Ett lika fascinerande som intressant drama har utspelat sig i Liverpool under egentligen hela säsongsavslutningen, men i synnerhet efter säsongen och tid för reflektion och utvärdering började infinna sig.
Att det har spekulerats kring om Brendan Rodgers blir kvar som manager är i sig bara naturligt efter en så pass svag och problemfylld säsong som Liverpool har haft. Kanske är det också spekulationer som har fått extra liv genom att Jürgen Klopp meddelade sin avgång från tränarjobbet i Dortmund.
Vad som däremot är mindre vanligt i dessa sammanhang är det brist på tydligt stöd som Rodgers har fått från Liverpools ägare och klubbledning, något som man i bästa fall skulle kunna beskriva som ljumma förtroendeförklaringar.
Normalt sett brukar det trots allt vara rätt enkelt. Antingen har man bestämt sig för att byta ut sin manager, och då skrider man till handling. Eller så har man inte bestämt sig för det, och då är det fullt förtroende som är budskapet. I alla fall utåt, vad som sägs internt kan vara något annat.
Men så gjordes inte här. Det gick till och med så långt att det började hostas och harklas om utvärderingar av säsongen på ett sätt som mer fick det att låta som en inkvisation. Underförstått var snarast att ”hmm, jo, vi får väl se hur det blir med det här egentligen!”
I både ord och minspel riskerar Liverpools klubbledning därmed reducera sin manager, av nödvändighet en auktoritetsfigur, till bilden av en olydig skolpojke som förtjänar uppsträckning av magistern.
Utvärderingen, eller den amerikanska inkvisationen, genomfördes under slutet av förra veckan. Brendan Rodgers sitter kvar på jobbet som manager för Liverpool. Bilan föll istället på Rodgers tränarstab, där både förstalagstränaren Mike Marsh och den assisterande managern Colin Pascoe fick syna den rosa lappen.
När något går illa så måste någon få skulden. En politisk regel äldre än demokratin. Två personer i tränarstaben är så klart lättare bondeoffer än att sparka sin manager, allra helst om man inte har någon klar ersättare, men vad man i övrigt vill uppnå är oklart.
Oklart är även vad Brendan Rodgers anser om beslutet. Enligt uppgift ska han ha varit med på beslutet, vilket man kan ha sina moraliska uppfattningar om, men i själva verket hade han egentligen inget annat val, vid sidan av ett ultimatum att ”går de så går jag!”
Oavsett så är det ännu ett kringgärdande av Rodgers auktoritet i klubben, och definitivt inget som ingjuter förtroende. Budskapet är minst sagt tydligt: ”Den här gången var det dem som rök, en sådan säsong till och nästa gång är det din tur!”
Med ansvar måste följa befogenheter. Men FSG verkar mer villiga att hålla Rodgers ansvarig än ge honom befogenhet. Det är uppenbart i transferfrågor där beslut istället fattas genom kommitté. Nu skär man undan benen på Rodgers även ifråga om tränarstaben.
Amerikaner saknar inte förståelse för hierarki. En hierarkisk princip är att en beslutsnivå bara kommunicerar med närmaste nivå ovanför eller under, man hoppar inte över steg annat än just som en signal att den överordnade har för avsikt att skära bollarna av den underordnade.
Vad Liverpools klubbledning bör besluta om är managern, att anställa denne eller ge denne sparken. Det är därefter managerns uppgift att efter eget huvud sätta ihop sin tränarstab, naturligtvis utifrån på förhand bestämda ekonomiska ramar. Managern svarar till klubbledningen för lagets prestation, och tränarstaben svarar till managern.
Enkelt, raka linjer, och inga avskurna bollar.
En anledning till att man vill ha det på det viset är att det måste stå managern fritt att välja vilka han ska jobba med, vilken kompetens som är nödvändig, och framför allt hitta personer som han själv har förtroende för. Naturligtvis är det också så att det ger managern en viss maktbas inom klubben.
På motsvarande sätt är Liverpools klubblednings beslut att sparka Rodgers tränarstab ett sätt att hävda sin makt, att i någon mening isolera Rodgers inom klubben och tillsätta sina egna förtrogna. Det gör det inte minst lättare att i en framtid göra sig av med Rodgers, och är kanske en signal att man planerar för att göra det.
Till viss del ingår detta i ett mönster som är återkommande i FSG:s ägarskap och ledning av Liverpool, en strävan att steg för steg reducera managerns betydelse och inflytande i klubben. För en klubb som Liverpool, med ikoner som Bill Shankly, Bob Paisley och Kenny Dalglish, måste detta betraktas som något av en kulturrevolution bakom stängda dörrar.
Roy Hodgson fick snabbt sparken och Kenny Dalglish blev en nödlösning innan FSG hunnit slå rot i klubben. Efter 16 månader fick han dock sparken av FSG som därefter valde att ersätta honom med Brendan Rodgers, en manager med viss framgång framför allt från Swansea.
Varför föll valet på just Rodgers? Den teori som de flesta framfört hittills är att Rodgers helt enkelt var en ung, modern och dynamisk up-and-coming brittisk manager. Ändå höjde folk lite på ögonbrynen över beslutet då Rodgers inte var något etablerat namn.
En alternativ teori är emellertid att FSG valde Brendan Rodgers just för att han inte var något stort och etablerat namn, vilket gör honom mindre kraftfull och lättare att hantera. Han saknar kraft att utgöra ett hot mot klubbledningens auktoritet och har inte attraktiva alternativ att välja och vraka mellan. Liverpool is as good as it gets.
Det där går att avfärda som överdriven cynism, men man kan fråga sig om José Mourinho, Alex Ferguson, Arsene Wenger, Pep Guardiola, Jürgen Klopp, eller motsvarande stora namn, på samma sätt hade accepterat att klubbledningen tog sig friheten att sparka valda delar av deras tränarstab.
Knappast.