Något i skymundan av de senaste veckornas rabalder i FIFA så är det ju faktiskt ett världsmästerskap på gång, nämligen dam-VM. Vilket så klart fick några att fälla roade kommentarer huruvida Sepp Blatter med flera egentligen skulle våga sig dit för att inviga sitt eget arrangemang.
Något typiskt så ville vissa lyfta fram dam-VM som en motpol till den cynism och smutsighet som precis avslöjats inom FIFA och som anses genomsyra hela den moderna proffsfotbollen. Här skulle vi få ett mästerskap som var ett uttryck för något helt annat.
Det är en tröttsam tendens, som inte på något vis är damspelarnas egen eller ens till deras fördel, att alltid vilja göra damfotboll och damfotbollsspelare till en slags symbol. För gott eller för ont. Det är alltför ovanligt att man bedömer damfotbollen blott och enbart för vad den är, istället försöker man tillskriva den egenskaper den besitter lika lite som herrfotbollen.
Vad som inleddes i söndags kväll svensk tid var inte någon lösning på fotbollens problem, som orsakats av män för övrigt. Vad som inleddes var ett världsmästerskap, varken mer eller på något sätt mindre.
Det är ett världsmästerskap som har växt med åren, precis som mästerskap och liknande arrangemang brukar göra. Borta är de inledande två grupperna om fyra lag. VM består av 24 lag fördelade på sex grupper om fyra lag, det vill säga samma format som VM för herrar hade ända fram till och med 1994, och som EM kommer ha från och med 2016.
Det kan synas ineffektivt, ur ett rent mästerskapsperspektiv, att spela ett helt gruppspel i vilket endast åtta av 24 lag elimineras. Men givet damfotbollens behov av att utvecklas och framför allt spridas så är inte det något felaktigt upplägg.
England är ett av lagen som har höga förhoppningar på turneringen. Dels vill man självklart få framgångar på landslagsnivå i ett mästerskap, där man aldrig har gått längre än till kvartsfinal. Senast, i VM i Tyskland 2011, åkte man ut mot Frankrike i kvartsfinalen, på straffar. Vilket låter bekant på något vis.
Dels vill man öka intresset för damfotbollen i England och i synnerhet då för den etablerade Women’s Super League. Det är en liga med flera lag och förhållandevis hög kvalitet men där publiksiffrorna fortsätter vara låga, vilket är ett genomgående dilemma för damfotbollen på elitnivå. Mästerskapen för landslag genererar höga tittarsiffror, men det omsätts inte i publiksiffror för klubblagen.
Ny förbundskapten är Mark Sampson, en 32-årig tränare med bakgrund i Swansea när Roberto Martinez var i klubben. Han ersätter den långvariga Hope Powell. Men för England är det kanske först och främst de etablerade spelarna som ska göra jobbet; Stephanie Houghton, Katie Chapman, Toni Duggan, Ellen White med flera.
Englands grupp är inte helt enkel med Frankrike, Colombia och Mexico som motståndare. Kvällens motståndare, Frankrike, är gruppens klara favoriter och en av turneringens outsiders, och vad många anser vara en blivande stormakt inom damfotbollen. Det är inte en match i vilken England kan förvänta sig en seger, men en vinst skulle onekligen skicka ut en signal både till andra lag och till dem själva inför resten av turneringen.
Med två lag vidare från gruppen, samt fyra av de sex bästa tredjeplacerade lagen även de till slutspel, så ska det väldigt mycket till för att England inte ska ta sig till slutspel. Mexico är ett lag som kan ställa till problem, men knappast om England spelar på den nivå de är kapabla. Colombia får vara glada för de poäng de eventuellt lyckas ta.
England drömmer om att ta sig till semifinal. Ska de lyckas med det så måste England överträffa förväntningarna på laget och spela lite över sin förmåga, även om det är ett uttjatat uttryck. Men konstigare saker har hänt i ett mästerskap, även om det sällan har varit just England som stått för dem. Kan damerna ändra på det?
Eller följer de i herrarna fotspår?