Englands uttåg ur U21-EM irriterar mig fortfarande. Inte för att det på något sätt var oförtjänt utan tvärtom för att det var på samma gång så väldigt välförtjänt och så fantastiskt förutsägbart.
När FA invigde sitt St George’s Park, det nya landslagskomplexet där samtliga landslag skulle träna, och där utbildning av tränare skulle ske, så var det med högtflygande planer för framtiden.
På den tekniska sidan, det vill säga hur man jobbar med att utveckla fotbollen och spelarna i England, så har Gareth Southgate haft huvudansvaret, och det har storstilat pratats om att genom St George’s skapa ett ”England DNA”.
Hittills får man emellertid mest intrycket av att arbetet har gått ut på att skrubba engelsk landslagsfotboll ren och från allt som är engelskt i dess DNA, och rakt av plagiera en spansk eller kontinental spelstil.
Det är inget fel i att analysera och arbeta med sina egna brister, lika lite som det är något fel med att ta till sig andras styrkor och intryck utifrån. Men det måste ske i samklang med vad som faktiskt är sina egna styrkor och bästa egenskaper.
Glömmer man bort sina egna unika styrkor kan man aldrig bli något mer än en blek kopia.
Kanske är det orealistiskt att tro att några djupare tankar ska kunna komma från FA. Man kan så klart fråga sig, om man nu försöker tillgodogöra sig till exempel spansk eller tysk kompetens, varför man då inte anställer tysk eller spansk kompetens på vad som nu är Gareth Southgates position?!
Det är rimligtvis där sådan kompetens kan göra betydligt mer nytta än när FA beslutar sig för att anställa först Sven-Göran Eriksson och sedan Fabio Capello på förbundskaptensposten, inte minst i tron att man då kommer tillgodogöra sig utländsk kompetens.
Luftlandsätt ett utländskt tränarteam med erfarenhet från dylik utveckling från något annat land. Ge det teamet ett långsiktigt mandat över fem-tio år att efter eget huvud och egen kompetens reformera engelsk utbildningsstruktur och landslagsorganisation.
Men det är som det är med FA. Det är mycket vackert prat men samtidigt också tomt på tankar. Och man är olidligt fast i ett institutionaliserat tänkande. Det märks i personaltillsättningen likaväl som i deras olika försök till regleringar.
Längre utanför boxen klarar inte FA av att ta sig än att genom reglering kvotera in engelska spelare i engelska klubbar. Idén att ett mer grundläggande problem kan vara att engelska spelare inte ens överväger att spela i andra klubbar än i engelska klubbar föresvävar dem inte ens.
Om FA verkligen skulle vilja åstadkomma någonting av värde, så skulle de skapa program som uppmuntrade unga engelska spelare att flytta utomlands för att få speltid och söka nya intryck i sin fotbollsutbildning.
Det finns kulturella skäl till att engelska spelare är ovilliga att söka sig utanför landets gränser. Och det finns ekonomiska skäl till att de föredrar engelska klubbars löner. Men inga av dessa skäl borde behöva vara oöverstigliga för alla spelare.
På sikt skulle det vara ett betydligt mer effektivt utvecklingsarbete än att som nu försöka importera kontinentala idéer till det engelska förbundet, men med engelska tränare som något slags politiskt filter. Idéer som spelarna redan stöter på i betydligt mer utvecklad form i sina klubbar.
In med utländsk tränarkompetens till det engelska fotbollförbundet, och ut med engelska spelare till utlandet. Vill man integrera så ska man integrera på riktigt, inte måla ränder på en häst och påstå att det är en zebra.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Tyrone Mings (LB), 22 år, till Bournemouth. Otroligt uppskattad både som spelare och som person i Ipswich, en lovande och skicklig vänsterback som Bournemouth nu har sprängt sitt eget transferrekord för att värva. Kan vara en framtida storback. Väl godkänd (+++)
Gerard Deulofeu (ST), 21 år, till Everton. Everton behöver komplettera sitt anfall och med Deulofeu får man ett sådant komplement, en spelare som kan spela både som anfallare och som offensiv yttermittfältare. Deulofeu har varit i klubben förut och bör därför trivas. Med beröm godkänd (++++)