Det ligger en slags bitter ironi som en sorts våt filt över Tottenhams utveckling under de senaste två åren. Nämligen att efter alla pengar som har spenderats på nya spelare genom den stratosfäriska försäljningen av Gareth Bale till Real Madrid, så är det framväxten av unga och hembrända spelare som Harry Kane, Ryan Mason, Nabil Bentaleb och Danny Rose som för tillfället är det bästa och mest spännande med Tottenham.
Det där kan man välja att betrakta som något i stil med att glaset i alla fall är halvfullt. Det är naturligtvis väldigt kul, och något positivt i sig, att sådana spelare kommer fram från de egna leden. Men i denna ironi, högt spenderande på spelare som övertrumfas på planen av unga talanger, finns också för Tottenham oroväckande dilemma.
Erik Lamela värvades för £30m, en rekordvärvning för Tottenham. Roberto Soldado köptes för den närbesläktade summan £26m, Paulinho för £17m, Etienne Capoué för £9,3m, Vlad Chiriches och Nacer Chadli värvades för £8,2m vardera och Christian Eriksen värvades för £11,3m. Totalt £110m med andra ord, och av dessa spelare är det egentligen bara Christian Eriksen och möjligen Nacer Chadli som presterat på en nivå i närheten av valuta för pengarna.
Det börjar bli alltmer uppenbart att om Tottenham ska lyckas bryta de senaste säsongernas slentrian, så kommer nya investeringar i spelartruppen vara nödvändiga. Kanske är det för tidigt att ge upp på vissa spelare som Lamela exempelvis, men det är inte längre realistiskt att tro att spelare som Soldado, Paulinho, Chiriches och Capoue ska kunna sätta eld på White Hart Lane och Tottenhams liljevita tröja.
Vad är då dilemmat? Jo, att Daniel Levy är en affärsman och en tämligen skicklig sådan dessutom. Ska han finansiera nya investeringar i spelartruppen så vill han åtminstone till största delen göra det genom spelarförsäljningar, och ska han sälja spelare så vill han ha betalt för dem på ett sätt som motsvarar vad Tottenham betalade för spelarna.
Men det kommer troligtvis vara omöjligt. Tottenham betalade inflaterade priser för dessa spelare till att börja med, mycket eftersom de säljande klubbarna visste att Tottenham var flush med cash sedan de sålt Gareth Bale och därför kunde ta bra betalt. Spelarnas prestationer i Tottenhamtröjan, eller rättare sagt brist på prestationer, gör också att deras värde på marknaden har sjunkit.
Då är självklart risken att Daniel Levy hellre väljer att behålla dessa spelare än att sälja dem för vad han uppfattar som ett underpris. Och därmed skulle det heller inte bli frågan om några mer omfattande investeringar i spelartruppen, det vill säga spelarköp. Alternativet är självklart att Levy faktiskt väljer att betrakta åtminstone några av dessa spelare som sunk costs, och väljer att sälja dem för vad han faktiskt kan få ut för dem.
Men hur sannolikt är det alternativet? Ett annat alternativ är att Daniel Levy väljer att finansiera spelarköp genom att sälja de spelare som nu förmodligen skulle kunna betinga ett riktigt högt värde på spelarmarknaden, då tänker jag framför allt på Hugo Lloris och Harry Kane. Men börjar Tottenham sälja sådana spelare så befinner man sig i en väldigt dålig spiral, om ambitionen alltjämt är att kvalificera sig till Champions League.
Det har varit konstigt tyst om Tottenham under sommaren. De har förvisso gjort några värvningar, inte minst köpet av Kieran Trippier var bra. Men givet säsongens ljumma avslutning så hade i alla fall jag förväntat mig att det skulle dundra från djungeltrummorna om Tottenham lika mycket som det gör om Arsenal, Liverpool och Man Utd.
Utan att vilja låta överdramatisk, så framstår den här sommaren alltmer som ett slags vägskäl för Tottenham, punkt noll eller den neutrala zonen mellan att å ena sidan göra en rejäl satsning framåt och uppåt mot Champions League, eller att å andra sidan sjunka tillbaka, fortsätta vara något av en halvsäljande klubb, och låta sig nöja med att vara en som mest uppkäftig uppstickare strax under de fem stora engelska klubbarna.
För några år sedan kändes det som om Tottenham var på väg att klivet upp bland de stora klubbarna, då fanns där ambition och framåtanda. Kommer vi om några år känna samma sak, eller kommer känslan istället vara den motsatta, att Tottenham har gjort reträtt från dessa höga ambitioner? Kanske i väntans tider på den nya arena som förhoppningsvis kommer.
Full speed ahead eller cruise control. Det är vad Tottenham och Daniel Levy har att välja mellan den här sommaren. Vill man försöka nå Champions League så är full fart nödvändigt.