En vanlig standardformulering när rockband byter ut sina medlemmar är att bandet och medlemmen går skilda vägar på grund av så kallade ”kreativa skillnader”. Efter att ha läst Mick Walls officiella och intressanta biografi om Iron Maiden, som genomgått mängder av förändringar sedan bandet grundades i slutet av 1970-talet, så framstår denna formulering som ett hela tiden genomgående mönster.
Man får på sätt och vis lite liknande vibrationer när Leicesters klubbledning igår motiverade sitt beslut att sparka Nigel Pearson på följande sätt: ”However, it has become clear to the Club that fundamental differences in perspective exist between us.” Ett besked som för övrigt kommunicerades precis när jag avslutat en synnerligen god thaimiddag.
Till skillnad från i musikens värld så är däremot inte det här någon normal formulering inom fotbollen. Den överenskomna standardlögnen inom fotbollen är istället att man ”gemensamt kommit fram till att gå skilda vägar”, eller någon variant på det temat. Vad Leicester med sitt uttalande i själva verket gör är att säga A om att de anser sig ha formell anledning att sparka Pearson, men förblir ovilliga att också säga B.
Vad menas med ”fundamentala skillnader i perspektiv”? Handlar det om fotboll eller handlar det mer om PR och image? Möjligen kan det visa sig vara så att det ena flyter in i det andra.
Att Leicesters klubbledning och Nigel Pearson har haft en svajig relation är ingen hemlighet. Så sent som i februari så fick faktiskt Pearson sparken för en natt av Leicester, även om beslutet drogs tillbaka i gryningsljuset med beskedet att ”contrary to media speculation on Sunday evening, Nigel remains the club’s first team manager. Reports to the contrary are inaccurate and without foundation.”
Men visst fanns det en grund till missnöjet från klubbledningens sida. Pearsons beteende ställde till med en del bisarra och pinsamma besvär. Innan nyår bad han en missnöjd supporter fara åt helvete. Någon månad senare hamnade han i en märklig brottningsmatch längs sidlinjen med James McArthur i Crystal Palace. Mot slutet av säsongen befann sig Pearson återigen i kontrovers efter att ha attackerat en journalist med särskilt osmickrande strutsjämförelser.
Om man som Leicesters ägare, thailändska King Power med familjeägarna Vichai och Aiyawatt Srivaddhanaprabha, har köpt en klubb i stor utsträckning som ett sätt att förbättra sin offentliga profil på sin hemmamarknad, så är man naturligtvis angelägna om att klubben marknadsförs och representeras på ett för dem fördelaktigt sätt. Inte minst viktigt kanske i en kultur så styrd av prestige och anseende som den östasiatiska.
Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur en ganska burduskt brittisk Nigel Pearson har hamnat på kulturell kollisionskurs i relationen till Leicesters ägare och klubbledning. Kulturkrocken tar också smutsig form när tre spelare i Leicester i samband med, av alla tillfällen, klubbens goodwill-tour i Thailand filmar sig själva i en sexorgie med tre thailändska kvinnor samtidigt som de uttrycker sig både rasistiskt och förnedrande.
De tre spelarna, som kort därefter fick sparken av klubben, var Tom Hopper, Adam Smith och James Pearson, den senare Nigel Pearsons son. Den olyckliga familjekopplingen lär knappast inte ha förbättrat ägarnas relation till Nigel Pearson lika lite som beslutet att sparka James Pearson, även om det var rätt i sak, lär ha gjort det lättare för Nigel Pearson att fortsätta jobbar kvar i klubben.
Det är som vanligt tajmingen som känns konstig. Om Leicester hade gett Nigel Pearson sparken i februari så hade det inte varit något märkligt med det, tvärtom hade det framstått som fullt förståeligt. Leicester låg sist i tabellen och såg ut att vara givna för nedflyttning, samtidigt som Pearsons beteende satte honom i klistret. Nu är situationen istället att Pearson hållt Leicester kvar i Premier League genom en stark vinstsvit och en formidabel great escape.
Men, som sagt, mer vatten har runnit under bron sedan dess. Det kan också vara så att Leicesters klubbledning ser det här som ett tillfälle att ta in ny managerkompetens. Möjligen gör de bedömningen att Nigel Pearson har tagit Leicester så långt som han förmår. Man kan självklart beundra Leicesters great escape, men kan också ifrågasätta varför en sådan över huvud taget var nödvändig.
”Fundamentala skillnader i perspektiv” kan alltså även syfta på sådant som taktik, träning, spelarköp och så vidare – det vill säga, fotboll. Chansen är i alla fall rätt god att Leicester har en utländsk manager när nästa säsong inleds. I övriga nyheter så meddelade för övrigt Guus Hiddink i förrgår att han avgår som Hollands förbundskapten.