Gareth Southgate meddelade i förrgår sin slutliga U21-trupp om 23 man som han tar med till EM. Han bantade därmed truppen från de 27 spelare som först var uttagna med fyra spelare, och de fyra som inte kom med i den slutliga truppen var Eric Dier, Patrick Bamford, Cauley Woodrow och Benik Afobe.
Den uttagningen fick en del ögonbryn att höjas. De två som framför allt ansågs ha en säker plats i EM-truppen var Dier och Bamford. Bamford sägs ha skadebekymmer men Southgates förklaring vad avser Dier väckte en hel del förundran.
Southgates motivering till att han inte plockat med Dier, tveklöst en av Englands bästa mittbackar om han vore med, var att Dier är ung nog att få vara med också i nästa U21-EM, till skillnad från övriga spelare. Bortsett från att det inte förklarar varför han i så fall var med i truppen till att börja med, så låter det som en märklig utgångspunkt för en landslagsuttagning till ett mästerskap; är man bra nog borde man bli uttagen.
Andra röster menar däremot att Southgate helt enkelt valt att ”hämnas” för att Dier tackade nej i samband med förra landslagsuppehållet, helt säkert på sin klubbs inrådan. Just uppehållen under vårsäsongen brukar ju få klubbarna att hitta skador och slitage de annars inte hade uppmärksammat på samma sätt.
I så fall något småaktigt av Southgate och fortfarande inte någon särskilt bra förklaring varför Dier över huvud taget var med i första truppen. Dier framstår i alla fall som ett offer i det ständiga gnabbet mellan klubb och landslag. Det lär inte göra Dier mer sugen på att tacka ja till fortsatt spel med U21-laget, även om Southgate lyfte fram Dier som en ledargestalt i nästa U21-trupp.
Men om Dier siktar på landslagsspel från och med nästa säsong så lär han nog i första hand titta högre än så.
:::
Veckans stora fotbollsnyhet är självklart FIFA-skandalen och Sepp Blatters lika plötsliga som överraskande avgång.
Händelsen har varit en sportjournalistisk jordbävning med mängder av både mindre och större efterskalv. Media har alltid varit den första och främsta kritikern av FIFA och Blatter, där nationsbunden snarare har varit stillatigande åskådare. Alltså råder närmast feststämning.
Det gör inte alltid analysen särskilt precis eller insiktsfull. Många journalister hurrar över hur Blatters diktatur är till ända. Även här i Sverige används de trubbiga instrumenten. Erik Niva pratar exempelvis om hur det som nu sker med FIFA är en revolution.
Jag inser att jag förmodligen är rätt ensam om att tycka sådant här är viktigt, men jag anser att det är beskrivningar som helt leder vår förståelse av vad som skett fel. Och då öppnar man sig för att det kan hända igen.
Sepp Blatter har inte varit någon diktator lika lite som FIFA har varit någon slags repressiv diktatur. Problemen med FIFA har aldrig varit att de varit någon slags diktaturens kreatur, utan snarare att de har varit och fortfarande är en demokratins slaggprodukt.
Vad som skett under veckan är inte någon slags revolution eller allmän frihetsrörelse där folket eller medlemmarna tar tillbaka makten. Istället rör det sig om demokratins pampar som i ren makthybris har brutit mot lagen, och blivit ertappade med det.
Genom att man beskriver det som skett med en felaktig utgångspunkt och med felaktiga termer så skrivs historien om framför våra vakna ögon. Men varför blir det så?
Framför allt för att det är lättast att skapa mening kring vad som sker på det viset. Blatter och övriga FIFA-pampar beskrivs lättast som onda. Men demokrati är ju något gott, alltså kan inte FIFA vara en demokrati eller Blatter något annat än en diktator.
Men Blatter har inte fått sin position genom vapenmakt eller andra former av tvång. Han har röstats fram, upprepade gånger, i god demokratisk ordning av medlemmarna i FIFA. Om något har skett med tvång så är det snarast hans avsättande (!).
Demokratin är den minst dåliga styrformen. Det bekanta uttrycket säger inte bara något om övriga styrformer utan också en hel del om demokratin. Inte minst demokratin som den tar sig uttryck inom organisationer. Det är inte alltid ädel röstning, utan lika delar neslig förhandling, kohandel och realpolitik.
Korruption och maktmissbruk av det slag Blatter med flera gjort sig skyldiga till befinner sig bara några steg längre ut i den tangentens riktning. Vill vi undvika fortsatta resor längs den tangenten så gör vi klokast i att se den organisatoriska demokratin för vad den är, inte felrepresentera dess brister.
Kanske öppnar det också våra ögon för några av de motsvarande eller liknande brister som finns närmare hemmaplan.