dortmund åtminstone tillfälligtvis kunde bryta Bayern Münchens monopol.

Den globala revisionsbyrån KPMG räknade på ett motsvarande sätt ut att för att vinna Champions League så måste en klubb spendera minst £140m i lönekostnader varje år. Alla vinnare sedan 2011-12 har spenderat minst denna summa. Den här säsongens vinnare, Barcelona, spenderade exempelvis drygt £175m i lönekostnader under det senaste räkenskapsåret, och beräknas ha spenderat ännu mer under 2014-15.

Tre av fyra klubbar som tog sig till semifinal i Champions League den här säsongen hade lönekostnader över £140m. Det enda undantaget var så klart Juventus, som förlorade finalen, men som ändå alltså presterade betydligt bättre än vad lönebudgeten motiverade. Kanske är det ett undantag som gjorts möjligt av att Juventus samtidigt är den för tillfället enda dominerande klubben i Serie A.

Lustigt nog så har samtliga tre finalister under de tre senaste säsongerna: Juventus, Atlético och Dortmund, spenderat mindre än £140m i lönekostnader under sina respektive säsonger. De har kommit långt men inte riktigt kunnat ta sig hela vägen fram. Med så förhållandevis låga lönekostnader så kan man så klart fundera över hur de trots det lyckades ta sig hela vägen fram till final, andra klubbar borde ha satt stopp för dem.

Men det var så klart det där med att lönekostnaderna bara kan förklara 81% av ett lags prestation. 20%, eller en femtedel, förklaras av bra management, och det har Dortmund, Atlético och Juventus visat upp i överflöd. Samt så klart att Champions League är och förblir en cupturnering där enskilda händelser inträffar och de bästa lagen inte alltid vinner.

Det betyder att KPMG:s någon luddiga slutsats, att endast nio klubbar totalt sett realistiskt kan konkurrera om Champions League-titeln, klubbar som alltså spenderar mer än £140m om året i lönekostnader, inte riktigt visar sig stämma med verkligheten. Enligt KPMG skulle endast fyra engelska klubbar, två spanska klubbar, en tysk klubb, en italiensk klubb och en fransk klubb kunna vinna Champions League. Siffrorna säger oss kanske att det är sant, men siffrorna i sitt sammanhang säger oss också att det inte är hela sanningen.

Trots det så utgör Champions Leagues format en fördel och ett skydd för de allra största klubbarna. Seedning, gruppspel, flera lag från samma land, dubbelmöten i slutspelet, allt det där är faktorer som skyddar de större klubbarna och isolerar dem från risken att åka ur. Det har blivit betydligt ovanligare i Champions League än vad det var i den gamla Europacupen att mindre lag skräller och går långt.

Delvis beror det så klart också på att Champions League har blivit ännu större och ännu mer prestigefull än vad Europacupen en gång i tiden var. Vad som redan då var viktigt för de största klubbarna har alltså blivit ännu viktigare. En viktig förklaring till det är naturligtvis också de pengar det medför för en klubb, både direkt via prispengar och indirekt via kommersiella intäkter, att gå långt i Champions League.

Ett förslag att jämna ut det där har varit att återgå till det klassiska formatet med cupspel och direkt utslagning, kanske till och med hålla sig till enkelmöten snarare än dubbelmöten. Men det förslaget missar en rätt viktig aspekt. Nämligen att en direkt förutsättning för Champions Leagues tillväxt, och dess väldiga marknadsvärde hos TV-bolag och sponsorer, var att garantera att många fler av de största klubbarna deltar, att dessa klubbar får spela många matcher, samt att de största klubbarna garanterat spelar mot varandra.

Jag kan förstå de principiella resonemangen varför man föredrar Europacupens gamla format. Personligen kommer jag dock inte ifrån att Champions League är en betydligt häftigare turnering, att den är väsentligt svårare att vinna nu och att standarden uppenbart är bättre, och att jag helt enkelt inte vill vara utan en europeisk klubbturnering där samtliga de bästa europeiska klubbarna är med från början.

Klubbarna med störst ekonomiska resurser kommer alltid ha en fördel inom fotbollen. Det är egentligen ingenting nytt, så har det i själva verket alltid varit av lätt insedda skäl, även om skillnaderna också har blivit större. Men, precis som Dortmund, Atlético och Juventus har visat, om man gör det bästa av sitt 20% managementkapital, så finns goda möjligheter att faktiskt konkurrera med superklubbarna.

Allra helst som överlägsna ekonomiska resurser inte alltid för med sig de bästa incitamenten för att verkligen jobba disciplinerat med frågor som organisation, ledning och management. Vilket inte minst engelska klubbar har visat med överdriven tydlighet de senaste säsongerna.

Det skulle markera slutet på en nio år lång period för Aston Villa som började i dur och slutar i moll. Randy Lerner köpte Aston Villa 2006 och investerade inledningsvis rejält i klubben. Det köptes nya spelare både till a-lag och till ungdomslag, ungdomsakademin utvecklades och Villa Park moderniserades; totalt investerade Lerner under sina första fem år drygt £200m i klubben.

Med investeringarna följde höga ambitioner, och Aston Villa pratade på allvar om att utmana om Champions League-platserna. Med Martin O’Neill som manager kom Aston Villa i närheten men aldrig riktigt hela vägen. Efter fem år skulle dock investeringarna reduceras rejält, till stor del på grund av Lerners egna ekonomiska situation, och Aston Villas resultat såväl som ambitioner förändrades.

Aston Villas sjuttondeplats den här säsongen är klubbens sämsta ligaplacering på exakt 20 år. Det är samtidigt kulmen på en stadigt nedåtgående kurva ända sedan Martin O’Neill valde att lämna klubben bara någon dag innan säsongen 2010-11 skulle börja, som en följd av att Lerner inte längre var villig att fortsätta investera i spelartruppen.

Lerners ambition med Aston Villa från och med 2010 har inte varit att ta klubben till Champions League. Den har istället varit att göra klubben finansiellt hållbar igen, och skära ned kostnaderna på ett sätt som gjorde klubben mer intressant för en köpare. Netto har Aston Villa under Lerners fyra sista år spenderat knappt £10m per år på spelare, en rejäl nedgradering.

Vad händer med en ny ägare, kommer Aston Villas ambition återigen bli att ta sig till Champions League eller åtminstone till Europa League? Så borde så klart vara fallet, Aston Villa är en engelsk storklubb. Men mycket handlar om hur mycket en ny ägare faktiskt är villig att investera.

Aston Villa har fallit tillbaka i tabellen för att de investerat betydligt mindre än sina konkurrenter. Av de tolv klubbar som spelat i Premier League samtliga säsonger mellan 2010 och 2015 så är det bara Tottenham, Newcastle och Everton som netto har spenderat mindre än Aston Villa; och Tottenham har bara gjort det på grund av försäljningen av Gareth Bale. Stoke, Sunderland och West Brom har samtliga investerat mer, likaså flera nykomlingar i Premier League under denna tidsperiod.

En ny ägare måste alltså investera, och under den närmaste femårsperioden dubbla eller tredubbla Aston Villas årliga budget för förstärkning av sin spelartrupp. Det för inte upp Aston Villa på samma nivå som någon av de fem-sex stora klubbarna, men väl upp ovanför övriga klubbar. En ny ägare måste alltså låta TV-intäkterna arbeta.

Samtidigt har inte Aston Villa råd att upprepa samma misstag som Randy Lerner gjorde under sina första fem år. Att försöka konkurrera med de engelska superklubbarna enbart genom att spendera pengar på spelartruppen är som att försöka vinna en pistolduell med kniv. Det måste jobbas mer medvetet med Aston Villas akademi, som är bra men som underutnyttjats framför allt under Paul Lambert.

Läget ser ändå ljust ut för Aston Villa. Randy Lerner har gjort ett viktigt och lyckat arbete med att sänka klubbens kostnader och sälja av dyra och otillräckliga spelare. Laget består av en kärna av skickliga spelare och talangfulla yngre spelare. Aston Villa är den största klubben i sin region med en stor supporterbas, en stor och modern arena som kan utvecklas ytterligare, och har sin hemvist i Englands näst största stad.

Aston Villa värderas som ett av de 25 starkaste varumärkena inom den globala fotbollen, trots magra framgångar under många år och trots de senaste fyra-fem årens svältkur. I en sådan värdering ligger dock Aston Villas anrika och välkända historia, intäktsströmmarna i Premier League, deras arena, och inte minst dera stora supporterbas i och utanför Birmingham och England, och den ekonomiska potential som denna medför.

En ägare med ambition och vision har alltså goda möjligheter att göra något riktigt stort med Aston Villa.

Min personliga vision av Premier League är en liga där klubbarna med tiden blir bättre och bättre, och detta på bred front. Jag föreställer mig en liga med fem-sex superklubbar som i nuläget. Men också att det under dessa superklubbar växer fram en kader om cirka tiotalet välskötta, resursstarka, ambitiösa och drivna storklubbar.

Vilken liga det skulle utgöra grunden till! Omöjligt? Knappast. Everton, Aston Villa, Southampton, Sunderland, Newcastle, Swansea, Watford, Norwich och Leicester utgör i sig själva en intressant plattform för en sådan utveckling. Bakom dem cirklar andra klubbar som också har potential att utvecklas i rätt riktning, såsom Middlesbrough, Crystal Palace, West Brom, QPR, Nottingham, Leeds, Sheffield Wednesday och Sheffield United, Wolves, Derby, Ipswich, med flera.

Det är inte en utveckling som kommer ske allt på en gång, helt och hållet linjärt eller för den delen på kort tid. Det kommer ta tid, och det kommer gå både upp och ned längs vägen, men bara den här sommaren så vore West Ham, Aston Villa, Newcastle och Everton en väldigt bra början på ett sådant äventyr.

När FA invigde sitt St George’s Park, det nya landslagskomplexet där samtliga landslag skulle träna, och där utbildning av tränare skulle ske, så var det med högtflygande planer för framtiden.

På den tekniska sidan, det vill säga hur man jobbar med att utveckla fotbollen och spelarna i England, så har Gareth Southgate haft huvudansvaret, och det har storstilat pratats om att genom St George’s skapa ett ”England DNA”.

Hittills får man emellertid mest intrycket av att arbetet har gått ut på att skrubba engelsk landslagsfotboll ren och från allt som är engelskt i dess DNA, och rakt av plagiera en spansk eller kontinental spelstil.

Det är inget fel i att analysera och arbeta med sina egna brister, lika lite som det är något fel med att ta till sig andras styrkor och intryck utifrån. Men det måste ske i samklang med vad som faktiskt är sina egna styrkor och bästa egenskaper.

Glömmer man bort sina egna unika styrkor kan man aldrig bli något mer än en blek kopia.

Kanske är det orealistiskt att tro att några djupare tankar ska kunna komma från FA. Man kan så klart fråga sig, om man nu försöker tillgodogöra sig till exempel spansk eller tysk kompetens, varför man då inte anställer tysk eller spansk kompetens på vad som nu är Gareth Southgates position?!

Det är rimligtvis där sådan kompetens kan göra betydligt mer nytta än när FA beslutar sig för att anställa först Sven-Göran Eriksson och sedan Fabio Capello på förbundskaptensposten, inte minst i tron att man då kommer tillgodogöra sig utländsk kompetens.

Luftlandsätt ett utländskt tränarteam med erfarenhet från dylik utveckling från något annat land. Ge det teamet ett långsiktigt mandat över fem-tio år att efter eget huvud och egen kompetens reformera engelsk utbildningsstruktur och landslagsorganisation.

Men det är som det är med FA. Det är mycket vackert prat men samtidigt också tomt på tankar. Och man är olidligt fast i ett institutionaliserat tänkande. Det märks i personaltillsättningen likaväl som i deras olika försök till regleringar.

Längre utanför boxen klarar inte FA av att ta sig än att genom reglering kvotera in engelska spelare i engelska klubbar. Idén att ett mer grundläggande problem kan vara att engelska spelare inte ens överväger att spela i andra klubbar än i engelska klubbar föresvävar dem inte ens.

Om FA verkligen skulle vilja åstadkomma någonting av värde, så skulle de skapa program som uppmuntrade unga engelska spelare att flytta utomlands för att få speltid och söka nya intryck i sin fotbollsutbildning.

Det finns kulturella skäl till att engelska spelare är ovilliga att söka sig utanför landets gränser. Och det finns ekonomiska skäl till att de föredrar engelska klubbars löner. Men inga av dessa skäl borde behöva vara oöverstigliga för alla spelare.

På sikt skulle det vara ett betydligt mer effektivt utvecklingsarbete än att som nu försöka importera kontinentala idéer till det engelska förbundet, men med engelska tränare som något slags politiskt filter. Idéer som spelarna redan stöter på i betydligt mer utvecklad form i sina klubbar.

In med utländsk tränarkompetens till det engelska fotbollförbundet, och ut med engelska spelare till utlandet. Vill man integrera så ska man integrera på riktigt, inte måla ränder på en häst och påstå att det är en zebra.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Tyrone Mings (LB), 22 år, till Bournemouth. Otroligt uppskattad både som spelare och som person i Ipswich, en lovande och skicklig vänsterback som Bournemouth nu har sprängt sitt eget transferrekord för att värva. Kan vara en framtida storback. Väl godkänd (+++)

Gerard Deulofeu (ST), 21 år, till Everton. Everton behöver komplettera sitt anfall och med Deulofeu får man ett sådant komplement, en spelare som kan spela både som anfallare och som offensiv yttermittfältare. Deulofeu har varit i klubben förut och bör därför trivas. Med beröm godkänd (++++)

Efter att ha presterat klubbens sämsta säsong på närmare 25 år så stod Man Utd inför en för dem annorlunda situation innan den här säsongen, att försöka bygga upp laget igen och genomföra en säsong utan att samtidigt besvära sig med något europeiskt cupspel. Louis van Gaal var managern som fick uppdraget att ta över efter David Moyes.

Det blev en händelserik sommar för Man Utd, även om den inte heller den här gången kändes alltför genomtänkt. Van Gaal kom sent till klubben efter att ha följt Holland hela vägen till semifinal i VM, vilket gjorde att både värvningar och viktiga personalbeslut fattades sent. Ander Herrera och Luke Shaw var två tidiga spelarköp men det var värvningarna som gjordes senare som skulle chocka många, inte minst Angel Di Maria och Radamel Falcao.

Det blev inte någon bra inledning alls på ligan för Man Utd, som faktiskt bara lyckades vinna tre av sina tio första matcher, samma antal matcher som man för övrigt förlorade under den perioden. Under en lång tid av säsongen skulle det visa sig svårt att se någon resultatmässig skillnad mellan van Gaal och Moyes, men i och med att andra lag presterade väsentligt sämre den här säsongen så låg Man Utd ända från slutet av november på en eftertraktade Champions League-platsen.

En förbättring var dock uppenbar, nämligen Man Utds spel och självförtroende på hemmaplan, som varit okaraktäristiskt bedrövligt under Moyes. Men under Louis van Gaal vann Man Utd 14 av sina 19 hemmamatcher, och spelade oavgjort mot Chelsea och Arsenal. Det vägdes emellertid ner av ett helt bedrövligt facit på bortaplan under säsongen, där Man Utd bara lyckades vinna sex matcher på bortaplan, förlora fem och spela åtta oavgjorda.

I slutänden lyckades Man Utd med viss marginal säkra fjärdeplatsen, vilket i alla fall motsvarade minimimålet för säsongen. Till stor del lyckades man dock tack vare andra lags brister och tillkortakommanden. Lika frustrerande som oroväckande var också att se hur laget hade möjlighet på andraplatsen med sex matcher kvar av säsongen bara för att helt bort med tre raka förluster i ett avgörande läge.

Cupspelet växlade mellan bedrövligt och sorgligt för Man Utd under säsongen; den tidiga matchen i andra omgången av Ligacupen mot MK Dons satte tonen för hela höstsäsongen sedan Man Utd förlorat med 0-4 i vad som måste betraktas som den enskilt sämsta insats av något Man Utd-lag sedan någon gång på tidigt 1970-tal. I FA-cupen gick det något bättre i meningen att Man Utd snubblade sig fram mot bekvämt motstånd som Yeovil, Cambridge (omspel) och Preston. I kvartsfinalen blev det dock tvärstopp på hemmaplan mot Arsenal.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Om Glazers visade något under sommaren så var det att de absolut inte var blyga att spendera stora pengar på transfermarknaden om behovet och viljan fanns att göra det. Juan Mata hade redan värvats för dyra pengar, och under sommaren skulle Man Utd betala stora summor för i tur och ordning Ander Herrera, Luke Shaw, Daley Blind och Marcos Rojo, slå det brittiska transferrekordet för Angel Di Maria, samt skriva på ett formidabelt låneavtal med Radamel Falcao. Genom anställningen av Louis van Gaal visade Glazers också att de kanske hade lärt sig läxan från sitt första försök att hitta en ersättare till Alex Ferguson.

MANAGER (+++)
Hyllades som en frälsare vid beskedet om att han var Man Utds nye manager, men efter förra säsongen sökte Man Utds supportrar förmodligen efter varje halmstrå de kunde finna. I själva verket blev Louis van Gaals första säsong hyfsat medelmåttig både spelmässigt och resultatmässigt. Under stora delar av säsongen såg van Gaal ut att sakna en taktisk spelidé likaväl som han envisades med att antingen inte spela vissa spelare, eller spela vissa andra spelare på positioner som inte passade dem. Van Gaal lyckades dock bibehålla en viktig faktor som Moyes misslyckades med, förtroendet från spelarna och stödet från fansen.

FÖRSVAR (+++)
Sju sorger och minst lika många besvär var vad Man Utds försvar erbjöd under säsongen. Backlinjen framstod genomgående som virrig och oorganiserad och regeln var att motståndarna alldeles för ofta bjöds på chanser som de aldrig hade kommit i närheten av för några år sedan. Flera olika spelare prövades i backlinjen men en enda känsla var bestående, nämligen att det kändes som en risk varje gång bollen befann sig i eller i närheten av backlinjen. Otaliga var de situationer som räddades upp av David De Gea.

MITTFÄLT (++++)
Den lagdel som huvudsakligen presterade för Man Utd under säsongen. Laget var hela tiden skickligt på att behålla och kontrollera bollinnehavet vilket reducerade motståndarnas chanser i defensiven. Vad som emellertid också avslöjades var Michael Carricks fortsatta betydelse på Man Utds mittfält för att omvandla defensiv och bollinnehav till offensiv slutprodukt. Ander Herrera och Juan Mata var också två spelare som hittade sina respektive roller på Man Utds mittfält, samtidigt som både Ashley Young och Marouane Fellaini visade sig bli viktiga offensiva krafter på lite olika sätt.

ANFALL (+++)
På pappret fick Man Utds anfall det att vattnas i munnen av läckerhet, med spelare som Wayne Rooney, Robin van Persie och Radamel Falcao. Det vattnades i munnen under säsongen också, av kräksmak. Van Persie hittade aldrig formen men verkade hitta tillbaka till skadebänken, Falcao var en skugga av sitt forna jag, samtidigt som Rooney under stora delar av säsongen av skäl lika oförklarliga som korkade härjade runt på mittfältet. Kapaciteten finns i anfallet men precis som i defensiven så måste det finnas en organisation och en taktisk idé.

HÖJDPUNKT: Man City (h) 4-2
Många skulle säkert vilja nämna bortasegern mot Liverpool också, och det är naturligtvis en het kandidat, men det här var trots allt matchen som i huvudsak fick Man Utds fans att känna att det faktiskt hade skett seriösa framsteg under säsongen och något återställde självförtroendet på Old Trafford. Kölhalningen av de högljudda grannarna är i princip det enda Man Utd kan och bör ta med sig till nästa säsong.

ÅRETS SPELARE: David De Gea
Inget snack om vilken spelare som hade den bästa säsongen i Man Utd. Det är inte så ofta i fotboll som just målvakten kliver fram som den så uppenbart bästa och mest betydelsefulla spelaren, det brukar vara vanligare i typ ishockey, men De Gea lyckades under säsongen genom att rädda poäng och vinst i en rad matcher under säsongen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Adnan Januzaj
Upp och ner, ner och upp, likt göken som galer i granens topp. Januzaj var en av få ljuspunkter under en mörk fjolårssäsong under David Moyes men förde en betydligt mer anonym tillvaro under Louis van Gaal. Fortfarande dock löjligt talangfull och kan han hitta sin plats i van Gaals spelsystem, vad nu det är för spelsystem, så har Man Utd en stjärna i sina led.

ATT GÖRA

(1) Mittförsvaret. Man Utds enorma misstag på transfermarknaden förra sommaren var att man inte prioriterade värvningen av minst än till mittback av hög klass. Behovet var lätt insett sedan både Rio Ferdinand och Nemanja Vidic lämnat klubben. Man Utd har helt enkelt inte råd att göra om det misstaget den här sommaren.

(2) Anfallet. Robin van Persie och Radamel Falcao är inte längre alternativ som går att bygga upp ett anfall runt. James Wilson är för grön och då är Wayne Rooney för ensam i truppen, även om Javier Hernandez fortfarande är en mer än intressant spelare, även om jag tvivlar på att van Gaal ser det så. En anfallare till bör dock Man Utd försöka hitta.

(3) Centralt mittfält. På offensivt mittfält har Man Utd ett överflöd av väldigt kompetenta spelare, inte minst med köpet av Memphis Depay. Mer av ett problem finns dock på centralt mittfält, inte minst då Carrick börjar bli till åren och mer skadedrabbad. Ander Herrera och Daley Blind kan göra jobbet, men Man Utd behöver en djupt liggande spelfördelare.

NIVÅ: 70%
Det finns mycket kapacitet kvar att hämta i Man Utd jämfört med Louis van Gaals första säsong som manager. Spelare som inte presterar på topp tillsammans med en inte helt tydlig taktisk organisation skapade ett lag som mycket sällan under säsongen nådde upp till sin högsta nivå. Frågan som fortfarande förblir obesvarad är om Louis van Gaal är managern som kan ställa detta tillrätta.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Titelstriden. Minimimålet uppnåddes den här säsongen men att sluta fyra kan inte vara någon rimlig målsättning för Man Utd. De går knappast in i nästa säsong som någon favorit till ligatiteln, och det behöver inte nödvändigvis vara så att man faktiskt vinner ligan, men man måste åtminstone vara med i striden in på säsongens upplopp.

Kvartsfinal. Först ska Man Utd så klart ta sig till Champions Leagues gruppspel, vilket kan bli krångligt nog, men sett till säsongen som helhet så vore allt annat än slutspel i Champions League att betrakta som ett misslyckande för Man Utd, och kvartsfinal den omgång där Man Utd kan känna att man gjorde en bra comeback i Champions League.

Cupvinst. Det är lite tragiskt att Man Utd faktiskt inte har vunnit FA-cupen på över ett årtionde, även om man sedan dess har varit i två finaler, en cup i vilken man har haft en sådan tradition. Louis van Gaal har en hel del kvar att bevisa i termer av cupspel med Man Utd, och målsättningen bör vara att vinna i alla fall en av Ligacupen eller FA-cupen.

GAME OF THRONES: House Targaryen
Dominant hus i Westeros historia som erövrade hela kontinenten för länge sedan, enade de sju kungarikena under en krona, och under flera hundra år besatt järntronen. Avsattes i samband med ett rebelluppror ett antal år innan händelserna i Game of Thrones inleds, och vandrar nu över landet i sökandet efter upprättelse. Så mäktigt var deras styre under så lång tid att det fortfarande viskas oroligt om dem i tron att de inom kort kommer att  resa sig igen.

BETYG: Godkänd (++)

England sopar rent i ett kval och tar sig till ett mästerskap. I mästerskapet snubblar England krokben över sig själva, begår ofattbart naiva defensiva misstag och misslyckas ständigt och jämt med att hitta ett fungerande offensivt spel. Det är så det ser ut på seniornivå och det är så det tydligen ser ut på juniornivå också.

Det är självklart ingen tillfällighet. Mästerskapskompetens är en faktisk skicklighet som ett landslag måste ha. Men det är en kompetens som England helt saknar.

Mest irriterande är att vi nu kommer få ägna de närmaste dagarna åt att höra Gareth Southgate spinna historien att det viktigaste var hur England spelade, som om vi någonsin skulle få höra något liknande från ett portugisiskt, italienskt eller till och med svenskt landslag. Det viktiga är att hitta ett sätt att spela som fungerar.

Något fungerar som leder till att man vinner. Något fungerar inte när man knappt gör några mål och när man släpper in mål efter mål efter defensiva hjärnsläpp.

Det har blivit till någon slags religion med bollinnehav. Gareth Southgate verkar ha ramlat i den fällan. För det första både överdrivs och missuppfattas ofta tanken med bollinnehav, som vi alla vet. För det andra så känns det som om England försöker påtvinga sig själva en spelstil som helt enkelt inte passar för dem.

Engelsk fotboll har under årtionden handlat om fart, om hög press, om att kontrollera yta och tempo minst lika mycket som bollen. Från varje teori i moderation, men jag tror mycket på att spela på sina styrkor, och det är något som England och engelsk fotboll helt har tappat bort, också på klubblagsnivå men främst tydligt är det på landslagsnivå.

Harry Kane må ha haft en fantastisk säsong, och visst kan han fortfarande utvecklas till den stjärna som alla hoppas, men nog är det ett svaghetstecken av honom att gå ifrån U21-EM utan att göra ett enda mål eller ens något särskilt avtryck.

På samma tema så är det så klart oroväckande att Englands anfallspar, som består av de två kanske hetaste unga engelska anfallarna i Premier League, Harry Kane och Danny Ings, kopplade till Tottenham respektive Liverpool, alltså inte lyckas göra ett enda mål ens tillsammans. Engelska stjärnor som faller platt i ett mästerskap.

Samma gamla story.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Dimitri Payet (ST), 28 år, till West Ham. Kanonvärvning av West Ham, snudd på fem plus, men mina fördomar mot offensiva spelare från Ligue 1 som flyttar till England gör sig sällande. Målfarlig, passningssäker, kreativ och mångsidig anfallare som kan bli otroligt nyttig för West Ham. Med beröm godkänd (++++)

Roberto Firmino (ST), 23 år, till Liverpool. Har jag väl sagt att Liverpool behöver värva fler ”Luis Suarez” så kan man inte snåla med berömmet när de faktiskt gör det. En mångsidig anfallare som både kan göra mål och skapa chanser, en värvning som både fyller ett behov i Liverpool och visar på ambition. Berömlig (+++++)

En mer problematisk försäsong än den som Crystal Palace hade att brottas med är svår att föreställa sig. Crystal Palace avslutade säsongen innan på ett storstilat sätt under Tony Pulis, men under sommaren, och kort tid innan säsongen skulle inledas så väljer Pulis att säga upp sig, med den underförstådda eller officiella förklaringen att Pulis inte anser att Crystal Palace investerar tillräckligt mycket i sin spelartrupp.

Sanningshalten i det beror på perspektiv. Sju spelare värvas förvisso in till ett sammanlagt värde av knappt £10m. Tony Pulis ville nog se en större investering än så, samtidigt som Crystal Palace hade en förhållandevis bra och stark spelartrupp till att börja med. Crystal Palace valde hur som helst att inför säsongen utse Neil Warnock till Tony Pulis efterträdare, ett beslut vars klokhet kunde ifrågasättas.

Höstsäsongen visade inte på klokheten. Crystal Palace förlorade hälften av matcherna under våren samtidigt som man bara lyckades vinna tre av sina ligamatcher. Laget låg fast förankrat runt eller under nedflyttningsstrecket och såg ut att vara ett av lagen dömda till nedflyttning, inte minst under en katastrofal decembermånad helt utan seger. I det läget agerar dock Crystal Palaces klubbledning och ersätter Warnock med Alan Pardew.

Precis som Pulis fick fart på Crystal Palace under våren förra säsongen så lyckades Pardew få fart på Crystal Palace under den här vårsäsongen. Crystal Palace vinner sina två första matcher med Pardew, tre av sina fyra första, och totalt under vårsäsongen vinner Crystal Palace tio av sina totalt 18 ligamatcher, en tydlig förbättring mot höstsäsongen och Crystal Palace avancerar upp till tiondeplatsen i tabellen.

Cupspelet bestod inte av några stora bedrifter. I Ligacupen blev det förlust efter förlängning på hemmaplan mot Newcastle i den tredje omgången, och i FA-cupen blev Liverpool för svåra i den fjärde omgången, också det på hemmaplan.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Man kan fråga sig varför Steve Parish, Crystal Palaces ordförande, landade på Neil Warnock som ersättare till Pulis, men en bit in i augusti kan det så klart ha varit frågan mer om en brist på alternativ än ett aktivt val. Sanningen är att klubbledningen var satt i en svår situation efter Tony Pulis plötsliga avhopp och tvingades agera snabbt. Agerade man snabbt inför säsongen så agerade man emellertid beslutsamt och genomtänkt under säsongen när man tidigt efter årsskiftet anställde Alan Pardew.

MANAGER (+++)
I grund och botten är det två managers under varsin halva av säsongen som ska betygsättas. Bedömer man Neil Warnock helt själv så blir det svårt att hamna högre än ett eller möjligen två plus, men han höll åtminstone Crystal Palace runt eller strax ovanför vattenytan. Bedömer man å andra sidan Alan Pardew helt själv så blir det knappast lägre än fyra plus. Den stora skillnaden är att Pardew verkar taktiskt och psykologiskt ha fått ut betydligt mer av skickliga spelare som Yannick Bolasie, Jason Puncheon och Wilfried Zaha.

FÖRSVAR (+++)
Defensivt kan man inte ha för allvarlig kritik mot Crystal Palace som kanske inte är världens bästa lag på att kontrollera matchbilden eller bollinnehavet, men som har en tillräckligt välorganiserad backlinje för att hantera många av de målchanser som motståndarna lyckas skapa. Scott Dann, Damien Delaney, Joel Ward och Martin Kelly har utgjort grundplåten i Crystal Palaces defensiva uppställning, framför Julien Speroni i målet, vilket knappast har varit någon spektakulär besättning men ändå fullt tillräcklig för att få jobbet gjort.

MITTFÄLT (++)
Mittfältet har genomgående varit Crystal Palaces svagaste lagdel under säsongen. Då avses i huvudsak det centrala mittfältet då ytterpositionerna till stor del används för att täcka upp bakåt och snabbt vända spelet framåt när möjlighet ges. Men Crystal Palace lyckas dock sällan kontrollera bollen på mittfältet, vilket innebär att motståndarna tillåts skapa chanser framåt samtidigt som de själva inte skapar alltför många chanser framåt. Joe Ledley och Mile Jedinak är ett erkänt tufft mittlås framför backlinjen, men framåt har fart premierats framför teknik.

ANFALL (++++)
Gränsen är inte helt självklar mellan Crystal Palaces anfall och väldigt offensiva yttermittfält. Hur som helst så tillhör faktiskt Crystal Palace de mest effektiva lagen offensivt sett, trots att laget skapar förhållandevis få chanser. Glenn Murray och Dwight Gayle bidrar med sina mål i anfallet men kännetecknande för Crystal Palace är att dessa får hjälp med målskyttet från förhållandevis många olika spelare, bland dem Yannick Bolasie, Jason Puncheon och Wilfried Zaha.

HÖJDPUNKT: Liverpool (a) 3-1
Crystal Palace levererade några minnesvärda segrar under säsongen, inte minst hemma mot Man City. Deras höjdpunkt kom emellertid på bortaplan, i näst sista omgången på Anfield. Det skulle vara Steven Gerrards högtidsstund, men det blev istället en uppvisning av ett fräckt, modigt och farligt Crystal Palace.

ÅRETS SPELARE: Jason Puncheon
Hade en strålande säsong med Crystal Palace och konkurrerar om utmärkelsen huvudsakligen med Yannick Bolasie. Tog stort ansvar på en för honom ovan position på centralt offensivt mittfält och gjorde det förhållandevis bra även om hans främsta talang ligger på någon av ytterpositionerna. Det var dock en väldigt viktig insats för Crystal Palace och Puncheon var inte minst därför en mycket betydelsefull spelare under säsongen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jerome Williams
Talangfull vänsterback som 20 år gammal och kommandes från Crystal Palaces ungdomsled skulle kunna bli ett intressant tillskott i backlinjen. Crystal Palace har redan starka mittbackar och en skicklig högerback, men vänsterbacken är en position där laget inte är lika starkt och där Williams helt klart kan sikta på att göra den platsen till sin egen.

ATT GÖRA

(1) Centralt mittfält. Så länge inte Crystal Palace kan kontrollera en matchbild på centralt mittfält så kommer laget vara sårbart defensivt och förhållandevis lättlästa offensivt. I vilken utsträckning det ingår i Alan Pardews grundspel är oklart men James McArthur och Jason Puncheon är inte tillräckligt skickliga krafter framåt för att lyfta Crystal Palace.

(2) Bredda defensiven. Crystal Palace har en bra backlinje men samtidigt också en backlinje som framstår som ganska skadekänslig. Om exempelvis Scott Dann går sönder så faller en stor del av backlinjen. Några stora värvningar är kanske vare sig behövda eller realistiska, men Crystal Palace kommer behöva fylla ut försvaret.

(3) Behåll nyckelspelare. Crystal Palace har en lycklig situation i att både ha ett rätt högt antal väldigt skickliga spelare offensivt, dock ej tillräckligt profilstarka för att ha väckt storklubbarnas intressen, samt även tillräckligt bra ekonomi på egen hand för att hålla dem kvar i klubben. Viktigt projekt i sommar att behålla spelare som Puncheon, Jedinak, Bolasie med flera.

NIVÅ: 90%
80% under hösten och 95% under våren är väl hur man rimligtvis bäst beskriver Crystal Palaces säsong. Så värst mycket bättre än vad Crystal Palace presterade under våren med Alan Pardew är inte rimligt att tro att de kan spela utan att först komplettera spelartruppen. Pardew har visat skicklig att få ut hög effekt av sina lag på kort sikt men måste nu visa att han kan få ut effekt också under lång sikt.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Undvik nedflyttningsstrid. Det är tveksamt om övre halvan är en realistisk målbild för Crystal Palace som emellertid absolut borde kunna hoppas på en säsong i vilken de inte är indragna i nedflyttningsstriden alltför långt in på säsongen. Ett stabilt avslut runt platserna 12-15 vore att betrakta som en bra säsong.

Cup run. Crystal Palace har egentligen det mesta som normalt sett krävs för att gå långt i cupspel. Ett välorganiserat och lagom hårdfört försvar, ett lågt liggande defensivt mittfält, skickliga och framför allt snabba kontringsspelare i offensiven. Cupspel handlar om att inte förlora, och det borde Crystal Palace kunna hantera bättre än de gjort tidigare säsonger.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

https://www.bloomberg.com/news/articles/2015-04-22/dortmund-said-to-be-insured-for-champions-league-revenue-losses

En fundamental aspekt av all professionell idrott är att det hela tiden finns en risk inblandad, man tävlar om någonting. En sådan sak som klubbar faktiskt tävlar om är att ta sig till Champions League och de sportsliga och ekonomiska fördelar det innebär. Vad Dortmund har gjort är alltså att sätta detta helt eller delvis ur spel.

Dortmund tog ut försäkringen 2012, efter att klubben precis vunnit sin andra raka Bundesligatitel. Försäkringen går ut på att Dortmund är garanterade 70% av klubbens Champions League-intäkter, upp till någon på förväg förhandlad nivå, oavsett om de kvalificerar sig eller ej. Myntets andra sida är så klart att Dortmund löpande får betala 30% alla faktiska Champions League-intäkter.

Det är en typ av negativ försäkring som är förbjuden inom engelsk fotboll i syfte att skydda mot matchfixning eller bildandet av negativa incitament inom fotbollen. Tanken är så klart att om en klubb vet om att den inte drabbas negativt av att missa Champions League, eller något annat mål, så finns inte samma motivation att verkligen satsa allt.

Helt irrelevant är ju inte det argumentet om man i efterhand betraktar just Dortmunds säsong, som länge låg väldigt långt ner i tabellen under lång tid av säsongen. Enligt försäkringsavtalet ska bara tre direktörer i Dortmund ha haft tillåten kännedom om avtalet, för att undvika en trist situation, men frågan är så klart både om detta verkligen hölls hemligt och hur det påverkade signalerna från klubbledning till lagledning under säsongen.

Dortmund har agerat klokt kan tyckas, de har i alla fall inte brutit mot några regler. Samtidigt, i och med att reglerna är olika i olika länder, så leder det också till ett ojämnt spelfält i det avseendet. Sedan kan man som sagt ha idrottsmoraliska aspekter på ett dylikt arrangemang.

Bundesliga lyfts ofta fram som någon slags idealistisk motbild till det betydligt mer kommersiellt drivna Premier League. Det stämmer i vissa avseenden, supporterkulturen och föreningstraditionen är exempel på det. Men bakom idealbilden, och under glittret i toppen av Bundesliga, så döljer sig också rätt tuffa ekonomiska problem och den här typen av ekonomiska arrangemang som ger bilden ett annat djup och en annan nyans.

Det är naturligtvis upp till var och en att bilda sin egen uppfattning kring den här typen av försäkringsarrangemang. Personligen är jag skeptisk, av de skäl som gör att sådana arrangemang förbjudits inom engelsk fotboll, men också för att det i min mening är ytterligare ett sätt för de stora och etablerade klubbarna att rigga spelfältet och göra sig immuna mot hot underifrån.

Frågan är så klart också hur försäkringen påverkar Dortmund. De måste så klart se till att snarast möjligt ta sig tillbaka till Champions League, annars kommer inte försäkringsbolaget vara intresserade av att förlänga avtalet. Avtalet är i nuläget lönsamt för försäkringsbolaget så länge som Dortmund kvalificerar sig till Champions League minst tre av fyra säsonger.

Dortmund har prisats för ett långsiktigt arbete under många år. Men efter att precis ha missat Champions League en säsong, kommer deras agerande förändras till det mer kortsiktiga i syfte att komma undan antingen att försäkringsavtalet sägs upp eller att premien höjs kraftigt?

:::

TRANSFERKOLLEN:

Kristoffer Nordfeldt (GK), 26 år, till Swansea. Swansea har släppt sina två backup-målvakter och behöver således en andramålvakt bakom Lukasz Fabianski. Huruvida Nordfeldt, värvad från Heerenveen, ser sig som andramålvakt återstår att se, men det är så han får börja. Väl godkänd (+++)

Mark Hughes visade redan under sin första säsong med Stoke att han var på väg att lyfta laget uppåt i tabellen igen med ett spel som var mer kreativt och offensivt än vad Stoke mäktat med under Tony Pulis. Istället för att försöka spela mittbackar på varenda position på planen så investerade Hughes i mer bollsäkra spelare och Stoke började så sakteliga att anpassa sitt spel.

Inför säsongen förstärkte Mark Hughes med spelare som Phil Bardsley, Steve Sidwell och Dionatan Teixeira. I anfallet valde Hughes att komplettera med två intressanta spelare i Mame Biram Diouf och Bojan Krkic, två anfallare som båda under säsongen fick om inte ett genombrott direkt så i alla fall ett uppsving i sina respektive karriärer.

Stokes spel verkar inte ha försämrat Stokes resultat. Under säsongen vann Stoke fler matcher än de förlorade, för första gången under Stokes tid i Premier League, och slutade på klubbens högsta tabellplacering hittills i Premier League, på nionde plats. På motsvarande sätt slutade Stoke faktiskt med positiv målskillnad, även om det förvisso krävdes en 6-1-seger mot Liverpool i sista omgången för att åstadkomma det.

Om Stokes höstsäsong i bästa fall kan beskrivas som genomsnittlig så tog Stoke rejäl fart från och med julsäsongen och framåt. Från annandagen fram till början av mars förlorar Stoke bara två matcher i ligan och vinner sju matcher, vilket utgör grunden för Stokes marsch uppåt i tabellen. Även avslutningen på säsongen är stark med tre vinster och bara en förlust på lagets sista sju matcher under säsongen.

Om cupspelet finns inte mycket att säga. Stoke vinner två matcher både i FA-cupen och i Ligacupen. Vinster mot Portsmouth och Sunderland i Ligacupen följs upp av en förlust mot Southampton i den fjärde omgången. Vinster mot Wrexham och Rochdale, vinsten mot Wrexham satt långt inne, följdes upp av en förlust mot Blackburn i den femte omgången. Inga fiaskoinsatser men heller inga särskilt bra insatser.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Det krävs ett särskilt mod att ändra på något som trots allt har fungerat under flera år. Peter Coates, Stokes ägare och ordförande, har investerat relativt sett stora summor pengar i Stoke, som trots det var ett lag som stannat upp i sin utveckling under Tony Pulis. Coates kunde se den utvecklingen och var även lyhörd att uppfatta att Stokes supportrar började tröttna på en i bästa fall funktionell fotboll som visade allt större tecken på att inte längre fungera. Få ägare hade haft både insynen och modet att i ett sådant läge byta vägbana, manager och spelidé.

MANAGER (+++++)
Mark Hughes har på många sätt varit en av den här säsongens obesjungna hjältar efter att ha gjort ett strålande jobb med Stoke, som självklart inte får samma uppmärksamhet som i andra större klubbar. Att framgångsrikt leda förändring är svårt, inte minst om man samtidigt förväntas åstadkomma bra resultat, men Hughes har på ett effektivt sätt fått med sig spelarna på sina idéer och förnyat spelartruppen med kloka värvningar som till skillnad från förut har varit mer av budgetalternativ. Hughes gjorde under ett par säsonger både en löjlig och förlöjligad figur i QPR och Fulham men har tagit revansch både på sig själv och sin omgivning i Stoke.

FÖRSVAR (++++)
En av Stokes största förändringar går att se i försvarsspelet. Stokes försvar har alltid varit effektivt på sitt sätt men tidigare har det mest handlat om en lågt liggande backlinje som var bra på att blockera och få bort de många målchanser som skapades. Stokes defensiva kvaliteter nu går till större del ut på att förhindra motståndaren att alls få målchanser, även om man fortfarande är bra på att hantera de målchanser som uppstår. Ryan Shawcross, Phil Bardsley, Eric Pieters, Geoff Cameron, Marc Muniesa, Marc Wilson och, under våren, Philipp Wollscheid har delat på uppgifterna framför Asmir Begovic i Stokes mål.

MITTFÄLT (+++)
Stokes mittfält har blivit bättre än förut, till största delen på grund av att laget nu i större utsträckning syftar till att kontrollera matchbilden på mittfältet med eget bollinnehav. Det har gjort att Stoke har blivit bättre på att förhindra motståndarnas målchanser men även bättre på att skapa egna målchanser, i båda avseendena är Stoke bättre än ligans genomsnitt vilket också förklarar deras slutliga tabellplacering. Glenn Whelan har varit en ständigt närvarande spelare på mittfältet, liksom Steven N’Zonzi, men det är med Charlie Adam och Stephen Ireland som Stoke hittade ett spel som lyfte dem under säsongen.

ANFALL (+++)
Stoke har genomgående ”alltid” varit ett lag som har producerat lägst antal mål och målchanser i Premier League. Gjorde man förut ett diagram över Premier League-lagens offensiva statistik så fick man expandera skalan för att få med Stoke i bilden. Den här säsongen placerar sig Stoke i samma offensiva ruta som de engelska topplagen, en anmärkningsvärd förändring. Stoke ligger förvisso väldigt nära ligans genomsnitt i båda avseenden, men det är ingen tvekan om att ett mer framåtsträvande spel på mittfältet skapar fler chanser, och spelare som Peter Crouch, Mame Biram Diouf och Bojan Krkic har varit förhållandevis bra på att utnyttja dem.

HÖJDPUNKT: Liverpool (h) 6-1
Det har faktiskt funnits ett antal möjliga höjdpunkter för Stoke under säsongen; att besegra Man City och Arsenal på hemmaplan exempelvis, liksom att göra dubbeln på Tottenham och vinna med 3-0 mot dem på hemmaplan. Men få saker lär ha varit så söta som att avsluta säsongen på Britannia Stadium och då fullständigt mosa Liverpool med tennissiffror.

ÅRETS SPELARE: Charlie Adam
Adam är inte alltid den mest sympatiske spelaren på planen men den här säsongen verkar Adam ha hittat tillbaka till mycket av det som gjorde honom till en beundrad spelare med Blackpool, vilket fick Liverpool att öppna plånboken och köpa honom för en summa som Alex Ferguson ansåg att bara hans hörnor var värda. Den kreativa kraft på centralt mittfält som Stoke alltid saknade under Tony Pulis.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jack Butland

ATT GÖRA

(1) Defensivt mittfält. Det vore gnidet att vara alltför kritisk mot Stokes defensiva mittfält, som har gjort ett bra jobb med att hålla motståndarna borta från målchanser, men det är också den lagdel där Stoke förmodligen har minst kvalitet. En spetsvärvning på den positionen kan förstärka laget ytterligare en nivå utöver vad Glenn Whelan och Steven N’Zonzi mäktar med. Å andra sidan kanske Hughes kan få ut mer ur Steve Sidwell.

(2) Kanterna. En aspekt av Stokes offensiv kan tveklöst förstärkas vilket är de offensiva ytterpositionerna. Spelarna där är i mina ögon förhållandevis endimensionella och har haft svårt att hävda sig under säsongen. Istället för att bygga laget runt de klassiska snabba spelarna så bör Stoke försöka hitta yttrar med en mer teknisk och bollkreativ förmåga.

NIVÅ: 90%
Mark Hughes har gjort ett riktigt bra jobb med ett på pappret tämligen begränsat spelarmaterial. Hughes har med andra ord visat vad man kan uppnå med en genomtänkt och konsekvent taktisk plan. Ändå så har inte allt klickat under säsongen och spelare som Steve Sidwell, Marko Arnautovic, Victor Moses och Peter Odemwingie borde ha kunnat prestera bättre. Att de inte har gjort det har hämmat Stokes offensiv.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Övre halvan. Man vill så klart hävda att alla lag ska hela tiden försöka höja sina målsättningar, men för Stoke förblir det en rimlig målsättning att försöka sluta säsongen på tabellens övre halva. De europeiska cupplatserna är ännu inte helt realistiska för dem att konkurrera om.

Wembley. Stoke har å andra sidan möjligheten att ta sig ut till Europa via någon av cuperna, precis som man gjorde för fyra år sedan. Det finns både skicklighet och hårdhet i Stoke nog för att gå långt i någon av cuperna, och att ta sig till Wembley i en av dem borde inte vara någon omöjlighet.

GAME OF THRONES: House Umber
Rent visuellt finns det mycket som påminner mig om Stoke i House Umber, vars emblem är en vrålande jätte som precis har gjort sig fri från de kedjor som bundit honom fast. Om Stoke var någon jätte kan så klart diskuteras men laget har gjort sig från de kedjor som höll dem fast under Tony Pulis och upptäcker just nu att det kan röra sig mer fritt på planen.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Amerikanska klubbar tar ju här ett namn som får laget att låta särskilt tufft, hårt eller skräckinjagande. Typ Kings, Giants, Cowboys, Bulls, Sharks, Eagles eller Patriots. Loggorna blir ju därefter, till och med Mighty Ducks logga ger oss intrycket av en särskilt elak ankdjävel som käkar vackra svanungar till frukost och spottar upp dem till lunch.

Engelska klubbar har andra typer av namn och så socialt stigmatiserat har den amerikanska klubbkulturen blivit att om någon klubb skulle få för sig att kalla sig för något i stil med Lions eller Tigers så skulle de bli ömsom utskrattade och ömsom utskällda. Assem Allam i Hull vet vad jag pratar om. Engelska klubbar har andra typer av namn, oftast med någon form av social, regional eller politisk betydelse såsom City, United, County, Forest eller Athletic.

Det finns vissa undantag även inom engelsk fotboll så klart. Vissa engelska klubbar har andranamn i form av djur. Men i de engelska klubbarnas fall handlar det sällan om elaka och hårda djur, utan istället små söta pippifåglar såsom kanariefåglar, ugglor, sånglärkor och svanar. Den elakaste fågeln som förekommer verkar vara en skata.

Loggorna, klubbmärken och maskotar blir så klart därefter. Några undantag kan man emellertid hitta. Så en enkel genomsökning ledde mig fram till följande lista över de fem hårdaste och elakaste klubbarna i England, åtminstone sett till deras klubbsymboler:

(5) Watfords dopade ren

Jag var länge övertygad om att det var en älg som Watford hade i sin logga även om jag inte riktigt kunde få ihop vad en älg hade att göra med just Watford. Men se det var det alltså inte, det var istället en ren, vilket syftar på grevskapet Hertfordshire där Watford är beläget. I alla fall, den renen skulle man kanske passa sig för.

(4) Derbys ilskna bock

En allmän regel verkar vara att ju mer verklighetstrogen en klubb försöker göra sin logga desto mindre hård blir den. Derby har inte bekymrat sig om någon direkt avbildning av en stenbock, men deras enkla ritning ger ändå ett skönt intryck av en riktigt pissed off brusabock. Att vara mittback när den bocken kommer rusande mot ens oskyddade mellangärde hade känts mer riskfyllt än om Ramsbottoms permanentade queer ram for a straight guy hade spänt ögonen i motståndaren.

(3) Wolves arga varg

Enkelt är effektivt. Wolves är inte den enda klubben som använder vargen i sin klubblogga men det absolut mest vanliga är att andra vargar mest framstår som en kärvänlig schäfervalp. Det misstaget begår inte Wolves vars varg skrämmer skiten ur mig på ungefär samma sätt som den elaka vargen i Bamse skrämde skiten ur mig som femåring.

(2) Morecambes samurajräka

Om Pixar eller Disney hade fått för sig att göra en film om att hitta en vilsen liten räka istället för en vilsen liten guldfisk, och ge denne räka en sidekick som inte var en pårökt Ellen Degeneres, så hade de förmodligen hittat den perfekte kandidaten i Morecambes ninjaräka. En räka är normalt sett inte något man direkt blir skrämd av men den där räkan hade nog kunnat få Jaws att visa bättre bordskick.

(1) Oldhams Twin Peaks-uggla

Om en uggla någonsin skulle vara skurk i en James Bond-film så skulle Oldhams uggla omedelbart knipa huvudrollen, helt säkert långt före Sheffield Wednesdays glosögda ursäkt till uggla. Oldhams uggla ser ut som ett ondskefullt andeväsen, direkt inflygen från den spöklika granskogen runt Twin Peaks, spridandes en känsla av att den egentligen är något annat än vad den ser ut att vara.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Maarten Stekelenburg (GK), 32 år, till Southampton. Stabilt lån av Southampton av en beprövad målvakt, inte minst nödvändigt i och med att Fraser Forster drabbades av en allvarlig knäskada i slutet av förra säsongen. Bra värvning på kort sikt. Väl godkänd (+++)

James McClean (LW), 26 år, till West Brom. Jag blir aldrig riktigt klok på West Brom som jag tycker fortsätta värva halvmediokra spelare som kanske kan hjälpa dem kvar på samma nivå men helt säkert inte kan lyfta dem till en högre nivå. Utfyllnad. Godkänd (++)

Youssuf Mulumbu (CM), 28 år, till Norwich. Samtidigt väljer West Brom att släppa Mulumbu, som kanske var för spelskicklig som mittfältare för Tony Pulis smak. Lysande för Norwich dock som får en bra spelare till väldigt billigt pris, en klar förstärkning. Med beröm godkänd (++++)

Man City går in i den här säsongen som regerande mästare och skall alltså för andra gången på tre år försöka försvara sin ligatitel. Deras första försök att försvara en ligatitel blev ett tämligen blekt sådant. Frågan var om Manuel Pellegrini skulle göra ett bättre jobb i det avseendet.

En nyckelaspekt i det avseendet är hur ett vinnande lag förnyar sig genom nya spelare, högre energi och ny konkurrens. Man City var förhållandevis anonyma på transfermarknaden under sommaren, även om spelare som Bacary Sagna, Fernando och Eliaquim Mangala värvades. Ingen av dem fick däremot något större genomslag. I så fall fick det fräcka lånet av Frank Lampard större effekt på laget.

Man City inledde säsongen förhållandevis svagt. Segrar mot Newcastle och Liverpool följdes upp av tre raka matcher utan vinst, med en hemmaförlust mot Stoke som mest uppseendeväckande. Ytterligare fem poäng skulle tappas under hösten vilket skulle ge Chelsea ett stort försprång i tabellen. Åtta segrar på nio matcher under november och december skulle dock äta upp det försprånget, men en katastrofal januari och en allmänt sett svag vårsäsong gjorde att Man City till sist föll ifrån.

Ett dubbelt mönster under säsongen var att Man City mådde bra av att få möta Man Utd. Efter att ha vunnit första matchen på hemmaplan i början av november så skulle man ge sig ut på en lång vinstsvit som gjorde att de skulle ta ikapp Chelsea i tabellen. Förlusten mot Man Utd på bortaplan i mitten av april som förde dem ned till fjärdeplatsen följdes också av en vinstsvit i samtliga av säsongens sex sista matcher och andraplatsen kunde säkras med viss marginal.

Den svaga höstsäsongen återspeglade sig också i Champions League. Man City vann inte en enda av sina fyra första matcher, och efter en väldigt onödig hemmaförlust mot CSKA Moskva såg fiaskot mer eller mindre färdigt ut. Men en heroisk vändning av ett 0-2-underläge hemma mot Bayern München gjorde att de via en bortavinst mot Roma trots allt kunde ta sig till slutspel. Väl där blev processen tämligen kort mot ett pånyttfött Barcelona, precis som var fallet förra säsongen.

Det inhemska cupspelet gick inte bättre det. Trots förhållandevis lätta lottningar så åker Man City ut tidigt i både Ligacupen och FA-cupen. I båda cuperna besegrar Man City Sheffield Wednesday på hemmaplan i den tredje omgången, innan de i Ligacupen tar stryk på hemmaplan mot Newcastle och i FA-cupen, också det på hemmaplan, förlorar mot Middlesbrough.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Det går knappast att ifrågasätta investeringsviljan hos Man Citys ägare, där finns inga praktiska begränsningar i det avseendet. Men med en ålderstigen spelartrupp och ett koppel av dyra värvningar som har haft endast ett begränsat inflytande på lagets prestationer så går det att ifrågasätta ledningens långsiktiga strategi. Detsamma gäller managerfrågan där det bestämda intrycket är att klubbledningen i bästa fall bara går i väntans tider eller i värsta fall tvekar mer än en holistisk Hamlet.

MANAGER (++)
Manuel Pellegrini fick mycket kritik under säsongen och en hel del av den också välförtjänt. Han anställdes av klubben till stor del för att förbättra lagets prestationer i Champions League, och även om det skett i viss utsträckning så är inte den faktiska förbättringen vare sig tillräckligt stor eller ihållande. Mycket av kritiken riktades dock mot hans taktiska beslut under säsongen som till synes kostade Man City många viktiga poäng i ligaspelet. Oförmågan att hålla spelartruppen motiverad är också ett problem som Pellegrini inte helt av egen förskyllan har haft att brottas med, utan att riktigt lyckas.

FÖRSVAR (+++)
Enkla och onödiga misstag. En viktig del i förklaringen till Man Citys stundtals svaga prestationer. Man City släpper till förhållandevis få chanser, bara Man Utd och Southampton släpper till färre. Men koncentration och organisation har stundtals brustit i försvaret vilket kan stå ett lag dyrt. Misstag på mittfältet, där både Yaya Touré och James Milner stundtals gått bort sig taktiskt, har också skapat situationer som Man Citys försvar inte lyckats hantera. Vincent Kompany, Martin Demichelis, Pablo Zabaleta, Gael Clichy och Eliaquim Mangala har utgjort de vanligaste spelarna i backlinjen under säsongen.

MITTFÄLT (++++)
Få mittfält i ligan kan kontrollera och dominera en matchbild riktigt lika bra som Man Citys. Det har dock visat sig under säsongen att motståndarna har kunnat manövrera bort Man Citys mittfält, huvudsakligen för att spelarna inte alltid har varit beredda att ta tillbakajobbet. Mittfältet bestående av Fernando, Fernandinho, Yaya Touré, Frank Lampard, James Milner, Jesus Navas och David Silva kan dock kontrollera bilden, hålla motståndarna borta från målchanser men samtidigt vara väldigt produktiva framåt själva – inget lag i ligan skapar lika många chanser som Man City.

ANFALL (+++)
Ett anfall med Sergio Agüero borde inte rimligtvis kunna få något annat än fem plus men samtidigt har Man City stundtals också varit lite för beroende just av Agüero, och ett återkommande problem Man City har haft under säsongen har varit att förvalta alla sina målchanser. Spelare som Edin Dzeko, Stevan Jovetic och Wilfried Bony har inte bidragit med mål i den utsträckningen som Man City hade kunnat förvänta sig, vilket möjligen också speglar en taktisk prioritering från Pellegrinis sida.

HÖJDPUNKT: Bayern München (h) 3-2
Det har länge pratats om att europeisk cupfotboll på Etihad inte har skapat samma energi och entusiasm som på Anfield och Old Trafford, helt enkelt för att traditionen inte riktigt finns där på samma sätt. All tradition har dock sin början och om inte Man Citys lika magiska som nödvändiga vändning mot Bayern från 0-2 till 3-2 får den europeiska temperaturen att höjas på Etihad så lär inget lyckas.

ÅRETS SPELARE: Sergio Agüero
Under en allmänt sett blek säsong för de flesta av Man Citys spelare så sticker Agüero ut i alla avseenden. En världsspelare på alla sätt, öser in mål, och utan Agüero den här säsongen så hade Man City kanske inte ens behövt besvära sig med Champions League kommande säsong.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Karim Rekik
Har varit lovande länge vilket brukar kunna vara ett tecken på att en spelare kanske aldrig kommer längre än så. Men Rekik framstår som den ende ungdom i Man City just nu med faktisk chans att slå sig in i a-laget och dessutom i en lagdel som Man City behöver förstärka, mittförsvaret. Långskott om Rekik kommer få några chanser under kommande säsong, eller lånas ut, men omöjligt är det kanske inte.

ATT GÖRA

(1) Försvaret. Ett bra anfall är vad som i slutänden vinner en liga men en stark defensiv är en hygienfaktor för att alls kunna vinna ligan. Och Man Citys försvar har haft för många skönhetsfläckar. Taktiskt behöver de bli bättre organiserade och Man City har även ett arbete framför sig att förnya sin backlinje mer eller mindre från grunden.

(2) Anfallskomplement. Spelare som Edin Dzeko, Alvaro Negredo och Stevan Jovetic lär sitta på väldigt värdefulla kontrakt och vara svåra att bli av med av den anledningen, men det känns inte längre troligt att de kommer kunna utgöra acceptabla backup-alternativ till Sergio Agüero, även det alltså en lagdel som Man City behöver förnya.

(3) Manager. Det verkar som om Man City håller fast vid Manuel Pellegrini, i alla fall för stunden. Men den längre frågeställningen är trots allt vad klubben faktiskt vill med den posten, i nuläget skapar osäkerheten mest en osund situation för Pellegrini som kan få svårt att hävda någon auktoritet gentemot spelartruppen.

NIVÅ: 85%
Kunde Man City ha uppnått särskilt mycket mer den här säsongen än vad de faktiskt gjorde? Tveksamt givet spelartruppens ålder och sammansättning och bristen på föryngring och förnyelse. Visst kan Man City höja sig något till nästa säsong men ska de göra väsentligt bättre ifrån sig nästa säsong jämfört med denna så måste de investera väsentligt i spelartruppen.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Ligatiteln. Det kommer att krävas förstärkningar så klart, men det är inte realistiskt att mena att Man City ska ha någon annan målsättning än att försöka vinna ligatiteln. Chelsea kommer knappast bli svagare till nästa säsong, och andra konkurrenter kommer bli bättre, så det kommer krävas att Man City också höjer sig.

Semifinal. Det är egentligen orimligt att en klubb som Man City ska brottas med sådana problem bara att ta sig vidare från Champions Leagues gruppspel och hittills aldrig ta sig ens till kvartsfinal. Det var inte vad som stod i reklambroschyren när Abu Dhabi köpte klubben. Semifinal är den enda rimliga och lägst ställda målbilden för Man City i Champions League.

GAME OF THRONES: House Baelish
En maktfaktor i Westeros som är att betrakta som något av en uppkomling är Petyr Baelish som genom sluga allianser har skapat sig en tung position i kampen om järntronen, på ett motsvarande sätt som Man City genom sin Abu Dhabi-allians har fått en tung position i Premier League. Man City har byggt upp stora delar av sin spelartrupp genom att köpa upp Arsenal, precis som Baelish förbättrade sin position genom att lägra Lysa från House Arryn.

BETYG: Godkänd (++)

Med början klockan 13:00 så kommer UEFA att lotta både den första och den andra kvalomgången. För säkerhets skull tar UEFA runt en timmes paus efter lottningen av första kvalomgången innan man drar igång med lottningen av den andra kvalomgången klockan 14:30. Man kan så klart behöva en tankepaus efter en så komplicerad process och lunch är ju ett av dagens viktigaste mål.

För West Ham är det naturligtvis så att nästa säsong redan ligger i sina absoluta startgropar. Det är faktiskt bara tio dagar, en och en halv vecka kvar, tills deras säsong inleds med den första kvalomgången i Europa League. Så idag kommer vi alltså få veta vilka som kommer vara deras motståndare huvudsakligen under juli månad.

Bara att hitta tydlig information om lottningen och dess formaliteter är inte helt enkelt. Att reda ut dem bortom gissningar än mindre enkelt. I alla fall är West Ham en av 102 klubbar som går in i den första kvalomgången och därtill det högst rankade enligt UEFA:s poängsystem. 51 vinnare från kvalomgång ett ska sedan tillsammans med 15 andra klubbar lottas mot varandra i kvalomgång två.

(Lite konstigt kan jag tycka det är att ha ett poängsystem där vissa klubbar som går in i den första kvalomgången har dubbelt så hög poäng som andra klubbar som är direktkvalificerade till gruppspelet, fyra kvalomgångar senare.)

West Ham kommer naturligtvis vara seedade både i den första och den andra kvalomgången och, om man nu tar sig så långt, kommer vara så både i den tredje kvalomgången och i ett playoff. Den objektiva målsättningen för West Ham måste således vara att kvalificera sig för gruppspelet i Europa League, något annat får ses som ett misslyckande.

Vilka roliga motståndare kan då West Ham ställas mot? I det första kvalet ser det ut som om den roligaste motståndaren kan bli Ferencvaros från Ungern, annars kanske det finns ett och annat irländskt lag. I den andra kvalomgången kan det emellertid bli lite roligare med möjliga motståndare som IFK Göteborg, Aberdeen eller Beitar Jerusalem.

Jo, jag sa lite roligare.

Den med svenskintresse kan alltså även följa IFK Göteborgs och AIK:s lottning under dagen. På sätt och vis vore det så klart en drömlottning om West Ham och IFK Göteborg stötte på varandra i den andra kvalomgången, både fotbollsmässigt och rent publikt.

Det lär inte vara helt enkelt för West Ham att pussla ihop en försäsong med ett sådant här kvalschema. Naturligtvis borde de kunna räkna med att köra alla tre kvalomgångar, men i och med att de trots allt inte kan vara helt säkra på det så behöver de ha annat försäsongsmotstånd på standby. Det hela känns lite svårplanerat, vilka andra klubbar är intresserade av en träningsmatch om någon eller några veckor … kanske, fast förmodligen inte?

Det är sista gången som lag kommer kunna kvalificera sig till Europa League via fair play-rankingen. Vilket sänder en tydlig signal om hur viktig anser att fair play egentligen är när man inte ens kan behålla tre platser till en redan enorm första kvalomgång. Å andra sidan är det kanske lite off att ha ett sätt att kvalificera till en europeisk turnering på som absolut ingen förstår.

West Hams närvaro gör i alla fall både lottningen och det kommande kvalspelet mer intressant. West Ham som jag för övrigt betraktar som ett av de mest intressanta lagen inför den kommande säsongen. De båda kvalen som nu lottas kommer inte kunna säga oss så mycket om dem, men det ger oss i alla fall en möjlighet att bekanta oss lite med dem.

Och kanske få en idé om hur Slaven Bilic tänker sig spela med West Ham­.

En förlust mot Sverige ikväll och England är med all sannolikhet utslagna ur U21-EM och detta redan i gruppspelet. Oavgjort mot Sverige och matematiken talar med öronbedövande tydlighet för att England också då har gjort sitt i U21-EM efter gruppspelet.

Inget annat än vinst mot Sverige är alltså vad som gäller ikväll.

Det blir självklart ingen lätt uppgift. England har en del stjärnskott i sitt lag men Sverige har ett bra lag. Nu känns det lätt att köra det gamla klassiskt DDR-svenska folkhemsargumentet om svensk jämlikhet och kollektiv laganda, men det svenska U21-landslaget är mer än så. Det är ett lag i det begreppets allra bästa betydelse, där helheten blir bättre eftersom profilerna och individerna ges utrymme.

Vilken skillnad att spela den här turneringen för England respektive Sverige för övrigt. Allt Sverige gör är en seger. De skulle knappt ens vara i den här turneringen, kvalvinsten mot Frankrike var lika oväntad som bragdbetonad. Att de skulle vända och vinna matchen mot Italien helt otippat. Vinst mot England och de är vidare till semifinal, vilket vore fullständig succé.

England kan inte vinna oavsett vad de gör. Nu överdriver jag lite, om de faktiskt skulle vinna U21-EM så kommer det uppfattas som väldigt positivt. Men allt annat än en vinst av hela turneringen kommer bara ses som ett bekräftande på en allmän engelsk oduglighet. Några mellanlägen existerar sällan med England, vilket inte är på gott eller ont alls egentligen, utan bara ont.

Sådana förutsättningar gör det naturligtvis inte lättare att gå ut i ett mästerskap och spela en match man måste vinna mot Sverige.

När Sverige möter England så dyker den numer rätt trötta svenska krigsretoriken upp om att England alltid tycker de är bäst fast de i själva verket är så otroligt överskattade. Just det där med överskattade dök till och med upp från det svenska U21-landslaget, vilket kan tyckas vara ett onödigt sätt att hjälpa Gareth Southgate med sitt inför matchen-snack.

Nu är så klart det där med att England tycker att de är så förbannat bra mest en övervintrad svensk fördom. Dessutom kan jag tycka att Sverige själva nu för tiden passar rätt bra in i den fördomen, ironiskt nog. Fans och media vill hela tiden tro att det egna landslaget är bättre än vad det egentligen är, pratar upp dess chanser i (eventuella) mästerskap på ett orimligt sätt baserat på historiska bedrifter, och ett landslag som chokar så fort det blir något annat än kvalspel eller gruppspel, och nu för tiden även då.

Svensk självtillräcklighet i ett hycklande nötskal.

Annars får så klart Englands U21-lag ett utmärkt tillfälle att känna på ett mästerskaps både naturliga och bisarra sidor. Skillnaden mellan ett mästerskap och kvalspel exempelvis. Skador en annan sak med såväl John Stones som Saido Berahino skadade strax innan turneringen. Hagelstorm i samband med träning, bara en sådan sak.

Gareth Southgate verkar ju vara en glad lirare. Men matematiken verkar det vara lite svårare med. ”We need five points to get out of the group, that’s still achievable!” säger han inför matchen mot Sverige. Men nja, inte riktigt. 0, 1, 2, 3, 4 eller 6 poäng är möjliga utfall. Men inte fem poäng. Otur att pricka just den enda siffran av sju som inte var möjlig.

Teknikalitet kan tyckas, men enda sättet England kan få fem poäng eller mer är genom att vinna båda sina återstående matcher, och det är liksom inte riktigt det Gareth har i huvudet när han försöker få det att se ut som om allting fortfarande går helt enligt plan, trots att förlusten mot Portugal nog var att betrakta som allt annat än helt enligt plan.

En förlust mot Sverige ikväll vore nog inte heller enligt plan. Men det vore definitivt helt enligt beprövad engelsk mästerskapsmodell. Bra så, man kan aldrig börja träna för tidigt på att krascha ut ur mästerskap på mer eller mindre storstilade sätt.

Eller så vänder Englands U21-lag på steken förvandlar en dålig början till ett lyckat mästerskap, och gör som det svenska U21-laget, visar för ett tandlöst seniorlandslag hur det faktiskt ska se ut och gå till.

:::

TRANSFERKOLLEN

Joe Gomez (CB), 18 år, till Liverpool. På min lista över framtida talanger under våren så hade jag Gomez som etta, det är med andra ord en given succévärvning som Liverpool nu gjort. Mer seriöst, otroligt lovande mittback och det här är en typ av värvningar jag älskar. En värvning för framtiden, man måste göra sådana också om man är en klubb som Liverpool. Med beröm godkänd – (++++)

West Ham är onekligen de stora vinnarna i Londons arenapussel. De betalar totalt £15m för rätten till Londons OS-arena, en arena vars totala kostnad nu uppgår till £701m. Bara kostnaderna för att göra om arenan från OS-arena till fotbollsarena uppgår till £272m, vilket är £118m över budget.

Alltså, bara budgetövertrampet på kostnaderna för att göra om arenan till fotbollsarena uppgår till över £100m mer än vad West Ham faktiskt själva behöver betala. En fantastisk deal för West Ham naturligtvis, som får den kommunala dopningen inom svensk ishockey att framstå fullständigt oskyldig i jämförelse.

Inte undra på att det blev en så bitter strid mellan West Ham och Tottenham om rätten till den arenan.

Lika bra deal var det naturligtvis inte för de brittiska skattebetalarna. Och när någon grävde fram att Newham, arenans stadsdel och en av Englands fattigare områden, har fått betala £40m för arenan, alltså en bra bit norr om dubbelt så mycket som West Ham får betala för arenan och alla framtida intäkter den medför för dem, så sticker det så klart i ögonen.

Tottenham och Chelsea är två andra klubbar som går i avancerade arenaplaner inför framtiden. Båda klubbarna har för all del pratat om nya eller utbyggda arenor under många år, men nu verkar det faktiskt som om båda klubbarna är på väg att komma till skott. White Hart Lane och Stamford Bridge är helt enkelt för små för att matcha dessa klubbars ambitioner.

En rent praktisk fråga är emellertid vad de båda klubbarna ska ta sig till under tiden som de nya arenorna ska byggas. Tottenhams arena planeras ju byggas på samma ställe som den gamla, och Chelseas planer verkar huvudsakligen gå ut på att expandera Stamford Bridge.

Tottenham har till och med gått ut med en enkät till samtliga innehavare av säsongskort i klubben och frågat dem om de skulle vara lika villiga att förnya sitt säsongskort under en säsong när den nya arenan byggs och White Hart Lane inte är tillgängligt, och arenan ligger längre bort.

Ett alternativ som Tottenham påstås överväga är Stadium MK i Milton Keynes, det vill säga MK Dons hemmaarena. Vilket möjligen fungerar sett till arenans storlek men är praktiskt och politiskt svårmanövrerat då det innebär en timmes extra resväg för Tottenhams hemmasupportrar.

En idé vore så klart att Tottenham och West Ham gör gemensam sak på OS-arenan under en säsong, även om den bittra striden mellan klubbarna om arenan kan ha gjort ett sådant samarbete osannolikt.

Ett annat samarbete känns i någon mening intuitivt i och med att Tottenham och Chelsea mer eller mindre samtidigt går med arenaplaner. Chelsea har bland annat pratat om Wembley som ett alternativ för dem under någon säsong, och det vore kanske ingen omöjlighet att Tottenham och Chelsea gjorde gemensam sak i en sådan förhandling.

Ett annat alternativ, som möjligen vore det geografiskt sett mest naturliga, vore att Tottenham under någon säsong hyrde in sig på Emirates i norra London. Vi ser sådana arrangemang fungera mellan två rivalklubbar på flera andra håll i Europa, men förmodligen vore det en väldigt hög tröskel både för Tottenhams och för Arsenals supportrar att hantera.

Det kommer hur som helst kunna bli rätt ordentligt rörligt med Londonlagens arenor under de nästkommande säsongerna.

:::

Andy Mitten på ESPN gjorde en intressant intervju med en (hemlig) agent som har hand om en handfull Premier League-spelare, som berättade lite om spelet bakom kulisserna, och bland annat levererade följande guldkorn:

”Fans of other big clubs may think otherwise, but Real Madrid is probably the pinnacle for a footballer. If Madrid or Arsenal come in for you then you’re going to take Madrid every time, even if you don’t play as much. You have the challenge of doing well at Madrid and you can always then go to Arsenal if things don’t work out at Madrid. You can’t go to Madrid if things don’t work out at Arsenal.”

“United were attractive to players when they were dominant and winning trophies. They are no longer dominant and winning trophies. City have to pay over the odds for players because Manchester is not perceived to be as desirable as the cities where the other leading clubs are based – Paris, Munich, Madrid or Barcelona, for example.”

:::

TRANSFERKOLLEN

Cedric Soares (RB), 23 år, till Southampton. En värvning som borde förespegla att Nathaniel Clyne är på väg att lämna klubben, vilket borde resultera i en väldigt värdefull rockad för Southampton. Soares har gjort två bra säsonger i La Liga och tagit en plats i Portugals landslag. Väl godkänd – (+++)

Kieran Trippier (RB), 24 år, till Tottenham. Osannolikt nog hade Trippier en utköpsklausul om blott £3,5m, bra business för Tottenham således men inte fullt så bra för Burnley. Kanonvärvning för Tottenham som får en av ligans bättre högerbackar från förra säsongen. Med beröm godkänd – (++++)

Franck Tabanou (LW), 26 år, till Swansea. Mångsidig spelare som kan spela vänsterback och vänsterytter, har gjort sex stabila säsonger i Ligue 1, i Toulouse respektive St Etienne. Intressant spelare som får bevisa om han klarar steget upp i Premier League. Väl godkänd – (+++)

Halkar man upp till Premier League på ett bananskal, vilket QPR gjorde efter att ha vunnit playoff-finalen mot Derby med ett mål helt mot matchbilden i dess sista skälvande minuter, så har man förmodligen ett mäktigt jobb framför sig att hålla sig kvar. Några föreställningar om att QPR skulle ha lärt sig något från förra gången de gick upp blev dock inte långlivade, sedan Harry Redknapp ägnat det mesta av sommaren åt att värva spelare som Steven Caulker, Rio Ferdinand, Jordon Mutch och Sandro och låna in spelare som Mauricio Isla, Eduardo Vargas och Sandro.

Det skulle visa sig vara otillräckligt. Säsongen började illa med sex förluster på QPR:s första åtta matcher, och det skulle fortsätta på samma sätt. Laget hade sin bästa period för säsongen under november och december, med fyra vinster på tio matcher, men å andra sidan en katastrofal period mellan januari och mars med blott en enda vinst och nio förluster på tolv matcher. Under 28 av ligans 38 omgångar befann sig QPR under nedflyttningsstrecket.

Mest intressant är kanske att QPR:s första seger på bortaplan kom först den 10 februari, mot Sunderland. Totalt vann QPR två matcher på bortaplan under säsongen, vilket skulle kunna ses som ett generellt problem på bortaplan om det inte var så att antalet segrar på hemmaplan bara uppgick till sex stycken, vilket inte precis är helt imponerande det heller. Harry Redknapp avgick i början av februari, strax efter januarifönstrets stängning, och hans uppdrag sköttes under våren av Chris Ramsey.

Det gick åt skogen för QPR som med tre omgångar kvar av säsongen blev klara för nedflyttning och en högst osäker framtid. Cupspelet gav ingen som helst anledning till glädje där QPR förnedrande nog åkte ut direkt i den andra omgången av Ligacupen mot League Two-laget Burton Albion, och i FA-cupen blev krossade på hemmaplan av League One-laget Sheffield United. Cuperna var aldrig något som Harry Redknapp var intresserad av.

ÄGARE OCH LEDNING (+)
Tony Fernandes framstår som en modern klubbägare, till och med aktiv på sociala media där han stundtals underhåller med olika mer eller mindre rådvilla tweets. Har dock inte utövat den strategiska ledning av klubben som är nödvändig för en klubb av QPR:s storlek att etablera sig i Premier League, vilket har gjort klubben roderlös och styrd av mer kortsiktiga managerintressen, vilket också avspeglar sig i en föråldrad, spretig, obalanserad och inte minst dyr spelartrupp.

MANAGER (+)
Harry Redknapp har sina förtjänster men helt klart också sina svagheter som manager. En sådan svaghet är att alldeles för ofta hänfalla till köp av spelare han haft hand om tidigare. Säsongen präglades av konflikter inom truppen, där vissa spelare inte ansågs dra sitt lass, men kanske var det också en signal som skickades ut från managern, där Redknapp inte såg ut att ha det nödvändiga engagemanget för uppdraget. Chris Ramsey fick ta över när Redknapp lämnade klubben men var ställd inför en svår och för honom övermäktig uppgift.

FÖRSVAR (+)
Med tämligen bred marginal kan QPR sägas ha ligans sämsta och mest ineffektiva försvarsspel. Laget släpper till otroligt många målchanser, bara Sunderland var sämre i det avseendet, och endast Newcastle är sämre på att hantera dessa målchanser. Rio Ferdinand var tänkt att vara ledargestalten i mittförsvaret, men den planen höll inte av flera olika anledningar. Ledarskapet övergick istället till Steve Caulker, Clint Hill och Richard Dunne, men de var inte den uppgiften mogen.

MITTFÄLT (++)
Matt Phillips, Leroy Fer, Karl Henry, Joey Barton, på pappret ett såväl elakt som skickligt mittfält, men dessa spelare omgavs med för mycket medelmåttighet och lagets prestationer pendlade alltför kraftfullt mellan ofokuserat uselt till mer eller mindre godkänt. Paradoxalt nog för ett bottenlag så höll QPR:s mittfält ganska bra klass offensivt, man skapade fler chanser än ligans genomsnitt framåt, men defensivt läckte laget som ett såll.

ANFALL (++)
Charlie Austin är en av den här säsongens mycket få glädjeämnen för QPR och kanske den ende spelare som lämnar säsongen med ett bättre rykte än han inledde den med. Med sina 18 mål under säsongen gjorde han tre gånger så många mål som någon annan spelare i QPR, och närmare hälften av lagets totala målskörd i ligan. Det säger på samma gång så klart att han själv är skicklig men att han varit alldeles för ensam.

HÖJDPUNKT: West Brom (a) 4-1
Hoppet tändes i och med den här imponerande segern på bortaplan i början av april. Helt plötsligt stämde spelet, Leroy Fer och Joey Barton excellerade på mittfältet, Charlie Austin var pigg och målfarlig och till och med Bobby Zamora smällde till med ett av säsongens drömmål. Det skulle visa sig inte räcka men det här var en av ytterst få höjdpunkter under QPR:s säsong.

ÅRETS SPELARE: Charlie Austin
Inget snack om saken här. Lagets absolut främste målskytt och en spelare som väckt inte bara andra Premier League-klubbars intresse, såsom West Ham, Southampton och Newcastle, men som till och med gjort att han fick debutera i landslaget i juni. Kan visa sig bli en av Premier Leagues bättre anfallare under de kommande åren.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jack Robinson
För några år sedan lovande vänsterback i Liverpool, men sedemera såld till QPR. Lånades ut till Huddersfield under den här säsongen men i och med QPR:s nedflyttning till The Championship och behov av att rensa spelartruppen från dyrt dödkött, så finns det goda möjligheter att Robinson gör vänsterbacken till sin egen.

ATT GÖRA

(1) Rensa. Många spelare, dyra spelare, dåliga spelare, omotiverade och ointresserade spelare. Det är ett av en mängd problem som QPR har att brottas med under sommaren, och de har helt enkelt inte möjlighet att försöka hitta ännu en quick fix.

(2) Försvaret. Inte mycket fungerade i QPR under säsongen, men inget fungerade riktigt lika illa som försvarsspelet. Här har QPR ett jättejobb framför sig att bygga helt nytt och göra det dels med egna yngre spelare, dels genom att värva klokt från The Football League.

(3) Strategi. Vad vill klubben? Det har beslutats att Chris Ramsey sitter kvar som manager och Les Ferdinand är fotbollschef. Där finns en grundstruktur och klubben måste nu formulera en strategi och en realistisk målsättning för de kommande åren som får laget på fötter igen.

NIVÅ: 75%
Oorganiserat och odisciplinerat. Med den spelartrupp QPR hade under säsongen så var något annat än en nedflyttningsstrid, eller i bästa fall en något högre placering på tabellens nedre halva, knappast realistiskt. Men om laget hade hållt samman taktiskt och gruppsykologiskt så hade det funnits en avsevärt bättre chans att hålla sig kvar i Premier League. Hyfsat skickliga spelare blev sämre, inte bättre, i laget under säsongen.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Mitten. QPR:s problem är stora och både sportsliga och ekonomiska till sin karaktär. Det kan inte rimligtvis vara QPR:s målsättning att försöka ta sig direkt tillbaka till Premier League, utan den första målsättningen måste vara att undvika att gå samma öde till mötes som Wigan, Wolves, Portsmouth med flera före dem.

GAME OF THRONES: House Frey
Huvudsakligen är det kanske något med Walder Freys allmänna slemmighet som får mig att tänka på Harry Redknapp och dennes sorgsna och något hängande bassett-ansikte. Freys tjänar lika mycket på sitt strategiska läge vid en flodövergång som QPR förmodligen gör på att vara ett Londonlag, hade man varit från någon annan del av England så hade klubben förmodligen sett helt annorlunda ut, både till ägare och till spelare.

BETYG: Underkänd (+)

När inte klubblagssäsongen är igång så är det trots allt något som skapar något att prata om, och som gör att man kan börja se fram emot den kommande säsongen. Fördelar hit och nackdelar dit dryftas, nästan så att man hade kunnat önska att en liga faktiskt var så enkelt som att varje lag mötte alla andra lag två gånger under säsongen, en gång borta och en gång hemma.

Experimental 3-6-1 är förmodligen den mest intressanta fotbollssajten på internet med ett utpräglat statistiskt och grafiskt angreppssätt. Ben Mayhew, som personen bakom sajten heter, ägnade stora delar av gårdagen åt att på ett tydligt sätt visualisera Premier Leagues hela spelschema för den kommande säsongen:

Om jag ska bli så där gnällig som, när andra är det mot mig, efter att jag lagt ned mer tid på något mer eller mindre halvintressant än vad som är att betrakta som riktigt friskt, får mig att vilja flå dem levande, så hade jag tyckt det hade varit schysst att i bilden markera för hemmamatcher och bortamatcher. Men man kan inte få allt här i världen.

ARSENAL har fått både bra och dåliga saker. De kan knappast klaga på säsongsavslutningen som, om de fortfarande jagar något när de kommer in i april, helt klart kan tala till deras fördel. Deras säsongsinledning är dock lite halvmarig, där de framför allt har att brottas med tuffa ligamatcher i samband med Champions League-matcherna.

CHELSEA får bekänna färg tämligen omgående med tre möten mot topplagen tidigt på säsongen. Men de har likt Arsenal en förhållandevis bekväm slutspurt på säsongen, vilket kan vara till deras fördel om de samtidigt är kvar i Champions League.

LIVERPOOL har en riktigt svettig säsongsinledning med fem matcher mot något av topplagen på sina sju första matcher och åtta av sina första tolv matcher mot något av lagen som tippas hamna på övre halvan. Inte minst deras sju första bortamatcher är svettiga. Överlever Liverpool höstsäsongen så har de ett starkt utgångsläge.

TOTTENHAM har tvärtom en riktigt grisig säsongsavslutning, men å andra sidan en klart överkomlig period under månaderna runt årsskiftet. Så kan Tottenham få en bra inledning och verkligen ta fart runt december till februari så har de skaffat sig ett bra utgångsläge.

MAN UTD kan inte klaga vare sig på inledningen eller avslutningen på säsongen. Vilket naturligtvis betyder att de måste göra mesta möjliga av dem eftersom man samtidigt har strösslat med tuffa matcher under säsongens andra och tredje kvartiler. Händelsevis samtidigt som man hoppas på att få spela Champions League.

MAN CITY har en genomsnittlig inledning och raksträcka under säsongen men kan teoretiskt ställas inför en riktigt maffig avslutning på säsongen. Under mars till och med maj möter man förväntade topplag i fyra av dessa elva matcher, så de kan knappast räkna med något lugnt ligaupplopp.

BOURNEMOUTH är en nykomling som de flesta nog förväntar sig ska ha sina rejäla problem att hålla sig kvar. Men någon lång startsträcka på säsongen har de inte råd med, och de ska nog inte räkna med att kunna göra någon stor comeback i ligans slutomgångar, deras avslutning är svettig med fyra möten mot förväntade topplag på de sista sju omgångarna.

WATFORD har å andra sidan ett annat förhållande. Deras säsongsinledning är hyfsat bekväm med ett antal möten mot ligans mittenlag. Under november och december lär de få veta att de lever. Om de framåt mitten av april är indragna i nedflyttningsstriden så vet de med sig att de med tre av de fyra sista matcherna mot något av de förväntade bottenlagen har goda chanser att klara sig kvar på egen hand.

:::

TRANSFERKOLLEN

Micah Richards (RB), 27 år, till Aston Villa. Talangfull försvarare med ett antal svåra år bakom sig i Man City och senast i Fiorentina. Kan vara en förstärkning i en lagdel som Aston Villa behöver förstärka, men riskerar också vara en ”Joe Cole”-värvning. Godkänd – (++)

Newcastle såg ut att ha hittat sin position i Premier League med de två senaste säsongernas förhållandevis trygga position mitt i tabellen. Några större tankar än så verkar inte Newcastle ha haft med den här säsongen, under en försäsong som såg dem plocka in halvanonyma spelare som Siem De Jong, Remy Cabella och Emmanuel Riviere, och där de bästa tillskotten visade sig vara Jack Colback och Daryl Janmaat.

Newcastles säsong har beskrivits som en bra höst och en dålig vår, men det är att skönmåla hösten en aning. Newcastle inledde säsongen bedrövligt, utan någon seger och med blott fyra poäng på de sju första matcherna. Newcastle befann sig vid det tillfället stabilt parkerade under nedflyttningsstrecket. Därefter, under oktober och november följde en svit med fem raka vinster och sex vinster på de kommande åtta matcherna, och Newcastle tog sig tillbaka till sin trygga mittplacering i tabellen.

Under återstoden av säsongen skulle Newcastle bara vinna fyra ytterligare matcher. Alan Pardew avslutade sin tid i Newcastle med tre förluster på sina sista fem matcher innan han tackade för sig och skrev på för Crystal Palace. I hans ställde trädde John Carver, som inledde med två förluster, och halkade sig framåt inledningsvis innan en hemsk svit med en poäng på tio matcher under våren såg Newcastle hotas av nedflyttning inför den sista omgången.

Impotensen på planen speglades av oroligheterna och protesterna mot ägare och ledning utanför planen. Klubbledningens brist på ambition, och tendens att behandla klubben som inte mycket mer än en reklampelare, blev föremål för omfattande kritik från Newcastles supportrar, en kritik som sammanfattades och gavs energi genom ett reportage i The Guardian under våren. Newcastle blev emblematisk för en klubb som stagnerar för att de inte längre strävar framåt och uppåt.

Cupspelet har ofta fått lida för det synsättet. Newcastle hade inga stora framgångar i cupspelet den här säsongen heller, vilket de märkligt nog sällan har. Säsongens stora bedrift var att slå ut Man City på bortaplan i Ligacupen, innan man föll tungt i kvartsfinalen mot Tottenham. I FA-cupen blev det omedelbart uttåg, dagen efter att Alan Pardew lämnat klubben, mot Leicester på bortaplan.

ÄGARE OCH LEDNING (+)
Vill man inte framåt så kommer man oundvikligen till sist att gå bakåt. Inte på något sätt illustreras det bättre än av Newcastles säsong där de låg tryggt runt sin plats i mitten av tabellen. Liknöjdhet och brist på ambition började slå in och laget slutade helt plötsligt vinna fotbollsmatcher, och till sist kunde man inte förlora dem. Newcastle, en klubb som för bara några år sedan trodde sig vara för stora för att åka ur men ändå gjorde det, visade den här säsongen att det var en läxa de inte hade lärt sig. Roten till Newcastles problem sitter hos klubbens ägare och ledning.

MANAGER (+)
Hur kan man ge endast ett plus till ligans bästa tränare, åtminstone enligt honom själv? Mja, det hela kompliceras av att Newcastle har haft två managers under säsongen, en på hösten och en på våren. Ledarskapet under våren var helt bedrövligt med John Carver som framstod mindre som manager och mer som en något förvirrad fritidsledare. Höstsäsongen räddade Newcastle kvar i Premier League och kunde kanske vara ett motiv för två plus totalt sett, tack vare Alan Pardew, men i själva verket handlar även hösten till stor del mest om en period om fem-sex matcher där Newcastle vann sina matcher.

FÖRSVAR (+)
Som att försöka ösa vatten ur en båt med ett durkslag. En bättre liknelse än så är svårt att hitta för Newcastles försvar som är det mest läckande av alla försvar i Premier League. Motståndarna gör mål på var sjunde målchans de får på Newcastle, vilket är betydligt oftare än på något annat lag i ligan, mer till och med än på andra försvarsmässigt svaga lag som Liverpool, Aston Villa och till och med QPR. Backlinjen med Daryl Janmaat, Fabricio Coloccini, Mike Williamson och någon av Ryan Taylor, Massadio Haidara eller Paul Dummett saknar inte helt individuell kompetens men helt organisation.

MITTFÄLT (++)
Mittfältet ser något starkare ut för Newcastle, även defensivt. Laget är förhållandevis bra på att hålla motståndarna borta från målchanser, i det avseendet hör man faktiskt till ligans åtta bästa lag. Vurnon Anita och Jack Colback har utgjort ett bra defensivt mittlås på mittfältet. Men å andra sidan brister det framåt. Offensiva spelare som Remy Cabella, Emmanuel Riviere, Sammy Ameobi, Ayoze Perez med flera besitter en hel del teknisk kvalitet, men ingen vid sidan av Moussa Sissoko verkar kunna spela med auktoritet nog att faktiskt kontrollera matchbilden på det offensiva mittfältet.

ANFALL (++)
Newcastle har haft svårt att hitta den självklare ledargestalten i anfallslinjen. I huvudsak är det Papiss Cissé som har stått för målskyttet med sina elva mål i ligaspelet. Någon tillfällighet var det förmodligen inte att Newcastles långa förlustsvit under våren inleddes med att Cissé blev avstängd i sju matcher för att ha spottat på en motståndare. Ayoze Perez har också glimtat till under säsongen men andra anfallare som Riviere, Gouffran och Ameobi har varit helt misslyckade under säsongen.

HÖJDPUNKT: Chelsea (h) 2-1
Bortavinsten mot Man City i Ligacupen var också en höjdpunkt för Newcastle under säsongen men det känns ändå som om det här var en större händelse för Newcastle, som med sin fjärde raka seger på hemmaplan samtidigt satte blev det första laget som faktiskt besegrade Chelsea den här säsongen, och på så vis gjorde inte bara de egna supportrarna väldigt lyckliga utan säkert också en hel koloni av Arsenalsupportrar.

ÅRETS SPELARE: Jack Colback
Colback konkurrerar i första hand om utmärkelsen med Daryl Janmaat och Moussa Sissoko, även om ingen av dem heller har haft någon särskilt anmärkningsvärd säsong. Colback har dock varit en effektiv och värdefull spelare under säsongen på defensivt mittfält, och är i min mening ett exempel på den typ av spelare som Newcastle i första hand bör försöka hitta, istället för tekniska medelmåttor från Italien och Frankrike i överflöd.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Callum Roberts
18-årig anfallare från klubbens egen akademi som debuterande under säsongen. Lånades ut till Gateshead i januari men kallades tillbaka efter en knapp månad för att fungera som backup på grund av lagets skadeproblem. Ett tecken på att Roberts inte befinner sig helt långt utanför förstalaget. Ändå ett stort steg för Roberts att faktiskt slå sig in.

ATT GÖRA

(1) Defensiv. Steve McClaren har ett jättejobb framför sig under sommaren att styra upp Newcastles defensiv. Lyckligtvis är det hans kanske främsta område som manager. Dels handlar arbetet om att identifiera rätt förstärkningar, men i huvudsak är det också att sätta en defensiv taktik och organisation som hittills saknats.

(2) Anfallsstjärna. Newcastle söker fortfarande efter sin Alan Shearer, en anfallare som är en pålitlig målskytt och samtidigt en ledargestalt. Den spelaren finns inte i truppen i nuläget utan måste anskaffas till klubben. Ett viktigt projekt för Newcastle och Steve McClaren under sommaren.

NIVÅ: 65%
Det finns alldeles för mycket kvalitet och potential i Newcastle för att den klubben ska behöva vara inblandade i en nedflyttningsstrid. Skickliga spelare har saknat ett taktiskt ramverk att producera inom, och tydliga målsättningar att försöka leva upp till. Steve McClaren har väldigt mycket att arbeta med även om han också måste komplettera.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Europa League. Newcastle kan inte fortsätta att bara sikta på en säker placering i miten av tabellen, utan måste titta uppåt. Det finns ingen som helst anledning varför Newcastle inte, likt klubbar som Southampton, Swansea, Everton eller Tottenham, skulle kunna ha som målsättning att slåss om de europeiska cupplatserna.

Cuptitel. Bortsett från några rätt meningslösa europeiska cuptriumfer så är det 60 år sedan Newcastle vann en större titel, FA-cupen 1955. Varför? Under de senaste åren har betydligt mindre klubbar som Wigan, Swansea och Portsmouth vunnit engelska cuper. Klubbar som Hull, Bradford, Stoke och Cardiff har varit nära. Newcastle måste börja drömma igen, och de kan börja drömma om en cuptitel.

GAME OF THRONES: House Clegane
The Hound och The Mountain. Det är något med Westeros förmodligen mest dysfunktionella hus och familj av dem alla som påminner inte så lite om Premier Leagues kanske mest dysfunktionella klubb. Två stora och tuffa kämpar, där den ene skyr elden samtidigt som den andre tar stryk av mindre och snabbare motståndare och nu mest av allt påminner om någon slags viljelös Frankenstein.

BETYG: Underkänd (+)

Kritiken och protesterna mot Newcastles ägare och ledning har varit minst sagt bitter under våren, med udden riktad mot en brist på ambition i klubben som helhet. En stolt fotbollsklubb har enligt kritikerna förvandlats till föga mer än en glamourös reklamaffisch för Mike Ashleys affärsintressen inom vadslagning och kortlån.

Som respons på denna kritik meddelade därför Newcastle en del faktiskt rätt omfattande förändring i sin styrelse. Den till synes största förändringen är att Mike Ashley avsäger sin plats i styrelsen, tillsammans med finanschefen John Irving som meddelat att han lämnar klubben helt och hållet.

En annan stor förändring, och faktiskt lite av en nymodighet, är att man har beslutat sig för att ge klubbens head coach, alltså Steve McClaren, en plats i styrelsen; tillsammans med chefscouten Graham Carr och klubbambassadören Bob Moncur.

Dessa tre utgör alltså från och med nu Newcastles styrelse tillsammans med klubbens VD, Lee Charnley, som har följande att säga: ”It was particularly important for us that the head coach also became a board member in order to gain a full understanding and appreciation for the Club and its operations as a whole.”

Hurra! kanske nu kritikerna och Newcastlesupportrarna säger, en styrelse utan Mike Ashley är en bättre styrelse. Och det låter så klart klokt att head coachen och chefscouten sitter i styrelsen, det ger ett intryck av att det är fotbollen, inte plånboken, som styr beslutsfattandet.

Men är ugglorna verkligen vad de verkar? Eller håller Mike Ashley på att göra en Keyser Söze på Newcastles usual suspects?

Mike Ashley äger fortfarande klubben, och han har knappast gett bort den till sin VD eller head coach. Han har fortfarande sista ordet i alla avgörande beslut av ekonomisk karaktär, och egentligen alla beslut han själv vill ha det sista ordet i. Den enda skillnaden är att dessa beslut nu inte fattas inom ramen för klubbens styrelse.

Det är så klart lite slugt. Ashley behåller kontrollen över besluten men flyttar sig minst ett steg längre bort från granskning och kan istället hänvisa till att han inte sitter i styrelsen. Särkoppling som det kallas inom organisationsteorin, en cynisk reform förklädd till en positiv reform.

Utan att vara inläst i FA:s och Premier Leagues regelverk för hur klubbar är organiserade så undrar jag emellertid om det är i enlighet med reglerna att dess ägare i praktiken inte agerar via klubbens styrelse.

Det kan låta vackert, vilket så klart också är syftet, att Mike Ashley kliver av styrelsen och ger plats åt fotbollen i form av head coach och chefscouten. Men på så vis blir styrelsen i praktiken bara en sorts ledningsgrupp. Vad som i själva verket skett, i handling om än ej i ord, är att Newcastle har avskaffat sin egen styrelse.

Och Mike Ashley har blivit mer maktfullkomlig. Inte mindre.

Liknande synpunkter kan framföras mot beslutet att sätta Steve McClaren, eller klubbens head coach, i styrelsen, eller vad man nu ska kalla den. En av styrelsens viktigaste uppgifter är att utvärdera managerns eller head coachens prestation och vid behov besluta om att avskeda denne.

Den uppgiften blir inte bättre genomförd av att den som ska utvärderas och eventuellt sparkas sitter med i gruppen som genomför utvärderingen.

Maktdelning, checks and balances, är en grundläggande organiseringsprincip, som är tänkt att förbättra beslutsfattande och bibehålla dess integritet. Den principen frångår Newcastle med denna reform. Ett alternativ hade så klart varit att ha med Steve McClaren som head coach på styrelsens möten, men utan att vara en formell del av styrelsen.

Men självklart är det inte längre styrelsen som i praktiken kommer att fatta beslut om Steve McClaren ska sparkas eller bli kvar, när nu den frågan blir aktuell någon gång i framtiden. Det beslutet är det forfarande Mike Ashley som fattar.

Någon helt annanstans.

:::

TRANSFERKOLLEN

Juanmi (ST), 22 år, till Southampton. Har inte spottat in mål de senaste säsongerna i Malaga och är kanske inte den anfallare jag i första hand hade plockat till Southampton, som ändå är i behov av en anfallare och som kan göra sämre än en etablerad anfallar från La Liga. Väl godkänd – (+++)

Joselu (ST), 25 år, till Stoke. Andre spanske anfallaren med konstigt förkortat namn som går till engelsk klubb på samma dag. Stoke precis som Southampton har anfallare i truppen men gör klokt i att bredda och förstärka just den lagdelen. Ospektakulär men klok värvning. Väl godkänd – (+++)

Hull var en klubb fylld av optimism efter sin första säsong tillbaka i Premier League, en säsong som dessutom innebar en finalplats i FA-cupen och en knapp förlust mot Arsenal. Det investerades också friskt i spelartruppen under sommaren där spelare som Jake Livermore, Robert Snodgrass, Tom Ince, Michael Dawson, Gaston Ramirez, Abel Hernandez och Mohamed Diamé förväntades förstärka laget.

Men det skulle visa sig förgäves och Hull sällade sig till en märklig skara av lag som går till final i någon av cuperna bara för att kort därefter åka ur Premier League. Hull skulle mäkta med totalt åtta vinster under säsongen, och även om de klarade en hel del oavgjorda matcher så var förlusterna desto fler. Hull befann sig under största delen av säsongen runt nedflyttningsstrecket, även om de oftast också befann sig strax ovanför det.

Ett av säsongens återkommande problem var skador på lagets viktigaste spelare. Men en svaghet var även att Steve Bruce aldrig lyckades få någon ordning på de värvade spelarna eller passa in dem i Hulls taktik. Många skulle även hävda att otur och olycka spelade sin roll i Hulls öde under säsongen, med en del konstiga domslut, ribb- och stolpträffar i viktiga situationer, samt kanske inte minst Jake Livermores drogskandal precis i säsongens avgörande slutskede.

Cupspelet var inte mycket bättre det för Hull. Tack vare sin finalplats i FA-cupen säsongen innan hade Hull möjlighet att spela i Europa League, men sumpade det redan i augusti genom att förlora i playoff, sista kvalrundan innan gruppspelet, mot Lokeren på den för engelska lag så bekanta regeln om gjorda bortamål. Tråkigt för Hull naturligtvis men också ett resultat som gör att Hull knappast kan förklara sin svaga ligaprestation med ett samtidigt spel i Europa League.

Ligacupen och FA-cupen förde med sig liknande svårigheter för Hull som inte vann en enda match i dessa cuper. Det blev uttåg i tredje omgången i båda cuperna, i Ligacupen mot West Brom på bortaplan och i FA-cupen borta mot Arsenal.

ÄGARE OCH LEDNING (++)
Det går alltid att diskutera hur mycket bråk och konflikter i styrelserummet eller runt laget faktiskt påverkar laget, men Hull kan knappast sägas ha varit behjälpta av de ständiga konflikter som omger Assem Allam, antingen det handlar om namnbyte av klubben eller bråk med kommunfullmäktige rörande arena och träningsanläggningar. Trots dessa brister visade emellertid Allam en god vilja att investera i spelartruppen under sommaren, och att Hull åkte ur Premier League hade inte att göra med ägarnas ovilja att ge sin manager eller spelartruppen det stöd och den hjälp de behövde.

MANAGER (+)
Det är svårt att bilda sig någon riktigt bestämd uppfattning om Steve Bruce, som blandar riktigt bra säsonger med riktigt svaga. Den här säsongen kan dock inte beskrivas som något annat än ett rejält misslyckande, och då inte minst för honom personligen. Att åka ur Premier League är illa nog, men Hull hörde inte ens till förhandskandidaterna att göra det. Bruce hade även möjlighet att göra ett flertal värvningar där dock ingen egentligen visade sig lyckad. Hulls svaga facit i cupspel ger också en antydning om att Hull var ett lag som tappat sin vinnarkänsla från förra säsongen.

FÖRSVAR (++)
Den lagdel som har fungerat bäst för Hull under säsongen. Curtis Davies, James Chester, Michael Dawson och Alex Bruce har tillsammans delat på ansvaret i Hulls trebackslinje under stora delar av säsongen, även om skador har gjort det svårt att hitta någon tydlig förstauppställning. Paul McShane och Andy Robertson har haft viktiga roller även de. Hull motsvarar i grova drag ligans genomsnit både när det gäller att förhindra motståndarna från att skapa målchanser och i att hantera dessa målchanser.

MITTFÄLT (++)
Hulls mittfält under säsongen har i grova drag varit detsamma som genomförde förra säsongen med Tom Huddlestone, Jake Livermore, David Meyler, Robbie Brady och Ahmed Elmohamady som väldigt viktiga kuggar. Talande nog så får invärvade spelare som Mohamed Diamé och Robert Snodgrass knappt några matcher alls. Hulls mittfält har i huvudsak varit defensivt balanserat under säsongen, och Hull är förhållandevis bra på att hålla motståndarna borta från målchanser, men väsentligt svagare på att skapa egna målchanser.

ANFALL (+)
Hulls stora problem under säsongen, där man i flera avseenden var bland ligans absolut sämsta lag tillsammans med Sunderland och Aston Villa. Mycket av lagets besvär bestod i att Nikica Jelavic brottades med skador under säsongen, och bakom honom var det alldeles för tunt. Spelare som Sone Aluko, Dame N’Doye och inte minst Abel Hernandez lyckades inte alls prestera som väntat. Hull misslyckades med att göra mål i nästan hälften av samtliga ligamatcher, och typiskt nog gjorde man heller inte ett enda mål på sina sista tre matcher, vilket i praktiken var vad som fick dem nedflyttade.

HÖJDPUNKT: Liverpool (h) 1-0
I en säsong där det är svårt att hitta några egentliga höjdpunkter så sticker hemmasegern mot Liverpool i april ut. Det var en seger som fick Hull och lagets supportrar på plats att tro att Hull nog skulle klara sig kvar trots allt. Men de andra lagen i botten av tabellen vann även de, och det här skulle visa sig vara Hulls sista seger för säsongen. Tre raka förluster följde, och en mållös avslutning på hemmaplan i sista omgången, och vinsten mot Liverpool visade sig vara förgäves.

ÅRETS SPELARE: Nikica Jelavic
När det i mitten av mars meddelades att Jelavic skulle bli borta i sex veckor på grund av skada, det vill säga för stora delar av den återstående säsongen, så insåg man att Hull skulle få bekymmer att hålla sig kvar. Mycket riktigt så förlorade Hull sina tre kommande ligamatcher, sex av sina nio sista, och lagets problem med sitt målskytte eskalerade. Förmodligen hade Hull varit kvar i Premier League om Jelavic hållit sig frisk.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Harry Maguire
Lovande ung försvarare som köptes inför säsongen från Sheffield United. Blev utlånad till Wigan under säsongen men är en spelare som kan växa fram till en väldigt viktig back för Hull under deras kommande säsong i The Championship, allra helst om andra klubbar rycker i Hulls nuvarande backar.

ATT GÖRA

(1) Konsolidera. Hull har en spelartrupp som är kompetent och tillräckligt väl balanserad för att göra riktigt bra ifrån sig i The Championship och ta sig tillbaka på en gång. Det bygger på att Hull lyckas säkra upp sina viktigaste tillgångar, spelarna själva, och att Steve Bruce blir kvar som manager.

(2) Anfallet. Hull saknar inte kompetens vare sig i försvar eller på mittfältet, allra helst inte för en säsong i The Championship, men gjorde klokt i att värva en skicklig anfallare; oavsett om man lyckas behålla Nikica Jelavic eller ej. En säsong i The Championship är ännu längre än Premier League.

NIVÅ: 85%
Hull är svårbedömda. Å ena sidan upplever inte jag att laget hade så värst mycket mer kapacitet för att ligga någon annanstans i tabellen än där de trots allt låg under stora delar av säsongen, men frågan lever ändå vidare vad som hade kunnat bli om Steve Bruce hade lyckats få fart på spelare som Diamé och Snodgrass.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Uppflyttning. Att återvända till The Championship är sällan så oproblematiskt som många vill tro. Men Hull har både kvalitet nog och, än viktigare, den rätta balansen för att lyckas väl i The Championship. Den rimliga målsättningen bör därför vara att omedelbart ta sig tillbaka till Premier League, även om detta inte blir någon lätt uppgift.

GAME OF THRONES: House Tarth
Det är något med Briennes hulkande gestalt som omedelbart leder tankarna till en Steve Bruce långsamt och bedrövat lunkandes längs sidlinjen. Kanske finns där också något i Briennes naiva men vackra ideal, till synes omoderna redan i en allt annat än modern värld, som reflekteras i Hulls på gott och ont mycket brittiska fotbollskaraktär.

BETYG: Underkänd (+)

Historien skrivs av och för vinnarna. Men just den här historien skrivs om förlorarna, de som trots att de kom så nära aldrig fick vinna titeln, lyfta bucklan och fira segern. Historien ger oss resultatlistan, men en hel säsong kan inte sammanfattas i en resultatlista, den är en ständig resa och kamp mellan ångest och längtan, hopp och förtvivlan.

Ett lag är inte helt lätt att definiera. När börjar och slutar egentligen ”ett lag” i tiden? Några solida gränser runt detta finns naturligtvis inte, vissa spelare kommer och går, vissa spelare korsar över generationer och är med i flera olika lag, men vi får göra vårt bästa och hålla oss till någon slags förnuftig avgränsning i våra egna huvuden.

Alla lag får inte plats på den här listan, som inte nödvändigtvis ska ses som någon rankinglista. Norwichs lag från tidigt 1990-tal får en hedersam omnämning, med spelare som Ruel Fox, Mark Peters, Gary Megson, Efan Ekoku och Chris Sutton. Tillsammans med Aston Villa och QPR i Premier Leagues begynnelse så bidrog de till att göra den engelska fotbollen om inte bättre så i alla fall mer svårförutsägbar och underhållande.

(5) Liverpool, 2008-2010

Charm var kanske inte den första egenskapen som det här laget fick sin omgivning att tänka på, vare sig på eller vid sidan av planen. Men det var ett lag som besatt kvalitet i massor, med Steven Gerrard och Fernando Torres i storslagen form framåt, och med Xabi Alonso som lagets dirigent och motor bakom dem tillsammans med Javier Mascherano. Pepe Reina i målet styrde ett stabilt försvar. Pressade Man Utd i en episk titelstrid med historisk innebörd, och var vid tillfället det lag som samlat på sig mest poäng utan att vinna.

(4) Leeds, 2000-2002

Svårt som det kan vara att tänka sig nu så var farhågan i Premier League för sisådär 15 år sedan att den ligan precis som flertalet andra ligor skulle bli en så kallad tvålagsliga. Arsenal och Man Utd var ligans stora dominanter. Svårt som det kan vara att tänka sig nu så framstod då Leeds som den främsta utmanaren till denna makthegemoni, ett ungt lag som tagit sig hela vägen till semifinal i Champions League. Jakten på Champions League och dess finansiella pyramidspel skulle komma att tillintetgöra Leeds, men innan dess var det ett intensivt och rasande skickligt lag med spelare som Rio Ferdinand, Ian Harte, Olivier Dacourt, Jonathan Woodgate, Harry Kewell, Mark Viduka, Alan Smith, Robbie Keane med flera.

(3) Liverpool, 1999-2001

Förmodligen min favorituppsättning av Liverpoollag under Premier League-eran, i gränslandet mellan Spice Boys och ett mer modernt, anpassat och taktiskt tillrättalagt Liverpool. Spice Boys-generationen med Robbie Fowler, Jamie Redknapp och Steve McManaman lyckades aldrig uppfylla sitt löfte att återföra Liverpool till den engelska fotbollstronen, men lagom till övergången från ett millennium till ett annat så var dessa spelare kompletterade med Danny Murphy, Gary McAllister, Michael Owen, Sami Hyypiä och med egna spelare som Jamie Carragher och Steven Gerrard i borgkuvöserna. Ligan vann aldrig det här laget men väl tre cuptitlar under en och samma säsong, 2000-01.

(2) Chelsea, 1998-2001

Det kanske främsta måttet på en spelares storhet för mig personligen är om jag hade velat se honom i mitt eget lags tröja under den period han var aktiv, och troligtvis finns ingen annan spelare i Premier League-historien som jag skulle säga det om innan jag sade det om Gianfranco Zola. Han var pärlan i ett otroligt talangfullt Chelsealag och runt honom samlades andra skickliga spelare som Gustavo Poyet, Roberto Di Matteo, Graeme Le Saux, Dennis Wise och senare Didier Deschamps, Marcel Desailly, Mario Stanic och Jimmy Floyd Hasselbaink. En mängd skickliga spelare som aldrig riktigt samlades ihop till ett vinnande ligalag i ett stundtals kaotiskt Chelsea.

(1) Newcastle, 1995-1997

När vi pratar om tvåor och lag som aldrig fick vinna i Premier League så är det omöjligt att bortse från det mest kända av dem alla. Inget annat lag kan göra riktigt samma anspråk på att ha varit så förtvivlat nära att vinna ligan utan att faktiskt göra det för att därefter aldrig igen komma ens i närheten. Det var ett löjligt bra lag som spelade en löjligt bra fotboll; med spelare som David Ginola, Peter Beardsley, Les Ferdinand, Warren Barton, Philippe Albert, Darren Peacock, Lee Clark, Keith Gillespie, Rob Lee med flera. Men där det fanns briljans i mängd så fanns kanske också en naivitet, grymt utnyttjad av en mer cynisk motståndare.

:::

TRANSFERKOLLEN

Stephen Hendrie (LB), 20 år, till West Ham. Lovande ung spelare med bakgrund i den skotska fotbollen. Köpt för billig peng så utgör inte någon större risk för West Ham. Borde huvudsakligen fungera som backup till Aaron Cresswell. Godkänd – (++)

Andre Ayew (LW), 25 år, till Swansea. Etablerad ytter och anfallare som haft stor framgång i Marseille. Har profilen att passa in perfekt i Swanseas spelmodell och Swansea kan vinna på att spetsa sina ytterpositioner med hög kvalitet. Med beröm godkänd – (++++)

Memphis Depay (RW), 21 år, till Man Utd. Det pratas mycket om den holländske offensive yttern, och delvis i samma tonläge som en gång om Cristiano Ronaldo. Kanske är jämförelsen oundviklig. Har ett kraftfullt kantspel som passar bra in i Man Utds tradition. Berömlig – (+++++)

Adam Bogdan (GK), 27 år, till Liverpool. Det är en balansgång att värva en bra andremålvakt. Inte så bra att han blir sur för att inte få spela särskilt mycket, men tillräckligt bra för att vid behov kunna hoppa in istället för förstemålvakten. Bogdan balanserar bra. Väl godkänd – (+++)

Aston Villa kom från ännu en säsong i en rad av besvikelser och icke motsvarade förväntningar. Missnöjet pyrde sedan ett tag med Paul Lambert och dennes allt annat än upphetsande form av fotboll. Under sommaren meddelade ägaren Randy Lerner att han hade för avsikt att sälja klubben till en ny ägare vid första bästa tillfälle.

Förutsättningarna var alltså inte de bästa. Paul Lambert hade inga resurser att röra sig med på transfermarknaden där fria transfer blev den tillgängliga metoden, vars främsta resultat visade sig bli Joe Cole. Lite pengar skakades trots allt fram och Carlos Sanchez köptes från Elche. Men med en i grunden bra spelartrupp så fanns ändå förhoppningar om att Aston Villa skulle kunna röra sig uppåt i tabellen.

Och visst började det bra, Aston Villa vann tre av sina fyra första matcher utan att förlora någon och befann sig i toppen av tabellen. Klubbledningen såg till att omedelbart förlänga Paul Lamberts kontrakt, varmed allting därefter rasade fullständigt samman. Aston Villa skulle förlora sina sex därpå följande matcher, 15 av sina 23 kommande ligamatcher och endast vinna två ligamatcher mellan mitten av september och början av mars.

I slutet av den förlustsvitet hade såväl klubbledning som supportrar fått nog av ett helt handikappat Aston Villa som gjort överlägset lägst antal mål i ligan och som knappt var kapabla att skapa målchanser. Den assisterande managern Roy Keane hade sedan tidigare lämnat klubben, och efter förlusten mot Hull i februari fick till sist Paul Lambert sparken för att kort därefter ersättas av Tim Sherwood.

Det blev inte omedelbart bättre, men det skulle visa sig bli bättre. Sherwood släppte på de offensiva restriktionerna vilket frigjorde spelarna och lät en i grunden bra spelartrupp uttrycka sig själv. Det var ingen stor revolution, Aston Villa vann under Sherwoods ledning bara fem av sina 13 ligamatcher, knappast något enastående facit, men det skulle visa sig tillräckligt för att säkra fortsatt spel i Premier League.

Den riktigt positiva upplevelsen kom dock i FA-cupen. När Tim Sherwood tog över befann sig Aston Villa i kvartsfinal mot lokala rivalen West Brom, efter att ha slagit ut Blackpool, Bournemouth och Leicester. West Brom besegrades med 2-0 och Aston Villa tog sig därmed till Wembley. Väl där blev det blandade upplevelser av triumf och förnedring. Semifinalen mot Liverpool blev en triumf i vilken Aston Villa dominerade. Ett positivt minne från säsongen även om man sedan var chanslösa i finalen mot Arsenal.

ÄGARE OCH LEDNING (+)
Uppgiften för en ägare och ledning är att tillhandahålla klubbens ledare och spelare med de verktyg och redskap som krävs för att nå framgång. Randy Lerners vilja att investera i klubben har varit begränsad under många år, och hans prioritet har i huvudsak varit att göra klubben redo för försäljning genom att sänka kostnader. Ekonomiskt säkert klokt för honom själv men sportsligt ett allt annat än gångbart alternativ. Några positiva signaler sänder det heller inte ut till klubben när ägaren så tydligt meddelar att han inte längre är intresserad av att äga klubben.

MANAGER (++)
Paul Lambert hade kanske inte de bästa förutsättningarna i världen att arbeta med när ägaren var så ovillig att investera i laget, samtidigt som han hade tillgång till en talangfull spelartrupp som han borde ha kunnat göra mycket mer med. En överdrivet defensiv taktik visade sig inte bara problematisk på planen utan ledde även till omotiverade och desillusionerade spelare, samt missnöjda supportrar. Tim Sherwood gjorde knappast något större taktiskt bidrag men kunde i alla fall åtgärda problem med motivation och missnöje, vilket visade sig tillräckligt.

FÖRSVAR (++)
Alan Hutton och Aly Cissokho har varit mer eller mindre självskrivna på varsin ytterbacksposition, men bland mittbackarna har det blandats mer friskt och kanske är det indikativt för något. Ciaran Clark, Jores Okore och Ron Vlaar har fått dela på mittbacksuppgifterna i en backlinje som knappast har varit helt förtroendeingivande under säsongen. Arsenals komparativa fördel under säsongen har varit deras försvarsspel, samtidigt som försvaret har varit mindre effektivt än ligans genomsnitt på att hantera motståndarnas målchanser.

MITTFÄLT (+++)
Mycket av styrkan i Aston Villa hittar vi istället på mittfältet. Aston Villa har under säsongen släppt till relativt få målchanser, färre än ligans genomsnitt, och för att vara ett lag som befunnit sig i botten av tabellen så har man till och med släppt till väldigt få målchanser i relativa termer. Ashley Westwood, Carlos Sanchez och Tom Cleverley har samtliga varit duktiga, och Jack Grealish fick lite av ett genombrott mot slutet av säsongen, men lagets främste spelare på mittfältet har ändå varit Fabian Delph.

ANFALL (++)
Roy Keane var öppet kritisk mot Christian Benteke mot slutet av säsongen och menade att denne visade upp bättre takter med Sherwood som manager än vad han gjorde under Lambert. Delvis kan Keane så klart ha rätt men det är kanske inte så konstigt heller om Benteke faktiskt ges fler chanser med Sherwood som manager. Benteke skulle visa sig vara en nyckelspelare i Aston Villas slutspurt på säsongen, men hade behövt betydligt bättre hjälp från spelare som Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann under säsongen. Aston Villa har en bra spelare men är i övrigt väldigt tunna.

HÖJDPUNKT: Liverpool (n) 2-1
Under en säsong utan några egentliga höjdpunkter så fick Aston Villa vänta länge på något riktigt att glädjas åt. Vinsten på Wembley mot Liverpool fick hela klubben att drömma om cupvinst och europeiskt cupspel. Drömmen skulle inte slå in men där och då levde den för fullt. Det var en seger som Aston Villa inte behövde be om ursäkt för, utan där man visade att man i sina bästa stunder kunde matcha ett av ligans stora lag.

ÅRETS SPELARE: Fabian Delph
Om någon skulle fråga vem som var Aston Villas viktigaste spelare under säsongen så skulle det vara svårt att titta bortom Christian Benteke, utan vars anfallsspel Aston Villa mycket väl hade kunnat befinna sig i The Championship nu. Bäst under säsongen som helhet har dock Fabian Delph varit, som varit en kraft både defensivt och offensivt på mittfältet.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jack Grealish
Under säsongen har vi redan haft anledning att lägga namnet Jack Grealish på minnet men det är kanske först under nästa säsong som vi verkligen kommer få skäl att se vad han går för. Har potentialen att slå igenom som en av Premier Leagues kommande bättre offensiva mittfältare, och det verkar kunna bli huggsexa mellan England och Irland om hans nationstillhörighet.

ATT GÖRA

(1) Benteke. För vilken sommar i ordningen som nu ”Aston Villa erbjuder Christian Benteke nytt kontrakt” är oklart i skrivande stund men klart är att Benteke letar efter bättre alternativ. En klok väg framåt för Aston Villa vore kanske att sälja Benteke och bygga nytt för pengarna.

(2) Investera. Randy Lerner har ägnat de senaste åren åt att trimma klubbens kostnadskostym för försäljning. Klubben har dock ett värde också i sin egen konkurrenskraft och för det syftet kan det vara klokt att se det här som en sommar för investering i spelartruppen.

(3) Mittback. Det finns flera duktiga spelare i Aston Villas backlinje men den riktiga mittbacksgeneralen saknas. Om Aston Villa ska söka någon spelartyp under sommaren så är det en ledargestalt i mittförsvaret; en Olof Mellberg, en John Terry, en Nemanja Vidic.

NIVÅ: 80%
Att Paul Lambert inte fick ut mesta möjliga från Aston Villas spelartrupp framstår som rätt uppenbart. Det är väl egentligen tveksamt om Tim Sherwood lyckades. Det finns potential bland Aston Villas talangfulla spelare, men talang behöver organisation för att komma till sin fulla rätt, och där har det normalt sett brustit för Aston Villa. Aston Villa kan höja sin kapacitet med ett taktiskt grundarbete under sommaren spetsat med någon eller några kvalitetsvärvningar.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Övre halvan. En hel del beror säkert på hur mycket sanning det ligger i pratet om att Aston Villa kommer få ny ägare under sommaren och vad denne i så fall vill med klubben. Men Aston Villas ambition måste vara att återvända uppåt i tabellen och åtminstone inledningsvis placera sig på dess övre halva.

GAME OF THRONES: House Baratheon of Dragonstone
Stannis Baratheon har under stora delar av serien ihärdat med sitt påstående att han är den ende rättmätige kungen i Westeros på ungefär samma självtillräckliga sätt som Tim Sherwood försöker hävda sin egen storhet. Någon större metod för detta verkar ingen av dem riktigt besitta utan verkar mest vilja förlita sig på någon slags magi och tvekar inte att offra någon i sin närhet för att vidmakthålla denna illusion.

BETYG: Godkänd (++)

UEFA:s regler för financial fair play har diskuterats utifrån många olika vinklar och perspektiv. Senaste uppgifterna är att man nu från UEFA:s håll planerar lätta på dessa regler eftersom de inte gav riktigt de önskade effekterna för de stora klubbar som mest ivrigt drev igenom dem. En aspekt som diskuteras mindre sällan är att det kanske största hyckleriet av dem alla är att just UEFA agerar förkämpar för ett system för finansiell jämlikhet och rättvisa.

UEFA pratar stolt om sitt arbete för finansiell rättvisa men har samtidigt varit den främsta kraften som har drivit fram en alltmer tilltagande och permanent finansiell orättvisa inom den globala och moderna fotbollen. Deras främsta redskap har naturligtvis varit Champions League.

Det pratas ofta om hur stora de finansiella skillnaderna har blivit mellan de olika europeiska klubbarna. Det är inte bara en fråga om omsättning utan det är något som märks väldigt tydligt på planen. Ett väldigt tydligt exempel på det kunde vi se i samband med Champions League-finalen för en dryg vecka sedan, mellan Barcelona och Juventus.

Oavsett vem som vann den finalen hade vunnit en så kallad Treble, med Champions League eller Europacupen som en tredjedel i den. Det där var något otroligt ovanligt förr i tiden. Fram till och med 1999 hade endast fyra klubbar någonsin lyckats med bedriften; Celtic, Ajax, PSV och Man Utd. I de tre första fallen var det hela klart behjälpt av väldigt svaga inhemska ligor.

Men från 2009 fram till och med 2015, det vill säga under senaste sex åren, har fyra av de sex vinnarna i Champions League också vunnit en Treble. Barcelona har till och med lyckats med bedriften vid två av dessa tillfällen. Att någon av dessa europeiska superklubbar vinner en Treble har gått från något fullständigt unikt till något vi knappt ens längre blir förvånade över.

Vilket självklart har väldigt mycket med att göra att Barcelona med en årlig omsättning på runt £400m normalt sett ställs mot motståndare med en omsättning om runt £50m eller mindre, det vill säga klubbar med allt från 8-10 gånger mindre resurser. Ett liknande mönster går naturligtvis igen i flertalet andra ligor såsom Bundesliga och Serie A, för att inte tala om flertalet ligor därunder.

Så även om Barcelonas bedrifter naturligtvis ska ha sin beskärda del av beröm och beundran så betyder inte längre det här pratet om Trebles för mig i närheten av lika mycket eller ens samma sak som det gjorde för 15-20 år sedan. Det har blivit vardagsmat och mest ett levande manifest för hur fotbollen på flera sätt har förändrats till det sämre.

Ironiskt nog har Premier League på samma gång blivit den liga där detta system har skapat de mest tråkiga effekterna men också den liga där möjligheterna ändå på sikt är de bästa att motarbeta dem.

Barcelona och Real Madrid dominerar i La Liga. Bayern München är ensamma i Bundesliga, precis som PSG kommer vara det i Ligue 1. Juventus har arbetat upp ett mäktigt försprång i Serie A även om det inte är en omöjlighet att Milan och Inter kommer ifatt igen. Gemensamt för samtliga dessa ligor är dock att antalet dominerande klubbar, superklubbar, är en-två stycken, vilket gör att det varje år lämnas Champions League-platser över till någon eller några andra klubbar.

Kruxet i Premier League är att där finns fler stora klubbar. En gång i tiden var de fyra, med Man City blev de fem, och vill man vara lite snäll så räknar man in Tottenham som en sjätte, även om det är på gränsen. Men där Valencia, Sevilla, Atlético, Dortmund, Wolfsburg, Lazio, Napoli, Fiorentina, Roma och så vidare varje säsong har en god chans att ta sig till Champions League så har deras motsvarigheter i Premier League ingen chans alls, undantaget något slags mirakel som hittills aldrig har inträffat.

Det spelar ingen roll vad för bra jobb klubbar som Southampton, Swansea, West Ham, Newcastle, Everton, Aston Villa med flera gör, deras chanser att nå Champions League är i praktiken obefintliga.

I det här fallet är det inte riktigt lönt att längre prata om något glastak. Det är i själva verket ett pansartak eller, för att använda en i det europeiska sammanhanget passande metafor, en järnridå som sänkt sig från platserna fyra-fem och nedåt. Det påverkar så klart ambitionsnivån på klubbarna i Premier League. ”Det är ingen idé att försöka komma ifatt toppen så vi jobbar för att hålla oss kvar!”

Så, är pengar roten till allt ont? Mja, men de problem som pengar har skapat kan också finna en möjlig lösning i mer pengar. Varje investerad krona har en avtagande marginalnytta, en välkänd ekonomisk sanning och något vi också tydligt kan se i de olika ligornas så kallade prestationskurvor. Varje satsad krona har mer effekt i början än vad varje därefter satsad krona har i effekt.

Så med Premier Leagues titaniska TV-avtal finns faktiskt en förhoppning om förändring. Helt plötsligt får varenda klubb i Premier League med omnejd en rejäl finansiell grundplåt att arbeta med, som med rätt organisation och ledning, kort sagt rätt management, kan hjälpa dem att komma ifatt toppklubbarna, inte ekonomiskt helt och hållet krona för krona men väl i termer av finansiella nyttoenheter.

Men det kommer inte ske av sig självt utan kommer kräva långsiktigt och metodiskt arbete från samtliga engelska klubbar att verkligen bli bättre i samtliga aspekter, både på och utanför planen. Risken med mer pengar är emellertid alltid att man kommer vilja söka snabba lösningar, att man låter plånboken göra jobbet.

Funderingen uppstod i samband med en kort diskussion i kommentarsfältet innan helgen. Jag kan möjligen anklagas för att vara utvecklingsoptimist, och jag säger inte att min tänkta utveckling är ofrånkomlig, men med TV-pengarna som ofta beskrivs som något negativt, så ser jag faktiskt en väg bort från det deterministiska och defaitistiska i att ”Southampton eller Swansea kommer aldrig ta sig till Champions League!”

Det kan förändras. Sedan kan det självklart visa sig ta 10-20 år innan vi faktiskt ser det ske.

:::

Om jag ändå ska hålla på och kräka ur mig mina samlade europeiska oförrätter så är det en annan sak som på sistone irriterat min känsla för intellektuell hederlighet.

Sevilla har naturligtvis gjort ett storartat jobb som återigen vunnit Europa League. Som ett resultat av sin vinst där får de spela Champions League nästa säsong vilket betyder att fem spanska lag går in i Champions League nästa säsong. Att La Liga alltså har fem lag menar då en del är ett bevis för att det är en bättre liga än alla andra.

Diskussionen om bäst liga hör inte hit, men till dem som hävdar detta har jag egentligen bara följande fråga: Om Sevilla hade förlorat den där finalen, vilket trots allt inte var så fruktansvärt långt borta, hade La Liga då varit en sämre liga än vad den är nu?

Det tycker inte jag.

En seger borta mot Slovenien ikväll skulle i praktiken helt och hållet garantera England en plats i EM 2016, minst sex poäng före grupptvåan och i så fall nio poäng före Slovenien eller Litauen på tredje plats, med fyra matcher kvar att spela i gruppen. Och om blixten skulle slå ner så har man fortfarande chans att kvalificera sig som trea i gruppen.

Med så många lag som ska kvalificera sig för EM så blir det för vissa länder mer eller mindre omöjligt att inte kvalificera sig. Vilket självklart ger EM-kvalet en rätt stor känsla av meningslöshet. Vettigt hade nog varit att låta exempelvis de sju högst rankade länderna, tillsammans med arrangörslandet, vara direkt kvalificerade till EM, givet att mästerskapet nu ska innehålla 24 lag.

Englands fem kvalvinster har självklart bättrat på ett stukat självförtroende bland engelska spelare och ledare efter VM. Det har pratats om förändringar som gjorts inom laget, hur laget har spelat bra utöver att få resultaten med sig, och hur England som fotbollslag har utvecklats sedan VM. Men till stor del visar detta på att man inte riktigt lärt sig sin hemläxa.

Englands problem har aldrig, eller i alla fall mycket sällan, varit att de inte har presterat bra fotboll och bra resultat i kvalspelen till de stora mästerskapen. Vi kan så klart se två anledningar till det. Dels möter man normalt sett inte alls samma klass av motståndare i ett kvalspel. Dels är ett kvalspel inte på något sätt ett mästerskap, det enda gemensamma är att det är landskamper.

Englands problem är mästerskapen i sig. En förklaring som ofta betonas, och som äger sin sanning, är den press som följer med dessa mästerskap. Självklart är motståndet tuffare och framför allt insatserna så väldigt mycket högre i ett mästerskap än i ett kvalspel. Till stor del är det också en organisatorisk fråga, det krävs en särskild turneringskompetens för att gå långt i ett mästerskap som England helt saknar.

Resultaten i kvalspelet i all ära. Risken är emellertid mycket stor att vi nästa sommar återigen kommer få se ett England som slåttrat sig genom kvalspelet men chokar i ett stort mästerskap. Bara för att direkt därefter gå som tåget i det kommande VM-kvalet, varpå vi kommer få sitta och lyssna på spelare som förklarar hur mycket England har gått framåt.

Kanske är jag på ett lite särskilt bittersmurfhumör idag.

Positivt tycker jag i alla fall det är att Roy Hodgson den här gången har tittat bortom de etablerade storklubbarna och faktiskt tagit med debutanter och lovande spelare från de mindre klubbarna. Charlie Austin från QPR och Jamie Vardy från Leicester har båda imponerat under säsongen, och tror jag kommer göra bra ifrån sig i England, om de får chansen på riktigt.

Englands landslagsfotboll har under många år haft problem med att det är klubbarna som sätter agendan, att spelarna kommer från så förhållandevis många olika klubbar och att det har lett till negativa gruppbildningar inom laget. Vid rätt många tillfällen genom åren har man också haft anledning att fundera över om en klubbs storstjärna verkligen bidrar med samma insats när han drar på sig landslagströjan.

Jag har ett bra tag drivit den endast halvt skämtsamma tesen att England, alltså landslaget, skulle vinna på att bara ta ut spelare från klubbar nedanför de fem-sex stora klubbarna. Man skulle kunna prata om orättvisa och att man då skulle missa någon eller några riktigt bra spelare, men jag tror att man i huvudsak skulle få hungrigare spelare och slippa ifrån onödig gruppbildning.

Att det sedan skulle utgöra ett viktigt incitament för unga och för all del något äldre skickliga engelska fotbollsspelare att hellre stanna kvar i sina nuvarande klubbar, åtminstone stanna kvar betydligt längre, snarare än att jaga status och pengar i någon av storklubbarna, vore en intressant bonus som skulle slå över positivt också på klubbfotbollen.

Det kommer så klart aldrig att ske, och kanske finns det en orättvisa i ett sådant system som inte är helt tilltalande, men som rent tankeexperiment är det faktiskt rätt intressant. Ta det ett steg längre, England ställer bara upp med spelare från The Football League?! Visst skulle England bli ett svagare landslag, men skulle det kanske också bli ett landslag som fler skulle känna igen sig i och känna stolthet över?

Och hur mycket sämre skulle England egentligen bli?

Detta skapade naturligtvis en omfattande indignation bland både media och medborgare, förtroendekrisen var i det närmaste total. Rätt precis i det läget kläcker så någon bankledning, jag tror det var dåvarande Nordbanken, den lysande idén att genom en reklamfilm i TV, fortfarande något relativt nytt på den tiden, förmedla budskapet att de minsann var att lita på och att de mer än något annat var bankens viktigaste tillgångar.

Så där stod Hans Dalborg, Jakob Palmstierna och allt vad de hette, i vita skjortor med kavajerna avtagna, översta knappen uppknäppt utan slips, och ärmarna uppvikta, och med blicken riktad bestämt snett uppåt halvvägs till framtiden. Med stål i blick och arbetande käkmuskler betonade de hur viktiga de själva var och för att verkligen understryka hur sant de själva tyckte det var så skrev de under meddelandet med sin egen signatur.

Känslan då, precis som nu i efterhand, var att bankledningen måste ha blivit lurade in i det här av en reklambyrå med en humor lika sjuk som slug, som såg chansen till profit och satir på samma gång. En reklambyrå som insåg att det mest effektiva och lönsamma sättet att sälja in ett fett reklamkontrakt till de som skulle betala för kontraktet var att övertyga dem om att det var just de som var viktigast av dem alla. En lögn är naturligtvis aldrig så effektiv som när åhörarna verkligen vill tro på den.

Jag får samma känsla när jag sätter mig och kollar på United Passions, filmen om FIFA beställd av FIFA som släpptes under veckan. Som ett slags parodisk surrealism släpps nu alltså denna propagandafilm bara en handfull dagar sedan hela himlen rasat ner över FIFA:s huvuden, avslöjanden om korruption har avlöst varandra, dess president har tvingats meddela sin förestående avgång, och organisationen som sådan har beskrivits som en slags organiserad brottslighet vi tidigare mest hört talas om i TV-serier som The Wire och The Sopranos. Varje gång vi nu hör RICO kommer vi tänka på Johnny Depp, Avon Barksdale, Tony Soprano och Sepp Blatter.

Filmen om FIFA förmedlar samma intryck som bankreklamen. Precis som reklambyrån måste ha lurat i bankledningen att det var de som var viktigast, till skillnad från kunderna och alla bankens sparare, så har någon, eller de själva, lyckats lura i dessa FIFA-pampar att det viktigaste inom fotbollen är de själva personligen och FIFA som organisation, till skillnad från klubbar, spelare och ledare på alla nivåer. Med de senaste dagarnas facit blir filmen som bäst ett lika intressant som satiriskt porträtt över hur snabbt och totalt byråkratpampar riskerar att tappa kontakt både med verklighet och egen självbild, där FIFA:s betydelse för världen och i kontrast med verkliga historiska händelser överdrivs bortom både lämplighet och god smak.

Om man anar elak satir bakom reklambyråns bankfilm så misstänker man även filmens regissör och manusförfattare, Frédéric Auburtin, för liknande satiriska motiv. Hur man annars ska förstå den allt annat än subtila antydningen att Uruguay försöker muta sig till arrangemanget av det första världsmästerskapet, samtidigt som Gerard Depardieu i Jules Rimets skepnad stolt deklarerar att FIFA ”må vara fattiga, men vägrar sälja ut sin viktigaste tillgång: sin heder!”, bara för att ett ögonblick senare skrockandes skaka hand i överenskommelse med den vandrande sydamerikanske stereotypen, är svårt att förstå. Exemplen är många, och ärligt talat rätt störande i sina insinuationer.

Om regissörens satiriska motiv är dolda, eller åtminstone tillräckligt dolda så att om sin egen förträfflighet övertygade FIFA-pampar inte skulle komma på tanken att upptäcka dem, så är FIFA:s politiska motiv med filmen allt annat än dolda.  Vi får tidigt veta att ”the spirit of football”, fotbollens själ, står att finna i nationaliteten, i att tyskar spelar tillsammans med tyskar, fransmän med fransmän, argentinare med argentinare och så vidare. Budskapet är enkelt, inget är finare inom fotbollen än landslagsfotbollen. Någon vidare reflektion om det där med nationalismen, på tröskeln till fascism och ett andra världskrig, erbjuder inte filmen.

Den politiska poängen hamras också hem med all önskvärd tydlighet att fotbollens framtid ligger i Afrika, Asien och, i ett tidigt skede i filmen, i Nordamerika. Filmens och i förlängningen fotbollens skurkar framstår med all önskvärd tydlighet som de etablerade europeiska fotbollsförbunden, och då i all synnerhet så klart det engelska förbundet. Här skyr filmen inga som helst medel att demonisera eller förlöjliga vare sig engelsk fotboll eller engelsk kultur genom att utmåla dem som rasister, misogynister och arketyper i trångsynt överklasstänkande. Att försöka få hem den kanske bättre poängen att fotbollens framtid absolut ligger i Afrika och Asien, men även i Europa och Amerika, verkar inte vara FIFA:s ambition med den här filmen.

Lite knappt halvvägs in i filmen tar den dock sin karaktär mer som en klassisk hjältesaga, och fram träder därmed hjälten av folket, Sepp Blatter. Och här börjar man så klart misstänka att filmen även har personliga motiv för Blatter själv som skulle kunna förklara varför FIFA har lagt £17m på att producera filmen. Blatters karriär i FIFA inleds som João Havelanges handgångne man och här får vi veta genom allt annat än subtila antydningar att den kultur och de problem med korruption som finns inom FIFA startade långt innan Blatter övertog makten.

Blatters enda önskan är att skydda FIFA och skydda fotbollen, låter han oss berätta genom Tim Roths framställan, vilket han använder som uttrycklig rationalisering när en, naturligtvis, brittisk journalist tidigt i hans presidentskap kommer med avslöjanden om bedrägerier och förskingring inom FIFA, som framför det inte helt orimliga argumentet att antingen vet Blatter, såsom hög tjänsteman och generalsekreterare under många år, om alla oegentligheter utan att göra eller ha gjort något åt dem, eller så har han ingenting vetat varmed han vore en inkompetent klåpare. Vilket  vi vet genom filmen att han inte är.

Utlämnad av sin företrädare, som tar åt sig äran för Blatters alla prestationer men flyr undan ansvaret för allt som går fel med fotbollen, och angripen från alla håll av de etablerade fotbollförbunden som hotar med att avsätta honom på grund av misstankar om oegentligheter. Hjältens triumf skall dock komma när han, i TV-kamerornas starka motljus, först mottar beskedet att han blivit omvald 2002 och, två år senare, när han låter presentera att Sydafrika är arrangörer av VM 2010. Hur dessa omröstningar gick till, och spelet bakom kulisserna, berättar emellertid filmen ingenting om, annat än att Blatter inför 2002 till synes ingår en pakt med djävulen, i form av Havelange, för att säkra sitt omval.

Ändamålet helgar medlen tycks filmberättaren, och FIFA, vilja säga. Och ändamålet förtydligar filmen i dess avslutande narraterade meningar där det sammanfattas hur FIFA, som grundades med en dröm, har överlevt i över 100 år trots världskrig och stora ekonomiska kriser, hur nu fler än 200 förbund är medlemmar i FIFA, och hur FIFA har spridit fotbollen till världens alla hörn och gjort fotbollen till världens största sport. FIFA-pamparnas illusion att det är de som har gjort och gör fotbollen stor lever alltså bokstavligen kvar ända in i filmens sista skälvande sekunder.

Man kan ha många synpunkter på filmen utifrån rent tekniska aspekter. Dess mediokra skådespeleri och oerhört styltiga dialog, dess porträtt av kvinnor och kulturer, snart sagt ingen karaktär i filmen är något annat än ren stereotyp, dess genreglidning mellan historisk dokumentär och försök till politisk thriller, dess okritiska hjälteporträtt av en i grunden maktcynisk tjänsteman och dess triumfatoriska Hollywoodslut, där till och med motståndarna motvilligt applåderar hjältens storhet och där, symboliskt nog, flickan undanskuffad som målvakt i förlängningen av filmens metaforiska fotbollsmatch, jodå, dribblar av alla sina motståndare och rullar in bollen i öppet mål.

Det var nog så FIFA och Sepp Blatter ville se på den här berättelsen av dom själva om sig själva och, med all sannolikhet, för dem själva. Problemet var bara att det öppna målet de rullade in den bollen i var deras eget.

Efter en tuff säsong förväntade sig många att Swansea skulle hitta en ny permanent manager att ta över efter den flyktade Michael Laudrup, och den tillförordnade Garry Monk. Så blev emellertid inte fallet utan Swansea lät meddela att Monk skulle vara Swanseas manager. Ett beslut på samma gång intressant och modigt.

Om Swansea framstod som oambitiösa i sitt val av manager så visade man trots allt upp viss ambition på transfermarknaden. Lukasz Fabianski och Bafetimbi Gomis värvades båda som fria transfers, och dessa båda kompletterades bland annat av Federico Fernandez, Gylfi Sigurdsson och Jefferson Montero, vilka genomgående skulle visa sig bli bra värvningar.

Om man trodde att Swansea skulle få kämpa för sin överlevnad i Premier League under säsongen så blev man snart bevisad fel. Swansea inledde säsongen storstilat med tre vinster i sina tre första matcher, bland annat inleddes säsongen med en seger på bortaplan mot Man Utd. Därefter började det naturligtvis gå tyngre men Swansea tillbringade höstsäsongen på tabellens övre halva, och den skulle man därefter aldrig lämna.

I takt med att säsongen började närma sig sitt slut så närde Swansea vissa förhoppningar om att kunna komma ikapp Southampton och Tottenham ovanför dem i tabellen och på så vis kvalificera sig för Europa League. Nu visade sig försprånget vara lite för stort i slutänden, men Swansea slutar trots allt åtta i tabellen vilket är lagets bästa placering i Premier League eller den engelska högsta divisionen någonsin.

Möjligen var cupspelet något av en besvikelse under säsongen. Swansea åkte ut i fjärde omgången både i Ligacupen och i FA-cupen. Möjligen fanns inte så mycket att säga om förlusten i Ligacupen mot Liverpool på Anfield, men förlusten mot Blackburn i FA-cupen var på alla sätt onödig. Swansea, som har gjort bättre ifrån sig i cuperna i modern tid, borde ha högre målsättningar med sitt cupspel än så.

ÄGARE OCH LEDNING (+++++)
Ett effektivt och framgångsrikt ägarskap och ledning av vilken som helst verksamhet handlar till stor del om att göra en korrekt analys om vem man är och vad man har för styrkor och svagheter. Det är något som Swanseas ledning har visat sig kapabla till. Visst, man strövade från den inslagna stigen med tillsättningen av Michael Laudrup, men visade sig förmögna att lära sig av sitt misstag och visade därefter stor klokhet i anställningen av Garry Monk, en manager som kan Swanseas och kan klubbens kultur på ett sätt som Laudrup aldrig gjorde. Swansea har kommit till Premier League genom ett långsiktigt ledarskap och Swansea visar alla tecken på att både vilja och kunna stanna kvar i Premier League med ett långsiktigt ledarskap.

MANAGER (++++)
Garry Monk har rättmätigt hyllats under säsongen för sina insatser med Swansea, där många har gått så långt som att vilja utse honom till säsongens manager, vilket han onekligen skulle vara en kandidat till. Monk har visat sig skicklig i att motivera sina spelare även när laget under stora delar av säsongen har befunnit sig i ett slags tabellens ingenmansland, ofta med väldigt små men effektiva medel. Innan de alltför stora orden tas till så bör dock Monk visa att han kan upprepa bedriften.

FÖRSVAR (+++)
Lukasz Fabianski har visat sig vara en riktigt skicklig målvakt i Swansea och framför honom har Ashley Williams, Angel Rangel, Neil Taylor och Federico Fernandez utgjort de främsta försvarsposterna. Swanseas försvar har hållit tämligen bra under säsongen trots att laget emellanåt släpper till för många målchanser. Intrycket är emellertid att det kanske mer beror på vilja än organisation, få lär vara så värst mycket bättre än Williams på att blockera skott till exempel, men frågan är hur hållbart det är i längden.

MITTFÄLT (+++)
Swanseas mittfält känns inte på något sätt spektakulärt, vare sig defensivt eller offensivt, men är ändå funktionellt. Jonjo Shelvey tillsammans med Ki Sung-Yueng har varit ett effektivt mittlås och framför dem har framför allt Gylfi Sigurdsson ordnat med lagets offensiva ambitioner. Bredvid honom har Nathan Dyer, Wayne Routledge och Jefferson Montero turats om ute på Swanseas ytterpositioner. Det är tveksamt om det är ett mittfält som kommer lyfta Swansea till nya höjder, men det är ett kompetent mittfält som får sitt jobb gjort.

ANFALL (++)
Anfallet har under ett par år varit något av Swanseas paradgren. Först gjorde Michu succé på positionen för att sedan snabbt falla ifrån, därefter kom Wilfried Bony och gjorde anfallsrollen till sin egen. Bony var en effektiv anfallare för Swansea även den här säsongen innan Man City svepte in för hans signatur i januari. Då klev emellertid Bafetimbi Gomis fram på ett bra sätt och axlade hans mantel. Swansea skapar inte överdrivet många chanser men är duktiga på att utnyttja de chanser de får.

HÖJDPUNKT: Man Utd (a) 2-1
Swanseas bästa upplevelse under säsongen var kanske deras första, i alla fall i ligan. Garry Monk mot Louis van Gaal kunde ju bara sluta på ett sätt trodde man men det var Monk som drog det längsta strået och visade på Swanseas kunnande och potential. Det är en sak att ta ledningen och lyckas hålla den på Old Trafford, det är en annan sak att ta ledningen och tappa ledningen, och sedan ändå lyckas vinna matchen.

ÅRETS SPELARE: Lukasz Fabianski
Det är inte helt lätt att utse en årets spelare i Swansea, många spelare var bra utan att någon stack ut så där riktigt ordentligt. En spelare som dock hela tiden har varit väldigt viktig för Swansea är målvakten Fabianski, vars förmåga på goda grunder ifrågasattes under sin tid i Arsenal men som i Swansea under säsongen har växt fram till en av ligans bättre målvakter. En personlig revansch för honom och en värdefull tillgång för Swansea.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Modou Barrow
Nåja, nu kanske jag väljer en spelare mest för dennes svenska anknytning, Barrow spelade ju fotboll för Östersund i Superettan tidigare. Den unge anfallaren har gjort elva framträdanden för Swansea under säsongen, oftast från bänken, och gjorde sitt första och hittills enda mål i FA-cupen mot Tranmere, innan han lånades ut till Nottingham under våren. Är ett långskott på att kunna slå sig in i Swansea a-lag men ett långskott värt att hålla ögonen på.

ATT GÖRA

(1) Anfallet. Gomis har gjort det bra sedan Bony såldes till Man City, men anfallet är en position där Swansea framstår både som tunna och möjligen något svaga. Borde sondera terrängen efter en riktigt skicklig anfallare under sommaren.

(2) Högerkanten. Å ena sidan imponerar Swansea längs vänsterkanten på mig men framstår som svagare, både offensivt och defensivt, på högerkanten. Angel Rangel har ofta fått täcka upp på högerbacken samtidigt som vare sig Nathan Dyer eller Wayne Routledge riktigt håller den klassen som krävs för att Swansea verkligen ska utvecklas.

(3) Mittback. Jag är inte övertygad om Ashley Williams storhet, en mittback som förvisso känns modig men inte överdrivet smart i sitt spel, och är det något engelska lag lider brist på så är det smarta mittbackar. Swansea måste gå från att vara bra på att blockera skott till att bli på att förhindra målchanser från att alls uppstå.

NIVÅ: 95%
Mycket talar som jag ser det för att Swansea gjorde en i stort sett så bra säsong som de alls kan klara av den här säsongen. Samtliga lagdelar presterade i stort sett utifrån sin kapacitet, vilket är något som är värt att berömma såväl spelare som manager för, men också en indikation på att om Swansea ska bli bättre så behöver man tänka utanför vad man redan har.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Övre halvan. Visst siktade Swansea på de europeiska cupplatserna mot slutet av den här säsongen, även om det var lite av en rövare, men det ska de vara glada om de får chansen att göra också nästa säsong. Swansea får i första hand sikta in sig på att behålla sin plats på tabellens övre halva.

Cup run. Vill Swansea ta sig till Europa så är troligtvis cuperna deras bästa möjlighet att göra det. Laget har också en vinst i Ligacupen för ett par år sedan att leva upp till, och Swanseas fans och klubbledning skulle helt klart gärna se ännu en inspirerande cup run.

GAME OF THRONES: House Martell
House Martell i Dorne ligger lite off, och känns rätt avlägset övriga Westeros både geografiskt och kulturellt. Precis som man kan tycka det är lite off att Swansea faktiskt kommer från ett annat land, även om det i allt väsentligt tillhör en och samma nation. Dorne fäster stor vikt vid det estetiska och den goda smaken, precis som Swansea har fått många anhängare i Premier League genom den typ av fotboll de föredrar att spela.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Vad de europeiska storklubbarna har att säga om saken kan man så klart föreställa sig. De lär så klart haft sina besvär med att få spelarna pigga och fräscha igen efter VM inför den här säsongen, och hade nog gärna sett att spelarna inte gav sig iväg på ännu ett mästerskap omedelbart sommaren därefter. Ändå är det förhållandevis lite snack om spelare som tackar nej eller är ”skadade”, vilket visar att engagemanget trots allt är rätt stort.

Man kan undra varför inte Sydamerika kör sitt mästerskap samma sommar som EM, det hade ju känts naturligt. Till viss del handlar det kanske om att man inte vill krocka i tid. Men främst beror det nog på det sydamerikanska VM-kvalet som med sin dubbelserieform tar betydligt längre tid att genomföra än sin europeiska motsvarighet.

Jag ser ändå fram mot att titta på Copa America. Ännu ett mästerskap som ger en anledning att sitta uppe på nätterna liksom. Dessutom känns det på något sätt fräschare och mer spännande ett EM, som mest bara känns som ännu ett VM till stilen men fattigare till innehållet. Copa America känns annorlunda på ett bra sätt, och då kan det spela mindre roll att de europeiska landslagen har dominerat världsfotbollen och mästerskapen de senaste tio åren.

Det är ju också kul att hålla lite koll på de egna spelarna. Man City har tre spelare med, samtliga Argentina. Arsenal har Alexis Sanchez i Chile och David Ospina i Colombia. Chelsea har tre spelare med, Filipe Luis och Willian i Brasilien och Juan Cuadrado i Colombia. Man Utd har Marcos Rojo och Angel Di Maria i Argentina. Tottenham, Liverpool, Swansea, West Ham, Sunderland och Hull är övriga klubbar med deltagare. Följande spelare från Premier League deltar för respektive landslag i Copa America:

Argentina: Martin Demichelis, Marcos Rojo, Pablo Zabaleta, Sergio Agüero, Angel Di Maria och Erik Lamela. Brasilien: Filipe Luis, Willian och Philippe Coutinho. Chile: Alexis Sanchez. Colombia: David Ospina och Juan Cuadrado. Ecuador: Jefferson Montero och Enner Valencia. Uruguay: Sebastian Coates och Abel Hernandez.

Ett annat perspektiv med vilket man kan följa turneringen är ju att fundera lite över vilka spelare som skulle vara intressanta värvningar till något av lagen i Premier League. Här finns självklart några uppenbara kandidater:

(5) Radamel Falcao, Chelsea. En värvning det har pratats om redan en hel del, oklart om det egentligen kommer från Chelsea eller huvudsakligen från Falcaos agent. Dock vill Chelsea ersätta Didier Drogba, som knappt spelade, och då kan det ju vara smart att ersätta honom med en annan anfallare som knappt kan spela. Men om Falcao hittar tillbaka till sig själv är det en fantastisk värvning och Copa America kan bli ett intressant tillfälle att se om det finns något kvar i benen.

(4) Edinson Cavani, Man City. Det hade knappast skadat Man City att öka kompetensen och bredden i sin anfallsuppsättning som trots allt är lite för beroende av Sergio Agüero. Cavani är väldigt skicklig anfallare som dessutom har mullrat missnöjt vid ett antal tillfällen i PSG, och vore nog inte någon omöjlig måltavla för Man City.

(3) Charles Aranguiz, Southampton. Jag är förmodligen lite biased för just den här chilenske mittfältsmaestron efter en särskilt svettig Football Manager-session, men han är en väldigt kompetent spelare som jag tror Southampton skulle kunna ha stor nytta av, inte minst i och med att de från och med nästa säsong ska ta steget ut i Europa League.

(2) Nicolas Otamendi, Man Utd. Man kan bara hoppas att Man Utd agerar klokare den här sommaren än förra och gör mittback i singular eller plural till högsta prioritet. Något av en våt dröm vore så klart Argentinas och Valencias mittback som håller absolut högsta klass, men fortfarande har potentialen att växa i rollen.

(1) Carlos Bacca, Arsenal eller Tottenham. Kanske är det lite överdrivet att tro att Bacca kommer vilja lämna Sevilla nu när laget har tagit sig till Champions League. Samtidigt kan det här vara Baccas bästa tillfälle att säkra en flytt till en riktig tung europeisk klubb, och Sevilla är i slutänden en säljande klubb. Arsenal och Tottenham borde båda två vara på jakt efter en vass anfallare.

Vinsten i FA-cupen förra säsongen gjorde slut på Arsenals tio år långa väntan utan någon titel. Äntligen var man tillbaka på banan igen efter en lång ökenvandring och nu skulle kvaliteten och erfarenheten finnas där för att på allvar börja utmana också om ligatiteln. Ambitionen var hög samtidigt som Arsenal med värvningen av Alexis Sanchez för £35m visade att de var villiga att backa upp det hela inte bara med ord.

Någon helt lätt inledning på säsongen blev det dock inte. Två vinster på lagets åtta första matcher satte tonen för säsongen och Arsenal blev under hösten i långa stunder kvar på mitten av tabellens övre halva, utan att riktigt vid något tillfälle ta fart. Två gamla tendenser kom tillbaka att spöka för Arsenal. Dels ett bräckligt försvarsspel där onödiga mål släpptes in i för hög utsträckning. Dels oförmågan att vinna mot toppkonkurrenterna, Arsenal vinner inte en enda match under hösten mot något av lagen som slutade på de sex bästa platserna den här säsongen eller de sju bästa platserna förra säsongen.

Från och med december skulle dock Arsenal komma igång. Efter förlusten på hemmaplan mot Man Utd i slutet av november förlorar Arsenal bara ytterligare fyra av sina ligamatcher och vinner 19 av de återstående matcherna. Inte minst perioden februari till och med april är en höjdpunkt i Arsenals säsong i vilken man vinner nio av elva matcher, med förlust borta mot  Tottenham och oavgjort hemma mot Chelsea som enda plumpar i protokollet. Med vinster mot Man City och Liverpool visar Arsenal också att de kan börja mopsa upp sig mot toppkonkurrenterna.

Någon titelstrid blev aldrig aktuell för Arsenal, en alldeles för svag höstsäsong satte stopp för sådana ambitioner. Den positiva vårsäsongen skapar dock viss optimism inför framtiden. Arsenal var och nosade på andraplatsen i ligan för första gången på ett antal år, men slutade till sist på en tredjeplats, ungefär som väntat inför säsongen. Frågan återstår om det är en placering som Arsenal kan bygga vidare på till nästa säsong.

Arsenals framgångar i FA-cupen fortsatte, med en minst sagt övertygande seger i finalen mot Aston Villa. Därmed gick Arsenal upp som mesta vinnare av FA-cupen på tolv segrar samtidigt som säsongen avslutades i ett positivt tonläge. Ligacupen gick inte tillnärmelsevis lika bra där Arsenal åkte ut direkt mot ett piggt Southampton. Emellertid var Champions League den här säsongens stora besvikelse där laget som vanligt gick vidare till slutspel, dock efter slarv i gruppspelet, men där drabbades av ett kollektivt hjärnsläpp i åttondelsfinalen mot Monaco. Alltid åttondelsfinal men aldrig längre än åttondelsfinal var alltså en regel som höll i sig.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Några år in på Stan Kroenkes ägarskap så börjar klubben visa en ambition som är helt nödvändig för att på allvar utmana om ligatiteln. Vilket kanske framför allt visar sig på vilka spelare man faktiskt värvar. Annars är det svårt att bedöma Kroenkes ägarskap av i princip samma anledning som det var svårt att bedöma Glazers ägarskap när Alex Ferguson fortfarande var manager i Man Utd, eftersom det är Arsene Wenger som driver allt som har med fotbollen att göra i Arsenal och klubbledningen medvetet har överlämnat ansvaret för detta till honom. Vilket i sig är klokt.

MANAGER (++++)
Det finns inget som är fel med Arsene Wenger som inte kan åtgärdas genom vad som är bra med Arsene Wenger. Skulle man vara lite vanvördig så skulle man möjligen kunna uttrycka sig om Wenger på det viset. Man kan bli otroligt frustrerad på de brister som man ofta ser som återkommande med Arsenal, men man kan också alltid lita på att Wenger finns där för att gräva Arsenal ut ur de gropar han och laget har försatt sig i på ett sätt som få om någon annan manager skulle lyckas med. Har stått upp mot tuff kritik från egna supportrar och ser ut att vara på väg att få ihop ett gediget lagbygge, samtidigt som yngre spelare återigen börjar få sitt genombrott i laget, vilket i sig är ett tecken på en trygghet i spelartruppen.

FÖRSVAR (++++)
Mycket av Arsenals problem under höstsäsongen hade att göra med ett bristande försvarsspel, då det länge såg ut som om Arsenal var tillbaka till gamla synder i sin defensiva organisation. Det där åtgärdades under säsongen, delvis genom att skadeläget förbättrades, och även om defensiven aldrig blev en direkt styrka för Arsenal så var den till sist ändå bra nog för att hålla måttet som topplag. Hector Bellerín har fått sitt genombrott på högerbacken, vilket lämnar kvar vänsterbacken som en position som kan förstärkas, tillsammans med målvakten.

MITTFÄLT (+++++)
Arsenals främsta defensiva styrka är att de är duktiga på att hålla motståndarna borta från målchanser. En viktig anledning till det är att Arsenal under säsongen hittade ett sätt att bättre skydda sin försvarslinje, mycket tack vare att Francis Coquelin slog igenom på defensivt mittfält. Men naturligtvis är det först och främst offensivt som Arsenals mittfält hör till Premier Leagues absolut bästa, där laget i sina bästa stunder kan dominera och kontrollera en matchbild på ett sätt som få andra lag i ligan klarar av. Santi Cazorla har visat sig utmärkt som en djupt liggande spelfördelare, och offensiva krafter som Mesut Özil och Alexis Sanchez lyfter laget en nivå.

ANFALL (+++)
Olivier Giroud har absolut inte varit dålig under säsongen så det kan vara något orättvist att vara alltför kritisk mot honom. Samtidigt finns det en anledning till att Arsenal ibland kallas för ”flat track bullies”, de är förhållandevis duktiga på att köra över mindre slagkraftigt motstånd. Giroud har haft det betydligt svårare att leverera när motståndet har varit av högsta nivå eller när matcherna har gällt som mest, och det är inte någon bra egenskap hos den ledande anfallaren i ett tänkt topplag. Danny Welbeck kan aldrig bli mer än en kompetent truppanfallare och Theo Walcott är för ojämn och med en tendens till att bli endimensionell. Fortfarande en position som Arsenal behöver förstärka.

HÖJDPUNKT: Man City (a) 2-0
Det kommer fortfarande finnas frågetecken kring Arsenals förmåga att besegra toppkonkurrenterna i ligan, men det här är i så fall matchen som varenda Arsenalsupporter kommer lyfta fram som bevis för att de kan. En övertygande seger som gav Arsenal momentum i toppstriden samtidigt som den gjorde allvarlig skada på Man Citys titelambitioner.

ÅRETS SPELARE: Alexis Sanchez
Ett bra betyg till Arsenal är att det faktiskt finns en hel del kandidater till årets spelare, inte minst kanske Santi Cazorla vars centrala mittfältsspel har lyft laget en nivå. Men det är svårt att se bortom Alexis Sanchez som hittade fötterna i Premier League nästan omedelbart, och som inte så lite på egen hand under en i övrigt bedrövlig höst ändå såg till att Arsenal kunde hålla konktakten med toppen av tabellen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Krystian Bielik
Ung polsk defensiv mittfältare som värvades av Arsenal i januari som sägs vara väldigt talangfull. Många vill ju se en världsvärvning till det defensiva mittfältet men jag hade ju inte, särskilt inte med Francis Coquelin nu som en framstående del i laget, blivit helt förvånad om Wenger med ett leende i mungipan trotsade förväntningarna och istället nöjde sig med Coquelin och Bielik som huvudsaklig backup.

ATT GÖRA

(1) Anfallet. Samma visa som tidigare år, Arsenal skulle behöva värva en anfallare av högsta klass, en talisman och ledargestalt i anfallet som är ett gemensamt drag för alla stora lag. Väldigt lite tyder på att Olivier Giroud eller någon av Arsenals nuvarande anfallare kommer att kunna växa in i den rollen och med den uppgiften.

(2) Målvakt. Ingen av Wojciech Szczesny eller David Ospina är dåliga målvakter, men ingen av dem är heller den där riktigt framstående målvakten som gör sig själva och sina försvarare större och det egna målet så mycket mindre. Arsenal har förbättrat sitt försvarsspel men samtidigt känns det alltid som en lagdel som kan svikta. En riktigt bra målvakt kan ändra den känslan.

NIVÅ: 90%
Med undantag för en svagare period under hösten så gjorde Arsenal i grova drag en så bra säsong som laget mäktar med. Det är i alla fall svårt att hitta något egentligt utrymme för underkapacitet i Arsenals spel under säsongen, det är med andra ord genom att jobba taktiskt med lagorganisation och strategiskt med spelarvärvningar som Arsenal kan hoppas på att bli en tydligt starkare kraft till nästa säsong.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Ligatiteln. Det har pratats ett antal säsonger nu om att Arsenal till sist ska vara redo för att på allvar slåss om ligatiteln. Två FA-cupsegrar i rad har gett vatten på den kvarnen. Det får vara slutsnackat nu och dags att börja mala, allt annat än en full tilt-utmaning på ligatiteln ända in i kaklet nästa säsong går inte att vara nöjda med.

Semifinal i Champions League. Arsenal hade en otroligt bra chans att bryta den där åttondelsförtrollningen i Champions League under säsongen, men misslyckades. Arsenal är mer än kompetenta att gå längre än så i Champions League, och bör inte vara nöjda med något annat än en plats i semifinalerna, till att börja med.

GAME OF THRONES: House Arryn
House Arryn kan stoltsera med den äldsta ättelinjen i Westeros precis som Arsenal kan stoltsera med den äldste och mest långlivade managern i Premier League. Från böckerna och serien känner vi släkten Arryn i huvudsak som viktiga rådgivare till järntronens innehavare, snarare än pretendenter till tronen själva. Vår andra bekantskap är Lysa Arryn som inte helt olikt Wenger håller sig för sig själv uppe i sitt ivory tower och klemar med sin lika bortskämda som bortkomna pojkspoling som någon gång vilken dag som helst ska bli näste storherre.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Löpande under sommaren kommer jag att betygsätta de värvningar som görs till klubbar i Premier League, på det sätt jag alltid gör. En hel del har ju däremot redan hunnit genomföras, det brittiska transferfönstret öppnade för två dagar sedan, så de betygsätter jag i klump här.

Spelare som blir formellt klara den 1 juli betygsätts då.

Som vanligt när man betygsätter värvningar så är det viktigt att tänka på att det inte är detsamma som att betygsätta en spelare. För att bedöma en värvning måste man också ta hänsyn till det köpande lagets behov, dess olika alternativ, samt hur väl man tror att spelaren kommer passa in i sitt nya lag.

Inget av det där är så klart någon exakt vetenskap.

BERÖMLIG (+++++)
Hittills ingen.

Ingen riktig världsklassvärvning ännu till Premier League, men de kanske kommer.

MED BERÖM GODKÄND (++++)
James Milner (CM), till Liverpool
Tom Cleverley (CM), till Everton
Danny Ings (ST), till Liverpool
Pedro Obiang (CM), till West Ham

Ska man ta min bedömning på allvar så har Liverpool inlett den här transfersommaren bättre än vad man genomförde förra. Å andra sidan trodde nog de flesta rätt mycket på en del av Liverpools värvningar förra säsongen också, och för ett antal år sedan beskrev jag Joe Cole som den sommarens bästa värvning. Milner är dock en otroligt nyttig spelare och Ings är en typ av anfallare som jag anser att en klubb som Liverpool helt enkelt måste våga ta en chansning på.

Egentligen är det märkligt att så få har plockat upp att Cleverley inte skrev på för Aston Villa, vilket nästan måste ses som en diss av Tim Sherwood. Delvis handlar det säkert också om att återförenas med Roberto Martinez, den manager som gav honom chansen i Wigan, när han var på lån där, vilket fick Man Utd att ge honom chansen. En spelartyp som dock Everton behöver och som kan bli väldigt nyttig för dem.

Obiang var alltså den stora värvningen som West Ham flaggade för på twitter hela 24 timmar innan den offentliggjordes formellt. Möjligen inte vad resten av världen skulle betrakta som en ”major signing” men Obiang har varit en mycket nyttig mittfältare i Sampdoria de senaste fem åren och har som 23-åring fortfarande en hel del utveckling i sig. Bra värvning som förmodligen betyder att Alexander Song inte återvänder.

VÄL GODKÄND (+++)
Scott Sinclair (AM), till Aston Villa
Artur Boruc (GK), till Bournemouth
Philipp Wollscheid (CB), till Stoke
Kevin Wimmer (CB), till Tottenham
Christian Fuchs (LB), till Leicester
Joshua King (AM/ST), till Bournemouth

Absolut inte fel av Aston Villa att hämta dit Sinclair, som borde passa in rätt väl i ett tänkt Sherwoodskt spelsystem. Bournemouth ordnar med en dubbelmacka på målvaktsposten och det är väl hugget som stucket vem av Boruc eller Federici som kommer ta förstatröjan. Stoke permanentar lånet av Wollscheid vilket är ett bra beslut. Leicester behöver förstärka just på vänsterbacken, så de får väl hoppas att Christian inte Fuchs dem. Wimmer är ett intressant mittbacksköp till Tottenham som inte känns spektakulärt. King är ett bra kap av Bournemouth men knappast en spelare som höjer dem särskilt nämnvärt.

GODKÄND (++)
Graham Dorrans (CM), till Norwich
Adam Federici (GK), till Bournemouth
Christian Atsu (RW), till Bournemouth
Sebastian Prödl (CB), till Watford
Gidrius Arlauskis (GK), till Watford
Jakob Haugaard (GK), till Stoke

Målvakter är överrepresenterade bland spelarövergångarna så här långt, och det är en del märkliga övergångar minst sagt. Dorrans byter West Brom mot Norwich. Norwich får en kompetent spelare men knappast någon som höjer dem över gröten. Mittbacken Prödl, med erfarenhet från Werder Bremen, till Watford är en intressant värvning. Atsu går på lån till Bournemouth efter att inte ha haft en särskilt lyckad lånesejour i Everton. Tveksam till den värvningen, både för att Atsu inte imponerar och för att Bournemouth löper risken att sabba något som redan fungerar, just deras kantspel har varit väldigt bra under säsongen.

UNDERKÄND (+)
Darren Randolph (GK), till West Ham

Ska inte påstå att jag är inläst på Randolphs meritlista, men att West Ham värvar en 28-årig målvakt känns inte som något överdrivet meningsfullt, ens som andramålvakt eller ren utfyllnad.

OKÄND (-)
Nathan, till Chelsea

Spelaren är självklart inte okänd, men kategorin syftar till att spelaren inte kommer att spela med Chelseas a-lag under säsongen utan istället lånas ut till annan klubb. Huruvida han någonsin kommer spela för Chelsea, eller säljas vidare om några år återstår att se.

Det var en försäsong med stora förväntningar för Everton. Deras första säsong med Roberto Martinez hade varit strålande, där man länge utmanade framför allt Arsenal om fjärdeplatsen men till sist slutade femma, före klubbar som Tottenham och Man Utd. Martinez hade till synes lyckats kombinera Evertons traditionellt stabila defensiv med ett flödande och kreativt anfallsspel, glädjen i laget gick inte att ta miste på.

Everton gjorde onekligen sitt bästa att agera utifrån dessa förväntningar. Man köpte loss Gareth Barry från Man City och spenderade samtidigt en rekordsumma för klubben på att likaså permanenta köpet av Romelu Lukaku från Chelsea. Ambitionen gick inte att ta miste på, även om inget av köpen i sig gjorde att Everton förstärkte med nya spelare jämfört med säsongen innan. En viktig skillnad var emellertid att Everton den här säsongen dessutom skulle spela i Europa League.

Ligaspelet skulle snart visa att Everton inte var riktigt samma lag den här säsongen. På de första tio matcherna lyckas Everton bara vinna tre matcher, lika många som man förlorar. Everton placerar sig runt mitten av tabellen vilket är en tabellposition de kommer att behålla resten av säsongen. Framför allt mitten av säsongen är Evertons lågvattenmärke, där de mellan december och februri bara lyckas vinna två av 16 matcher, och förlora nio. Everton avslutar dock säsongen starkt, med sex vinster på sina sista tio matcher.

Om ligaspelet var en missräkning, förväntningarna var betydligt högre än den slutliga elfteplatsen, så var Europa League en anledning till glädje för Evertons supportrar. Som femma i ligan gick Everton direkt in i gruppspelet, där man ställdes mot Wolfsburg, Krasnodar och Lille. Everton vinner gruppen där framför allt de båda vinsterna mot Wolfsburg imponerar. Everton tar sig också som enda engelska lag förbi 16-delsfinalen efter storseger mot Young Boys samt vinner den första åttondelsfinalen mot Dynamo Kiev. Men i returmötet visar Everton upp ett för säsongen karaktäristiskt svagt försvarsspel, till stor del tack vare en märklig laguttagning av Martinez, och blir utslagna.

Det inhemska cupspelet vill Everton snabbt glömma. Både i Ligacupen och i FA-cupen blir man utslagna direkt. I Ligacupen efter storförlust mot Swansea i tredje omgången, och i FA-cupen även där i tredje omgången mot West Ham, efter omspel och straffar.

ÄGARE OCH LEDNING (++)
Kanske är det inte någon tillfällighet när Everton värvar Romelu Lukaku för £28m att Roberto Martinez väljer att kalla det för en ”significant day in the history of this football club.” Helt klart representerade köpet en helt ny typ av satsning från Evertons klubbledning, något som gjordes möjlig först och främst tack vare de nya TV-avtalen. Evertons klubbledning kämpar i övrigt i uppförsbacke, med att hantera klubbens finansiella situation, att hitta nya alternativ till ett omodernt och utslitet Goodison Park, och kanske inte minst med att hitta en ny köpare till klubben. Förutsättningarna är inte helt enkla för Everton, men klubben ser samtidigt ut att sakna en strategi för att hantera dessa förväntningar.

MANAGER (++)
Roberto Martinez är en både blygsam och sympatisk manager i en liga som inte alltid fostrar de mest blygsamma och sympatiska karaktärerna. Förmodligen var detta en stor anledning att han hyllades så utförligt förra säsongen och att han i stor utsträckning har undsluppit alltför frän kritik den här säsongen. De farhågor som fanns om Martinez defensiva svagheter började under säsongen att realiseras, på samma gång som Martinez tålmodiga passningsbaserade taktik började avslöjas i sådan utsträckning att spelarna själva fick protestera och forcera fram en förändring. Till Martinez försvar ska sägas att han var öppen för förändring, och att han mot slutet av säsongen faktiskt började hitta en lösning på lagets problem och att trenden så sakteliga började vända uppåt igen, och det är alltid ett styrketecken att kunna stå fast i motvind och till slut få vinden att vända.

FÖRSVAR (++)
Everton har varit förhållandevis svaga defensivt under året. Det betyder inte att de har varit i bottenklass i ligan, men de presterar strax sämre än ligans genomsnitt både vad avser antal tillsläppta målchanser och vad avser hur man hanterar dessa målchanser. Förklaringen till att Everton halkar neråt i tabellen den här säsongen går till stor del att finna här. Med spelare som Phil Jagielka, Leighton Baines och Seamus Coleman, och John Stones alltmer säkrandes sin plats i backlinjen på Sylvain Distins bekostnad, så beror Evertons problem inte på dåliga spelare rent individuellt, utan bör vara ett mer kollektivt problem.

MITTFÄLT (+++)
Gareth Barry och James McCarthy har varit permanenta gestalter på Evertons mittfält och har gjort det bra. Barry framför allt har dock haft svårt att upprepa formen från förra säsongen, kanske i ett tydligt tecken på att åldern har börjat ta ut sin rätt på den stabile mittfältaren. Framför allt har Everton haft svårt att hitta rätt i sina offensiva lösningar på mittfältet, där ingen av vare sig Ross Barkley, Muhamed Besic eller Leon Osman har lyckats skina mer än vid enskilda tillfällen under säsongen. Det var först med lånet av Aaron Lennon i januari som Everton började få ordentlig fart i sitt mittfältsspel.

ANFALL (+++)
Helt lätt har inte Everton haft det med sitt anfallsspel trots att man alltså köpte Romelu Lukaku för stora pengar. Nu vore det småaktigt att kalla honom för ett misslyckande, då han trots allt med 20 gjorda mål med bred marginal är Evertons främste målskytt under säsongen. Lukaku visade sig dock betydligt mer produktiv i europeiskt cupspel, där han gjorde närmare hälften av målen, i ligaspelet blev det dock bara tio mål vilket kanske var något för få. Kevin Mirallas och Steven Naismith bidrog också med mål men Everton brottades med en oförmåga att skapa chanser i tillräcklig utsträckning.

HÖJDPUNKT: Man Utd (h) 3-0
Att besegra Man Utd på hemmaplan är alltid en höjdpunkt för Everton eller egentligen vilket som helst annat lag, och för Everton var det här bland det bästa som stod att finna i en för övrigt blek ligasäsong. Glädjande men samtidigt troligtvis frustrerande där resultatet visade vad Everton klarar av i sina bästa stunder, men där dessa bästa stunder lyste med sin frånvaro under säsongen.

ÅRETS SPELARE: Phil Jagielka
Mastodontsäsong för den stabile och rutinerade mittbacken som spelade nästan varenda match för Everton i ligan, i Europa League och i de båda cuperna. Evertons backlinje hade sina problem under säsongen men Jagielka såg hela tiden till att den hela tiden höll en dräglig nivå. Evertons mest konsekvent presterande spelare under säsongen.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Luke Garbutt
Ung och talangfull vänsterback i Everton som gjorde ett antal matcher under säsongen och som borde kunna börja se mer speltid då Leighton Baines kan behöva börja användas mer sparsamt. Everton saknar inte unga talanger, utöver Garbutt finns även Tyias Browning, Brendan Galloway, Ryan Ledson och Sam Byrne, så Roberto Martinez har ett spännande gäng att arbeta med.

ATT GÖRA

(1) Ungdomar. Det kommer finnas ett tryck på Everton att återigen spendera pengar på nya spelare, precis som man gjorde förra sommaren. Det kan behövas till viss del men Evertons och Martinez huvudsakliga prioritet bör snarare vara att skapa plats för den talangfulla generation unga spelare som är på väg upp från akademin.

(2) Fräscha till mittfältet. Everton kan behöva en ny inspirationskraft på mittfältet, i synnerhet med kreativa och offensiva egenskaper. Vad säsongen också visade var att Everton behöver mer fart i sitt spel på mittfältet, något som lånet av Aaron Lennon visade värdet med. En värvning och en taktisk anpassning är vad Everton och Martinez behöver arbeta med under sommaren.

(3) Behåll spelare. Det kan visa sig bli ett problem att Everton nästa säsong inte spelar i Europa League, något som kan få flera av lagets viktigaste spelare att överväga att lämna klubben. Everton bör kämpa för att få behålla spelare som Seamus Coleman och Romelu Lukaku, spelare runt vilka Everton kan bygga ännu en framgångsrik säsong.

NIVÅ: 75%
Om Everton låg mycket nära 100% förra säsongen så var de betydligt mer beskedliga i sitt kapacitetsutnyttjande den här säsongen. Att kapaciteten fanns där visade man vid ett par tillfällen i ligan, inte minst under våren, men även i Europa League där tyska ligatvåan och cupmästarna Wolfsburg fick på nöten inte bara en gång utan två gånger.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Europa. Säsongen visade att Everton hör hemma i europeiskt cupspel och att det måste vara den rimliga ambitionen för Everton att ta sig tillbaka tid. Visst kan Champions League vara ett steg alldeles för långt i nuläget, men att ta sig till Europa League ska inte vara någon omöjlighet för Everton.

Cuptitel. Utan europeiskt cupspel under 2015-16 så har Everton bättre och större möjlighet att lägga fokus på de inhemska cuperna. Och visst börjar det bli dags för Everton att göra slut på sin nu 20 år långa cuptiteltorka. Everton är ett lag med kompetens och kapacitet att vinna en av de engelska cuperna, och det börjar bli dags att visa det.

GAME OF THRONES: House Tully
Gammalt och anrikt hus i Westeros som sedan lång tid tillbaka har varit underordnade andra stora hus från norr såsom Starks och Baratheon, på samma sätt som Everton har fått spela andrafiolen till större och starkare klubbar som Liverpool och Man Utd. Krigets vindar har försatt Tullys i exil på samma sätt som Everton en gång befann sig i europeisk exil på grund av andra klubbars konflikter och misstag.

BETYG: Godkänd (++)

Även i The Championship har det hänt saker. Att nykomlingarna och tillika succélaget Brentford skulle byta manager efter säsongen stod redan klart sedan Mark Warburton meddelat att han inte accepterade sin klubblednings vilja att låta statistiken styra beslutsfattandet. Några sådana betänkligheter har däremot inte Marinus Dijkhuizen, hans holländske efterträdare. En av de mer spännande anställningarna har Derby County gjort som plockat hem Paul Clement från assistentjobbet i Real Madrid. Två anställningar som visar att även The Championship kan vara en attraktiv arbetsplats för utländska managers.

Situationen med Newcastle har länge varit oklar. Men från och med gårdagen blev den åtminstone halvklar. Ligans självutnämnt bäste tränare, John Carver, vars poängskörd med Newcastle under 2014-15 endast är bättre än QPR:s, fick tillsammans med sin assistent Steve Stone sparken. Även i Newcastle kommer vi således få se en ny manager, och att Newcastle har väntat med att sparka Carver ända till nu borde betyda att de är nära att tämligen snart meddela vem som blir hans efterträdare.

Det har spekulerats i vem det ska bli. Steve McClaren har fått frågan tidigare, en gång i januari och ännu en gång precis i slutet av säsongen, men tackade nej då för att fortsätta säsongen med Derby. Patrick Vieira har lyfts fram som en kandidat men det rann ut ingenting, man för förmoda för att Vieira ställde krav som Newcastles klubbledning inte ville gå med på, eller för att Vieira tror att ett större och mer ljusblått alternativ kommer bli tillgängligt. Hur som helst finns det olika vägar Newcastle kan gå:

GLADER: Jürgen Klopp
Ett val som skulle få både Newcastles supportrar och omvärldens betraktare att nypa sig i armen och undra om verkligen var vakna. Klopps stil och spelidé skulle kunna bli en succé i Newcastle. Men även om det verkligen vore ett drömalternativ så är det dock också bara en dröm. Klopp har inget intresse av att gå till Newcastle i nuläget, han siktar alltmer tydligt in sig på jobbet i Bayern om ett år. Men det vore onekligen en glad och frisk fläkt, som dessutom skulle göra alla i och runt klubben på glatt humör.

BUTTER: Michael Laudrup
Lyckas man inte anställa en manager med både stort namn och substans så brukar många klubbar ibland låta sig nöja med det stora namnet. Och så kan mycket väl bli fallet i Newcastle med Mike Ashleys tänkande. Laudrup är helt klart ett stort namn, har varit i Premier League tidigare, och skulle definitivt kunna fungera som opium för folket och dra uppmärksamheten från kritiken mot klubben. För ett tag. Men Laudrups tid i Swansea lärde oss också att han inte är ett alternativ som bringar någon ordning till en klubb, istället brukar han vilja sura och bråka.

KLOKER: Steve McClaren
Det namn de flesta alltjämt talar om. McClaren har inte haft hand om något lag i Premier League sedan sin tid i Middlesbrough för snart tio år sedan. Han är alltså hemmastadd i nordöstra England och har visat goda färdigheter om än ej ofelbarhet under sin tid i The Championship. Har erfarenheter från holländsk och europeisk fotboll som kan vara väldigt värdefulla för Newcastle, och är ett ambitiöst alternativ om klubben ger McClaren nödvändiga resurser och ett brett mandat att utforma sin egen tränarstab. Vore förmodligen det klokaste valet av Newcastle.

BLYGER: Roberto Di Matteo
Sparkad i Schalke efter en minst sagt turbulent i den klassiska tyska klubben, men det är i Premier League och i engelsk fotboll som Di Matteo har gjort sig ett managernamn, om än ett namn lite i skymundan. Borde såväl till person som till managerprofil kunna passa rätt bra in i Newcastle och göra ett bra jobb utifrån klubbens förutsättningar, om han vill tillbaka till England. Har haft framgångar både med West Brom och med Chelsea och klarar alltså jobb på den nivån.

TOKER: Neil Warnock (typ)
Det finns ett antal olika manageralternativ som man skulle vilja utesluta som alltför tokiga för Newcastle att välja, men det här är trots allt en klubbledning som har anställt Alan Shearer, Glenn Roeder, Joe Kinnear och John Carver som managers under sin tid med klubben. Neil Warnock, eller en motsvarande typ av numptie från den engelska managerkarusellen, vore bara en fortsättning på samma tema. Ett alternativ klubbledningen väljer om de vill fortsätta längs den inslagna nollambitionsvägen, vilket också skulle fungera med någon som helst anonym utländsk head coach som det finns tretton på dussinet av.

TRÖTTER: Harry Redknapp
Harry Redknapp var det ju ett tag sedan vi såg, och sist vi såg honom gjorde han en rätt trött figur, om man inte räknar hans givna framträdande i tv-rutan när hans gamla klubb Bournemouth skulle spela sig upp i Premier League. Han har dock inte avslutat sin karriär och på något sätt känns Newcastle som just precis en sådan klubb som både skulle kunna tänka sig att anställa Redknapp och som Redknapp skulle kunna tänkas vara klart intresserad att gå till. Newcastle saknar inte pengar eller skickliga spelare och Redknapp skulle kunna gå in och göra sin lagom trötta grej. Förmodligen inte den mest långsiktiga lösningen men ändå ett alternativ jag faktiskt tror skulle kunna fungera rätt bra till en början.

PROSIT: David Moyes
Vet inte varför jag egentligen yrar om Moyes än till den ena engelska klubben och än till den andra. Möjligen för att det på något vis känns irrationellt fel att just Moyes ska befinna sig i den spanska ligan som i karantän, även om det helt säkert är en lika orättvis som fördomsfull uppfattning. Men Moyes tillbaka till Premier League och till Newcastle vore onekligen lite av en oväntad kupp från ingenstans, och ett klart intressant alternativ som skulle kunna stöka till det ordentligt i Premier League-hierarkin.

Det sägs att Newcastle kommer att tillkännage under dagen vem av de sju dvärgarna, eller kanske någon helt annan dvärg, som de faktiskt har valt som ny manager. Och vem Mike Ashley är i den metaforen är vare sig en tillfällighet eller något vars komiska effekt jag drar mig för att utnyttja.

Säsongerna börjar flyta in i varandra för Sunderland och den ena säsongen börjar bli den andra lik. Det sägs att en form av galenskap är att förvänta sig olika utfall från samma grundmaterial, och i så fall vore Sunderland ett bra case för psykiatrin. Den här säsongen skulle visa sig bli precis som den förra, ett Sunderland till synes med kompetens att prestera i ligaspel men som mot slutet av säsongen lik förbannat finner sig indragna i nedflyttningsstriden.

Det var en minst sagt aktiv sommar för Sunderland, även om det till största delen handlade om spelare som lämnade klubben. 15 spelare lämnade Sunderland under sommaren, ytterligare fem spelare skulle lämna i januari, vilket säger en hel del om hur Sunderland har värvat spelare under tidigare somrar. Tyvärr är det en lektion de inte verkar ha dragit någon större lärdom av, sex spelare värvades under sommaren med ytterst begränsad framgång.

Sunderland parkerade sig på tabellens nedre halva tämligen kvickt, och den placeringen skulle man sedan aldrig lämna. Inledningen på säsongen visade att man förvisso kunde vara svåra att besegra men också att man hade förtvivlat svårt för att vinna, tio av lagets 16 första matcher slutade oavgjort. Fyra av dem i förluster. Efter att snart traditionsenligt ha besegrat Newcastle så föll därefter Sunderlands säsong samman sju förluster och endast sju poäng på tolv matcher innan Gus Poyet till sist fick sparken i mitten av mars. Sunderland ligger då farligt nära nedflyttningsstrecket.

Dick Advocaat ersätter Poyet och ges i uppdrag att rädda Sunderland kvar i Premier League. Vilket han lyckas med. Efter att traditionsenligt ha besegrat Newcastle i sin andra match förlorar Sunderland därefter bara två ytterligare matcher av sina sista åtta matcher, varav den sista är en betydelselös match borta mot Chelsea. Tre vinster och tre oavgjorda gör att Sunderland kan säkra kontraktet i näst sista matchen borta mot Arsenal, där Sunderland kämpar sig till oavgjort.

Ligaspelet erbjöd knappast någon glädje för Sunderlands fans. Möjligen lättnad till sist men dessförinnan även stunder av förnedring, som i samband med 0-8-förlusten mot Southampton eller 1-4-förlusten mot Crystal Palace på hemmaplan. Cupspelet skänkte ingen större lindring, utan där åkte man ut i femte omgången av FA-cupen mot Bradford och i Ligacupen blev det respass i tredje omgången mot Stoke.

ÄGARE OCH LEDNING (+)
Det går inte att förstå Sunderlands lika konsekventa som institutionaliserade underprestation, givet klubbens förutsättningar, på något annat sätt än som ett klart och tydligt ledningsmisslyckande. Sunderland verkar totalt sakna strategi eller en sammanhängande plan för hur man ska nå framgång. Någon tanke bakom sina manageranställningar verkar helt saknas, vilket har lett till ett ohälsosamt antal nya managers på få antal år. Ingen klubb i Premier League har heller ett sämre facit med sina spelarvärvningar, sett både till kvalitet och kvantitet, än Sunderland. Ofta billigt och i stort antal, men väldigt sällan bra. Ett recept för misslyckande.

MANAGER (++)
En viktig egenskap som manager är att visa ledarskap och våga ta ansvar. Om inte så blir det svårt att förvänta sig att spelarna på planen ska göra detsamma, en lektion som Gus Poyet verkade ha svårt att anamma. Hans benägenhet att hitta bortförklaringar, och skylla dåliga resultat på andra, oavsett om det så var spelarna eller supportrarna, gjorde honom inga tjänster och skapade ett negativt klimat runt laget. Poyets försiktighet visade sig också taktiskt, där Sunderland hellre säkrade än satsade. Dick Advocaat visade både mer ansvar och framåtanda, och såväl spelare som supportrar verkar ha lystrat till detta, då såväl prestationer som stämning förbättrades.

FÖRSVAR (++)
Sunderlands försvar, med tidigare vattenbärare från storklubbar som Wes Brown, John O’Shea och Sebastian Coates, har varit stundtals utskällt under säsongen. Samtidigt så har det också varit ligans hårdast arbetande försvar då inget annat lag har släppt till så många målchanser som Sunderland. Delvis är det så klart en fråga om ren volym, men Sunderland placerar sig ändå bland de mest effektiva i ligan på att hantera dessa målchanser. Men en målvakt som får fler skott på sig kommer också göra fler räddningar.

MITTFÄLT (++)
Stundtals utspelade. Tydligare än så går kanske inte att beskriva Sunderlands mittfältsspel under säsongen, där man förtvivlat ofta helt misslyckades med att kontrollera matchbilden. Ändå har Sunderland en skicklig bollvinnare i Lee Cattermole, men det gör i slutänden ingen större skillnad när bollen till sist alltid ändå kommer tillbaka. Sunderland har defensiva bollvinnare men lider brist på offensiva bollmottagare. Delvis är det också en taktisk effekt under Poyet då försiktighet prioriterades, vilket alltså visar att överdriven försiktighet kan vara både oförsiktigt och oklokt.

ANFALL (+)
Den stora akilleshälen för Sunderland, där anmärkningsvärt nog inte en enda spelare under säsongen gör fler än fem mål i ligan. Föga förvånande har Sunderlands ligans kanske sämsta offensiva statistik, där det stora problemet är att man skapar så få chanser. Hur illa det faktiskt ligger till visar sig kanske av att man i januari värvar Jermain Defoe från Kanada, och han därefter faktiskt blir en klar förbättring. Steven Fletcher, Connor Wickham och Danny Graham har haft allt annat än en säsong att vara stolt över.

HÖJDPUNKT: Arsenal (a) 0-0
Går det att beskriva en säsongs uselhet på ett tydligare sätt än att välja ut en 0-0-match som dess höjdpunkt? Förvisso vann Sunderland två derbyn mot Newcastle under säsongen, men det matchar ändå inte den glädje och den lättnad som uppstod när Sunderland kämpade sig till en mållös poäng i den näst sista omgången borta mot Arsenal och säkrade nytt kontrakt i Premier League. Det var inte snyggt, men laget visade till sist prov på en stolthet som dittills saknats under säsongen.

ÅRETS SPELARE: Lee Cattermole
Utan tvekan den bästa spelaren i Sunderland under säsongen men hjälplöst ensam. Var bäst inte nödvändigtvis för att han besitter några väldiga kvaliteter som fotbollsspelare men för att han var en av få i Sunderland som visade prov på vilja och ansvarstagande.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Duncan Watmore

ATT GÖRA

(1) Värvningsstopp. Det har varit ett återkommande mönster med Sunderland att man har försökt lösa sina problem med plånboken. Mängder av spelare har värvats men av ringa kvalitet och en spretig spelartrupp som konsekvens. Det är dags att sätta stopp i maskin för Sunderland och låta Advocaat i första hand jobba med den spelartrupp han har, och därefter kanske värva någon enstaka spelare som tillägg.

(2) Offensivt mittfält. Den lagdel som inte fungerar i Sunderland, och som är roten till lagets grundläggande problem på fotbollsplanen, är det offensiva mittfältet. Det är också här som klubbens misslyckade värvningspolitik framstår som allra tydligast, spelarna har helt enkelt inte dugit till. Bör vara det område som i första hand är i behov av tillskott.

(3) Akademin. Sunderland är ett lag helt utan identitet. En effekt av så många år där spelare har värvats in från världens alla hörn utan att egentligen ha någon större lojalitet med klubben, något som gjort laget känsligt i motgång. Samtidigt sitter klubben på en bra ungdomsakademi, och det borde vara en målsättning på medellång sikt att skifta ut den invärvade spelartrossen mot några unga egna spelare.

NIVÅ: 85%
I vilken utsträckning underpresterar Sunderland och i vilken utsträckning är de bara så svaga som tabellen faktiskt visar? Vad tiden lider så måste man mer och mer luta åt det senare. Även om Advocaat visade att det fanns mer i Sunderland än vad som gavs utrymme under Poyet så är det heller inte så att Sunderland har något särskilt sparkapital att ta av. Vad som krävs är en tydligare och mer hållbar taktisk plan, och att få spelarna att committa sig till denna plan helhjärtat. Advocaat har skrivit på ett ettårskontrakt för att åstadkomma detta, räcker det?

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Mitten av tabellen. Ett steg i taget. Och för Sunderland är varje steg ett framsteg. Den enda målsättningen värd att tala om för Sunderland måste vara att titta uppåt i tabellen och först och främst hitta säker mark i mitten av tabellen, och slippa ifrån en ångestladdad nedflyttningsstrid. Alla andra mål får stå åt sidan den här säsongen.

GAME OF THRONES: House Karstark
Ett av de tidigaste och största husen uppe i norr. Precis som Sunderland var en av de första klubbarna att bilda den organiserade engelska ligafotbollen så är Karstarks ett av de tidigaste och mäktigaste husen i Westeros, men som genom årens lopp har fått se sin roll alltmer underordnad andra stora hus. Karstarks beskriver sig själva som solen i vintern, på samma sätt som Sunderland har ljuset som en av sina främsta symboler.

BETYG: Underkänd (+)

Något typiskt så ville vissa lyfta fram dam-VM som en motpol till den cynism och smutsighet som precis avslöjats inom FIFA och som anses genomsyra hela den moderna proffsfotbollen. Här skulle vi få ett mästerskap som var ett uttryck för något helt annat.

Det är en tröttsam tendens, som inte på något vis är damspelarnas egen eller ens till deras fördel, att alltid vilja göra damfotboll och damfotbollsspelare till en slags symbol. För gott eller för ont. Det är alltför ovanligt att man bedömer damfotbollen blott och enbart för vad den är, istället försöker man tillskriva den egenskaper den besitter lika lite som herrfotbollen.

Vad som inleddes i söndags kväll svensk tid var inte någon lösning på fotbollens problem, som orsakats av män för övrigt. Vad som inleddes var ett världsmästerskap, varken mer eller på något sätt mindre.

Det är ett världsmästerskap som har växt med åren, precis som mästerskap och liknande arrangemang brukar göra. Borta är de inledande två grupperna om fyra lag. VM består av 24 lag fördelade på sex grupper om fyra lag, det vill säga samma format som VM för herrar hade ända fram till och med 1994, och som EM kommer ha från och med 2016.

Det kan synas ineffektivt, ur ett rent mästerskapsperspektiv, att spela ett helt gruppspel i vilket endast åtta av 24 lag elimineras. Men givet damfotbollens behov av att utvecklas och framför allt spridas så är inte det något felaktigt upplägg.

England är ett av lagen som har höga förhoppningar på turneringen. Dels vill man självklart få framgångar på landslagsnivå i ett mästerskap, där man aldrig har gått längre än till kvartsfinal. Senast, i VM i Tyskland 2011, åkte man ut mot Frankrike i kvartsfinalen, på straffar. Vilket låter bekant på något vis.

Dels vill man öka intresset för damfotbollen i England och i synnerhet då för den etablerade Women’s Super League. Det är en liga med flera lag och förhållandevis hög kvalitet men där publiksiffrorna fortsätter vara låga, vilket är ett genomgående dilemma för damfotbollen på elitnivå. Mästerskapen för landslag genererar höga tittarsiffror, men det omsätts inte i publiksiffror för klubblagen.

Ny förbundskapten är Mark Sampson, en 32-årig tränare med bakgrund i Swansea när Roberto Martinez var i klubben. Han ersätter den långvariga Hope Powell. Men för England är det kanske först och främst de etablerade spelarna som ska göra jobbet; Stephanie Houghton, Katie Chapman, Toni Duggan, Ellen White med flera.

Englands grupp är inte helt enkel med Frankrike, Colombia och Mexico som motståndare. Kvällens motståndare, Frankrike, är gruppens klara favoriter och en av turneringens outsiders, och vad många anser vara en blivande stormakt inom damfotbollen. Det är inte en match i vilken England kan förvänta sig en seger, men en vinst skulle onekligen skicka ut en signal både till andra lag och till dem själva inför resten av turneringen.

Med två lag vidare från gruppen, samt fyra av de sex bästa tredjeplacerade lagen även de till slutspel, så ska det väldigt mycket till för att England inte ska ta sig till slutspel. Mexico är ett lag som kan ställa till problem, men knappast om England spelar på den nivå de är kapabla. Colombia får vara glada för de poäng de eventuellt lyckas ta.

England drömmer om att ta sig till semifinal. Ska de lyckas med det så måste England överträffa förväntningarna på laget och spela lite över sin förmåga, även om det är ett uttjatat uttryck. Men konstigare saker har hänt i ett mästerskap, även om det sällan har varit just England som stått för dem. Kan damerna ändra på det?

Eller följer de i herrarna fotspår?

Efter att ha slutat på 17:e plats förra säsongen så befann sig West Brom i ett kärvt läge inför  den här säsongen. Nedflyttningsstriden blir allt svettigare för varje år och en sådan strid var vad West Brom hade att bespetsa sig för ännu en säsong.

Några större åtbördor ägnade sig dock inte West Brom åt under försäsongen. I jakten på ersättare till den flyktade Pepe Mel så fastnade klubbledningen för det ytterst anonyma alternativet Alan Irvine, vilket fick fansen att undra över klubbens ambitioner. På transfermarknaden var man inte heller överdrivet aktiva, med de fria värvningarna av Craig Gardner och Joleon Lescott som de mest iögonfallande, vid sidan av det intressanta köpet av anfallaren Brown Ideye från Dynamo Kiev.

Ligasäsongen blev därefter men också som rimligtvis kunde förväntas. Starten på säsongen var ändå godkänd med åtta poäng på de sex första matcherna, men sedan började resultaten dala. Åtta av de tio sista matcherna innan nyår förlorades, och laget tog bara fyra poäng under november och december. Vilket föranledde klubbledningen att agera och vidta åtgärder omedelbart i samband med årsskiftet.

Alan Irvine fick gå och anställdes som ersättare gjorde Tony Pulis, som ett år tidigare gjort succé i samma utgångsläge med Crystal Palace. Två spelare värvades också som skulle bli viktiga kuggar i Pulis lagbygge, Callum McManaman från Wigan samt Darren Fletcher från Man Utd, tillbaka från sjukdom sökande efter speltid. West Broms form förbättrades, på de tio första matcherna efter nyår förlorade man bara två, och man kunde inkassera 16 poäng. Även avslutningen blev bra, och West Brom lämnade striden i botten av tabellen och slutade på en fullt godkänd 13:e plats i tabellen.

Några större bedrifter nådde inte West Brom i cupspelet. I Ligacupen fick man se sig utslagna i fjärde omgången av blivande segrarna i The Championship, Bournemouth. I FA-cupen gick man längre, ända till kvartsfinal, men väl där blev det nesligt stopp mot lokala rivalerna Aston Villa, ett resultat som till synes även påverkade deras ligaform negativt för en stund.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Ris och ros till West Broms klubbledning med ordförande Jeremy Peace i spetsen. Måhända var man alltför passiva och fridfyllda under sommaren då inga större åtgärder vidtogs från säsongen innan. Däremot agerade man desto mer tydligt halvvägs in på säsongen och gjorde en klok anställning av Tony Pulis samtidigt som man öppnade plånboken och värvade klokt, helt säkert en förutsättning för att Pulis skulle vilja ta jobbet. West Broms klubbledning framstår som kompetent men inte särskilt framåtsträvande.

MANAGER (+++)
Det hade varit frestande att rikta kritik mot Alan Irvine i och med att han fick gå från posten efter halva säsongen. Samtidigt så höll han West Brom med näsan över vattenytan och lämnade inte klubben i någon direkt utsatt position eller i ett sämre utgångsläge än vad som var rimligt att förvänta sig, både sett till spelartruppens kvalitet men även hans egen erfarenhet. West Brom fick emellertid ett lyft med Tony Pulis som ny manager, även om det återstår att se om den effekten också är permanent.

FÖRSVAR (+++)
Försvaret har varit West Broms komparativa fördel under säsongen, föga förvånande givet hur det sett ut tidigare säsonger och det faktum att det är i backlinjen som West Brom har sina mest kompetenta spelare. Gareth McAuley har varit en framträdande gestalt under säsongen, med ett antal avgörande insatser, och han har huvudsakligen fått hjälp i mittförsvaret av den rutinerade Joleon Lescott. Craig Dawson, Jonas Olsson och Andre Wisdom är andra kompetenta spelare som bidragit under säsongen.

MITTFÄLT (++)
Rivjärnsfotboll snarare än någon mer estetiskt tilltalande och kreativ fotboll är vad vi har kommit att vänja oss vid från West Brom och då i synnerhet deras mittfält. Något annat är kanske heller inte att förvänta sig med spelare som Claudio Yacob, James Morrison, Chris Brunt och Craig Gardner. Tuffa spelare allihopa. Mittfältet fick sig dock ett rejält lyft och energitillskott när Darren Fletcher kom till klubben och omedelbart tog över kaptensbindeln. Framåt är Stephane Sessegnon en kreativ kraft, men West Broms dilemma är att deras mittfält skapar alldeles för få chanser framåt.

ANFALL (++)
West Brom satsade på att utveckla sitt anfall inför säsongen med köpet av Brown Ideye, men han har bara glimrat till vid något enstaka tillfälle under säsongen. Hoppfullt nog under vårsäsongen. Saido Berahino är annars West Broms stora anfallsstjärna, som fått sitt kanske ordentliga genombrott under säsongen. Men han behöver bättre hjälp av både Ideye och Victor Anichebe för att inte bli alltför ensam och isolerad som lagets främste målskytt.

HÖJDPUNKT: Man Utd (a) 1-0
Det var måhända en sagolikt tråkig match och kanske mest ett monument över motståndets uselhet, men att åka till Old Trafford och besegra ett Man Utd i jakt på en av de fyra första platserna är ändå ett resultat som West Brom nog hade kunnat glömma under hösten. Heroiskt försvarsspel och en taktiskt väldigt väl genomförd match av West Brom och Tony Pulis.

ÅRETS SPELARE: Saido Berahino
Hård konkurrens från Darren Fletcher om den här utnämningen men 20 mål från en anfallare i ett på förhand tippat bottenlag skäms inte för sig och gör Berahino till den här säsongens stora utropstecken i laget. Normalt sett borde en ung och så framstående engelsk anfallare väcka storklubbarns intressen, men deras uppmärksamhet ser hittills ut att vara riktade åt annat håll, vilket betyder att West Brom har goda chanser att få behålla Berahino.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Liam O’Neil
En av få produkter från West Broms akademi med en vettig chans att kunna slå igenom i a-laget under den närmaste säsongen. Det blir svårt att ta någon plats i den backlinjen men O’Neil är samtidigt det kanske främsta skälet för West Brom att inte försöka värva den från Liverpool lånade Andre Wisdom på permanent basis.

ATT GÖRA

(1) Rensa dödkött. West Brom har gjort vad alltför många mindre och medelstora engelska fotbollsklubbar gör, de försöker fälla transferbyten med hagelbössa snarare än precisionsvapen. Det har blivit så där. Sebastian Pocognoli, Cristian Gamboa, Chris Baird, Youssouf Mulumbu, Sebastian Blanco, Brown Ideye och Georgios Samaras är samtliga spelare som av olika skäl bör slussas vidare eller vars plats i truppen allra minst bör utvärderas.

(2) Offensivt mittfält. Med Tony Pulis som manager ska vi inte förvänta oss att West Brom ska börja spela tippy tappy på mittfältet, dessutom finns det faktiskt en rätt bra grund till offensivt mittfält i klubben redan med spelare som Sessegnon och McManaman. En värvning till på den positionen ger West Brom tillräckligt med alternativ för att i högre utsträckning kunna börja skapa egna målchanser.

NIVÅ: 85%
En svag höstsäsong följdes upp av en starkare vårsäsong. West Brom ska av naturliga skäl vara väldigt nöjda med den 13:e plats man slutade säsongen på, och att man slapp undan en ångestfylld nedflyttningsstrid under den hektiska avslutningen på säsongen. Det känns ändå som om det finns en viss outnyttjad potential i West Brom som skulle kunna få dem att titta uppåt mot tabellens övre halva, om inte detsamma hade kunnat sägas om ett brett koppel av andra klubbar.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Mitten av tabellen. Tony Pulis stora bedrift med West Brom under säsongen var att lyfta dem bort från nedflyttningsstriden. Den krassa verkligheten kommer inte att förändras till nästa säsong, där West Broms målsättning alltjämt måste vara att hålla sig kvar i Premier League, utan att behöva ägna sig åt cirkuskonster i slutet av säsongen.

Cup run. West Broms förlust mot Aston Villa i FA-cupen gjorde att de tappade momentum i ligaspelet, så cupspelet betyder något för West Brom, dess spelare och dess fans. Ändå har de varit förskräckligt anonyma i cuperna genom åren. En förhoppning är att Pulis kan åtgärda detta och kanske ta West Brom till Wembley.

GAME OF THRONES: House Bolton
Barbariska seder är vad som kännetecknar detta hus uppe i norr där dess ledare Roose till utseendet dessutom liknar Tony Pulis så pass att det nästan känns obehagligt. Det vore kanske att ta i att jämställa West Broms hårdföra fotbollsartisaner med att flå sina motståndare, men ett lag som tränas av Pulis är sällan kända för att lägga några fingrar emellan.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Att det har spekulerats kring om Brendan Rodgers blir kvar som manager är i sig bara naturligt efter en så pass svag och problemfylld säsong som Liverpool har haft. Kanske är det också spekulationer som har fått extra liv genom att Jürgen Klopp meddelade sin avgång från tränarjobbet i Dortmund.

Vad som däremot är mindre vanligt i dessa sammanhang är det brist på tydligt stöd som Rodgers har fått från Liverpools ägare och klubbledning, något som man i bästa fall skulle kunna beskriva som ljumma förtroendeförklaringar.

Normalt sett brukar det trots allt vara rätt enkelt. Antingen har man bestämt sig för att byta ut sin manager, och då skrider man till handling. Eller så har man inte bestämt sig för det, och då är det fullt förtroende som är budskapet. I alla fall utåt, vad som sägs internt kan vara något annat.

Men så gjordes inte här. Det gick till och med så långt att det började hostas och harklas om utvärderingar av säsongen på ett sätt som mer fick det att låta som en inkvisation. Underförstått var snarast att ”hmm, jo, vi får väl se hur det blir med det här egentligen!”

I både ord och minspel riskerar Liverpools klubbledning därmed reducera sin manager, av nödvändighet en auktoritetsfigur, till bilden av en olydig skolpojke som förtjänar uppsträckning av magistern.

Utvärderingen, eller den amerikanska inkvisationen, genomfördes under slutet av förra veckan. Brendan Rodgers sitter kvar på jobbet som manager för Liverpool. Bilan föll istället på Rodgers tränarstab, där både förstalagstränaren Mike Marsh och den assisterande managern Colin Pascoe fick syna den rosa lappen.

När något går illa så måste någon få skulden. En politisk regel äldre än demokratin. Två personer i tränarstaben är så klart lättare bondeoffer än att sparka sin manager, allra helst om man inte har någon klar ersättare, men vad man i övrigt vill uppnå är oklart.

Oklart är även vad Brendan Rodgers anser om beslutet. Enligt uppgift ska han ha varit med på beslutet, vilket man kan ha sina moraliska uppfattningar om, men i själva verket hade han egentligen inget annat val, vid sidan av ett ultimatum att ”går de så går jag!”

Oavsett så är det ännu ett kringgärdande av Rodgers auktoritet i klubben, och definitivt inget som ingjuter förtroende. Budskapet är minst sagt tydligt: ”Den här gången var det dem som rök, en sådan säsong till och nästa gång är det din tur!”

Med ansvar måste följa befogenheter. Men FSG verkar mer villiga att hålla Rodgers ansvarig än ge honom befogenhet. Det är uppenbart i transferfrågor där beslut istället fattas genom kommitté. Nu skär man undan benen på Rodgers även ifråga om tränarstaben.

Amerikaner saknar inte förståelse för hierarki. En hierarkisk princip är att en beslutsnivå bara kommunicerar med närmaste nivå ovanför eller under, man hoppar inte över steg annat än just som en signal att den överordnade har för avsikt att skära bollarna av den underordnade.

Vad Liverpools klubbledning bör besluta om är managern, att anställa denne eller ge denne sparken. Det är därefter managerns uppgift att efter eget huvud sätta ihop sin tränarstab, naturligtvis utifrån på förhand bestämda ekonomiska ramar. Managern svarar till klubbledningen för lagets prestation, och tränarstaben svarar till managern.

Enkelt, raka linjer, och inga avskurna bollar.

En anledning till att man vill ha det på det viset är att det måste stå managern fritt att välja vilka han ska jobba med, vilken kompetens som är nödvändig, och framför allt hitta personer som han själv har förtroende för. Naturligtvis är det också så att det ger managern en viss maktbas inom klubben.

På motsvarande sätt är Liverpools klubblednings beslut att sparka Rodgers tränarstab ett sätt att hävda sin makt, att i någon mening isolera Rodgers inom klubben och tillsätta sina egna förtrogna. Det gör det inte minst lättare att i en framtid göra sig av med Rodgers, och är kanske en signal att man planerar för att göra det.

Till viss del ingår detta i ett mönster som är återkommande i FSG:s ägarskap och ledning av Liverpool, en strävan att steg för steg reducera managerns betydelse och inflytande i klubben. För en klubb som Liverpool, med ikoner som Bill Shankly, Bob Paisley och Kenny Dalglish, måste detta betraktas som något av en kulturrevolution bakom stängda dörrar.

Roy Hodgson fick snabbt sparken och Kenny Dalglish blev en nödlösning innan FSG hunnit slå rot i klubben. Efter 16 månader fick han dock sparken av FSG som därefter valde att ersätta honom med Brendan Rodgers, en manager med viss framgång framför allt från Swansea.

Varför föll valet på just Rodgers? Den teori som de flesta framfört hittills är att Rodgers helt enkelt var en ung, modern och dynamisk up-and-coming brittisk manager. Ändå höjde folk lite på ögonbrynen över beslutet då Rodgers inte var något etablerat namn.

En alternativ teori är emellertid att FSG valde Brendan Rodgers just för att han inte var något stort och etablerat namn, vilket gör honom mindre kraftfull och lättare att hantera. Han saknar kraft att utgöra ett hot mot klubbledningens auktoritet och har inte attraktiva alternativ att välja och vraka mellan. Liverpool is as good as it gets.

Det där går att avfärda som överdriven cynism, men man kan fråga sig om José Mourinho, Alex Ferguson, Arsene Wenger, Pep Guardiola, Jürgen Klopp, eller motsvarande stora namn, på samma sätt hade accepterat att klubbledningen tog sig friheten att sparka valda delar av deras tränarstab.

Knappast.

Liverpool hade ett rejält tufft läge inför säsongen. De skulle upprepa förra säsongens överraskande snudd på bragdartade titelstrid samtidigt som de den här säsongen skulle kombinera ligaspel med spel i Champions League-spel. De skulle dessutom göra det utan lagets superstjärna och anfallstalisman Luis Suarez som flyttade till Barcelona. Förväntningarna var enorma samtidigt som förutsättningarna var sämre.

Liverpool ägnade stora delar av sommaren åt att värva spelare. Ytterligare £30m investerades vid sidan av de £75m man fick för försäljningen av Suarez, men där Liverpool tappat en nyckelspelare så värvades truppspelare. Dejan Lovren, Adam Lallana, Rickie Lambert, Emre Can, Lazar Markovic, Alberto Moreno och Mario Balotelli är värvningar som samtliga rör sig mellan intervallet katastrofala till som bäst godkända.

Ligasäsongen inleddes närmast katastrofalt. Fram till julfotbollen registrerade Liverpool fler förluster än vad de gjorde vinster, Liverpool gick från toppen av tabellen förra säsongen till mitten av tabellen under förrsta halvan av den här säsongen. Förhoppningarna om en ny titelstrid var redan bortblåsta, frågan var bara om man skulle kunna hota om en Champions League-plats. Under mitten av säsongen, december till mars, såg det ut som om man kunde det. Rodgers ändrade sitt lag taktiskt och Liverpool drog iväg på en obesegrade svit om tio vinster på tolv matcher. Helt plötsligt hotade Liverpool de fyra översta lagen i tabellen.

Men säsongsavslutningen blev om möjligt värre än dess inledning. Fem förluster och endast två vinster på lagets sista nio matcher gjorde att laget slutade på sjätte plats. Rodgers taktik hade kartlagts av motståndarna samtidigt som lagets vinstsvit i mitten av säsongen lika mycket framstod som en produkt av ett något enklare spelschema.

Cupspelet gav inga stora skäl till entuasiasm. Liverpool var tillbaka i Champions League igen, men det äventyret tog slut redan innan jul med ett minst sagt onödigt uttåg redan i gruppspelet, med beskedligt motstånd som Basel och Ludogorets i gruppen. Mest tveksamt var emellertid beslutet av Rodgers att mer eller mindre ge upp bortamatchen mot Real Madrid på förhand, ett beslut som möjligen går att motivera i tekniska termer men som lagpsykologiskt aldrig kan vara något annat än katastrof.

Lite roligare hade Liverpool i engelskt cupspel. Både i Ligacupen och FA-cupen avancerade man fram till semifinal. I båda fallen blev det dock förlust. Mot Chelsea i Ligacupen gick det inte att ha några stora invändningar, men förlusten mot Aston Villa i FA-cupen var en stor missräkning. Aston Villa var det klart bättre laget, Liverpool var helt överspelade och vad som skulle ha varit en stor dag för Steven Gerrard blev till nadir för Liverpools och Brendan Rodgers hela säsong.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Det är ingen tillfällighet att juryn är blandad vad gäller John Henrys och Fenway Sports Groups popularitet på och runt Anfield. Visst betraktar man dem som långt mycket bättre än sina amerikanska företrädare, men ett antal år in i deras ägarskap så börjar nu bristerna synas i sömmarna. Investeringsviljan verkar begränsad samtidigt som klubbledningens sätt att organisera sin transferpolitik hittills har varit allt annat än lyckad. Klubbledningens stöd till sin manager och dess tränarstab har stundtals under säsongen varit något distanserat, vilket orsakat en del frågetecken.

MANAGER (++)
Brendan Rodgers var mer eller mindre geniförklarad efter förra säsongen, vilket möjligen var att ta steget för långt åt andra hållet. Den här säsongen har han dock, i takt med motgångar och icke motsvarade förväntningar, stött på sin första riktigt allvarliga kritik. Kämpade under säsongen med att hitta en taktik som fungerade för sitt spelarmaterial, och har haft en under säsongen olycklig benägenhet att placera spelare på för dem ovana positioner. Har med sina uttalanden både inför och under säsongen visat att han har haft svårt att balansera och hantera såväl interna som externa förväntningar på laget och dess spelare.

FÖRSVAR (++)
En återkommande huvudvärk för Liverpool och Rodgers under säsongen. Förra säsongens problem mitt backlinjen fanns kvar och Rodgers experimenterade med flera olika alternativ när Dejan Lovren, den tänkta lösningen, inte visade sig hålla måttet. Liverpool hamnade under säsongen långt under ligans snitt för antal skott per gjorda mål, vilket är en indikation på hur valhänt och oorganiserad lagets backlinje stundtals var. En funktion av brist på ledarskap i backlinjen och av att mittfältare får spela på backposition.

MITTFÄLT (++++)
En av få ljuspunkter med Liverpool under säsongen. Steven Gerrard meddelade sitt kommande farväl från klubben men under säsongen växte nya generaler fram på mittfältet. Lucas Leivas återkomst till laget balanserade mittfältet, och framåt tornade Jordan Henderson fram som en dominerande ledargestalt samtidigt som Philippe Coutinho bidrog med teknik, finess och ett stort hot framåt i planen. Mittfältet är den enda lagdel i vilken Liverpool faktiskt mäter sig med Premier Leagues övriga topplag.

ANFALL (++)
På bara några månader gick Liverpools anfallsspel från ligans mest kliniska och produktiva till bland de svagaste. Att Luis Suarez flytt till Barcelona skulle få betydelse stod skrivet i stjärnorna men tillsammans med Daniel Sturridges återkommande skadeproblem så mer eller mindre halverades Liverpools målproduktion i ett snäpp. Mario Balotelli och Rickie Lambert var två värvningar som båda antingen misslyckades eller aldrig användes, vilket lastade över allt offensivt ansvar på Raheem Sterlings unga axlar. Det visade sig vara otillräckligt.

HÖJDPUNKT: Man City (h) 2-1
Ett antal matcher in i Liverpools vinstsvit under mittsäsongen in och hoppet om en plats bland de fyra första hade återvänt till Anfield. Det här var en av matcherna som sågs som examensprovet för den uppgiften och det skulle bli en rejäl höjdardag på Anfield. Jordan Henderson visade både bokstavligt och bildligt att det fanns ett liv efter Steven Gerrard och Philippe Coutinho ville inte vara sämre han. Två rackarrökare gav Liverpool segern och fortsatt hopp i tabellens toppstrid.

ÅRETS SPELARE: Philippe Coutinho
Kanske inte så bra under säsongen att han riktigt förtjänar platsen i årets lag som spelarna röstade in honom i, men ändå den spelare i Liverpool som under säsongen växte fram mest och såg ut som näste spelare i klubben av allra högsta internationella snitt. Klev flera gånger fram på ett lika strålande som nödvändigt sätt när ett bristande anfallsspel gjorde det nödvändigt att göra mål från mittfältet.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Jordon Ibe
Nästa spelare från Liverpools talangfabrik verkar heta Ibe. Likt sin något år äldre kollega Raheem Sterling så är Ibe en offensivt lagd yttermittfältare i grunden, och en spelartyp som kan få en hel del utrymme när Liverpool försöker forma sitt offensiva spel inför nästa säsong. Räkna med en hel del spel för Ibe i Europa League.

ATT GÖRA

(1) Anfallare. Första och största prioritet för Liverpool under sommaren är att åtgärda anfallet. Balotelli och Lambert kan näppeligen bli kvar i klubben om de inte används eller spelar. Divock Origi kan inte ses som lösningen. Liverpool behöver hitta en anfallsstjärna, någon att organisera spelet runt. Hittills pratas det dock mest om Danny Ings, en bra värvning i sig självt men tveksamt om det är tillräckligt.

(2) Raheem Sterling. Englands just nu hetaste transfersaga kommer helt säkert att fortsätta mullra under i stort sett hela sommaren. Liverpool måste på något vis sätta ned foten, antingen genom att göra tydligt bortom allt rimligt tvivel att de inte har för avsikt att sälja Sterling, eller genom att snabbt förhandla fram en lösning med en köpande klubb. Ett dilemma är dock att spelaren verkar mer villig att lämna än vad eventuella klubbar är villiga att köpa.

(3) Lönestrukturen. Det är en sak att vara sparsam men det är en annan sak att låta snålheten bedra visheten. Liverpools lönestruktur försätter dem i en hel del problem. Bland annat har det skapat oredan med Raheem Sterling och det ser även ut att irritera andra viktiga spelare som Martin Skrtel. Liverpool kan inte ta sig tillbaka till Champions League om man regelbundet blir av med eller alienerar sina bästa spelare.

NIVÅ: 75%
Liverpool kom inte upp i tillnärmelsevis lika hög nivå som den här säsongen som under förra säsongen, samtidigt så har man i Luis Suarez och Daniel Sturridge tappat stor kapacitet. Men det vore samtidigt fel att påstå att Liverpool och Brendan Rodgers fick ut mesta möjliga av laget, som på många sätt vek ned sig under säsongen. Försvarsspelet kan bli betydligt bättre och det är orimligt att tänka sig att anfallsspelet fortsätter vara lika tafatt som den här säsongen.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Champions League. Liverpool måste rimligtvis ha som målsättning att ta sig tillbaka till Champions League, igen. De är samtidigt det lag av de sex så kallade topplagen som förmodligen har de sämsta förutsättningarna att lyckas med uppgiften, så det krävs stora insatser under sommaren från Brendan Rodgers och från klubbledningen.

Europa League. Utgångspunkten är nog att Liverpools intresse för Europa League kommer vara begränsat, i alla fall inledningsvis innan man börjar se någon slags slut i den långa tunneln. Gruppspelet klarar de hur som helst av och slutspel måste vara minimimålsättningen, och med en Champions League-plats på spel så måste det vara Liverpools ambition att vinna turneringen.

Cupvinst. Två semifinaler den här säsongen och Liverpool bör kunna sikta på att göra bättre än så under nästa säsong. Glädjen måste tillbaka till Anfield och få saker glädjer Anfield lika mycket som att se sitt lag lyfta silver. Det vore också en viktig start på en ny tid i Liverpool med en annan kapten än Steven Gerrard i laget.

GAME OF THRONES: House Stark
Jaja, kanske en av de mest självklara och förutsägbara liknelserna på den här sidan av det smala havet. Det tidigare stora huset långt uppe i norr som välts över ända av tidens krafter och maktpolitiska intriger runt järntronen, eller Premier League-titeln om man så vill. Ändå finns det ständigt närvarande hoppet att huset Stark en dag ska återuppstå¨till sin forna storhet, även om både Westeros och modern fotboll kan vara oförlåtande på så vis. ”Winter is coming!” är den varning som Stark förmedlar sin omvärld. Liverpools vinter ser ut att fortsätta.

BETYG: Underkänd (+)

Målvakt: Daniel Bentley, Southend
Reserver: Matt Ingram (Wycombe), Jayson Leutwiler (Shrewsbury)

Bentley ser lite ut som att han skapades i samma målvaktslabb som Joe Hart. Tillräckligt lång, reflexsnabb, och ser självsäker ut på gränsen till arrogant. Och likt Joe Hart röstades in i årets L2-lag säsongen 05/06 har Bentley följt i hans fotspår denna säsongen. Bentley är dock flera år äldre, om än bara 21 år, men har också länkats till flera Premier League klubbar före och efter den strålande säsongen han nyss avslutade.

Avslutade också strålande med en bra insats för Southend i playoff-spelet där han framför allt räddade två straffar i finalens straffläggning. Troligt att han stannar i och med uppflyttning men han lär vara eftertraktad i Championship och ännu högre upp.

Högerback: Phil Edwards, Burton Albion
Reserver: Kelvin Mellor (Plymouth), Barry Fuller (Wimbledon).

Den rutinerade högerbacken Edwards har spelat i och omkring L2 i drygt 10 säsonger nu och detta är första gången han verkligen fått uppmärkelse. Han är inte den mest offensiva ytterbacken, snarare är han en nästan en mittback som hamnat där ute på grund av saknad längd. Men han löser det bra och har en näsa för mål. Många av dem från straffpunkten men i Accrington gjorde han 20 mål på sina två sista säsonger och i Burton denna säsongen gjorde han sex stycken.

Mittback: Alfie Mawson, Wycombe Wanderers
Reserver: Curtis Nelson (Plymouth), Nathan Cameron (Bury)

Alfie Mawson hade en supersäsong och tyvärr för Wycombe slutade det snöpligt inte med uppflyttning och chansen att de får tillbaka Mawson till nästa säsong är liten. Jag är inte säker på om Mawson stannar i Brentford och konkurrerar om en plats men blir han utlånad känns isåfall L1 troligare om inte Brentford börjar låna ut spelare till Midjylland eller övriga europa.

Sex mål som mittback och flera av dem var antingen avgörande eller snygga. Inte den typiska L2-mittbacken utan snarare en modern mittback med känsla i fötterna.

Mittback: Connor Goldson, Shrewsbury Town
Reserver: Steve McNulty (Luton), Keith Lowe (York).

Jag var frestad att ta med Steve McNulty i elvan då han haft en väldigt bra säsong och dessutom är en av få andra spelare i Akinfenwas viktklass. Hade han bara gjort ett mål lika snyggt som detta från ifjol hade han kommit med.

Men istället är det Goldson och hans supertäta Shrewsbury som bara släppte in 31 mål på 46 matcher denna säsongen. Enligt Goldson själv ska han ha nekat PL-bud inför säsongen för att stanna i sin moderklubb Shrewsbury och efter denna säsongen lär han isåfall få ännu fler PL-bud.

Vänsterback: Joe Jacobson, Wycombe
Reserver: Ben Coker (Southend), Mickey Demetriou (Shrewsbury)

Coker röstades fram till årets lag men det krävs något oerhört för att jag ska ta med någon som har en frisyr som den Coker har. Den brukade bara vara lite vildvuxen men nu är det långt och i en såkallad ”man bun”.

Jag tycker heller inte att han är bättre än Joe Jacobson som är stabil och rutinerad nog att en gång i tiden ha skadat Kieron Dyer. Lär inte vara nöjd över valet att lämna Shrewsbury som gick upp den säsongen till förmån för Wycombe men med tanke på hans snygga frisparksmål i playoff-finalen gjorde han åtminstone sitt bästa.

Högerytter: Ryan Donaldson, Cambridge United
Reserver: Lucas Akins (Burton), Michael Coulson (York)

Cambridge har inte mycket att erbjuda men de har Ryan Donaldson och Ryan Donaldsons frisparkar. Han är förstås utöver frisparkarna en bra spelare med en lysande inläggsfot dessutom men framför allt gör han mål och assist på lysande frisparkar och med tanke på Football Leagues bristande statistikinsamling finner jag inga bevis på att alla Ryan Donaldsons sju mål och åtta assist inte kommer från välslagna frisparkar.

Innermittfältare (defensiv): Ryan Woods, Shrewsbury Town
Reserver: Nathan Doyle (Luton), Matt Richards (Cheltenham)

Döpt till ”Ginger Pirlo” av Shrews fansen efter hans fina långpassningspel och det är som defensiv mittfältare eller åtminstone centralt på mittfältet där han funnit sig tillrätta efter ett par säsonger som allt-i-allo. Innan Micky Mellon tog över spelades Woods lite överallt från vänsterback till högerytter men djupt på mittfältet passar han bäst och de längre precisa passningar kompletterar Shrewsbury som annars spelat över divisionen med sitt kortpassningspel.

Four Four Two gick lite väl långt när de krönte honom till en av Football Leagues tio mest lovande spelare men han är inte alltför långt ifrån och får bevisa det i L1 nästa säsong.

Innermittfältare (offensiv): Jed Wallace, Portsmouth

Apropå unga fina mittfältare i L2 har kanske Jed Wallace varit den allra främsta. 17 mål och sju assist denna säsongen för ett ganska mediokert Portsmouth. För ett tag sedan blev det också klart att han lämnar Portsmouth och kommer nästa säsong att spela för Wolverhampton.

Är den nya typen av engelska offensiva mittfältare som bäst kan beskrivas som Joe Cole 2.0 och i flera säsonger varit en av få fina saker som kunnat ses från Fratton Parks dåliga kameravinklar.

Vänsterytter: Danny Mayor, Bury
Reserver: Kevin Ellison (Morecambe), Sam Wood (Wycombe)

Var en lovande spelare i Preston innan Graham Westley hände och senare i Sheffield Wednesday lyckades han inte få ut sin fulla potential. Har dock varit lysande i Bury även om åtta mål och lika många assist låter oimponerande har Bury likt hela L2 gjort förvånande lite mål denna säsongen.

Röstades fram till årets spelare i L2 av divisionens manager och jag klagar inte. Kanske borde Mayor gjort fler mål som inte var drömmål och fler assist men Burys anfallare var inte heller de skarpaste.

Anfallare: Matt Tubbs, Portsmouth och Wimbledon
Reserver: Jamie Cureton (Dag & Red), Reuben Reid (Plymouth)

Det är är inte ofta en spelare byter klubb mitt under säsongen och ändå vinner skytteligan. Men Tubbs är just den typen av kringflackande skyttekung-for-hire som kan klara av det. Har redan vunnit skytteligan i Conference högsta division två gånger och det är möjligt att han vunnit fler skytteligor längre ner i serierna.

Inledde säsongen i Wimbledon på lån från Bournemouth och gjorde där 12 mål på drygt 20 matcher innan Portsmouth köpte loss han i januari och där gjorde han nio mål på drygt 20 matcher.

Anfallare: Stuart Beavon, Burton Albion
Reserver: Paul Hayes (Wycombe), Jamie Collins (Shrewsbury)

Vem säger att anfallare främst ska göra mål? Allmän visdom? Alla som kollar på fotboll? Stuart Beavon själv också antagligen då han inte skulle ha haft en proffskarriär om han inte öst in mål för Didcot Town och han vann nästan skytteligan i L1 när han spelade för Wycombe. Men denna säsongen har Stuart Beavon framför allt stått för elva assist, mest i L2, för mästarna Burton. Visst har han dessutom gjort sju mål.

Burton gjorde med 69 mål flest i hela divisionen vilket säger en del om hur få mål det gjordes totalt i L1 denna säsongen. Både Championship och League 1 hade i jämförelse två lag som gjorde över 90 mål. L2 lag gjorde i snitt 54, 9 mål medan L1 lag gjorde 61 och Championship lag gjorde 61,4 mål. Men att Championship hade sju lag som gjorde fler mål denna säsongen än vad Burton gjorde säger kanske ännu mer.

Manager: Micky Mellon, Shrewsbury Town
Reserver: David Flitcroft (Burton), Ronnie Moore (Hartlepool)

Man undrade kanske om Micky Mellon var galen när han värvade 16 spelare inför denna säsongen och de tappra själar som var medlemmar i Micky Mellons kortlivade gymverksamhet ”Energie Shokk Gym” (vilket är bland de sämsta namnet på något någonsin) visste redan att någon inte stod rätt till hos Mr Mellon.

Men de flesta av Mellons värvningar har varit lyckade. Jamie Collins var en av divisionens främsta anfallare och lagets bästa målskytt, Demetriou en bra vänsterback, och Liam Lawrence visade att han ännu var att räkna med. Framför allt är jag tacksam över att vi åtminstone ett par gånger fick se anfallsparet Mangan och Mandron. Eller Man-Gun och Man-Drone som de kommer heta när någon baserar en serietidning på dem i framtiden likt ”Bluntman och Chronic”.

/Peter A Linhem, @Linhem

José Mourinhos första säsong tillbaka i Chelsea slutade utan titlar eller större framgångar, vilket möjligen var någorlunda väntat men inte något som var tänkt att fortsätta vara fallet. Lagets styrkor och svagheter var noga analyserade och Chelsea agerade snabbt och kraftfullt på transfermarknaden inför säsongen och värvade framför allt Cesc Fabregas och Diego Costa, två tillskott som skulle visa sig avgörande.

Chelsea såg redan inför säsongen ut att vara det starkaste och bäst förberedda laget för en lång ligakampanj. Det skulle också visa sig vara fallet, inte minst genom att Chelsea ledde ligan från start till mål, egentligen endast avbrutet i andra omgången av Tottenham på målskillnad, och direkt efter nyår då Man City var uppe på samma poäng, målskillnad och antal gjorda mål. I slutänden skulle det ändå visa sig vara av akademisk betydelse.

Chelsea var delvis två lite olika lag före och efter nyår. Under höstsäsongen fanns det offensiva ambitioner runt vad som brukar pratas om som attraktiv fotboll, men ett par näsbrännor fick Mourinho att under vårsäsongen återgå till sin betydligt mer effektiva defensiva inställning. Något som bar frukt genom att Chelsea defilerade mot ligasegern. Mourinho, i vanlig uppkäftig ordning, försatt inte chansen att pika de som surade över hans metoder.

Chelses cupspel var av blandad framgång. Vid sidan av den efterlängtade ligasegern så vann Chelsea också Ligacupen, bland annat efter vinst mot Liverpool i semifinalen och Tottenham i finalen. Men i FA-cupen föll man offer för en jättedödare när Bradford från ingenstans och 0-2-underläge vänder och vinner matchen på Stamford Bridge. Vilket möjligen var tråkigt för Chelsea men på samma gång en seger för cupfotbollen.

Chelseas stora besvikelse under säsongen var Champions League, där man på ett nesligt sätt åkte ut redan i åttondelsfinal mot Paris Saint-Germain på bortamål. Gruppspelet visade sig vara ungefär den transportsträcka man kunde förvänta sig. Chelsea var aldrig vid något tillfälle i underläge mot PSG och såg ut att gå mot en trygg om än ej spektakulär seger. I slutänden fällde kanske Chelsea och José Mourinho sig själva med en alltför defensiv och passiv fotboll vilken snarare lyckades hålla PSG kvar i matchen.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Det vore egentligen småaktigt att i alltför hög utsträckning kritisera Roman Abramovich, även om det var så väldigt enkelt att göra det under hans första år i Chelsea och engelsk fotboll. Men ekonomiskt drygt tio år efter hans köp av klubben är Chelsea hälsosamma, Abramovich har efterskänkt sin kapitalinsats i klubben till räntefria skulder samtidigt som en intressant affärsmodell har utvecklats med spelarförsäljningar som kärnaktivitet. Abramovichs akilleshäl har alltid varit managerfrågan, där ett antal ansikten har passerat revy. Med Mourinho har ordningen återställts, även om frågetecken kvarstår kring Abramovichs tålamod med den upplevt tråkiga fotboll som Chelsea presterade under våren, särskilt om resultaten börjar utebli.

MANAGER (+++++)
Det faktum att José Mourinho alltså inte vann en enda utmärkelse som månadens manager under säsongen, men ändå utsågs till årets manager, visar på en av två saker. Att Mourinho förvisso vann ligan med Chelsea men att det inte berodde på någon direkt enastående managerinsats, sett till förväntningar och förutsättningar. Eller att det pågår en kampanj mot honom. Sanningen är egentligen att Mourinhos bästa och viktigaste jobb som manager gjordes redan långt innan säsongen inleddes, genom att noga utvärdera sitt lags styrkor, svagheter och behov. Där andra klubbar hummade och flummade under sommarsäsongen agerade Mourinho kraftfullt och bestämt i sina värvningar, och kunde ägna sommaren åt att förberedda laget fysiskt, mentalt och taktiskt för den kommande säsongen. Chelsea kunde därmed inleda säsongen med ett försprång som konkurrenterna aldrig var i närheten av att kunna hämta upp.

FÖRSVAR (+++++)
Defensiven är onekligen grunden för det spel Chelsea har presterat under säsongen och inget lag i ligan har ett lika tätt och robust försvarsspel som Chelsea. Stundtals under säsongen fick man intrycket att om Chelsea bestämde sig för att inte släppa in mål så gjorde man heller inte det. Något som självklart ger laget en enorm grundtrygghet att falla tillbaka på. Detta blev betydligt mer markant under vårsäsongen sedan Mourinho medvetet valt att täta till sin defensiv. Chelseas försvar håller högsta klass på mer eller mindre varje enskild position men den stora inspiratören under säsongen var John Terry, som i José Mourinhos lågt liggande försvarsspel har återfunnit sin gamla och välbekanta roll på planen.

MITTFÄLT (+++++)
Vad som förra säsongen var huvudförklaringen till lagets tillkortakommanden var den här säsongen utgångspunkten för Chelseas triumftåg i ligaspelet. Inget mittfält i ligan balanserar defensiv och offensiv på samma effektiva sätt, vilket inte minst visar sig genom att Chelsea på samma gång släpper till väldigt få chanser mot egna målet samtidigt som man skapar förhållandevis många chanser framåt. Defensiven är ingen nyhet, där framför allt Nemanja Matic har växt ut till en stor spelare, men det är offensiven, rättare sagt kopplingen mellan mittfält och anfall, som har förbättrats till den här säsongen. Lösningen på det problemet var Cesc Fabregas som har haft en bra första säsong i klubben. Hans samarbete med Eden Hazard var vad som hela tiden gav Chelsea ett vapen och ett försprång i titelstriden.

ANFALL (+++)
Lagets stora svaghet inför säsongen som måhända inte har gjorts till någon särskild styrka men som ändå har förbättrats avsevärt. Köpet av Diego Costa gav Chelsea en helt ny tyngd och effektivitet i anfallsspelet, och under säsongens första halva var Costa strålande. Avstängningar och skador, och möjligen en längtan tillbaka till Spanien, gjorde dock att Costa försvann ur ekvationen under vårsäsongen. I truppen fanns både Didier Drogba och Loic Remy, men huvudsakligen föll då Chelsea tillbaka på den spelare man förlitade sig på i samma läge förra säsongen, Eden Hazard.

HÖJDPUNKT: Tottenham (n) 2-0
Halvvägs in på vårsäsongen säkrade Chelsea sin första titel sedan José Mourinho kom tillbaka till klubben. I finalen väntade Tottenham som några månader tidigare tillfogat Chelsea deras tyngsta förlust dittills under säsongen, där Chelsea fått se fem mål ringa bakom dem. Deras approach i finalen var en helt annan och det var här som Chelseas titelvinnande taktik skulle ha sitt examensprov och där laget hämtade mycket av det självförtroende och den säkerhet de skulle uppvisa under resten av säsongen.

ÅRETS SPELARE: Eden Hazard
Med bred marginal ligans bäste spelare under säsongen och den enskilt sett mest avgörande spelaren i Chelseas lagbygge, spelaren som står för det lilla extra när det behövs som mest, lägen ett lag alltid befinner sig i under en säsong. Hazard gör inte bara mål, han gör också avgörande och matchvinnande mål, vilket skulle visa sig om och om igen under säsongen. Hazard har också tuffat till sig på planen, vilket är en nödvändighet då motståndarförsvaren helt naturligt riktar in sig på honom som ett hot.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Ruben Loftus-Cheek
Det är väl tveksamt om Loftus-Cheek egentligen är ens den största talangen i Chelseas ungdomsled, det finns några andra klart intressanta spelare, men det är med största sannolikhet den enda unga spelare som har någon reell chans till meningsfull speltid under säsongen som kommer. Trygg med bollen och god speluppfattning är bland Loftus-Cheeks främsta styrkor från sin lågt liggande position på mittfältet.

ATT GÖRA

(1) Föryngra försvaret. Visst håller Chelseas försvarsspel högsta klass och lagets spelare håller definitivt någon säsong till. På sikt är det dock en fördel om Chelsea använder sin styrka till att i lämplig takt slussa in yngre ersättare till Terry, Ivanovic med flera. Kurt Zouma borde ses som en självklar del i en sådan utveckling.

(2) Säkra upp anfallet. Diego Costa har visat sig skadebenägen och därtill pratas det om att han vill tillbaka till Spanien. Vad exakt som blir lösningen på det hela är oklart, mycket beror på Costa själv, men det är inte omöjligt att Chelsea får ägna sommaren främst åt att hitta en första anfallare. Didier Drogba lämnar definitivt Chelsea, och Chelsea lär söka efter en backupanfallare på marknaden snarare än att lyfta upp exempelvis Dominic Solanke.

NIVÅ: 85%

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Semifinal i Champions League. Med ligatiteln återbördad till Stamford Bridge måste det vara Europa som Mourinho nu riktar sina ögon, det som var hans och lagets enda egentliga misslyckande under säsongen. Marginalerna är små i denna den främsta av klubbturneringar, men en semifinal är minsta acceptabla målsättning för en klubb som Chelsea. Därifrån siktar man på att vinna.

Försvara ligatiteln. Motivering i själva verket onödig. Inget engelskt lag med hedern i behåll vinner ligan ena säsongen för att inte förvänta sig att försvara ligatiteln nästa säsong. Med det försprång Chelsea har på sina konkurrenter, och att inga stora förändringar är av nöden heller den här sommaren, så måste Chelsea redan nu betraktas som huvudfavorit till titeln.

GAME OF THRONES: House Lannister
”A Lannister always pays his debts!” Husets motto säger något om vad som är Lannisters stora maktmedel i den ständigt pågående kampen runt järntronen, pengar. Det överlägset rikaste huset i Westeros tvekar inte att använda sina till synes outtömliga skattkistor för att framhäva sina intressen, och gör det ofta lika klokt och målmedvetet som Roman Abramovich har gjort med Chelsea under sina dryga tio år i klubben.

BETYG: Med beröm godkänd (++++)

Målvakt: Wes Foderingham, Swindon Town
Reserver: Frank Fielding (Bristol City), Chris Maxwell (Fleetwood)

Haft flera bra säsonger i Swindon och det känns som att det är dags för honom att spela i The Championship nu. Ung, modern, och kort enligt det engelska målvaktsidealet. Många gånger under säsongen räddat en ung och ostabil backlinje.

Hans kontrakt gick ut nu efter säsongen och passande klubbar för honom vore till exempel Birmingham eller Reading som båda förlorat sina förstamålvakter (Darren Randolph till West Ham, Adam Federici till Bournemouth) till Premier League-klubbar.

Högerback: Nathan Byrne, Swindon Town

Visade upp sig för en global publik i playoff-spelet där han stod för flera assister i dubbelmötet mot Sheffield Utd och dessutom stod för ett sent 2-1-mål i det första mötet. Det kommer inte som någon överraskning för folk som halvsover framför Football League Show som plötsligt vaknat till lite när de ser en Dani Alves-aktig slalomräd längs högerkanten.

Gjorde totalt elva assist och fyra mål ifrån sin högra wingbackposition. Har enligt rapporter ett kontrakt som går ut efter nästa säsong så chansen finns att Swindon även förlorar Byrne till en rikare klubb högre upp i ligasystemet.

Mittback: Paul Huntington, Preston North End
Reserver: Luke Ayling (Bristol City), Tom Eastman (Colchester)

Jag hade säkert tidigare på säsongen valt Tom Clarke här. Han är trots allt en av deras två lagkaptener (vad nu skillnaden på “team”- och “club captain” är) och jag tänker lätt fortfarande på Huntington som den framtida stora Newcastle-mittbacken han aldrig blev.

Men så sistone har Clarke mest spelat högerback, Huntington var en bjässe och målskytt i playoff-finalen, och dessutom röstade Prestons supportrar fram honom till årets spelare och jag är inte den som säger emot Prestons supportrar. Huntington ser mindre klumpig ut nuförtiden och gjorde dessutom sex mål denna säsongen.

Mittback: Aden Flint, Bristol City
Reserver: Rory McArdle (Bradford), Tom Clarke (Preston)

Det skulle nästan räcka med att säga att Aden Flint gjorde 15 mål denna säsongen trots att han är mittback. Han gjorde till och med ett hattrick i säsongens sista match mot Walsall. Vilket är mest antal mål av en försvarare i L1 sedan Ian Harte gjorde 18 mål för Carlisle säsongen 09/10.

Det räcker nästan i sig för en plats i elvan men Flint är också en bra mittback defensivt och hans längd (1.95-ish) passar väldigt bra ihop med de mindre Luke Ayling och Derrick Williams som i tidigare klubbar snarare fått spela som ytterbackar.

Vänsterback: Joe Bryan, Bristol City
Reserver: Harry Toffolo (Swindon), Bob Harris (Sheff Utd)

Att båda ytterbackarna denna elva snarare är wingbacks säger en del om L1’s nyfunna fascination med 3-5-2 och formationer överhuvudtaget som inte är typiska 4-4-2.

Bryan är en lokal grabb som kommit in laget och med sin offensiv petat mer etablerade Greg Cunningham på vänsterkanten. Hans pappa är hjärtkirurg och Joe Bryans skalpell är hans vänsterfot som levererat tio assist och sex mål denna säsongen, bland annat detta mål fint placerat uppe i krysset.

Defensiv mittfältare: Korey Smith, Bristol City
Reserver: Yaser Kasim (Swindon), Michael O’Connor (Port Vale)

Ännu en Bristol City spelare och detta är den minst omsjungna, om än väldigt omtyckt av Bristol City-fansen. Han är den defensiva mittfältaren som tillåter Bristol City att spela med trequartista och wingbacks. Värvades inför säsongen ifrån Oldham där han var lagkapten och om Cotterill vill ha en yngre lagkapten nästa säsong lär Aden Flint få konkurrens från Korey Smith.

Innermittfältare: Dele Alli, Milton Keynes
Reserver: Conor Hourihane (Barnsley), Paul Gallagher (Preston North End)

Det är verkligen inte förvånande att Tottenham, som samlar på centrala mittfältare, spenderade ett gäng miljoner på honom i januari. Han har uppenbart spel för en klart högre nivå i sig. Han var stundals Milton Keynes bäste mittfältare och anfallare. Kan ta över en match på egen hand på ett sätt som påminner om en yngre Gerrard. Gjorde bland annat ett hattrick tidigare denna säsongen mot Crewe och imponerade i cupvinsten mot Manchester United. Gjorde totalt 16 mål och sju assist trots att han missade en månad(sju matcher) på grund av skada. Fyllde 19 år för bara två månader sedan.

Intressant att se ifall han likt till exempel Ryan Mason kommer spela längre ner i banan på PL-nivå. Redan i MK har han gärna tagit emot bollen långt ner i banan. Samtidigt som han är en väldigt bra avslutare.

Innermittfältare: Massimo Luongo, Swindon
Reserver: Ben Gladwin (Swindon), Daniel Johnson (Chesterfield, Oldham, Preston)

Massimo Luongo har ryktats bort ända sedan Spurs skänkte honom till Swindon och efter playoff-spelet blev det klart att QPR värvar både Luongo och Gladwin från Swindon för kombinerat £3.5M (enligt rapporter) till deras nästa säsong i Championship. Det råder nog ingen tvekan bland Swindon-fans att Luongo hör hemma på högre nivå men de hade nog hoppats att om han skulle stanna i Swindon om han inte skulle gå till en PL-klubb eller utomlands.

Är en spelskicklig tvåvägsmittfältare som kan göra det mesta. Ibland vikarierat som defensiv mittfältare och ibland varit offensiv mittfältare. Gladwin är en lite mer förvånande QPR-värvning men han kan spela i nästan alla positioner på plan och gör poäng varifrån han än spelar.

Offensiv mittfältare: Luke Freeman, Bristol City
Reserver: Gary Roberts (Chesterfield), Jamie Murphy (Sheff Utd)

På en lista av managers minst troliga att fetischera utländska fotbollsuttryck är Cotterill uppe i toppen men i Luke Freeman skulpterade han en “trequartista”. I bokstavlig bemärkelse en playmaker bakom två anfallare. Freeman som tidigare varit en ungdomsskyttekung i Arsenal och ytter med fin vänsterfot i Stevenage hittade sin roll centralt och stod för ligaledande 17 assist denna säsongen.

Trivdes ypperligt centralt i planen och med store Wilbraham och snabbe Kieran Agard framför honom hade han både gott om yta och assistmöjligheter. Använde också sin fina vänsterfot till sju mål.

Anfallare: Joe Garner, Preston North End
Reserver: Matty Done (Rochdale, Sheff Utd), Aaron Wilbraham (Bristol City)

League 1’s Diego Costa som någon sa, ifall Diego Costa gjort fler mål. Garner har haft en ganska lång karriär redan men hans två senaste i Preston har utan tvekan varit hans bästa. 18 mål ifjol och 26 stycken denna säsongen. Har tidigare haft problem att etablera sig i Championship med Nottingham Forest och Watford men här lär han få mer förtroende. Har förhoppningsvis inget liknande David Nugents PLTSD men Garner var inte lika framstående i playoff-spelet.

Anfallare: Eoin Doyle, Chesterfield
Reserver: Will Grigg (Milton Keynes), Izale McLeod (Crawley)

Doyle tänjer verkligen på gränsen på hur få matcher man kan spela men ändå komma med i säsongens lag. Bara 26 matcher för Chesterfield innan Cardiff värvade honom i januari men på de 26 matcherna gjorde han 22 mål och det var bara tidigare nämnda Garner som gjorde fler.

I september gjorde han två hattrick på en vecka mot Scunthorpe och Preston. Och Chesterfield har hade rejäla problem att ersätta honom. Hade ingen lysande start i Cardiff men avslutade säsongen med fyra mål på de sista fyra matcherna.

Manager: Steve Cotterill, Bristol City
Reserver: Mark Cooper (Swindon), Paul Cook (Chesterfield)

De har varit tabelletta i 41 av 46 möjliga ligaomgångar. De började säsongen med 16 raka matcher utan förlust och avslutade säsongen med 15 raka matcher utan förlust. De var visserligen ganska topplagstippade men det var ingen som trodde att de i princip skulle vara obesegrade och dessutom spela offensiv fotboll med Steve Cotterill (L1’s Allardyce/Pulis) som manager. De var visserligen laget som med marginal släppte in minst mål men gjorde också 96 mål framåt.

De spelade 3-5-2 med offensivt villiga wingbacks, Luke Freeman flyttades in från kanten till en “trequartista” roll bakom anfallarna, och 35-åriga Aaron Wilbraham hade kanske sin karriärs bästa säsong. Alla värvningar inför säsongen var antingen nyttiga, bra, eller fantastiska. Det är inte ofta man värvar en halv ny startelva och de går rakt in i laget och vinner ligan.

/Peter A Linhem, @Linhem

Den nyss avslutade säsongen hade varit behäftad med sina problem. Det var den första säsongen utan den till Real Madrid flyttade Gareth Bale och de många spelare som köpts till klubben under sommaren hade inte riktigt hittat sina fötter under sin första säsong i klubben och i landet. Ambitionerna var ändå höga inför 2014-15 med siktet återigen fast inställt på Champions League-spel.

Säsongen inleddes också bra. Vinster i de två första omgångarna såg Tottenham leda ligan efter två omgångar, det enda tillfället under säsongen då Chelsea inte var i topp i tabellen. Men därpå följde en period med endast fyra segrar på 13 matcher från vilken Tottenhams ambitioner aldrig riktigt hämtade sig. Kanske hade det funnits möjlighet om Tottenham hittat en vinstsvit eller formkurva likt Liverpool eller Arsenal gjorde, men det kom alltid en oväntad förlust i vägen.

Mot slutet av säsongen var Tottenham tröttkört. Det var en lång ligasäsong och vid sidan av ligan gick laget ända till final i Ligacupen samt vidare till slutspel i Europa League. Tottenham lyckades inte samla ihop några krafter till avslutningen på ligasäsongen, där chansen trots allt chans fanns att spurta hem fjärdeplatsen, men facit blev bara fyra vinster på de sista tio matcherna. Ändå slutar Tottenham femma.

FA-cupen blev något av en missräkning med en oväntad förlust mot Leicester i den fjärde omgången. Desto bättre gick det då i Ligacupen där Totteham gick ända till final mot Chelsea, i en repris av samma final från 2008. Ett ungt lag i finalen lyckades inte rubba Chelsea den här gången, men gav ändå en ledtråd om ett framtida Tottenham. Samtidigt haltade man sig framåt i Europa League, där man avancerade till slutspel som tvåa i sin grupp. Slutspelet inleddes samtidigt som Ligacupfinalen skulle spelas och Tottenham gjorde en avslagen figur i 16-delsfinalen mot Fiorentina.

ÄGARE OCH LEDNING (++)
Vad vill egentligen Tottenhams klubbledning? Det uppenbara svaret är rimligtvis att de vill ta klubben till Champions League, men frågan är om de är villiga att betala priset för en sådan satsning. En del av svaret lär vi upptäcka i sommar när det kommer bli viktigt för Tottenham att hålla fast vid en spelare som kan ha börjat fundera på att lämna klubben. Det stora frågetecknet kring Tottenhams klubbledning i allmänhet, Daniel Levy i synnerhet, är dess relation till sina managers. Tottenham har till synes fått betala ett visst pris i form av bristande stabilitet genom sina ständiga managerbyten.

MANAGER (++++)
Mauricio Pochettinos första säsong i klubben gav blandade resultat men i huvudsak finns det anledning att vara positiv för Tottenhams anhängare. Inte minst fysiskt och mentalt verkar Pochettino ha arbetat hårt med sitt lag, vilket syntes i det antal matcher som Tottenham vann sent under säsongen; även om krafterna tröt mot slutet av säsongen. Både glädjande och intressant är den utsträckning i vilken Pochettino verkar vara beredd att ge klubbens unga spelare chansen, att Harry Kane slog igenom med dunder och brak under säsongen framstår vare sig som en tillfällighet eller enskild händelse.

FÖRSVAR (++)
Jag är inte insatt i Pochettinos sömnvanor men om något höll honom vaken under nätterna så måste det vara Tottenhams backlinje. De har en av ligans bästa målvakter i Hugo Lloris och på ytterbacksplatserna har de både duktiga och lovande spelare i Kyle Walker och Danny Rose, dessutom DeAndre Yedlin i antågande. Men mittförsvaret har varit präglat av kaos och oordning. Jan Vertonghen, Eric Dier och Federico Fazio har varit de mest framträdande spelarna här. Tottenham strävar efter att vara ett topplag men har under säsongen visat upp ett försvarsspel i klass med ett mittenlag.

MITTFÄLT (+++)
Problemet i det avseendet är kanske lika mycket mittfältet. Offensivt har Tottenham några riktigt intressanta pjäser i Erik Lamela, Christian Eriksen, Nacer Chadli, Andros Townsend och även unge Ryan Mason, som fått något av ett genombrott under säsongen. Men defensivt verkar det svagare vilket troligtvis leder till att den egna backlinjen lämnas alldeles för oskyddad. Här har förvisso Nabil Bentaleb fått ett genombrott under säsongen, men vid sidan av honom huserar i huvudsak hyfsat oinspirerade spelare i form av Paulinho och Moussa Dembele. Mason har fått gå ner på den positionen stundtals men det har kanske inte varit riktigt till hans fördel.

ANFALL (+++)
Ömsom vin och ömsom vatten är det uttryck med vilket man bäst och mest träffsäkert får beskriva Tottenhams anfallsspel. Harry Kane är säsongens stora genombrott och en av ligans främsta utropstecken. I honom är Tottenham på väg att få en ny ikon av samma dignitet som Gareth Bale var, även om det är en bit kvar dit. Men Kane har också varit alltför ensam och Pochettino har framför allt inte lyckats bättre att lösa gåtan som utgör Roberto Soldado, som ser ut att vara helt befriad från självförtroende i Tottenhamtröjan. Tottenham skapar nog med chanser för ett topplag men är alldeles för ineffektiva på att omvandla dem till mål.

HÖJDPUNKT: Chelsea (h) 5-3
Tottenham firade nyår med en riktig smällkaramell. 2015 hade knappt hunnit börja innan Tottenham skulle möta Chelsea på hemmaplan. Det visade sig bli en ren show och festföreställning och framför allt Harry Kanes stora uppvisning under säsongen. Även om Tottenham senare skulle komma att få sällskap av West Brom så förblir dock Tottenham det enda lag som har gjort fem mål i skarpt läge på ett Chelsea under José Mourinhos ledning.

ÅRETS SPELARE: Harry Kane
”He’s one of our own!” sjunger Tottenhamfansen lyriskt och på så vis är Kane så klart representativ för den kanske mest ihärdiga förhoppningen inom engelsk fotboll, stjärnan från de egna leden. Kanes genombrott antog under säsongen smått hysteriska proportioner, inte minst i samband med dennes landslagsdebut. Och visst finns det en slags ironi i att Tottenhams främste spelare inte har kostat dem ett öre i transferpengar samtidigt som man har slängt ut många miljoner på hittills icke fungerande nya spelare.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Alex Pritchard
Bakom kulisserna har Tottenham ett helt koppel av unga och väldigt lovande spelare som kan komma att få sina genombrott i Tottenham, särskilt som man återigen ska försöka navigera såväl inhemskt spel med Europa League. Alex Pritchard är den kanske mest intressante av dessa spelare, under säsongen utlånad till Brentford som otippat och med hans hjälp tog sig hela vägen till playoff som nykomlingar i The Championship. Pritchard måste självklart slussas in långsamt men har andra unga spelare som Ryan Mason, Nabil Bentaleb och Harry Kane till sin hjälp.

ATT GÖRA

(1) Anfallet. Emmanuel Adebayor borde sättas på närmaste tåg med destination ingenstans. Roberto Soldado har haft två säsonger på sig men verkar oförmögen att hitta formen i Tottenham eller i engelsk fotboll. Harry Kane kan näppeligen göra allt själv, om inte så gör det Tottenham alldeles för skadekänsligt. Anfallet är högsta prioritet för Tottenham och Pochettino under sommaren.

(2) Defensiven. Tottenham saknar knappast skickliga spelare i försvaret, och redan förra sommaren investerade man i spelare som Eric Dier, Federico Fazio och DeAndre Yedlin. Man måste låta dessa investeringar bära frukt snarare än låta plånboken tala. För Tottenham och Pochettino handlar inte sommaren om att hitta lösningen med plånboken, utan jobba för att hitta en bättre och mer stabil defensiv organisation rent taktiskt.

(3) Hardball. Det finns spelare som eventuellt kommer vilja lämna klubben för andra jaktmarker, såsom Hugo Lloris. Här är det trots allt viktigt, om Tottenham har realistiska ambitioner på att vilja utmana i toppen av tabellen, att klubben sätter ner foten framför allt mot sina inhemska konkurrenter. Man kan inte sälja sina bästa spelare till sina konkurrenter i ligan och samtidigt förvänta sig konkurrera på samma nivå som dem. I Tottenham finns också ett antal spelare som bör ha gjort sin sista säsong med klubben, dem måste Tottenham hitta nya klubbadresser åt.

NIVÅ: 60%
Tottenham har haft vad man rimligtvis bör betrakta som någon slags mellansäsong men ändå är det kanske den av toppklubbarna man upplever har mest kvar i termer av outnyttjad kapacitet. Försvarsspelet har uppenbart inte riktigt fungerat som det är tänkt, mittfältet är sporadiskt i sina insatser och utöver Harry Kane så haltar anfallsspelet betänkligt. Att ändå sluta femma under sådana förutsättningar är ändå i någon slags mening ett positivt tecken för Tottenham.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Champions League. Konkurrensen är mördande i Premier League för tillfället och det är svårare än någonsin att erövra någon av de fyra Champions League-platserna. Men Liverpool lyckades förra säongen, med god marginal, och ingen kan påstå att vare sig Man Utd eller Arsenal framstod som särskilt onåbara den här säsongen. Lyckas Pochettino forma sina spretande lagdelar till en riktad knytnäve så kan Tottenham nå sitt mål.

Kvartsfinal i Europa League. Pochettino verkade inte riktigt veta vilken fot han skulle stå på i Europa League under den gångna säsongen. Hans uttalanden efter säsongen visar att han dock inte har landat i någon positiv analys gällande Europa Leagues betydelse. Ändå är det viktigt att Tottenham tar fajten i Europa, vill de ta sig till Champions League måste de ändå lära sig hantera spel på två fronter, och kvartsfinal är en minsta rimlig målsättning för Tottenham.

GAME OF THRONES: House Tyrell
Ett av de mäktigaste och mest traditionsrika husen som däremot aldrig själva lyckas få fram någon seriös kandidat till järntronen. Har dock en stark och mäktig ställning i den politiska kampen både tack vare sin militära kraft men inte minst genom att vara de övriga kungadömenas, och inte minst King’s Landings, brödbod. Ungefär på samma sätt som Tottenham genom åren har försörjt övriga engelska storklubbar med några av deras bästa spelare, och fortsätter utveckla nya lovande spelare.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Men samtidigt finns dessa priser och idoldyrkande av goda anledningar. Vi kan (eller tror oss kunna) urskilja något som gör en sak, en spelare, en skådespelare bättre än sin omgivning och kanske gör spelaren till och med sin omgivning bättre. Utan låta för självklar finns det trots allt en anledning till varför en spelare väljas över en annan och varför någon byts ut redan i första halvlek utan skadebesvär. Vissa spelare är bättre än andra och det är inte fult att uppskatta det. Även om det är ganska fult om man bara kan hylla spelare genom att säga hur mycket bättre de är en annan spelare eller skamlöst slänga sig med uttryck som under- eller överskattad.

Det blir lätt godtyckligt och personligen kan jag tycka att alla spelare som anses “underskattade” blir överskattade när tillräckligt många kallat dem underskattade och de flesta “överskattade” spelare är underskattade för att ni är cyniker som inte uppskattar felbara spelare vars glimtar av briljans eller situationella nyttighet gör dem välbehövliga och vackra. Antagligen är det bara att jag som stirrar på de över- och under-orden tillräckligt för att se retoriska figurer.

Låt godtyckligheten styra, välj med hjärtat, övervärdera spelare baserat på deras nationalitet, rösta med dobbarna före, underbygg dina observationer med appblicerbar statistik, och anta för all del gärna att den mer defensivt ansvarsfulla innermittfältaren är den viktigare – Detta är Säsongens Lag.

The Championship

Först har ni här årets lag framröstat att spelarna att utgå ifrån: Westwood (Sheff Wed); Francis (Bournemouth), Martin (Norwich), Keogh (Derby), Friend (Middlesbrough); Ritchie (Bournemouth), Leadbitter (Middlesbrough), Pritchard (Brentford), Sako (Wolverhampton); Deeney (Watford), Murphy (Ipswich).

Nästan all nämnd statistik är tagen från Whoscored eller Football-lineups.

Målvakt: Kieren Westwood, Sheffield Wednesday
Reserver: Marco Silvestri (Leeds), David Button (Brentford)

Wednesday var en positiv överraskning denna säsongen då man slutade på 13:e plats trots nedflyttningsoro inför säsongen och det var en 13:e plats som var i underkant då man bara föll ur övre halvan efter att Birmingham och Cardiff vann ett par obetydliga matcher på slutet.

En stor del av deras framgång var deras starka defensiv som bara släppte in 49 mål på 46 matcher, bara tre lag släppte in färre, och den viktigaste spelaren i det var försvaret var Keiren Westwood i målet. Länge sedd som en englands bästa målvakter utanför Premier League innan en mindre lyckad sejour i ett mindre lyckat Sunderland och nu är han tillbaka som matchvinnare med bland annat tre räddade straffar denna säsongen.

Högerback: Simon Francis, Bournemouth
Reserver: Steven Whittaker (Norwich), Cyrus “The Virus” Christie (Derby)

Längre än Dani Alves-mallen för en offensiv högerback och man skulle lätt kunna tro att han bara är en mittback som flyttats ut på kanten men Francis har imponerat offensivt denna säsongen för Bournemouth med sex assist och ett fint kantsamarbete med Matt Ritchie framför sig. Utan Francis överlappningslöpningar skulle inte Ritchie kunna vika in från kanten och avsluta från sin favoritposition. Sedan länge varit en defensivt solid ytterback men hade han visat på denna offensiv tidigare hade han inte spelat i L1 tills 28 års ålder.

Mittback: Bruno Ecuele Manga, Cardiff City
Reserver: Steve Cook (Bournemouth), Lewis Dunk (Brighton)

Manga har varit Championships bästa mittback denna säsongen. Berra har antagligen haft en bättre säsong men Manga är bättre och med tanke på att Cardiff försöker spara pengar skulle de inte förvåna mig ifall något PL-lag kan köpa loss Manga för inte mycket mer än de £5M han värvades till Cardiff för. Enda anledningen till att han inte skulle ha valts här är att han bara spelade 29 ligamatcher på grund av afrikanska mästerskapen och Cardiffs bedrövlighet.

Förvånande om inte Newcastle med sin frankrike-scouting försöker köpa honom nu fast å andra sidan kan Manga vara en nyckelspelare ifall Cardiff ska ta sig tillbaka till Premier League. Han leder ligan i brytningar per match och det med god marginal.

Mittback: Christophe Berra, Ipswich
Reserver: Matt Mills (Bolton), Daniel Ayala (Middlesbrough)

Varit Ipswich framstående mittbackskapten av gammaldags mått. Tagit över den tronen från Wes Morgan sedan han gick upp med Leicester. Lång, nickstark, och han leder ligan i rensningar. Varit stöttepelaren i ett försvar av yngre spelare och tveksamma målvakter.

Passar bra in i hur Mick McCarthy gärna vill försvara lågt och anfalla på kontringar och gärna utnyttja fasta situationer varifrån Berra gjort sex mål denna säsongen. Hade försvarare haft en chans att vinna “årets spelare” priser hade Berra varit en potentiell vinnare.

Vänsterback: George “Best” Friend, Middlesbrough
Reserver: Tyrone Mings (Ipswich), Joe Bennett (Brighton)

Man skulle här kunna ha argumentet om att Markus Olsson haft en bättre säsong än sin mer etablerade tvilling-brorsa Martin. Markus vann trots allt priset som årets spelare (!) i Blackburn, han vann fler tacklingar per match, och hans snittbetyg på Whoscored är marginellt bättre.

Men ingen svensk kan mäta sig med Gorgeous George. Ligans mest stabila vänsterback och en av Englands mest sympatiska spelare på denna nivån. Familjepopbandet “Cattle & Cane” gjorde om Stevie Wonder-låten “Isn’t she lovely” åt Friend, han kunde inte stava till Middlesbrough när de först värvade honom, och hans föräldrar verkar vara ett par generösa sydvästengelska bönder.

Han är också en representant för Middlesbroughs ligaledande försvar även om han redan innan Karanka varit en publikfavorit ute på vänsterkanten.

Högerytter: Matt Ritchie, Bournemouth
Reserver: David Cotterill (Birmingham), Nathan Redmond (Norwich)

15 mål och 17 assist talar rätt bra för sig själva och det kommer bli väldigt intressant att se hur Ritchie kan klara sig i Premier League. Leicester hade en liknande spelare i Anthony Knockaert som helt försvann från laget denna säsongen. Ritchie är visserligen klart mer etablerad och bättre defensivt men inga managers är någonsin så hänsynslösa i sina laguttagningar som managers i botten av PL. Ritchie tror jag kommer passa bra då han redan anpassat sig till att spela ute på kanten och liknande – David Silva, Juan Mata, Dusan Tadic – små playmakers passar bra in i det moderna Premier League. I och med värvningen av Christian Atsu är det antagligen Marc Pugh ute till vänster som blir lidande.

Innermittfältare (offensiv): Grant Leadbitter, Middlesbrough
Reserver: Alex Pritchard (Brentford), Alan Judge (Brentford)

Lagkapten i Woodgates frånvaro och det är som att kaptensbindeln gett honom extra självförtroende, bättre skott, och mer offensiv frihet. Hade sin allra bästa period i höstas då han gjorde två mål i flera matcher och gav laget momentum. Man skulle kunna hävda att hans tio mål och nio assist är falska på grund av straffmål och hörn/frisparks-assister men det beror enligt mig mer på att Middlesbroughs anfallare bränt alldeles för många Leadbitter-assisterade chanser.

Kommer förhoppningsvis få bättre hjälp offensivt till nästa säsong.

Innermittfältare (defensiv): Kevin McDonald, Wolverhampton
Reserver: Oliver Norwood (Reading), Harry Arter (Bournemouth)

Det känns nästan fel att kalla McDonald defensiv mittfältare då han inte varit den typiska defensiv städgumman utan snarare varit Wolves mittfältskreatör. Spelat fram till elva mål och det känns som han haft många fler “hockey-assist” genom att slå längre bollar i djupled på kontringsfantasterna  Sako, Afobe, och Dicko. Det är också så att McDonald inte sticker ut i den defensiva statistiken då Wolves är ett av de lagen som gör minst tacklingar och brytningar i hela Championship. Mer utav en Pirlo än en Karl Henry.

Vänsterytter: Michail Antonio, Nottingham Forest
Reserver: Bakary Sako (Wolverhampton), Bradley Johnson (Norwich)

En bild säger mer än vad jag kan göra och här kan ni först se Michail Antonio omringad av fyra Rotherham-spelare vilket säger en del om Michail Antonios ensamma offensiva tillvaro efter att Assombalonga blev skadad i februari. I samma match som den bilden togs gjorde han också ett imponerande solomål. Gjorde sammanlagt 14 mål och 12 assist.

Bakary Sako är jämnare, äldre, och kontraktslös i sommar men Michail Antonio är ett minst lika bra val ifall du letar efter en ytter som kan skapa oreda och mål på egen hand. Ifall hela PL letar efter sin egen Bolasie vore Antonio eller Middlesbroughs Adomah passande substitut.

Anfallare: Troy Deeney, Watford
Reserver: Ross McCormack (Fulham), Patrick Bamford (Middlesbrough)

Man kan verkligen undra hur Watford lyckades sluta tvåa och hur de ska klara sig i PL då det känns som att de som lag inte är särskilt kompatibelt, bara Deeney och Gomes i målet har startat fler än 35 ligamatcher, och man har haft fyra olika managers denna säsongen.

Det räcker förstås inte bara med två 20+mål-anfallare vilket Blackburn demonstrerat denna säsongen men Watford har Troy Deeney som gjort 21 mål, nio assist, och okvantifierbart gjort hela laget bättre och utan problem kunnat spela med både Vydra och Ighalo. Deeney ser och misshandels-erfarenhet likt en klassisk brittisk center men innan han plötsligt började ösa in mål i Watford var han ytter och många undrade om han inte skulle passa bättre som central mittfältare.

Anfallare: Daryl Murphy, Ipswich
Reserver: Chris Martin (Derby), Cameron Jerome (Norwich)

Jag har verkligen försökt peta Daryl Murphy från detta laget. Jag spenderade en vecka som en Android-Yul Brynner och såg Daryl Murphys alla mål i 70-tals CGI, jag försökte bli Daryl Murphy genom att äta ett färskt hästhjärta, och jag såg flera Daryl Hannah filmer för att hon har varit med i många väldigt bra filmer.

Det ska inte vara möjligt att plötsligt vara så bra som Murphy har varit. En del mål kommer ifrån att McCarthy verkligen vet hur man spelar med en rejäl centertank och han hade antagligen kunnat få en lyktstolpe att snitta 10 mål per säsong men 27 mål går inte att snacka bort och Daryl Murphy har verkligen sett ut som en stark, snabb, och svårstoppad anfallare av rang. Påminner om en Andy Carroll i form, särskilt på det sättet han då också vågar ta fler avslut och kan hitta känsliga avslut i sin hästspark till vänsterfot.

Manager: Eddie Howe, Bournemouth
Reserver: Alex Neil (Norwich), Gary Rowett (Birmingham)

Man skulle kunna hävda att det denna säsongen var mer imponerande att Neil tog Norwich från mitten av tabellen till uppflyttning via playoff på knappt ett halvår medan Howe hade kontinuiteten på sin sida men det går inte att komma ifrån att Bournemouth har en billig trupp av spelare som nästan uteslutande värvats från L1/L2 eller från Championship-bänkar.

Alla förutom Arthur Boruc har antagligen haft sin karriärs bästa säsong under Eddie Howe och det är ingen slump. Förhoppningsvis fortsätter man spela sitt eget spel och köper inte sönder sig själva till nästa säsong i PL. Där borde ingen framgång vara möjlig men de har gjort omöjliga saker i flera säsonger nu.

:::

Derby-nytt

Något man inte ska glömma i euforin/helvetet av upp-och nerflyttning är att det innebär nya derbyn/rivalmöten till nästa säsong och flera derbyn/rivalmöten vi förlorar till nästa säsong.

Nya derbyn/rivalmöten: Bournemouth-Southampton (“New Forest-derby“), Bury-Rochdale (“M66-derbyt”), Colchester-Southend (“Essex-derby”), Shrewsbury-Walsall, Notts County-Mansfield (“Nottinghamshire-derby”), Millwall-League 1, Blackburn-Burnley (“East Lancashire/El Lanclassico”), Bristol City-Cardiff (“Severnside-derby”), Gillingham-Millwall, Brentford/Fulham-QPR (“West London-derby”), Oldham-Wigan (“Latics-derby”), Bristol Rovers-Newport (“Severnside-derby”), Blackpool-Fleetwood (“Fylde Coast-derby”).

Tappade derbyn/rivalmöten: Ipswich-Norwich (“East Anglian”), Millwall-Leeds, Charlton-Millwall (“South London-derby”), Chelsea-QPR (“West London-derby”), Yeovil-Swindon, Chesterfield-Notts County (“Nottinghamshire vs Derbyshire”).

Dessutom har laget Derby sparkat Steve McClaren efter en miserabel vår och anställt Ancelottis assisterande manager Paul Clement. En länge lovande f.d. Chelsea coach som sedan blev assisterande för Ancelotti i både PSG och Real Madrid. Det innebär att Derby förlorar en CL-vinnare (som assisterande) och ersätter honom med en ny med en ny CL-vinnare och efter Karanka verkar nu Championship vara den mest eftertraktade destinationen bland Real Madrids assisterande managers.

/Peter A Linhem, @Linhem.

Det var lite bragdbetonat av Burnley redan att de tog sig upp i Premier League genom att komma tvåa i The Championship säsongen innan. Det hade varit ännu mer av en bragd om Burnley, den klubb med överlägset de minsta ekonomiska förutsättningarna av samtliga klubbar i Premier League, faktiskt hade lyckats hålla sig kvar.

Det syntes under försäsongen där Burnley gjorde sitt bästa för att bredda sin spelartrupp genom att försöka fynda på den engelska spelarbasaren. Tio spelare kom till klubben men få av dem fick något egentligt genomslag på Burnleys säsong. Några lyckade drag fanns där dock, inte minst då George Boyd som värvades från Hull. Även Michael Keane, inlånad mittback från Man Utd som köptes loss i januari, visade sig vara en bra värvning.

Ligasäsongen blev som man kunde förvänta sig. Burnley hamnade direkt nere i botten av tabellen, under nedflyttningsstrecket, och där blev man kvar under mer eller mindre hela säsongen. Då och då tittade man upp med nästippen ovanför strecket men blev tämligen omgående nedskickade under strecket igen. Någon slagpåse var Burnley emellertid aldrig, vilket flera av Premier Leagues topplag fick erfara. De tog några skalper längs vägen och förlorade faktiskt bara två matcher under säsongen med tre mål eller mer.

Cupspelet blev till en ledsam affär för Burnley under säsongen. De åkte ut direkt i både Ligacupen och FA-cupen. I Ligaacupen blev det förlust mot Sheffield Wednesday på hemmaplan och i FA-cupen klarade man omspel i tredje omgången mot Tottenham, innan man till sist förlorade med 2-4 på bortaplan, efter att ha chockat Tottenham i inledningen av matchen och tog ledningen med 2-0.

ÄGARE OCH LEDNING (+++)
Burnleys klubbledning har haft en förhållandevis passiv roll i lagets utveckling först i The Championship och därefter i Premier League men till deras försvar så har de heller inte haft så värst många alternativ. De har spelat med de resurser och de tillgångar som står dem till förfogande, och Burnley saknar också de institutionella förutsättningarna att växa genom exempelvis arena eller supporterbas.

MANAGER (+++)
Sean Dyche hade en på förhand mer eller mindre omöjlig uppgift men den genomförde han med såväl skicklighet som värdighet, och framför allt fick han med sina spelare på uppgiften. Det är en dokumenterat svår prestation att som manager lyckas behålla jobbet hela säsongen i en mindre klubb som ligger runt eller under nedflyttningsstrecket, och när det aldrig är aktuellt att ens pratas om någon ersättare så inser man att Dyche gjorde ett bra jobb. Att Burnley vill ha honom kvar även efter den här säsongen vittnar om detsamma.

FÖRSVAR (+++)
Den starkaste delen i Burnleys lag och en av de främsta förklaringarna till att Burnley har hängt med i spelet i Premier League. Få lag släpper till så många chanser som Burnley gör men man ligger också en bra bit ovanför ligans genomsnitt vad avser att hantera dessa målchanser. Kieran Trippier och Ben Mee på de båda ytterbackspositionerna, tillsammans med Jason Shackell i mittförsvaret, har samtliga tre imponerat stort under säsongen. Tillsammans med Michael Duff och Michael Keane har de format en stark backlinje framför Tom Heaton i målet.

MITTFÄLT (+)
George Boyd har varit en positiv överraskning på Burnleys mittfält, och har gjort många viktiga insatser under säsongen. Defensivt har dock Burnley brottats mot betydligt tuffare motstånd i Premier League och man har haft svårt att kontrollera matchbilden i många matcher. Det stora problemet har dock varit i den egna kreativiteten där man varit alldeles för bleka framåt. Laget har saknat riktig spetskvalitet både centralt och längs kanterna för att kunna utgöra ett hot i Premier League.

ANFALL (+)
Burnley har varit säsongens mest ineffektiva lag i sitt målskytte under säsongen, vilket både beror på kvaliteten på de målchanser som skapas men även på anfallarnas precision. Burnley gick mållösa från hela 18 av lagets 38 ligamatcher, ett alldeles för svagt facit. Danny Ings är den anfallare som presterat bäst under säsongen och med elva mål på 36 matcher i ett bottenlag är det kanske inte förvånande att han nu är aktuell för flera klubbar i Premier League. Det har dock varit tunt bredvid honom, där framför allt Ashley Barnes inte har presterat som varit förhoppningen.

HÖJDPUNKT: Man City (h) 1-0
Burnley gillade att spela mot Man City under säsongen. På bortaplan gjorde man det närmast omöjliga och hämtade upp ett 0-2-underläge till ett oavgjort resultat. Det hade lätt kunnat vara säsongens höjdpunkt men överträffades nog av returmötet på hemmaplan som Burnley vann framför fanatiska fans hemma på Turf Moor. Det var nog höjdpunkten men framför allt det sista roliga, efter den matchen gjorde inte Burnley ett enda mål på sina sex kommande matcher, av vilka de förlorade fem, och nedflyttningen var ett faktum.

ÅRETS SPELARE: Danny Ings
Det står väl mellan George Boyd och Ings. Boyd gjorde många bra matcher men det lär vara Ings vars säsong kommer få något slags eftermäle efter den här säsongen. Man kan tycka att Burnley gick mållösa från lite för många matcher under säsongen och att Ings borde ha kunnat råda bot på detta, samtidigt var alldeles för mycket av Burnleys målproduktion knuten till en 22-årig anfallare som gjorde sin debutsäsong i Premier League.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Michael Keane
Väldigt lovande mittback. Har tagit steget från Man Utd till Burnley för att få mer speltid och kan göra den mittbackspositionen till sin egen. Det är svårt att vara säker på vilken riktning hans utveckling kommer att ta, men det är absolut ingen tillfällighet att han nämns i landslagssammanhang. En potentiell framtida engelsk landslagsback, om inte i Burnley så i någon annan klubb.

ATT GÖRA

(1) Förhandla klokt. Spelare kommer att försvinna från Burnley, vilket är en av riskerna med att ta sig upp i Premier League. Det vore osannolikt att tro att Kieran Trippier, Ben Mee och Danny Ings, framför allt, blir kvar i Burnley. Det är tunga tapp och Burnley måste se till att få maximalt betalt för dessa spelare och förbättra sina möjligheter att bygga nytt.

(2) Förstärk anfallet. Något går så klart lite snett när en enda anfallare, som därtill gör sin första säsong i Premier League, fortfarande producerar 40 procent av lagets totala antal mål under säsongen. Danny Ings lämnar troligtvis också klubben. Burnley måste hitta tillbaka till ett fungerande anfallsspel i The Championship.

NIVÅ: 90%
Gjorde i grova drag vad de kunde under säsongen men det räckte helt enkelt inte till. Den stora synpunkten man kan ha gäller lagets offensiv där Burnley totalt saknade utdelning. Om Sean Dyche hade hittat någon lösning på det problemet under säsongen så hade chanserna varit större att Burnley hållt sig kvar, men det är tveksamt om det hade räckt.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Stoppa fallet. Flera klubbar som går upp i Premier League får problem när de kommer tillbaka till The Championship. Burnley har hållit sig inom sina ekonomiska ramar så de drabbas inte av sådana besvär, men den deras första prioritering under 2015-16 bör ändå vara att bromsa upp fallet och återigen etablera sig i The Championship.

GAME OF THRONES: House Tallhart
Gammal och stolt hus i norr, precis som Burnley är en gammal och stolt klubb med långa anor inom engelsk fotboll. Ett av de mindre husen i den karga norden som domineras av betydligt större släkter, men har ändå varit en självklar del i samtliga strider. Stolt och fri sägs vara husets motto och det passar rätt bra in på Burnley, en stolt klubb och inte minst ekonomiskt fria genom att leva efter sina tillgångar.

BETYG: Godkänd (++)

Den uttagningen fick en del ögonbryn att höjas. De två som framför allt ansågs ha en säker plats i EM-truppen var Dier och Bamford. Bamford sägs ha skadebekymmer men Southgates förklaring vad avser Dier väckte en hel del förundran.

Southgates motivering till att han inte plockat med Dier, tveklöst en av Englands bästa mittbackar om han vore med, var att Dier är ung nog att få vara med också i nästa U21-EM, till skillnad från övriga spelare. Bortsett från att det inte förklarar varför han i så fall var med i truppen till att börja med, så låter det som en märklig utgångspunkt för en landslagsuttagning till ett mästerskap; är man bra nog borde man bli uttagen.

Andra röster menar däremot att Southgate helt enkelt valt att ”hämnas” för att Dier tackade nej i samband med förra landslagsuppehållet, helt säkert på sin klubbs inrådan. Just uppehållen under vårsäsongen brukar ju få klubbarna att hitta skador och slitage de annars inte hade uppmärksammat på samma sätt.

I så fall något småaktigt av Southgate och fortfarande inte någon särskilt bra förklaring varför Dier över huvud taget var med i första truppen. Dier framstår i alla fall som ett offer i det ständiga gnabbet mellan klubb och landslag. Det lär inte göra Dier mer sugen på att tacka ja till fortsatt spel med U21-laget, även om Southgate lyfte fram Dier som en ledargestalt i nästa U21-trupp.

Men om Dier siktar på landslagsspel från och med nästa säsong så lär han nog i första hand titta högre än så.

:::

Veckans stora fotbollsnyhet är självklart FIFA-skandalen och Sepp Blatters lika plötsliga som överraskande avgång.

Händelsen har varit en sportjournalistisk jordbävning med mängder av både mindre och större efterskalv. Media har alltid varit den första och främsta kritikern av FIFA och Blatter, där nationsbunden snarare har varit stillatigande åskådare. Alltså råder närmast feststämning.

Det gör inte alltid analysen särskilt precis eller insiktsfull. Många journalister hurrar över hur Blatters diktatur är till ända. Även här i Sverige används de trubbiga instrumenten. Erik Niva pratar exempelvis om hur det som nu sker med FIFA är en revolution.

Jag inser att jag förmodligen är rätt ensam om att tycka sådant här är viktigt, men jag anser att det är beskrivningar som helt leder vår förståelse av vad som skett fel. Och då öppnar man sig för att det kan hända igen.

Sepp Blatter har inte varit någon diktator lika lite som FIFA har varit någon slags repressiv diktatur. Problemen med FIFA har aldrig varit att de varit någon slags diktaturens kreatur, utan snarare att de har varit och fortfarande är en demokratins slaggprodukt.

Vad som skett under veckan är inte någon slags revolution eller allmän frihetsrörelse där folket eller medlemmarna tar tillbaka makten. Istället rör det sig om demokratins pampar som i ren makthybris har brutit mot lagen, och blivit ertappade med det.

Genom att man beskriver det som skett med en felaktig utgångspunkt och med felaktiga termer så skrivs historien om framför våra vakna ögon. Men varför blir det så?

Framför allt  för att det är lättast att skapa mening kring vad som sker på det viset. Blatter och övriga FIFA-pampar beskrivs lättast som onda. Men demokrati är ju något gott, alltså kan inte FIFA vara en demokrati eller Blatter något annat än en diktator.

Men Blatter har inte fått sin position genom vapenmakt eller andra former av tvång. Han har röstats fram, upprepade gånger, i god demokratisk ordning av medlemmarna i FIFA. Om något har skett med tvång så är det snarast hans avsättande (!).

Demokratin är den minst dåliga styrformen. Det bekanta uttrycket säger inte bara något om övriga styrformer utan också en hel del om demokratin. Inte minst demokratin som den tar sig uttryck inom organisationer. Det är inte alltid ädel röstning, utan lika delar neslig förhandling, kohandel och realpolitik.

Korruption och maktmissbruk av det slag Blatter med flera gjort sig skyldiga till befinner sig bara några steg längre ut i den tangentens riktning. Vill vi undvika fortsatta resor längs den tangenten så gör vi klokast i att se den organisatoriska demokratin för vad den är, inte felrepresentera dess brister.

Kanske öppnar det också våra ögon för några av de motsvarande eller liknande brister som finns närmare hemmaplan.

Leicester förberedde sig inför sin första säsong tillbaka i Premier League på tio år som mästare i The Championship. Det var en imponerande säsong av Leicester som på pappret såg ut som den nykomling med störst chanser att klara sig kvar i en högsta division som såg tuffare ut än på länge. Det skulle dock visa sig svårare än förväntat.

Leicester sparade inte på krutet under sommarens transferfönster utan plockade in ett stort antal nya spelare. Intressanta värvningar var Marc Albrighton från Aston Villa och Matthew Upson från Brighton, men de två klokaste värvningarna visade sig vara Esteban Cambiasso på fri transfer och Leonardo Ulloa, även han från Brighton.

Leicester inledde säsongen hyfsat starkt med endast en förlust på de fem första ligamatcherna, mot Chelsea. Men sedan rämnade korthuset sönder och samman för Leicester som förlorade 17 och vann endast två av sina kommande 24 ligamatcher. I mer än fyra månader, från mitten av november till början av april, befann sig Leicester dödssist i tabellen och såg ut att vara givna för omedelbar nedflyttning.

Sedan hände vad som rimligtvis måste betraktas som en av Premier League-historiens främsta, kanske den främsta, så kallade great escapes. Sju vinster på lagets nio sista matcher säkrade Leicester nytt kontrakt med en omgång kvar av säsongen. Återigen förlorade man endast mot Chelsea i säsongens slutspurt, och Leicester lyckades som väntat, fast på ett helt annat sätt än väntat, som enda nykomling hålla sig kvar i Premier League.

Leicesters deltagande i cupspel var inte något att direkt hetsa upp sig över. I Ligacupen föll man omedelbart i den andra omgången mot Shrewsbury på hemmaplan, en stor missräkning, samtidigt som man i FA-cupen i den femte omgången förlorade mot blivande finalisterna Aston Villa, den här gången på bortaplan.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Leicesters thailändska ägare, familjen bakom den framgångsrika affärskedjan King Power, som köpte klubben 2010 har lärt sig med åren. De första åren präglades av kortsiktighet och försök till snabba lösningar, men till sist verkar de ha dragit lärdomen att ibland är det bättre att inte göra någonting. Få klubbar i Leicesters tabellsituation under säsongen hade inte sparkat sin manager, allra helst en med så låg profil som Nigel Pearson, men Leicester höll fast vid Pearson trots olika kontroverser. Leicesters ägare har heller inte tvekat att investera i spelartruppen.

MANAGER (+++)
Nigel Pearson har haft en minst sagt händelsefylld säsong. Den ena konflikten har följt på den andra. Ena dagen tar han strypgrepp på motståndarspelare och andra dagen kallar han journalister för strutsar i olika rants. Samtidigt står han upp för sig och håller på sitt, vilket är en viktig egenskap. Man kan fråga sig om Leicester borde ha kunnat tagit en tryggare väg till förnyat kontrakt, men att klara nytt kontrakt givet utgångsläget långt in på säsongen är i det närmaste bragdbetonat. Pearsons stora styrka under säsongen var att han aldrig vid något tillfälle tappade förtroendet hos spelarna.

FÖRSVAR (+++)
Inte på något sätt någon enastående styrka hos Leicester men tillräckligt bra för att hålla dem flytande. Leicester är ett lag som släpper till många målchanser mot sig, och Leicesters försvar är rätt precis så bra som ligans genomsnitt på att försvara sig mot dessa målchanser. Wes Morgan har varit den givne centralpunkten i Leicesters mittförsvar och har flankerats av bland andra Paul Konchesky, Ritchie De Laet, Marcin Wasilewski, talangfulle Jeffrey Schlupp, samt mot slutet av säsongen även Roberth Huth. Knappast högsta kvalitet, men fungerande.

MITTFÄLT (+)
Leicesters klart svagaste lagdel. Esteban Cambiasso har varit lagets räddande ängel på defensivt mittfält, vilket trots allt säger något med tanke på att Cambiasso förvisso är väldigt rutinerad men också till åren kommen. Offensivt sett har Riyad Mahrez varit den stora positiva överraskningen, men vid sidan av dessa båda spelare har det varit för tunt och för blekt. Danny Drinkwater, Matty James, Andy King med flera är kompetenta spelare men det är tveksamt om de håller tillräckligt hög kvalitet för Premier League. Offensivt producerar Leicesters mittfält alldeles för få chanser.

ANFALL (+++)
Den lagdel i vilken Leicester är mest välbesatt. Säsongens stora utropstecken är Jamie Vardy som var en av de viktigaste spelarna i Leicesters magiska avslutning på säsongen. Någon tillfällighet är det heller inte att han sedan dess har blivit uttagen i Englands landslag. Leonardo Ulloa och David Nugent har varit två andra produktiva anfallare och i Andrej Kramaric, som värvades i januari, har man ett mycket intressant tillskott. Leicester hör också till ligans mer effektiva lag när det kommer till att utnyttja sina målchanser.

HÖJDPUNKT: Man Utd (h) 5-3
Som total upplevelse betraktat borde det vara svårt att slå den känslomässiga karusell som säsongens sista nio matcher medförde. Men som enskild höjdpunkt skulle nog de flesta Leicesterfans lyfta fram den vansinniga segern i början på säsongen mot Man Utd, där man framför extatiska hemmafans vände ett 1-3-underläge till vinst med 5-3.

ÅRETS SPELARE: Esteban Cambiasso
Det kan ofta löna sig att vara smart på fotbollsplanen och få spelare är lika smarta som den argentinske gamle mästarspelaren Cambiasso. Utan Cambiasso på planen hade Leicester med all sannolikhet förblivit ett yrvaket lapptäcke till fotbollslag och utan hans lojala lagarbete i skymundan hade det aldrig funnits någon grund att hämta tillbaka säsongen från de döda.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Liam Moore
Yngre mittback också kapabel att spela som vänsterback som gjorde sina första matcher under säsongen och gjorde det bra. I en i övrigt hyfsat ålderstigen backlinje i Leicester så är det Moore som huvudsakligen utgör dess framtid och det ska bli intressant att se om Moore under nästa säsong kan ta ytterligare ett kliv framåt i utvecklingen.

ATT GÖRA

(1) Förläng med Cambiasso. Cambiasso var så viktig under förra säsongen att det är av absolut vikt att de lyckas förlänga med honom under ytterligare en säsong. Något som borde vara första och högsta prioritet för Nigel Pearson och Leicesters klubbledning.

(2) Förstärk mittfältet. Leicester kan inte förvänta sig att klara sig kvar i Premier League en säsong till med ett så tunt mittfält. Leicesters mittfält skriker efter mer bollsäkerhet, kreativitet och auktoritet och det är helt nödvändigt att klubben förstärker denna lagdel.

(3) Utveckla ytterbackspositionen. Några större synpunkter går inte att ha på Leicesters mittförsvar men det går att jobba konstruktivt med lagets båda ytterbackar. På vänsterbackspositionen finns en mycket spännande spelare i Jeffrey Schlupp men på högerbacken saknas motsvarande alternativ. Framför allt bör ytterbackarna kunna användas bättre i det offensiva spelet och hjälpa mittfältet.

NIVÅ: 75%
Den långa och djupa svacka som Leicester befann sig i under stora delar av säsongen var lika kostsam som den egentligen var onödig. Leicester kunde betydligt bättre än så, vilket de också visade både i början av säsongen men framför allt i slutet av säsongen. Nu är det i och för sig inte rimligt att anta att Leicester ska kunna hålla en sådan nivå under en hel säsong, men där finns kapacitet att höja sin lägstanivå.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Nytt kontrrakt. Nästa säsong kommer egentligen inte att vara särskilt mycket annorlunda jämfört med den här säsongen, det handlar i huvudsak om att lyckas hålla sig kvar i Premier League. Givet hur jämnt det är i botten blir det svårt att helt undvika en nedflyttningsstrid men Leicester bör kunna se till att i huvudsak hålla till i toppen av den striden.

Kvartsfinal. Cupspelet blir lurigt för en klubb som Leicester som saknar den riktiga kvaliteten för att gå hela vägen. Men en godkänd cup run borde i alla fall kunna leda till att Leicester tar sig till kvartsfinalen antingen i Ligacupen eller i FA-cupen. Väl där kan alltid mer och bättre saker inträffa, men kvartsfinal borde i alla fall vara målsättningen.

GAME OF THRONES: House Mormont
Ett hus och en klubb med stolta traditioner men alltjämt i skuggan av rivaler med betydligt större ambitioner. Har kvar mycket av sin hemvist och identitet i norr men sedan man blivit förvisade från de sju kungarikena så har man sökt och funnit sin lycka på en annan kontinent, likt Leicester som efter att man förvisats från Premier League vandrat runt i flera år innan klubben köptes upp av thailändska ägare.

BETYG: Väl godkänd (+++)

Så skrev jag i fredags. Men även om jag såg det som väldigt osannolikt att Sepp Blatter skulle kunna bli kvar som FIFA:s president under hela sin återstående mandatperiod så trodde jag inte det skulle gå så fort. Blott tre dagar efter att han med bred marginal omvalts som president på FIFA:s kongress så meddelar han nu alltså sin avgång.

Vad har hänt sedan dess? Kan man då fråga sig. Dels handlar det säkert om att Blatter vill kontrollera förutsättningarna för sin avgång, så att det inte förmedlas som att han tvingas bort från posten utan är något han gör helt av egen fri vilja och godhet, ”något han gör för fotbollen” eller, med hans egna ord från igår kväll: ”I want to do only what is best for FIFA and for football.”

Dels kom lögnerna till sist ifatt Blatter. Strået som knäckte kamelens rygg var de $10m som FIFA förmedlade till Sydafrika, som de sedan använde för att köpa röster för att säkerställa att de blev arrangörer av VM 2010. Den som administrerade den överföringen visade sig vara Jerome Valcke, Blatters närmaste man. Betydligt svårare att slå ifrån sig än när anklagelserna riktas mot medlemmar av Executive Committee.

Nog för att Blatter och FIFA försökte. De förnekade först Valckes inblandning över huvud taget och riktade istället skulden mot Julio Grondona, dåvarande ordförande i FIFA:s finanskommitté, påpassligt nog död. Den brittiske journalisten Martyn Ziegler offentliggjorde dock under tisdagen ett dokument där det tydligt framgår att Valcke själv var personligt inblandad, och därmed rämnade marken under Blatters fötter.

En organisation som FIFA är i hög utsträckning beroende av sin legitimitet, det vill säga att den uppfattas som rättfärdig. Utan ett sådant kapital kommer dess relationer med sin omgivning och alla dess intressenter, dess sponsorer, medier och mediabolag, försvåras. En sådan legitimitet var omöjlig att bibehålla med Sepp Blatter kvar på ordförandeposten, därför var hans avgång också given och till sist oundviklig.

I sitt offentliga uttalande pratade Blatter även om han nu skulle ägna resten av sin ordförandetid åt att genomdriva administrativa reformer. Det är så klart ett slags spel för gallerierna. Han har inte längre det politiska kapitalet att driva några reformer och i och med att en ny ordförande ska väljas om ett halvår så finns heller inte tiden. Något anmärkningsvärt är det också hur Blatter, som varit så enastående skicklig på att skaka fram röster på sig själv och sina egna projekt, påstår sig ha fått alla sina tidigare reforminitiativ blockerade.

De förslag Blatter nämner i sitt uttalande är inte dumma om än kanske något ytliga. Han pratar om att reducera antalet ledamöter i Executive Committee samt att de ska väljas av FIFA:s kongress. Han pratar också om så kallade term limits, begränsat antal mandatperioder, både för dessa ledamöter och för FIFA:s president, ironiskt nog. Själv har jag några förslag på strukturella reformer i FIFA som vore av nöden:

Term limits är den mest nödvändiga förändringen, i synnerhet för FIFA:s ordförande men även för ledamöterna i Executive Committee. Utöver att vara en institutionell metod för nytänkande så är det också en reform som i hög grad motverkar korruption och svågerpolitik, dels för att risken för avslöjande mångdubblas, dels för att incitamenten inte finns kvar på samma sätt.

Oversight är en annan nödvändig funktion. Det är på sitt sätt talande när dess närmaste motsvarighet i FIFA i nuläget, Domenico Scala, ordföranden för FIFA:s Audit and Compliance Committee, kort efter Blatters uttalande menar att dennes avgång kan inspirera förändring. Strukturen har funnits där men har varit kringgärdad. Oversightfunktionen måste vara helt självständig, dess ordförande väljas av FIFA:s kongress, och dess rapporter skickas direkt till FIFA:s kongress och vara omedelbart och tillgängliga både för medlemsländer och för allmänheten.

Viktade röster är en annan viktig reform för att säkerställa demokratisk representativitet och minska möjligheterna till politiskt köpslående. Det är så klart inte helt naturligt att pytteländer som Andorra, Lesotho och Montserrat ska ha lika många röster som jätteländer som Tyskland, USA, Kina, Ryssland och Brasilien. Ett minoritetsskydd måste naturligtvis finnas men sådant är ju standard i mer eller mindre samtliga organisationer av liknande sort.

VM och andra arrangemang som står under FIFA:s paraply ska självklart fortsätta spridas över världen på ett sätt som liknar det som skett under Blatters ledarskap. Men det bör också vara en självklarhet att ett VM inte ska kunna arrangeras av ett land som inte motsvarar grundläggande krav på demokrati och mänskliga rättigheter. FN har enkla och tydliga definitioner av vad detta innebär som världens länder redan står bakom, och FIFA kan på så vis agera för att göra fotbollen till en positiv kraft för samhällsförändring.

Just VM är ju en diskussion som nu kommer att aktualiseras igen, och då främst naturligtvis arrangemangen 2018 och 2022 som har varit behäftade med kritik och misstankar om oegentligheter. Blatters avgång öppnar upp för att besluten att tilldela Ryssland och Qatar dessa båda mästerskap omprövas. Ryssland ligger troligtvis alldeles för nära i tid för att förlora sitt arrangörskap, men Qatar har skäl att oroas.

En avgången Sepp Blatter är naturligtvis inte lösningen på FIFA:s alla problem, inte minst kommer det bli svårt att tvinga på de medlemsländer, eller snarare de befattningshavare från dessa länder som tjänade på Blatters styre en presidentkandidat som inte i viss mån fortfarande tillgodoser deras intressen. I det avseendet vore det naivt att förvänta sig en stor reformator på posten.

Men, som det sades om något helt annat i ett helt annat sammanhang, det är onekligen en jävligt bra början!

Det var en hektisk försäsong för Southampton. Inte bara tappade de ett antal av sina främsta spelare under den gångna säsongen, de blev också av med sin framgångsrike manager Mauricio Pochettino till Tottenham. Många såg faran i de stora förändringarna och förutspådde att Southampton skulle få det tufft under den kommande säsongen.

Ronald Koeman gjorde dock ett storartat jobb sedan han tog över under sommaren. Ett antal spelare värvades in, bland dem Dusan Tadic, Graziano Pelle, Sadio Mané, Fraser Forster och Shane Long och samtliga visade sig vara lyckade värvningar. Framför allt två lån blev också lyckade; Toby Alderweireld från Atlético Madrid samt Ryan Bertrand från Chelsea som senare köptes i januari.

Laget överträffade alla förväntningar i ligaspelet. Under stora delar av hösten låg man och pendlade mellan andra och tredje plats samtidigt som de större klubbarna svettades längre ned i tabellen. Ända in i mars hade Southampton fortfarande hugg på Champions League-platserna. Något föll man ifrån mot slutet av säsongen men Southampton slutade ändå sjua, en plats bättre än förra säsongen och, skulle det visa sig, tillräckligt för att kvalificera sig till Europa League.

Riktigt lika lyckade var inte Southampton i cupspelet. I Ligacupen tog man sig förvisso en bit och besegrade bland andra Arsenal i den tredje omgången. Där utöver besegrade man Millwall i andra omgången och Stoke i fjärde omgången och tog sig till kvartsfinal. Väl där blev det dock oväntat respass mot League One-laget Sheffield United. En missräkning men ändå godkänt. I FA-cupen gick det tyngre där det först krävdes omspel för att klara av Ipswich i tredje omgången innan Crystal Palace blev för svåra i den fjärde.

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
Southamptons ägarsituation är i det närmaste ideal med en engagerad ägare i Katharina Liebherr som inte har varit rädd för att investera pengar i klubben när det har behövts. Klubbledningen har bedrivit ett långsiktigt arbete med den egna akademin och är samtidigt en av de mest professionellt skötta klubbarna inom engelsk planering vad avser planering och personalpolitik. Det är inte någon tillfällighet att Southampton klarade av sommarens exodus så bra som de gjorde, där många andra klubbar istället hade fått det svårt.

MANAGER (+++++)
En del röster, bland dem jag, var tveksamma till Ronald Koeman innan han kom till Southampton på grund av ett mindre lyckat facit som klubbtränare i både Spanien och Holland. Koeman har dock använt sig av sina kunskaper från spansk och holländsk fotboll för att på bästa sätt förstärka och förnya Southampton från förra säsongen. Koemans har värvat bra samt visat sig vara taktiskt skicklig och flexibel nog för Premier League. Hans ledning av laget upp mot de europeiska cupplatserna gör hans insats till den av de främsta inom engelsk fotboll under säsongen.

FÖRSVAR (+++++)
Nyckeln till Southamptons framgång. Det är kanske inte någon tillfällighet med den gamle storbacken Ronald Koeman som manager att Southampton har ett välorganiserat försvar. José Fonte och Toby Alderweireld har varit ett av ligans absolut bästa mittbackspar och de har varit omringade av kvalitet. Allt från Fraser Forster i målet, ett väldigt lyckat köp, Nathaniel Clyne och Ryan Bertrand på sidorna och härjandes framför dem Morgan Schneiderlin och Victor Wanyama. Det är svårt att skapa chanser på Southampton och lika svårt att ta dem tillvara. Tillsammans med Chelsea ligans bästa försvar.

MITTFÄLT (+++)
Defensivt sett ett väldigt välbalanserat mittfält. Offensivt saknas inte heller kvalitet med spelare som Dusan Tadic, Sadio Mané, Steven Davis och James Ward-Prowse. Ändå är det kanske främst i den här lagdelen som Southamptons spelartapp förra sommaren märktes, där framför allt Adam Lallanas trygghet med boll och genombrottsförmåga saknas. Huvudsakligen det område som Ronald Koeman måste förstärka både till bredd och spets inför kommande säsong.

ANFALL (+++)
Av de lag som till sist slutade ovanför Southampton i tabellen är det bara Liverpool som har varit mindre effektiva än Southampton i sitt anfallsspel, och då är det ett lag vars problem har varit kroniska under säsongen. Graziano Pelle inledde säsongen i ett rasande måltempo och öste in mål under hösten, men tappade mark vad säsongen led och under våren blev det snarare Sadio Mané som fick stå för den huvudsakliga målproduktionen. Shane Long är ett bra sparkapital vars avkastning kan bli högre.

HÖJDPUNKT: Man Utd (a) 1-0
Det är inte helt lätt att hitta enskilda höjdpunkter under en lång ligasäsong. Där finns de stora segrarna, 4-0 mot Newcastle, 8-0 mot Sunderland och i den näst sista omgången 6-1 mot Aston Villa. Den mest imponerande matchen var kanske ändå den på Old Trafford där de fullständigt plockade Man Utd och Louis van Gaal ur matchen, och knappt gav motståndet en skymt av det egna målet.

ÅRETS SPELARE: José Fonte
Southampton har många kandidater till årets spelare, knappt någon har gjort en dålig säsong. Den som genomgående har varit bäst anser jag ändå var Fonte, en ständig klippa i Southamptons mittförsvar. Många pratade om Dejan Lovren som den viktiga kuggen i Southamptons mittförsvar, men Fonte demonstrerade tydligt att det förhöll sig annorlunda. Spelade varenda match för Southampton under säsongen. Drar på sig väldigt få gula kort för en mittback som spelat så mycket.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Harrison Reed
20-årig defensivt lagd mittfältare som debuterade i Premier League under den gångna säsongen och hann med att göra fem matcher. Borde rimligtvis kunna få betydligt mer speltid under den kommande säsongen, med Southampton som behöver bredda laget med fler spelare, inte minst på mittfältet, för att hantera ett betydligt mer hektiskt spelschema.

ATT GÖRA

(1) Komplettera offensivt mittfält. Southamptons offensiva mittfält är i det tunnaste laget för att konkurrera över längre tid både i Premier League och i europeiskt cupspel. Steve Davis, Sadio Mané och James Ward-Prowse är alla kompetenta spelare, men det område som Southampton först och främst bör förstärka med en profilvärvning under sommaren är offensivt mittfält.

(2) Bredda spelartruppen. Europa League kommer göra en lång säsong ännu längre och mer intensiv. Det kommer inte Southampton att klara av utan att i väsentlig utsträckning bredda spelartruppen. Värvningar kommer behöva vara en metod men Southampton har annars en utmärkt tillgång i sin väldigt produktiva ungdomsakademi.

(3) Balansera defensiv med offensiv. Southampton är defensivt väldigt stabila men offrar också många spelare för att hålla det på det viset. Ska laget ta nästa steg så måste de hitta ett sätt att balansera denna defensiv med ett mer slagkraftigt offensivt spel. Det är i huvudsak denna taktiska fråga Ronald Koeman har att brottas med under sommaren.

NIVÅ: 95%
Det är svårt att se hur Southampton skulle kunna prestera på en särskilt mycket högre nivå än vad de gjort under säsongen. Säsongens första halva var mer eller mindre fulländad. Möjligen stannade målskyttet och lagets anfall upp något under vårsäsongen och det är i huvudsak det området som Southampton har mer kapacitet att ta av.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Europeiskt cupspel. Southampton lyckades kvalificera sig till europeiskt cupspel via ligan den här säsongen, och om med hjälp från Chelsea och Arsenal som vann respektive cup. En rimlig målsättning inför nästa säsong är att Southampton återigen utmanar om och placerar sig på en av de europeiska cupplatserna.

Slutspel i Europa League. Southampton kan vinna Europa League. Det är en faktor värd att ta med i beräkningen. Southampton kan också förlora när som helst i Europa League, vilket är en annan faktor att värdera. Southampton kommer behöva navigera sig igenom två kvalrundor innan de tar sig till gruppspelet, men lagets målsättning bör allra minst vara slutspel.

Wembley. Southampton har en stolt tradition av framgångsrikt cupspel där man har överraskat tidigare. Den här säsongen vore det knappast någon överraskning om de gick långt. En cup run är vad Southamptons fans skulle behöva och den här säsongen bör de sikta på att ta sig till Wembley, vilket skulle innebära minst final i Ligacupen eller semifinal i FA-cupen.

GAME OF THRONES: House of Black and White
I Braavos ligger det mytomspunna House of Black and White, ett tempel ägnat guden med många ansikten och hem till en organisation av väldigt skickliga lönnmördare, ofta antagna och tränade från mycket ung ålder. Likaväl som med Southampton är det inte alls ovanligt att dessa akolyter beger sig till andra länder och klubbar och tjänar andra herrar där, naturligtvis mot mycket höga priser. Lönnmördarnas förmåga att byta ansikten likt kläder påminner om Southamptons byte av skepnad inför den här säsongen.

BETYG: Berömlig (+++++)

Normalt sett när en manager får sparken så brukar det medföra två olika typer av reaktioner. Dels de som omedelbart kommer att spekulera i än det ena och än det andra stora managernamnet som ska ersätta den nyss sparkade. Dels de som vrider händerna i uppriktig förtvivlan över fotbollens kortsiktighet och hur den sparkade managern borde ha fått mer tid.  Media, supportrar och inte minst LMA, managerfacket, riktar nästan undantag kritik mot klubbar för hur de till synes lika obekymrat som obetänkt ger managers sparken.

Märkligt nog är det ingen som riktar vare sig kritik eller andra synpunkter mot hur samma klubbar anställer managers. Ändå kunde man tycka att det borde finnas ett rätt tydligt samband mellan beslutet att anställa en manager och ett senare beslut att avsluta anställningen, bra input ökar chansen till bra output. I min mening är en klubblednings absolut viktigaste beslut att anställa en manager, ändå är det beslut som ofta skjuts från höften, är dåligt researchade och saknar en rationell beslutsprocess.

David Moyes är ett av de senaste årens mest spektakulära misslyckanden som manageranställning när han utsågs att ersätta Alex Ferguson i Man Utd. Det fanns skäl att hans namn förekom i det sammanhanget, men det finns också skäl att misstänka att om han inte hade varit skotsk, och inte varit den som låg närmast någon slags fantombild av en yngre version av Ferguson, så hade han aldrig varit aktuell för uppdraget.

Tottenham är en annan klubb som har haft fantastiskt svårt med att lyckas i sina manageranställningar. Daniel Levy tog över som styrelseordförande i Tottenham 2001 och har under sina 14 år i klubben tagit nio försök på sig att hitta rätt manager. Huruvida Mauricio Pochettino är den rätte återstår att se, oddsen är rätt låga på att Levy snart kommer se sig om efter någon annan.

Chelsea har José Mourinho att vända sig till så klart men utöver honom så har ju de minst sagt haft sina egna bestyr med att hitta rätt. De som brukar ha det mest kämpigt är normalt sett klubbarna i tabellens nedre regioner där redan svåra beslut görs ännu mer tafatta av att nedflyttningspaniken drabbar klubben och dess ledning. Swansea har lyckats ganska bra, även om de gjorde en utflykt med Michael Laudrup.

Southampton är en klubb som har fått mycket beröm under de två senaste säsongerna, huvudsakligen för sitt positiva spel, sina resultat, sin akademi och för hur de har lyckats i sina spelarvärvningar. Men Southampton är också den klubb i Premier League som har lyckats allra bäst med att hitta en plan och fungerande metod för att anställa managers.

Les Reed, Southamptons verkställande direktör, menar i en intervju med BBC att så många klubbar sparkar sina managers för att de själva saknar en tydlig och enhetlig anställningspolicy. Beslutet att sparka en manager sker ofta reflexmässigt, eller så säger managern upp sig plötsligt, vilket självklart stressar upp anställningsprocessen av en ny manager. Ofta söker då klubbledningen skydd bakom det kända och etablerade managernamnet.

Engelska fotbollsklubbar är fenomenalt dåliga på att anställa managers, allra helst om man betänker sig att det i samtliga fall handlar om ekonomiska verksamheter i mångmiljonklassen, normalt sett med skickliga politiker och affärsmän i sina styrelser med erfarenhet från andra områden. Det saknas både en idé om vilka egenskaper man söker hos en manager och en handlingsplan för vilka kandidater som vid behov skulle vara aktuella.

Det är ett rätt störande perspektiv och desto mer upprörande när man tänker på att det ju knappast hör till ovanligheterna inom engelsk fotboll att en styrelse eller klubbledning har att fatta dessa beslut.

Southampton har skapat en profil för vilka egenskaper de ser som viktiga i en manager för just deras klubb, och dess kultur och värderingar, och det är utifrån denna profil de söker och anställer sina managers. Det har varit en framgångsrik metod. Sedan 2010 har Southampton tagit sig från League One till den här säsongens sjundeplats i Premier League, med europeiskt cupspel som följd. Längs vägen har man haft tre managers – Nigel Adkins, Mauricio Pochettino och Ronald Koeman.

Av detta har följt två konsekvenser. För det första att samtliga tre av dessa managers har gjort bra och lyckade jobb i Southampton, ingen har presterat sämre än förväntat. För det andra att Southampton inte har hamnat i något stressat beslutsläge där de tvingats sparka en manager för att snabbt anställa en annan. Beslutet att byta ut Adkins mot Pochettino var noga överlagt och planerat, och när Pochettino lämnade klubben för Tottenham så fanns en idé om vem som skulle ersätta honom.

Southampton är en klubb som just nu får väldigt mycket beröm för hur de bedriver sin verksamhet. I många avseenden är kanske Southampton den mest professionellt skötta engelska fotbollsklubben, även om den inte arbetar med de största ekonomiska resurserna. Kanske förtjänar Southampton särskilt beröm för att på ett så bra sätt hantera vad som kanske är en fotbollsklubbs enskilt viktigaste beslut.

Deras framgång under den senaste femårsperioden är hur som helst inte någon tillfällighet. Och det är ju ett skönt perspektiv i denna moderna fotboll att det faktiskt inte bara är pengar som är ett medel för framgång, utan framgång kan i samma utsträckning nås genom bra management.

West Ham förberedde sig bra inför säsongen med några kloka spelarköp. Aaron Cresswell, Alex Song, Cheikhou Koyate och Diafra Sakho har alla gjort en bra säsong för klubben. Carl Jenkinson var ett inspirerat lån från Arsenal. Enner Valencia var ett bra köp även om hans första säsong blev svag. De sämsta förstärkningarna kom offensivt, även Mauro Zárate var en anfallare som inte höll.

Sam Allardyce hade ett tydligt mandat och uppdrag att spela en mer offensiv fotboll än den som presterades säsongen innan. För det ändamålet anställde klubben Teddy Sheringham som offensiv coach, ett samarbete med Allardyce som under säsongen nog främst har funnits på pappret än i verkligheten. West Hams spel visade vissa tecken på mer vidlyftighet, men inte tillräckligt för att övertyga vare sig klubbledning eller supportrar.

West Ham presterade strålande i Premier League under hösten, då de vann nio av 17 matcher och genomgående hotade i toppen av tabellen. Från och med julperioden så föll dock West Ham samman och under vårsäsongen vann West Ham bara tre av 18 matcher och föll tillbaka till en tolfte plats. Målsättningen att hålla sig kvar i Premier League infriades dock med god marginal, vilket gör säsongen lyckad men med en känsla av att det kunde ha varit ännu bättre.

Cupspelet blev dock en missräkning för West Ham. I Ligacupen åkte man redan i första matchen i den andra omgången, mot Sheffield United. Insatsen på hemmaplan var blek och till sist förlorade man på straffar. Straffar hade man mer lycka med i FA-cupen där West Ham i tredje omgången besegrade Everton efter omspel. En vinst mot Bristol City tog dem till femte omgången där det dock blev stortorsk mot West Brom med 0-4.

Betyg: Godkänd (++)

ÄGARE OCH LEDNING (++++)
West Hams fans har all anledning att vara nöjda med sina ägare och sin klubbledning. Ända sedan West Ham åkte ur Premier League så har ledningen agerat kallt och beslutsamt utan att återfalla i hysteri. Det strategiska arbetet vid sidan av planen har kulminerat i den viktiga flytten till Londons OS-arena från och med 2016-17. Att hålla sig kvar i Premier League har varit ett viktigt mål och klubbledningen har inte tvekat att investera i spelartruppen för att nå detta mål. Ambitioner för framtiden saknas inte där förhoppningen är att West Ham ska kunna konkurrera om titlar både i England och i Europa.

MANAGER (++)
Man vet vad man får med Sam Allardyce och på så sätt är det svårt att rikta alltför tuff kritik mot honom. Han levererar fortsatt Premier League-spel och det var under flera år West Hams huvudsakliga och realistiska ambition. Vill man mer än så är emellertid Allardyce inte nödvändigtvis rätt manager att ta det steget med. Allardyce lyckades aldrig övertyga West Hams supportrar eller klubbledning om sin förmåga att spela en attraktiv och underhållande fotboll, något som skapade irritation på och runt Upton Park. Vann dock skratten när han med en ironisk glimt i ögat dissade Louis van Gaal för sparkalångboll.

FÖRSVAR (++++)
West Hams genomgående starkaste lagdel, föga förvånande för ett lag som leds av Sam Allardyce. Adrián i målet har stått de allra flesta matcher och gjort ett stabilt intryck bakom ett av ligans tätaste försvar. Fyrbackslinjen med från höger Carl Jenkinson, James Tomkins och James Collins, Winston Reid och Aaron Cresswell har varit en stilstudie i välorganiserat försvarsspel, och den har haft att jobba med då motståndarna tillåts skapa många chanser. Frågetecken finns kring backlinjens bollskicklighet.

MITTFÄLT (+++)
Det defensiva mittfältsparet Cheikhou Kouyate och Alex Song, värvade inför säsongen, utgjorde ett bra defensivt stöd till sin backlinje och i den uppsättningen har West Ham ett väldigt starkt kapital. Offensivt sett var säsongens stora positiva överraskning Stewart Downing, som från en för honom ny central position visade att han är betydligt mer än bara en snabb kantspringare. West Ham saknar inte kvalitet på mittfältet, spelare som Mark Noble, Kevin Nolan och Morgan Amalfitano har också gjort viktiga bidrag, men har också genomgående legat mycket lågt på planen, självklart på Allardyces instruktion, vilket gjort dem defensivt mer stabila men alltför tunna offensivt.

ANFALL (++)
West Hams främsta problemområde på planen. Nyförvärvet Enner Valencia inledde säsongen piggt och hyllades av många under hösten, men tappade rejält efter jul, vilket händelsevis sammanföll med lagets allvarliga formtapp under våren. West Ham hade helt säkert hoppats på bättre utdelning från honom än fem mål på 37 matcher. West Ham fick också ett tungt avbräck i en ny allvarlig skada på Andy Carroll. Positivt har däremot varit Diafra Sakhos som lyckades göra tolv mål på 26 matcher.

HÖJDPUNKT: Man City (h) 2-1
Hösten var en bra period för West Ham, något som fick kände komikern och West Ham-supportern Russell Brand att framför TV-kameran överösa en inte helt lycklig Sam Allardyce med pussar. Fansen var på sitt kanske allra bästa humör när man hemma på Upton Park besegrade regerande mästarna Man City med 2-1 efter att Song och Kouyate dominerat på mittfältet mot betydligt mer namnkunniga motståndare. Det var West Hams tredje raka seger i ligan och placerade dem på fjärde plats i tabellen, drömmen om en europeisk cupplats fortfarande vid liv.

ÅRETS SPELARE: Aaron Cresswell
Värvad från Ipswich i The Championship för en billig peng, många såg nog Cresswell som en intressant värvning men huvudsakligen för framtiden. Slog däremot igenom direkt och har förmodligen varit ligans bäste vänsterback under sin debutsäsong. Väldigt imponerande och ett gott betyg till Sam Allardyces omdöme. Cresswell avslutade säsongen med att välförtjänt bli uttagen till Englands landslagstrupp i juni.

HÅLL ÖGONEN PÅ: Reece Burke
Ung försvarare som kan spela både mittback och högerback. Har fått göra några matcher under säsongen, vilket är starkt i en så stabil och inspelad backlinje som West Ham har. Har möjlighet  att blomma ut under kommande säsong både med anledning av West Hams betydligt tuffare spelschema, men även om Carl Jenkinson, på lån från Arsenal, inte i någon form eller annan återvänder till klubben.

ATT GÖRA

(1) Ny manager. Vem tar över efter Sam Allardyce? Det är den stora frågan som West Hams klubbledning just nu har att svara på och det är viktigt att de hittar rätt svar. Innan de hittar svaret står West Ham stilla i sin övriga planering och med en säsong som inleds redan om en månad är det viktigt att de jobbar snabbt.

(2) Bredda spelartruppen. West Ham har en lång säsong framför sig och West Ham har en tuff säsong framför sig. Problemen med att kombinera Premier League med Europa League är väldokumenterade och effekten är inte mindre för klubbarna under de största. West Ham måste investera i spelartruppen och öppna upp för ungdomar.

(3) Offensiv taktik. Sam Allardyce menade att anfallet var det första hans efterträdare behövde lösa och sköt över ansvaret på spelarna som inte gjorde målen. Lika viktigt är dock att hitta en mer ambitiös taktik som ger fler och bättre chanser åt det egna laget. Helst ska detta uppnås utan att samtidigt kompromettera ett av ligans bästa försvar.

NIVÅ: 80%
West Hams säsong kan, för andra säsongen i rad, delas in i två hälfter. Under hösten presterade West Ham lysande i ligan och såg då ut att på allvar kunna hota till och med lagen som aspirerade på Champions League. Under våren föll dock laget samman och tillbaka ned på en tolfte plats. West Hams benägenhet att bara spela en halv säsong var en bestående svaghet under Sam Allardyce och en produkt av den snäva ambitionen att bara hålla sig kvar i Premier League, men även ett utrymme för högre kapacitet. Kan West Ham spela en hel säsong så är de en given utmanare om de europeiska cupplatserna. West Ham gjorde det bra, men kan ännu bättre.

MÅLSÄTTNINGAR 2015-16

Övre halvan i Premier League. Nu säger jag emot mig själv kan tyckas som menar att West Ham både har och bör ha ambitioner att utmana om de europeiska cupplatserna. Men målsättningar måste också vara realistiska och West Hams långa säsong med Europa League kommer rimligtvis få en effekt på dem. Om de presterar över en hel säsong och slutar på övre halvan så är det ändå ett fall framåt jämfört med denna säsong.

Slutspel i Europa League. Det är en lång väg att vandra. Först tre kvalomgångar följt av ett playoff. Sedan ett gruppspel enligt känt format. Många hinder att snubbla på längs vägen. West Ham är dock bra nog att ta sig hela vägen och fram till ett slutspel. Väl i slutspel kan så klart det mesta hända, men för West Ham får det ses som en lyckad återkomst till europeiskt cupspel om de har matcher att spela där efter jul också.

Cupfinal. West Hams inställning till cupspel har varit av det tråkigare slaget under Sam Allardyce. På näthinnan finns inte minst några lika oförklarliga som oförlåtliga förluster mot Nottingham Forest och West Brom. West Ham har en stolt cuptradition, inte minst i FA-cupen, och lite av tankarna om en West Ham way borde handla om att hitta tillbaka till denna tradition. Kan Aston Villa ta sig till cupfinal så kan West Ham.

GAME OF THRONES: House Greyjoy
Med sin historiska bakgrund i Londons järnbruk och järnfabriker så passar West Ham väl in i Greyjoys hemvist på Iron Islands. Greyjoys söker krig och äventyr och är villiga att betala järnbörd för att ta vad de vill ha, en attityd som märks i atmosfären på en av Englands mest hetsiga arenor. Greyjoys är ett hus som varit mäktigt men inte längre är det men som söker ett sätt att kräva åter tidigare status. West Ham är en klubb med ambitioner som erövrat en ny arena för att förverkliga dessa ambitioner.

Det blev inget nytt kontrakt för Sam Allardyce i West Ham. Slutsignalen mot West Ham hann knappt blåsas klar innan någon på West Hams klubbkansli tryckte på knappen som via hemsida och sociala medier lät meddela att West Ham inte hade för avsikt att förlänga hans kontrakt. Timingen fick det att låta nästan lustfyllt, snyggt var det hur som helst inte.

Det kommer inte som någon nyhet att Allardyce var illa omtyckt i West Ham, både i styrelserummet där David Gold och David Sullivan, klubbens ägare, vid flera tillfällen uttryckt sin misstro, och bland supportrarna där Allardyce har fått mycket kritik för sin påstått ensidiga och negativa spelstil. Sam Allardyce var alltid medlet som helgades av ändamålet, först att ta sig tillbaka till Premier League och sedan att hålla sig kvar där.

Det är den kritiken som föranledde Alex Fergusons fråga om den påstådda West Ham-way. Det kan synas som en motiverad fråga men är på samma gång simplistisk som inkonsekvent. Man Utd hade knappast vunnit några titlar att tala om på lång tid de heller när Ferguson tog över klubben men det förhindrade inte honom från att försöka jobba utifrån en United way.

Det simplistiska består i att mäta värdet av en kultur och tradition enbart utifrån vunna titlar. Visst, det är dit man hoppas att arbetet till slut ska leda, men även själva vägen är mödan värd. Fotboll är inte bara resultat, det är också upplevelse och underhållning, Ferguson själv har varit den förste att framhävda detta i andra sammanhang.

Ferguson försvarar en kollega och vän, men snubblar farligt nära fällan att bli något från ovan i sitt försvar. Varför ska West Ham, klubbledning likaväl som supportrar, låta sig nöja med att bara hålla sig kvar i Premier League, som om det vore det enda en klubb som West Ham hade att hoppas på?! I all synnerhet om fotbollen i sig samtidigt är allt annat än underhållande.

Det var aldrig vare sig troligt eller ens rimligt att förmoda att Sam Allardyce skulle leva upp till några högre ambitioner än så. De två senaste säsongerna bär vittnesmål om det. West Ham presterar bra under säsongens första halva för att därefter, när nytt kontrakt i praktiken är säkrat, falla samman under dess andra halva i avsaknad på såväl mål som mening.

Det var ett mönster som höll på att kosta Allardyce jobbet redan efter förra säsongen. När mönstret den här säsongen upprepades kostade det honom jobbet. Det känns inte orimligt. När andra klubbar uppvisar en total avsaknad på ambition så kritiserar vi dem normalt för detta, då är det också på sin plats att berömma West Hams klubbledning för att de faktiskt har en större ambition än bara att hålla sig kvar i Premier League.

Då är det passande att den kommande säsongen medför större ambitioner och tuffare utmaningar än någonsin tidigare. West  Ham gör sin sista säsong på klassiska Upton Park innan flytten till Londons OS-arena. Viktigare än någonsin att West Ham håller sig kvar i Premier League med andra ord. Samtidigt går West Ham in i Europa League redan de första julidagarna. Det blir med andra ord en både lång och otroligt intensiv säsong.

Vi vet hur den säsongen hade sett ut om Sam Allardyce hade varit West Hams manager. Ligan hade varit allt och på det altaret hade Allardyce offrat Europa League, FA-cupen och Ligacupen på ett bräde utan att ens höja ett buskigt ögonbryn. Den njugga inställningen till allt slags cupspel har han uppvisat om och om igen, i West Ham och i andra klubbar.

Men hur kommer West Hams säsong se ut med en ny manager och med en återgång till den så kallade West Ham way? Det vet vi så klart inte riktigt, det beror till stor del på vilket mandat och vilka resurser en ny manager får från klubbledningen, men vi kan ha en idé om vad West Ham way egentligen är och hur det kan tänkas påverka laget, för det lär ju inte skilja sig från vad andra klubbar beskriva som sina ”ways”.

Det handlar självklart om att spela en offensiv fotboll. West Hams fans pratar ofta om en anfallande fotboll baserad på ett snabbt och rörligt passningsspel mellan spelare i samtliga lagdelar. En typ av fotboll som har gjort West Ham både berömda och framgångsrika ända sedan 1960-talet, med en spelare som Bobby Moore som en väldig förgrundsgestalt.

David Gold och David Sullivan söker efter en manager som förstår sig på denna kultur och dessa värderingar. En ny manager måste också hitta tillbaka till en annan viktig tradition i West Ham, att satsa på egna spelare från klubbens ungdomsled. West Hams akademi har under många år varit en av Englands mest hyllade och har producerat flera av de spelare vi betraktar som Premier Leagues bästa och största.

Offensiv och attraktiv fotboll, en långsiktig satsning på egna spelare och den egna akademin, men samtidigt en manager som delar West Hams ambitioner om framgång, och som ser möjligheten i West Hams flytt till en ny arena, en flytt som innebär helt nya ekonomiska möjligheter för klubben. Ungefär så skulle West Hams kravspecifikation på en ny manager kunna formuleras och sammanfattas.

Men vilka skulle kunna motsvara en så ambitiös kravspecifikation? Olika namn har nämnts i samband med uppdraget. Rafa Benitez är ett av dem, även om han står för en annan form av fotboll, men han verkar gjuten för Real Madrid. Jürgen Klopp vore ett spännande namn men föga mer än en hägring. Två andra namn som i så fall känns mer troliga är Steve McClaren och David Moyes, båda två mer offensivt präglade än Allardyce.

Det namn som dock kopplats mest samman med jobbet är Slaven Bilic, den tidigare kroatiske förbundskaptenen som därefter jobbat i både Ryssland och Turkiet med begränsad framgång. Bilic meddelade nyss att han lämnar Besiktas efter denna säsong, vilket många har sett som ett tecken på att han är på väg till West Ham. Mycket, kanske lite väl mycket, har gjorts av Bilics relativt korta tid som spelare i West Ham i mitten av 1990-talet, men kopplingen till klubben gör hans namn till gångbar valuta.

Bilic är ett romantiskt val på sitt sätt, men också ett val som jag betraktar som något av en hail mary från West Hams klubbledning. Bilics klubbkarriär som manager är allt annat än enastående både resultatmässigt och sett till långvarighet, och på landslagsnivå nådde han sin höjdpunkt med ett väldigt väl genomfört gruppspel i EM 2008 för att därefter förlora båda oväntat och snöpligt i kvartsfinal mot Turkiet. Det vore en chansning.

West Ham har skapat sig själva en mäktig ekvation att lösa. Det är en ekvation med ett flertal kända och okända variabler. De måste hålla sig kvar i Premier League inför nästa säsongs arenabyte. Samtidigt som ligaspelet alltså är viktigare än någonsin så står de inför sin på samma gång roligaste som svettigaste säsong på många år med spel i Europa League och en säsong som kommer sträcka sig från början av juli till slutet av maj. De söker en ny manager som ska motsvara väldigt högt ställda krav, samtidigt som man måste investera i spelartruppen för att hantera säsongen som kommer.

Klarar West Ham av att lösa den ekvationen?