I princip ett år har hunnit passera sedan Englands misslyckade VM i Brasilien, där laget åkte ut omedelbart i gruppspelet. Under det året har England hunnit med att spela och vinna fem matcher i EM-kvalet, och har alltså i och med kvällens match mot Slovenien chansen att stå på maximala 18 poäng efter sex spelade matcher av tio.
En seger borta mot Slovenien ikväll skulle i praktiken helt och hållet garantera England en plats i EM 2016, minst sex poäng före grupptvåan och i så fall nio poäng före Slovenien eller Litauen på tredje plats, med fyra matcher kvar att spela i gruppen. Och om blixten skulle slå ner så har man fortfarande chans att kvalificera sig som trea i gruppen.
Med så många lag som ska kvalificera sig för EM så blir det för vissa länder mer eller mindre omöjligt att inte kvalificera sig. Vilket självklart ger EM-kvalet en rätt stor känsla av meningslöshet. Vettigt hade nog varit att låta exempelvis de sju högst rankade länderna, tillsammans med arrangörslandet, vara direkt kvalificerade till EM, givet att mästerskapet nu ska innehålla 24 lag.
Englands fem kvalvinster har självklart bättrat på ett stukat självförtroende bland engelska spelare och ledare efter VM. Det har pratats om förändringar som gjorts inom laget, hur laget har spelat bra utöver att få resultaten med sig, och hur England som fotbollslag har utvecklats sedan VM. Men till stor del visar detta på att man inte riktigt lärt sig sin hemläxa.
Englands problem har aldrig, eller i alla fall mycket sällan, varit att de inte har presterat bra fotboll och bra resultat i kvalspelen till de stora mästerskapen. Vi kan så klart se två anledningar till det. Dels möter man normalt sett inte alls samma klass av motståndare i ett kvalspel. Dels är ett kvalspel inte på något sätt ett mästerskap, det enda gemensamma är att det är landskamper.
Englands problem är mästerskapen i sig. En förklaring som ofta betonas, och som äger sin sanning, är den press som följer med dessa mästerskap. Självklart är motståndet tuffare och framför allt insatserna så väldigt mycket högre i ett mästerskap än i ett kvalspel. Till stor del är det också en organisatorisk fråga, det krävs en särskild turneringskompetens för att gå långt i ett mästerskap som England helt saknar.
Resultaten i kvalspelet i all ära. Risken är emellertid mycket stor att vi nästa sommar återigen kommer få se ett England som slåttrat sig genom kvalspelet men chokar i ett stort mästerskap. Bara för att direkt därefter gå som tåget i det kommande VM-kvalet, varpå vi kommer få sitta och lyssna på spelare som förklarar hur mycket England har gått framåt.
Kanske är jag på ett lite särskilt bittersmurfhumör idag.
Positivt tycker jag i alla fall det är att Roy Hodgson den här gången har tittat bortom de etablerade storklubbarna och faktiskt tagit med debutanter och lovande spelare från de mindre klubbarna. Charlie Austin från QPR och Jamie Vardy från Leicester har båda imponerat under säsongen, och tror jag kommer göra bra ifrån sig i England, om de får chansen på riktigt.
Englands landslagsfotboll har under många år haft problem med att det är klubbarna som sätter agendan, att spelarna kommer från så förhållandevis många olika klubbar och att det har lett till negativa gruppbildningar inom laget. Vid rätt många tillfällen genom åren har man också haft anledning att fundera över om en klubbs storstjärna verkligen bidrar med samma insats när han drar på sig landslagströjan.
Jag har ett bra tag drivit den endast halvt skämtsamma tesen att England, alltså landslaget, skulle vinna på att bara ta ut spelare från klubbar nedanför de fem-sex stora klubbarna. Man skulle kunna prata om orättvisa och att man då skulle missa någon eller några riktigt bra spelare, men jag tror att man i huvudsak skulle få hungrigare spelare och slippa ifrån onödig gruppbildning.
Att det sedan skulle utgöra ett viktigt incitament för unga och för all del något äldre skickliga engelska fotbollsspelare att hellre stanna kvar i sina nuvarande klubbar, åtminstone stanna kvar betydligt längre, snarare än att jaga status och pengar i någon av storklubbarna, vore en intressant bonus som skulle slå över positivt också på klubbfotbollen.
Det kommer så klart aldrig att ske, och kanske finns det en orättvisa i ett sådant system som inte är helt tilltalande, men som rent tankeexperiment är det faktiskt rätt intressant. Ta det ett steg längre, England ställer bara upp med spelare från The Football League?! Visst skulle England bli ett svagare landslag, men skulle det kanske också bli ett landslag som fler skulle känna igen sig i och känna stolthet över?
Och hur mycket sämre skulle England egentligen bli?