Damernas VM i fotboll börjar närma sig sitt slut. Det blev ett trist VM för Sverige men ett desto roligare VM för England. Lejoninnorna, som de kom att kallas, tog sig hela vägen till semifinal efter vinster mot Norge och hemmalaget Kanada.
Väl i semifinalen blev det förvisso ett enligt känt engelskt mönster tårdrypande drama. Det brukar ju bli det när det vankas England och semifinal i ett världsmästerskap. 1-1 stod ända in i slutminuterna mellan England och Japan innan Laura Bassett avgjorde matchen åt fel håll med ett tämligen bisarrt självmål.
VM är i och för sig inte slut för den sakens skull för England. Ikväll går de in i matchen om tredje pris, mot Tyskland av alla lag. Rimligtvis borde England ha en större motivation inför den matchen, och de avslutar nog gärna med en vinst och en medalj precis som Sverige såg till att göra 1994.
Uppståndelsen över det engelska damlandslagets framfart har varit hög i England, och det kan sägas ha blivit ett medialt genombrott för dem på ungefär samma sätt som det blev i Sverige för 10-15 år sedan. Det bådar självklart gott för damfotbollens fortsatta utveckling i England, även om vi också har sett att stort intresse för landslaget i samband med mästerskap inte direkt låter sig översättas i ökat intresse på klubblagsnivå.
Annars görs nu samma jämförelser av Englands framgångar i detta VM med tidigare historier för herrlandslaget, framför allt då VM 1966 och 1990, som vi såg i Sverige för ett antal år sedan. Det är självklart missvisande på flera sätt och i min mening ett sätt att göra damfotbollen en otjänst. Den förtjänar att värderas på egna meriter.
Det är dock inte en jämförelse som normalt sett görs av kvinnor eller damspelare själva. Utan att ha gjort någon systematisk jämförelse så är det huvudsakligen män som ihärdar i denna jämförelse, för vilka det troligtvis i många fall var första gången de faktiskt såg en damlandskamp, men som vill ta tillfället i akt att visa att just de är de främsta bland jämställda.
Det har varit ett VM med toppar och med dalar. Framför allt har kvaliteten på damfotbollen höjts tämligen markant, och det här var förmodligen det bästa mästerskap jag har sett, trots att det alltså är 24 nationer med. Det visar att det är klokt med många lag i VM just för att sprida och utveckla damfotbollen. Att gamla stormaktsländer som Sverige och Norge hamnar alltmer i bakvattnet visar på damfotbollens framsteg i andra länder.
Andra saker har varit mindre bra. Domarkvaliteten går att ifrågasätta. Bara i semifinalerna dömdes det totalt fyra straffar, samtliga av dem feldömda och i alla fall två av dem grovt feldömda. Att spela ett mästerskap på konstgräs är också under all kritik, och synpunkten att det aldrig hade varit något annat än ett dåligt skämt i samband med ett herr-VM är naturligtvis helt korrekt.
Men det där är ju huvudsakligen FIFA, som naturligtvis pratar ett rätt bra game när det kommer till damfotboll, men som likaväl släpper igenom sådant. I och för sig har FIFA dessutom spenderat mer på sin egen filmparodi än vad de totalt kommer att göra på damfotboll under det närmaste året, så det sätter ju det hela i dess rätta proportioner.
Förvisso har det där med konstgräs i alla fall några positiva konsekvenser, även om det knappast kan krediteras arrangörerna eller beslutsfattarna. Nämligen att det knappast lär bli konstgräs på kommande VM, samt att det övertygade FIFPro att låta kvinnliga spelare bli medlemmar i spelarfacket. Varför de nu inte var tillåtna tidigare.
England mot Tyskland ikväll i match om tredje pris, och imorgon är det final mellan USA och Japan. Det hade vilken engelsk tabloidtidning som helst kunnat göra om till en återskapning av andra världskriget.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Adam Matthews (RB), 23 år till Sunderland. Sunderland värvar en högerback från Celtic, vilket kan vara bra. Sebastian Larsson har fått vikariera på den positionen under säsongen och det har kanske inte varit den bästa lösningen på sikt. Väl godkänd (+++)