”Omöjligt är så klart inte, även om Sepp Blatter blir omvald under dagen, att det inom en snar framtid ändå blir så att Blatter avgår. Men att det i så fall görs på ett sätt som är mindre förnedrande för honom själv, han kan framställa det som något han gör för fotbollen. För att få något sådant till stånd så krävs dock att USA och UEFA håller det politiska trycket vid liv.”
Så skrev jag i fredags. Men även om jag såg det som väldigt osannolikt att Sepp Blatter skulle kunna bli kvar som FIFA:s president under hela sin återstående mandatperiod så trodde jag inte det skulle gå så fort. Blott tre dagar efter att han med bred marginal omvalts som president på FIFA:s kongress så meddelar han nu alltså sin avgång.
Vad har hänt sedan dess? Kan man då fråga sig. Dels handlar det säkert om att Blatter vill kontrollera förutsättningarna för sin avgång, så att det inte förmedlas som att han tvingas bort från posten utan är något han gör helt av egen fri vilja och godhet, ”något han gör för fotbollen” eller, med hans egna ord från igår kväll: ”I want to do only what is best for FIFA and for football.”
Dels kom lögnerna till sist ifatt Blatter. Strået som knäckte kamelens rygg var de $10m som FIFA förmedlade till Sydafrika, som de sedan använde för att köpa röster för att säkerställa att de blev arrangörer av VM 2010. Den som administrerade den överföringen visade sig vara Jerome Valcke, Blatters närmaste man. Betydligt svårare att slå ifrån sig än när anklagelserna riktas mot medlemmar av Executive Committee.
Nog för att Blatter och FIFA försökte. De förnekade först Valckes inblandning över huvud taget och riktade istället skulden mot Julio Grondona, dåvarande ordförande i FIFA:s finanskommitté, påpassligt nog död. Den brittiske journalisten Martyn Ziegler offentliggjorde dock under tisdagen ett dokument där det tydligt framgår att Valcke själv var personligt inblandad, och därmed rämnade marken under Blatters fötter.
En organisation som FIFA är i hög utsträckning beroende av sin legitimitet, det vill säga att den uppfattas som rättfärdig. Utan ett sådant kapital kommer dess relationer med sin omgivning och alla dess intressenter, dess sponsorer, medier och mediabolag, försvåras. En sådan legitimitet var omöjlig att bibehålla med Sepp Blatter kvar på ordförandeposten, därför var hans avgång också given och till sist oundviklig.
I sitt offentliga uttalande pratade Blatter även om han nu skulle ägna resten av sin ordförandetid åt att genomdriva administrativa reformer. Det är så klart ett slags spel för gallerierna. Han har inte längre det politiska kapitalet att driva några reformer och i och med att en ny ordförande ska väljas om ett halvår så finns heller inte tiden. Något anmärkningsvärt är det också hur Blatter, som varit så enastående skicklig på att skaka fram röster på sig själv och sina egna projekt, påstår sig ha fått alla sina tidigare reforminitiativ blockerade.
De förslag Blatter nämner i sitt uttalande är inte dumma om än kanske något ytliga. Han pratar om att reducera antalet ledamöter i Executive Committee samt att de ska väljas av FIFA:s kongress. Han pratar också om så kallade term limits, begränsat antal mandatperioder, både för dessa ledamöter och för FIFA:s president, ironiskt nog. Själv har jag några förslag på strukturella reformer i FIFA som vore av nöden:
Term limits är den mest nödvändiga förändringen, i synnerhet för FIFA:s ordförande men även för ledamöterna i Executive Committee. Utöver att vara en institutionell metod för nytänkande så är det också en reform som i hög grad motverkar korruption och svågerpolitik, dels för att risken för avslöjande mångdubblas, dels för att incitamenten inte finns kvar på samma sätt.
Oversight är en annan nödvändig funktion. Det är på sitt sätt talande när dess närmaste motsvarighet i FIFA i nuläget, Domenico Scala, ordföranden för FIFA:s Audit and Compliance Committee, kort efter Blatters uttalande menar att dennes avgång kan inspirera förändring. Strukturen har funnits där men har varit kringgärdad. Oversightfunktionen måste vara helt självständig, dess ordförande väljas av FIFA:s kongress, och dess rapporter skickas direkt till FIFA:s kongress och vara omedelbart och tillgängliga både för medlemsländer och för allmänheten.
Viktade röster är en annan viktig reform för att säkerställa demokratisk representativitet och minska möjligheterna till politiskt köpslående. Det är så klart inte helt naturligt att pytteländer som Andorra, Lesotho och Montserrat ska ha lika många röster som jätteländer som Tyskland, USA, Kina, Ryssland och Brasilien. Ett minoritetsskydd måste naturligtvis finnas men sådant är ju standard i mer eller mindre samtliga organisationer av liknande sort.
VM och andra arrangemang som står under FIFA:s paraply ska självklart fortsätta spridas över världen på ett sätt som liknar det som skett under Blatters ledarskap. Men det bör också vara en självklarhet att ett VM inte ska kunna arrangeras av ett land som inte motsvarar grundläggande krav på demokrati och mänskliga rättigheter. FN har enkla och tydliga definitioner av vad detta innebär som världens länder redan står bakom, och FIFA kan på så vis agera för att göra fotbollen till en positiv kraft för samhällsförändring.
Just VM är ju en diskussion som nu kommer att aktualiseras igen, och då främst naturligtvis arrangemangen 2018 och 2022 som har varit behäftade med kritik och misstankar om oegentligheter. Blatters avgång öppnar upp för att besluten att tilldela Ryssland och Qatar dessa båda mästerskap omprövas. Ryssland ligger troligtvis alldeles för nära i tid för att förlora sitt arrangörskap, men Qatar har skäl att oroas.
En avgången Sepp Blatter är naturligtvis inte lösningen på FIFA:s alla problem, inte minst kommer det bli svårt att tvinga på de medlemsländer, eller snarare de befattningshavare från dessa länder som tjänade på Blatters styre en presidentkandidat som inte i viss mån fortfarande tillgodoser deras intressen. I det avseendet vore det naivt att förvänta sig en stor reformator på posten.
Men, som det sades om något helt annat i ett helt annat sammanhang, det är onekligen en jävligt bra början!