I sin biografi uttalar sig Alex Ferguson på flera ställen om managerjobbet och om de krav som en manager ställs inför. Ofta menar han att kraven är orimliga och kortsiktiga. Angående kritiken mot Sam Allardyce i West Ham säger han att ”I hope that before I die someone can explain the ‘West Ham way’. What is it? They last won a trophy in 1980, the FA Cup.”
Det blev inget nytt kontrakt för Sam Allardyce i West Ham. Slutsignalen mot West Ham hann knappt blåsas klar innan någon på West Hams klubbkansli tryckte på knappen som via hemsida och sociala medier lät meddela att West Ham inte hade för avsikt att förlänga hans kontrakt. Timingen fick det att låta nästan lustfyllt, snyggt var det hur som helst inte.
Det kommer inte som någon nyhet att Allardyce var illa omtyckt i West Ham, både i styrelserummet där David Gold och David Sullivan, klubbens ägare, vid flera tillfällen uttryckt sin misstro, och bland supportrarna där Allardyce har fått mycket kritik för sin påstått ensidiga och negativa spelstil. Sam Allardyce var alltid medlet som helgades av ändamålet, först att ta sig tillbaka till Premier League och sedan att hålla sig kvar där.
Det är den kritiken som föranledde Alex Fergusons fråga om den påstådda West Ham-way. Det kan synas som en motiverad fråga men är på samma gång simplistisk som inkonsekvent. Man Utd hade knappast vunnit några titlar att tala om på lång tid de heller när Ferguson tog över klubben men det förhindrade inte honom från att försöka jobba utifrån en United way.
Det simplistiska består i att mäta värdet av en kultur och tradition enbart utifrån vunna titlar. Visst, det är dit man hoppas att arbetet till slut ska leda, men även själva vägen är mödan värd. Fotboll är inte bara resultat, det är också upplevelse och underhållning, Ferguson själv har varit den förste att framhävda detta i andra sammanhang.
Ferguson försvarar en kollega och vän, men snubblar farligt nära fällan att bli något från ovan i sitt försvar. Varför ska West Ham, klubbledning likaväl som supportrar, låta sig nöja med att bara hålla sig kvar i Premier League, som om det vore det enda en klubb som West Ham hade att hoppas på?! I all synnerhet om fotbollen i sig samtidigt är allt annat än underhållande.
Det var aldrig vare sig troligt eller ens rimligt att förmoda att Sam Allardyce skulle leva upp till några högre ambitioner än så. De två senaste säsongerna bär vittnesmål om det. West Ham presterar bra under säsongens första halva för att därefter, när nytt kontrakt i praktiken är säkrat, falla samman under dess andra halva i avsaknad på såväl mål som mening.
Det var ett mönster som höll på att kosta Allardyce jobbet redan efter förra säsongen. När mönstret den här säsongen upprepades kostade det honom jobbet. Det känns inte orimligt. När andra klubbar uppvisar en total avsaknad på ambition så kritiserar vi dem normalt för detta, då är det också på sin plats att berömma West Hams klubbledning för att de faktiskt har en större ambition än bara att hålla sig kvar i Premier League.
Då är det passande att den kommande säsongen medför större ambitioner och tuffare utmaningar än någonsin tidigare. West Ham gör sin sista säsong på klassiska Upton Park innan flytten till Londons OS-arena. Viktigare än någonsin att West Ham håller sig kvar i Premier League med andra ord. Samtidigt går West Ham in i Europa League redan de första julidagarna. Det blir med andra ord en både lång och otroligt intensiv säsong.
Vi vet hur den säsongen hade sett ut om Sam Allardyce hade varit West Hams manager. Ligan hade varit allt och på det altaret hade Allardyce offrat Europa League, FA-cupen och Ligacupen på ett bräde utan att ens höja ett buskigt ögonbryn. Den njugga inställningen till allt slags cupspel har han uppvisat om och om igen, i West Ham och i andra klubbar.
Men hur kommer West Hams säsong se ut med en ny manager och med en återgång till den så kallade West Ham way? Det vet vi så klart inte riktigt, det beror till stor del på vilket mandat och vilka resurser en ny manager får från klubbledningen, men vi kan ha en idé om vad West Ham way egentligen är och hur det kan tänkas påverka laget, för det lär ju inte skilja sig från vad andra klubbar beskriva som sina ”ways”.
Det handlar självklart om att spela en offensiv fotboll. West Hams fans pratar ofta om en anfallande fotboll baserad på ett snabbt och rörligt passningsspel mellan spelare i samtliga lagdelar. En typ av fotboll som har gjort West Ham både berömda och framgångsrika ända sedan 1960-talet, med en spelare som Bobby Moore som en väldig förgrundsgestalt.
David Gold och David Sullivan söker efter en manager som förstår sig på denna kultur och dessa värderingar. En ny manager måste också hitta tillbaka till en annan viktig tradition i West Ham, att satsa på egna spelare från klubbens ungdomsled. West Hams akademi har under många år varit en av Englands mest hyllade och har producerat flera av de spelare vi betraktar som Premier Leagues bästa och största.
Offensiv och attraktiv fotboll, en långsiktig satsning på egna spelare och den egna akademin, men samtidigt en manager som delar West Hams ambitioner om framgång, och som ser möjligheten i West Hams flytt till en ny arena, en flytt som innebär helt nya ekonomiska möjligheter för klubben. Ungefär så skulle West Hams kravspecifikation på en ny manager kunna formuleras och sammanfattas.
Men vilka skulle kunna motsvara en så ambitiös kravspecifikation? Olika namn har nämnts i samband med uppdraget. Rafa Benitez är ett av dem, även om han står för en annan form av fotboll, men han verkar gjuten för Real Madrid. Jürgen Klopp vore ett spännande namn men föga mer än en hägring. Två andra namn som i så fall känns mer troliga är Steve McClaren och David Moyes, båda två mer offensivt präglade än Allardyce.
Det namn som dock kopplats mest samman med jobbet är Slaven Bilic, den tidigare kroatiske förbundskaptenen som därefter jobbat i både Ryssland och Turkiet med begränsad framgång. Bilic meddelade nyss att han lämnar Besiktas efter denna säsong, vilket många har sett som ett tecken på att han är på väg till West Ham. Mycket, kanske lite väl mycket, har gjorts av Bilics relativt korta tid som spelare i West Ham i mitten av 1990-talet, men kopplingen till klubben gör hans namn till gångbar valuta.
Bilic är ett romantiskt val på sitt sätt, men också ett val som jag betraktar som något av en hail mary från West Hams klubbledning. Bilics klubbkarriär som manager är allt annat än enastående både resultatmässigt och sett till långvarighet, och på landslagsnivå nådde han sin höjdpunkt med ett väldigt väl genomfört gruppspel i EM 2008 för att därefter förlora båda oväntat och snöpligt i kvartsfinal mot Turkiet. Det vore en chansning.
West Ham har skapat sig själva en mäktig ekvation att lösa. Det är en ekvation med ett flertal kända och okända variabler. De måste hålla sig kvar i Premier League inför nästa säsongs arenabyte. Samtidigt som ligaspelet alltså är viktigare än någonsin så står de inför sin på samma gång roligaste som svettigaste säsong på många år med spel i Europa League och en säsong som kommer sträcka sig från början av juli till slutet av maj. De söker en ny manager som ska motsvara väldigt högt ställda krav, samtidigt som man måste investera i spelartruppen för att hantera säsongen som kommer.
Klarar West Ham av att lösa den ekvationen?