Den tredje och sista delen av bloggtrilogin om de bästa respektive sämsta lagdelarna i Premier League fortsätter med anfallet. Trilogins två första delar tog upp försvaren respektive mittfälten och publicerades i fredags samt tisdags. Till skillnad från många andra sammanställningar och listor så fokuserar inte dessa bloggar på individuella spelare, utan lika mycket på samspelet mellan spelarna.
Gränsdragningen mellan olika lagdelar är inte alltid eller till och med sällan självklar. För anfallet är det exempelvis inte alla gånger helt klart vilka spelare som är anfallare och vilka spelare som egentligen är mittfältare. Det är inte en lika självklar uppdelning som det en gång i tiden var.
Jag värderar varje lagdel utifrån tre olika aspekter. För det första kvalitet, som fokuserar på dugligheten hos de individuella spelarna. För det andra organisation, som tar fasta på samspelet och samordningen mellan dessa spelare. För det tredje balans, som i termer av anfallsspel bedömer hur bra ett lags anfallare både är på att ta tillvara målchanser och på att skapa målchanser och inleda lagets press och defensiv högt upp på planen.
Jag bedömer varje lag utifrån en femgradig skala för var och en av dessa tre aspekter. Men varje aspekt ges inte lika stor vikt. Kvalitet och organisation är de aspekter jag generellt sett bedömer som viktigast och jag ger dessa båda aspekter vardera en vikt om 0,4. Det resulterar i att jag ger balans en vikt om 0,2.
Med dessa tre aspekter viktade på detta vis så landar vi för varje lagdel för respektive lag i en slutlig procentsumma som visar på den, enligt mig, totala styrkan i denna lagdel. Bedömningen görs i skrivande stund utifrån de spelare som nu finns tillgängliga, och kan självklart komma att förändras inför säsongen och innan transferfönstret har hunnit stänga.
Min sammanställning över Premier Leagues bästa anfall:
![Mittfält]()
Där värdena har blivit lika höga har jag prioriterat det lag som har det högsta värdet i organisation, med argumentet att det är en aspekt som gör laget mindre känsligt för att enskilda spelare av någon anledning försvinner, de säljs eller skadas, samt gör det lättare för laget att integrera nya spelare. Om lagen har samma värde i organisation så kommer det lag först som slutade högst upp i tabellen förra säsongen.
Man City har enligt mig Premier Leagues bästa anfall. Sergio Agüero är med viss marginal ligans bäste anfallare, och vid sidan av honom finns en underskattad backup i form av Wilfried Bony. I gränslandet mellan anfall och mittfält härjar David Silva som tillsammans med Eden Hazard hör till ligans absoluta stjärnor i den positionen. En spelare som Raheem Sterling kommer kunna bidra en hel del. Har jag nämnt alla eller glömt någon nu?
Få lag är så välorganiserade och så duktiga i sin press som Arsenal. Emellertid saknas den ordentliga spetskvaliteten där både Olivier Giroud och Theo Walcott lite för ofta hamnar i situationer där de blir förstoppande snarare än förlösande för lagets målproduktion. Rent lagorganisatoriskt är det heller inte alltid självklart hur Arsenals mittfält länkar samman med anfallet. I sina bästa stunder flyter det, men stunderna är inte alltid de bästa.
Chelsea har ett förvånansvärt tunt anfall för att vara regerande mästare. Ett problem är att samtliga tre anfallare har varit skadebenägna. Diego Costa är riktigt bra när han är hel och frisk men han höll inte hela förra säsongen och hade Chelsea haft någon riktig konkurrens så hade det kunnat stå dem dyrt. I Radamel Falcao har Chelsea en spelare som kan bli allt från helt meningslös till helt fantastisk. Väldigt svårförutsägbart.
Tottenham och Liverpool ställs inför lite olika frågeställningar inför den kommande säsongen. För Tottenham är den stora frågan om de kan hitta någon ordentlig spjutspets och anfallspartner till Harry Kane, samt om Kane kan behålla den höga nivå som han stundtals hittade förra säsongen. För Liverpool är den primära frågan hur de rent taktiskt ska få ihop flera nya och även olika spelare som Daniel Sturridge, Christian Benteke, Danny Ings och Roberto Firmino.