Det blev en 63-åring för Leicester. Förvisso inte den 63-åring som många kanske hade trott och hoppats på, det vill säga Martin O’Neill. Istället blev det Claudio Ranieri, den italienske managern som fram till i november var förbundskapten i Grekland och med tidigare erfarenhet från engelsk fotboll sedan sin tid i Chelsea mellan 2000 och 2004.
Leicester blir Ranieris sextonde klubb som manager sedan han inledde sin managerkarriär för snart 30 år sedan. Det är ganska många klubbar, vilket innebär att han i genomsnitt befinner sig i en klubb knappt två år. Under dessa 30 år har Ranieri bara vid två tillfällen befunnit sig i en och samma klubb längre än tre säsonger, i Fiorentina på 1990-talet och så i Chelsea.
Leicester får utan tvekan en meriterad manager. Ranieri har erfarenhet från de flesta av Europas största ligor; Premier League, Serie A, La Liga och Ligue 1. Han har också genomgående gjort ett bra jobb. Det var hans jobb i Valencia som lade grunden för den klubbens framgångar under tidigt 2000-tal, och hans insatser i Chelsea glöms ofta bort då de följdes av Roman Abramovich och José Mourinho.
Tiden efter Chelsea har emellertid inte varit helt problemfri. Korta sejourer i Valencia och därefter i Italien med Parma, Juventus, Roma och Inter skulle komma att avlösa varandra. Mönstret i dessa klubbar var ofta detsamma, det började mycket bra för att därefter aldrig nå riktigt ända fram. Inte minst med Roma var den stora framgången väldigt nära, innan den rycktes undan från honom.
Det är ett mönster som har förföljt honom under hans karriär. Det var till stor del vad som låg bakom Abramovichs beslut att ersätta Ranieri med José Mourinho. Samme Mourinho som med sitt Inter ryckte scudetton ur händerna på Roma och Ranieri, vilket fick Mourinho att på ett för honom något typiskt sätt karaktärisera Ranieri som en ”förlorare”.
Nu återförenas Claudio Ranieri med José Mourinho i Premier League, och det lär väl kunna bli en och annan bitsk kommentar när Leicester och Chelsea ska möta varandra. Nu finns självklart ingen direkt titelrivalitet mellan de båda i England som det fanns i Italien, eller eventuell prestige som kanske var fallet efter att Mourinho ersatt Ranieri i Chelsea.
Att Claudio Ranieri kanske anses befinna sig någon nivå under de största europeiska managernamnen borde å andra sidan passa Leicester bra. Det är en klubb med lägre ambitioner än en klubb som Chelsea, de kommer troligtvis få ha Ranieri i fred från större klubbars uppvaktning, samtidigt som Ranieri har visat sig skicklig att leda klubbar av Leicesters storlek till framgång i ligaspel.
På ett annat sätt passar förmodligen Claudio Ranieri Leicester riktigt bra. Han är som person förmodligen den raka motsatsen till Nigel Pearson. Lugn, vårdad, hövlig och en genuint trevlig person. För Leicesters thailändska ägare är det med all säkerhet högt värderade egenskaper efter några år med ständiga bråk och skandaler omgärdandes managerposten.
Och även om Claudio Ranieri kanske inte har samma heta managerprofil nu som han hade för 10-15 år sedan, så är det fortfarande ett aktat namn i Europa som Leicester nu har knutit till sig. Han är mindre av en teknisk manager och mer av en man-manager, något ovanligt hos italienskt skolade managers, men något som Leicesters spelare kan känna igen sig i.
Claudio Ranieri innebär en i mina ögon väldigt intressant nystart för Leicester.
:::
Point – Counterpoint:
Marcus Christenson, på The Guardian och The Artist Formerly Known As Englandsbloggen, skriver också om Leicester och Claudio Ranieri, gör det utifrån i princip samma utgångspunkter men landar i andra slutsatser. Framför allt det där med att Leicester skulle ha valt en “anti-Pearson” var något jag ville göra mer om.
https://www.theguardian.com/football/blog/2015/jul/14/claudio-ranieri-leicester-city-nigel-pearson?CMP=share_btn_tw