Det var i mitten av 1990-talet, strax efter den svenska finanskrisen som var Sveriges värsta ekonomiska kris sedan världskrigen, när samtliga svenska banker befann sig på ättestupan men fann sin frälsning via den statliga bankakuten, med andra ord svenska folkets pengar. Bankerna fortsatte visa upp enorma förluster samtidigt som personal sades upp i massantal, en enastående bedrift för vilken bankens styrelse och direktörer såg till att belöna sig själva med bonusar och duktiga fallskärmsavtal.
Detta skapade naturligtvis en omfattande indignation bland både media och medborgare, förtroendekrisen var i det närmaste total. Rätt precis i det läget kläcker så någon bankledning, jag tror det var dåvarande Nordbanken, den lysande idén att genom en reklamfilm i TV, fortfarande något relativt nytt på den tiden, förmedla budskapet att de minsann var att lita på och att de mer än något annat var bankens viktigaste tillgångar.
Så där stod Hans Dalborg, Jakob Palmstierna och allt vad de hette, i vita skjortor med kavajerna avtagna, översta knappen uppknäppt utan slips, och ärmarna uppvikta, och med blicken riktad bestämt snett uppåt halvvägs till framtiden. Med stål i blick och arbetande käkmuskler betonade de hur viktiga de själva var och för att verkligen understryka hur sant de själva tyckte det var så skrev de under meddelandet med sin egen signatur.
Känslan då, precis som nu i efterhand, var att bankledningen måste ha blivit lurade in i det här av en reklambyrå med en humor lika sjuk som slug, som såg chansen till profit och satir på samma gång. En reklambyrå som insåg att det mest effektiva och lönsamma sättet att sälja in ett fett reklamkontrakt till de som skulle betala för kontraktet var att övertyga dem om att det var just de som var viktigast av dem alla. En lögn är naturligtvis aldrig så effektiv som när åhörarna verkligen vill tro på den.
Jag får samma känsla när jag sätter mig och kollar på United Passions, filmen om FIFA beställd av FIFA som släpptes under veckan. Som ett slags parodisk surrealism släpps nu alltså denna propagandafilm bara en handfull dagar sedan hela himlen rasat ner över FIFA:s huvuden, avslöjanden om korruption har avlöst varandra, dess president har tvingats meddela sin förestående avgång, och organisationen som sådan har beskrivits som en slags organiserad brottslighet vi tidigare mest hört talas om i TV-serier som The Wire och The Sopranos. Varje gång vi nu hör RICO kommer vi tänka på Johnny Depp, Avon Barksdale, Tony Soprano och Sepp Blatter.
Filmen om FIFA förmedlar samma intryck som bankreklamen. Precis som reklambyrån måste ha lurat i bankledningen att det var de som var viktigast, till skillnad från kunderna och alla bankens sparare, så har någon, eller de själva, lyckats lura i dessa FIFA-pampar att det viktigaste inom fotbollen är de själva personligen och FIFA som organisation, till skillnad från klubbar, spelare och ledare på alla nivåer. Med de senaste dagarnas facit blir filmen som bäst ett lika intressant som satiriskt porträtt över hur snabbt och totalt byråkratpampar riskerar att tappa kontakt både med verklighet och egen självbild, där FIFA:s betydelse för världen och i kontrast med verkliga historiska händelser överdrivs bortom både lämplighet och god smak.
Om man anar elak satir bakom reklambyråns bankfilm så misstänker man även filmens regissör och manusförfattare, Frédéric Auburtin, för liknande satiriska motiv. Hur man annars ska förstå den allt annat än subtila antydningen att Uruguay försöker muta sig till arrangemanget av det första världsmästerskapet, samtidigt som Gerard Depardieu i Jules Rimets skepnad stolt deklarerar att FIFA ”må vara fattiga, men vägrar sälja ut sin viktigaste tillgång: sin heder!”, bara för att ett ögonblick senare skrockandes skaka hand i överenskommelse med den vandrande sydamerikanske stereotypen, är svårt att förstå. Exemplen är många, och ärligt talat rätt störande i sina insinuationer.
Om regissörens satiriska motiv är dolda, eller åtminstone tillräckligt dolda så att om sin egen förträfflighet övertygade FIFA-pampar inte skulle komma på tanken att upptäcka dem, så är FIFA:s politiska motiv med filmen allt annat än dolda. Vi får tidigt veta att ”the spirit of football”, fotbollens själ, står att finna i nationaliteten, i att tyskar spelar tillsammans med tyskar, fransmän med fransmän, argentinare med argentinare och så vidare. Budskapet är enkelt, inget är finare inom fotbollen än landslagsfotbollen. Någon vidare reflektion om det där med nationalismen, på tröskeln till fascism och ett andra världskrig, erbjuder inte filmen.
Den politiska poängen hamras också hem med all önskvärd tydlighet att fotbollens framtid ligger i Afrika, Asien och, i ett tidigt skede i filmen, i Nordamerika. Filmens och i förlängningen fotbollens skurkar framstår med all önskvärd tydlighet som de etablerade europeiska fotbollsförbunden, och då i all synnerhet så klart det engelska förbundet. Här skyr filmen inga som helst medel att demonisera eller förlöjliga vare sig engelsk fotboll eller engelsk kultur genom att utmåla dem som rasister, misogynister och arketyper i trångsynt överklasstänkande. Att försöka få hem den kanske bättre poängen att fotbollens framtid absolut ligger i Afrika och Asien, men även i Europa och Amerika, verkar inte vara FIFA:s ambition med den här filmen.
Lite knappt halvvägs in i filmen tar den dock sin karaktär mer som en klassisk hjältesaga, och fram träder därmed hjälten av folket, Sepp Blatter. Och här börjar man så klart misstänka att filmen även har personliga motiv för Blatter själv som skulle kunna förklara varför FIFA har lagt £17m på att producera filmen. Blatters karriär i FIFA inleds som João Havelanges handgångne man och här får vi veta genom allt annat än subtila antydningar att den kultur och de problem med korruption som finns inom FIFA startade långt innan Blatter övertog makten.
Blatters enda önskan är att skydda FIFA och skydda fotbollen, låter han oss berätta genom Tim Roths framställan, vilket han använder som uttrycklig rationalisering när en, naturligtvis, brittisk journalist tidigt i hans presidentskap kommer med avslöjanden om bedrägerier och förskingring inom FIFA, som framför det inte helt orimliga argumentet att antingen vet Blatter, såsom hög tjänsteman och generalsekreterare under många år, om alla oegentligheter utan att göra eller ha gjort något åt dem, eller så har han ingenting vetat varmed han vore en inkompetent klåpare. Vilket vi vet genom filmen att han inte är.
Utlämnad av sin företrädare, som tar åt sig äran för Blatters alla prestationer men flyr undan ansvaret för allt som går fel med fotbollen, och angripen från alla håll av de etablerade fotbollförbunden som hotar med att avsätta honom på grund av misstankar om oegentligheter. Hjältens triumf skall dock komma när han, i TV-kamerornas starka motljus, först mottar beskedet att han blivit omvald 2002 och, två år senare, när han låter presentera att Sydafrika är arrangörer av VM 2010. Hur dessa omröstningar gick till, och spelet bakom kulisserna, berättar emellertid filmen ingenting om, annat än att Blatter inför 2002 till synes ingår en pakt med djävulen, i form av Havelange, för att säkra sitt omval.
Ändamålet helgar medlen tycks filmberättaren, och FIFA, vilja säga. Och ändamålet förtydligar filmen i dess avslutande narraterade meningar där det sammanfattas hur FIFA, som grundades med en dröm, har överlevt i över 100 år trots världskrig och stora ekonomiska kriser, hur nu fler än 200 förbund är medlemmar i FIFA, och hur FIFA har spridit fotbollen till världens alla hörn och gjort fotbollen till världens största sport. FIFA-pamparnas illusion att det är de som har gjort och gör fotbollen stor lever alltså bokstavligen kvar ända in i filmens sista skälvande sekunder.
Man kan ha många synpunkter på filmen utifrån rent tekniska aspekter. Dess mediokra skådespeleri och oerhört styltiga dialog, dess porträtt av kvinnor och kulturer, snart sagt ingen karaktär i filmen är något annat än ren stereotyp, dess genreglidning mellan historisk dokumentär och försök till politisk thriller, dess okritiska hjälteporträtt av en i grunden maktcynisk tjänsteman och dess triumfatoriska Hollywoodslut, där till och med motståndarna motvilligt applåderar hjältens storhet och där, symboliskt nog, flickan undanskuffad som målvakt i förlängningen av filmens metaforiska fotbollsmatch, jodå, dribblar av alla sina motståndare och rullar in bollen i öppet mål.
Det var nog så FIFA och Sepp Blatter ville se på den här berättelsen av dom själva om sig själva och, med all sannolikhet, för dem själva. Problemet var bara att det öppna målet de rullade in den bollen i var deras eget.