Pengar styr allt inom fotbollen brukar det sägas. Men nej, inte riktigt. Chris Anderson och David Sally valde i sin bok The Numbers Game att studera olika klubbars prestationer under tio år mellan 2001-02 och 2011-12. Deras slutsats blev att en klubbs totala lönebudget, mer precist hur mycket en klubb faktiskt spenderar i lön, förklarar 81% av hur en klubb presterar i sina respektive inhemska ligor.
Det betyder att en manager eller en klubbledning med ett kompetent ledarskap fortfarande har närmare 20% handlingsutrymme kvar att leka med, och självklart är det i dessa 20% vi hittar varför klubbar som Chelsea och Man City inte har vunnit varenda ligatitel de senaste tio åren, varför Arsenal har presterat så konsekvent under många år, och varför Dortmund åtminstone tillfälligtvis kunde bryta Bayern Münchens monopol.
Den globala revisionsbyrån KPMG räknade på ett motsvarande sätt ut att för att vinna Champions League så måste en klubb spendera minst £140m i lönekostnader varje år. Alla vinnare sedan 2011-12 har spenderat minst denna summa. Den här säsongens vinnare, Barcelona, spenderade exempelvis drygt £175m i lönekostnader under det senaste räkenskapsåret, och beräknas ha spenderat ännu mer under 2014-15.
Tre av fyra klubbar som tog sig till semifinal i Champions League den här säsongen hade lönekostnader över £140m. Det enda undantaget var så klart Juventus, som förlorade finalen, men som ändå alltså presterade betydligt bättre än vad lönebudgeten motiverade. Kanske är det ett undantag som gjorts möjligt av att Juventus samtidigt är den för tillfället enda dominerande klubben i Serie A.
Lustigt nog så har samtliga tre finalister under de tre senaste säsongerna: Juventus, Atlético och Dortmund, spenderat mindre än £140m i lönekostnader under sina respektive säsonger. De har kommit långt men inte riktigt kunnat ta sig hela vägen fram. Med så förhållandevis låga lönekostnader så kan man så klart fundera över hur de trots det lyckades ta sig hela vägen fram till final, andra klubbar borde ha satt stopp för dem.
Men det var så klart det där med att lönekostnaderna bara kan förklara 81% av ett lags prestation. 20%, eller en femtedel, förklaras av bra management, och det har Dortmund, Atlético och Juventus visat upp i överflöd. Samt så klart att Champions League är och förblir en cupturnering där enskilda händelser inträffar och de bästa lagen inte alltid vinner.
Det betyder att KPMG:s någon luddiga slutsats, att endast nio klubbar totalt sett realistiskt kan konkurrera om Champions League-titeln, klubbar som alltså spenderar mer än £140m om året i lönekostnader, inte riktigt visar sig stämma med verkligheten. Enligt KPMG skulle endast fyra engelska klubbar, två spanska klubbar, en tysk klubb, en italiensk klubb och en fransk klubb kunna vinna Champions League. Siffrorna säger oss kanske att det är sant, men siffrorna i sitt sammanhang säger oss också att det inte är hela sanningen.
Trots det så utgör Champions Leagues format en fördel och ett skydd för de allra största klubbarna. Seedning, gruppspel, flera lag från samma land, dubbelmöten i slutspelet, allt det där är faktorer som skyddar de större klubbarna och isolerar dem från risken att åka ur. Det har blivit betydligt ovanligare i Champions League än vad det var i den gamla Europacupen att mindre lag skräller och går långt.
Delvis beror det så klart också på att Champions League har blivit ännu större och ännu mer prestigefull än vad Europacupen en gång i tiden var. Vad som redan då var viktigt för de största klubbarna har alltså blivit ännu viktigare. En viktig förklaring till det är naturligtvis också de pengar det medför för en klubb, både direkt via prispengar och indirekt via kommersiella intäkter, att gå långt i Champions League.
Ett förslag att jämna ut det där har varit att återgå till det klassiska formatet med cupspel och direkt utslagning, kanske till och med hålla sig till enkelmöten snarare än dubbelmöten. Men det förslaget missar en rätt viktig aspekt. Nämligen att en direkt förutsättning för Champions Leagues tillväxt, och dess väldiga marknadsvärde hos TV-bolag och sponsorer, var att garantera att många fler av de största klubbarna deltar, att dessa klubbar får spela många matcher, samt att de största klubbarna garanterat spelar mot varandra.
Jag kan förstå de principiella resonemangen varför man föredrar Europacupens gamla format. Personligen kommer jag dock inte ifrån att Champions League är en betydligt häftigare turnering, att den är väsentligt svårare att vinna nu och att standarden uppenbart är bättre, och att jag helt enkelt inte vill vara utan en europeisk klubbturnering där samtliga de bästa europeiska klubbarna är med från början.
Klubbarna med störst ekonomiska resurser kommer alltid ha en fördel inom fotbollen. Det är egentligen ingenting nytt, så har det i själva verket alltid varit av lätt insedda skäl, även om skillnaderna också har blivit större. Men, precis som Dortmund, Atlético och Juventus har visat, om man gör det bästa av sitt 20% managementkapital, så finns goda möjligheter att faktiskt konkurrera med superklubbarna.
Allra helst som överlägsna ekonomiska resurser inte alltid för med sig de bästa incitamenten för att verkligen jobba disciplinerat med frågor som organisation, ledning och management. Vilket inte minst engelska klubbar har visat med överdriven tydlighet de senaste säsongerna.