Newcastle såg ut att ha hittat sin position i Premier League med de två senaste säsongernas förhållandevis trygga position mitt i tabellen. Några större tankar än så verkar inte Newcastle ha haft med den här säsongen, under en försäsong som såg dem plocka in halvanonyma spelare som Siem De Jong, Remy Cabella och Emmanuel Riviere, och där de bästa tillskotten visade sig vara Jack Colback och Daryl Janmaat.
Newcastles säsong har beskrivits som en bra höst och en dålig vår, men det är att skönmåla hösten en aning. Newcastle inledde säsongen bedrövligt, utan någon seger och med blott fyra poäng på de sju första matcherna. Newcastle befann sig vid det tillfället stabilt parkerade under nedflyttningsstrecket. Därefter, under oktober och november följde en svit med fem raka vinster och sex vinster på de kommande åtta matcherna, och Newcastle tog sig tillbaka till sin trygga mittplacering i tabellen.
Under återstoden av säsongen skulle Newcastle bara vinna fyra ytterligare matcher. Alan Pardew avslutade sin tid i Newcastle med tre förluster på sina sista fem matcher innan han tackade för sig och skrev på för Crystal Palace. I hans ställde trädde John Carver, som inledde med två förluster, och halkade sig framåt inledningsvis innan en hemsk svit med en poäng på tio matcher under våren såg Newcastle hotas av nedflyttning inför den sista omgången.
Impotensen på planen speglades av oroligheterna och protesterna mot ägare och ledning utanför planen. Klubbledningens brist på ambition, och tendens att behandla klubben som inte mycket mer än en reklampelare, blev föremål för omfattande kritik från Newcastles supportrar, en kritik som sammanfattades och gavs energi genom ett reportage i The Guardian under våren. Newcastle blev emblematisk för en klubb som stagnerar för att de inte längre strävar framåt och uppåt.
Cupspelet har ofta fått lida för det synsättet. Newcastle hade inga stora framgångar i cupspelet den här säsongen heller, vilket de märkligt nog sällan har. Säsongens stora bedrift var att slå ut Man City på bortaplan i Ligacupen, innan man föll tungt i kvartsfinalen mot Tottenham. I FA-cupen blev det omedelbart uttåg, dagen efter att Alan Pardew lämnat klubben, mot Leicester på bortaplan.
ÄGARE OCH LEDNING (+)
Vill man inte framåt så kommer man oundvikligen till sist att gå bakåt. Inte på något sätt illustreras det bättre än av Newcastles säsong där de låg tryggt runt sin plats i mitten av tabellen. Liknöjdhet och brist på ambition började slå in och laget slutade helt plötsligt vinna fotbollsmatcher, och till sist kunde man inte förlora dem. Newcastle, en klubb som för bara några år sedan trodde sig vara för stora för att åka ur men ändå gjorde det, visade den här säsongen att det var en läxa de inte hade lärt sig. Roten till Newcastles problem sitter hos klubbens ägare och ledning.
MANAGER (+)
Hur kan man ge endast ett plus till ligans bästa tränare, åtminstone enligt honom själv? Mja, det hela kompliceras av att Newcastle har haft två managers under säsongen, en på hösten och en på våren. Ledarskapet under våren var helt bedrövligt med John Carver som framstod mindre som manager och mer som en något förvirrad fritidsledare. Höstsäsongen räddade Newcastle kvar i Premier League och kunde kanske vara ett motiv för två plus totalt sett, tack vare Alan Pardew, men i själva verket handlar även hösten till stor del mest om en period om fem-sex matcher där Newcastle vann sina matcher.
FÖRSVAR (+)
Som att försöka ösa vatten ur en båt med ett durkslag. En bättre liknelse än så är svårt att hitta för Newcastles försvar som är det mest läckande av alla försvar i Premier League. Motståndarna gör mål på var sjunde målchans de får på Newcastle, vilket är betydligt oftare än på något annat lag i ligan, mer till och med än på andra försvarsmässigt svaga lag som Liverpool, Aston Villa och till och med QPR. Backlinjen med Daryl Janmaat, Fabricio Coloccini, Mike Williamson och någon av Ryan Taylor, Massadio Haidara eller Paul Dummett saknar inte helt individuell kompetens men helt organisation.
MITTFÄLT (++)
Mittfältet ser något starkare ut för Newcastle, även defensivt. Laget är förhållandevis bra på att hålla motståndarna borta från målchanser, i det avseendet hör man faktiskt till ligans åtta bästa lag. Vurnon Anita och Jack Colback har utgjort ett bra defensivt mittlås på mittfältet. Men å andra sidan brister det framåt. Offensiva spelare som Remy Cabella, Emmanuel Riviere, Sammy Ameobi, Ayoze Perez med flera besitter en hel del teknisk kvalitet, men ingen vid sidan av Moussa Sissoko verkar kunna spela med auktoritet nog att faktiskt kontrollera matchbilden på det offensiva mittfältet.
ANFALL (++)
Newcastle har haft svårt att hitta den självklare ledargestalten i anfallslinjen. I huvudsak är det Papiss Cissé som har stått för målskyttet med sina elva mål i ligaspelet. Någon tillfällighet var det förmodligen inte att Newcastles långa förlustsvit under våren inleddes med att Cissé blev avstängd i sju matcher för att ha spottat på en motståndare. Ayoze Perez har också glimtat till under säsongen men andra anfallare som Riviere, Gouffran och Ameobi har varit helt misslyckade under säsongen.
HÖJDPUNKT: Chelsea (h) 2-1
Bortavinsten mot Man City i Ligacupen var också en höjdpunkt för Newcastle under säsongen men det känns ändå som om det här var en större händelse för Newcastle, som med sin fjärde raka seger på hemmaplan samtidigt satte blev det första laget som faktiskt besegrade Chelsea den här säsongen, och på så vis gjorde inte bara de egna supportrarna väldigt lyckliga utan säkert också en hel koloni av Arsenalsupportrar.
ÅRETS SPELARE: Jack Colback
Colback konkurrerar i första hand om utmärkelsen med Daryl Janmaat och Moussa Sissoko, även om ingen av dem heller har haft någon särskilt anmärkningsvärd säsong. Colback har dock varit en effektiv och värdefull spelare under säsongen på defensivt mittfält, och är i min mening ett exempel på den typ av spelare som Newcastle i första hand bör försöka hitta, istället för tekniska medelmåttor från Italien och Frankrike i överflöd.
HÅLL ÖGONEN PÅ: Callum Roberts
18-årig anfallare från klubbens egen akademi som debuterande under säsongen. Lånades ut till Gateshead i januari men kallades tillbaka efter en knapp månad för att fungera som backup på grund av lagets skadeproblem. Ett tecken på att Roberts inte befinner sig helt långt utanför förstalaget. Ändå ett stort steg för Roberts att faktiskt slå sig in.
ATT GÖRA
(1) Defensiv. Steve McClaren har ett jättejobb framför sig under sommaren att styra upp Newcastles defensiv. Lyckligtvis är det hans kanske främsta område som manager. Dels handlar arbetet om att identifiera rätt förstärkningar, men i huvudsak är det också att sätta en defensiv taktik och organisation som hittills saknats.
(2) Anfallsstjärna. Newcastle söker fortfarande efter sin Alan Shearer, en anfallare som är en pålitlig målskytt och samtidigt en ledargestalt. Den spelaren finns inte i truppen i nuläget utan måste anskaffas till klubben. Ett viktigt projekt för Newcastle och Steve McClaren under sommaren.
NIVÅ: 65%
Det finns alldeles för mycket kvalitet och potential i Newcastle för att den klubben ska behöva vara inblandade i en nedflyttningsstrid. Skickliga spelare har saknat ett taktiskt ramverk att producera inom, och tydliga målsättningar att försöka leva upp till. Steve McClaren har väldigt mycket att arbeta med även om han också måste komplettera.
MÅLSÄTTNINGAR 2015-16
Europa League. Newcastle kan inte fortsätta att bara sikta på en säker placering i miten av tabellen, utan måste titta uppåt. Det finns ingen som helst anledning varför Newcastle inte, likt klubbar som Southampton, Swansea, Everton eller Tottenham, skulle kunna ha som målsättning att slåss om de europeiska cupplatserna.
Cuptitel. Bortsett från några rätt meningslösa europeiska cuptriumfer så är det 60 år sedan Newcastle vann en större titel, FA-cupen 1955. Varför? Under de senaste åren har betydligt mindre klubbar som Wigan, Swansea och Portsmouth vunnit engelska cuper. Klubbar som Hull, Bradford, Stoke och Cardiff har varit nära. Newcastle måste börja drömma igen, och de kan börja drömma om en cuptitel.
GAME OF THRONES: House Clegane
The Hound och The Mountain. Det är något med Westeros förmodligen mest dysfunktionella hus och familj av dem alla som påminner inte så lite om Premier Leagues kanske mest dysfunktionella klubb. Två stora och tuffa kämpar, där den ene skyr elden samtidigt som den andre tar stryk av mindre och snabbare motståndare och nu mest av allt påminner om någon slags viljelös Frankenstein.
BETYG: Underkänd (+)