SPECIAL: Man Utd 2015-16

Den här säsongen är en säsong helt utan ursäkter för Man Utd och Louis van Gaal. Ett antal spelare har rensats bort från spelartruppen, van Gaal har haft gott om tid och möjlighet att värva in spelare han tror på och litar på, alla spelare har haft över en säsong på sig att lära sig van Gaals metoder, och den här gången fick van Gaal lägga upp försäsongsträningen helt och hållet efter eget huvud.

Louis van Gaals stora stora projekt i sitt managerliv verkar vara att applicera sin systemfotboll i Man Utd. I detta system är bollinnehavet religion och spelarnas tydliga roller dess hörnstenar. Det är ett vågspel. Rätt applicerat och med rätt balans mellan kollektivt system och individuell kreativitet så kan det lyfta Man Utd tillbaka till toppen av engelsk och europeisk fotboll. Fel applicerat och resultaten riskerar offras på systemets altare.

Tecknen är något tvetydiga. Men att van Gaal beskriver en 0-1-förlust mot Chelsea som en näst intill perfekt match och en 0-0-match hemma mot Newcastle som att Man Utd var tre gånger bättre och totalt dominanta mot sina motståndare, indikerar en syn på process och resultat som lär skilja sig från vad supportrarna vill se och höra. Inledningen på säsongen antyder också en avsaknad av offensiv kreativitet.

Förberedelserna inför säsongen har dock varit goda. Överflödiga spelare har lämnat klubben och Louis van Gaal har tagit en större kontroll över spelarköpen den här sommaren. Samtliga värvningar är att betrakta som funktionella i positiv mening. Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin tillför både bredd och kvalitet på centralt mittfält, Matteo Darmian förstärker en förhållandevis svag högerbacksposition och Memphis Depay är en spännande offensiv värvning med stor potential.

Ändå är känslan att Man Utd trots ett starkt lopp i sin helhet ändå har snubblat lite över sina egna ben på upploppet. Värvningen av Pedro slarvades bort i någon slags allmän obeslutsamhet, en spelare som tveklöst förstärkt Man Utds offensiv. Den ännu osäkra situationen med David De Gea borde rimligtvis ha benats ut för länge sedan. Och transferdeadline närmar sig med den alltjämt gnagande känslan att Man Utd hade behövt förstärka anfall och mittförsvar ytterligare.

Man Utd slutade fyra förra säsongen inte så mycket på grund av egen kraft och duglighet, utan för att andra klubbar som Tottenham och Liverpool presterade väldigt svagt i sin tur. Man tog sig över mållinjen snubblandes. Om Man Utd ska ta sig över mållinjen även den här säsongen, än hellre vara inblandade i en seriös titelstrid i slutet av säsongen, så måste laget prestera betydligt bättre, inte minst på bortaplan.

Ska det hända så måste Louis van Gaals systemfotboll börja producera de nödvändiga resultaten i form av mål framåt och poäng i tabellen. Det håller inte längre att prata enbart om en process. Den här säsongen finns inte längre några ursäkter, ens för Louis van Gaal.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – De Gea, David (Romero, Sergio)

RB – Darmian, Matteo (Valencia, Antonio)
CB – Smalling, Chris (Jones, Phil)
CB – Blind, Daley (Rojo, Marcos)
LB – Shaw, Luke

DM – Schweinsteiger, Bastian (Carrick, Michael)
CM – Schneiderlin, Morgan

RW – Mata, Juan (Januzaj, Adnan)
AM – Herrera, Ander (Fellaini, Marouane)
LW – Depay, Memphis (Young, Ashley)

ST – Rooney, Wayne (Hernandez, Javier)

TRANSFERS
In: Memphis Depay (PSV), Matteo Darmian (Torino), Bastian Schweinsteiger (Bayern München), Morgan Schneiderlin (Southampton), Sergio Romero (Sampdoria). Ut: Tom Cleverley (Everton, fri), Ben Amos (Bolton), Tom Thorpe (släppt), Saidy Janko (Celtic), Nani (Fenerbahce), Will Keane (Preston, lån), Rafael Da Silva (Lyon), Robin van Persie (Fenerbahce), Angel Di Maria (PSG), Jonny Evans (West Brom).

NYCKELSPELARE: Wayne Rooney
Den spelare som förmodligen mer än någon annan kommer utgöra skillnaden mellan om det blir en i bästa fall godkänd säsong för Man Utd eller om det exploderar till en riktigt bra säsong. Ska Man Utd avancera uppåt i tabellen och ge sig in i titelstriden på allvar igen, och dessutom hantera Champions League på ett för klubben värdigt sätt, så måste Rooney hitta både sin roll på planen och målformen. Utan Rooney är det omöjligt.

VAD TALAR FÖR MAN UTD?
Ett år i bagaget med Louis van Gaal och spelarna borde ha hunnit ta till sig de spelidéer som van Gaal vill genomföra. Med ett antal äldre och trötta spelare borta från klubben så borde mer energi kunna riktas mot de spelare som faktiskt ska göra jobbet. Under sommaren har även Man Utd förstärkt sin spelartrupp både klokt och funktionellt med kvalitetsvärvningar som Depay, Darmian, Schweinsteiger och Schneiderlin.

VAD TALAR MOT MAN UTD?
Louis van Gaal vill gärna en smart framtoning som manager men har en tendens att nästan försöka vara lite för smart för sitt eget bästa. Tendensen att vilja placera spelare på för dem helt felaktiga positioner höll på att sabotera hela förra säsongen, och den här säsongen känns det som om mycket kommer att hänga på det långsiktigt hållbara i idén med Daley Blind som mittback. För Man Utd kommer också mycket av eventuell framgång bero på lagets kreativitet framåt och förmåga att inte bara kontrollera utan också dominera en matchbild, något i vilket laget har brustit hittills under van Gaals ledarskap.

TRE NYCKELFRÅGOR

Är spelarutvecklingen beständig eller tillfällig? Under inledningen av säsongen har framför allt Chris Smalling och Luke Shaw visat upp en individuell kvalitet som vida överstiger vad de bidrog med förra säsongen, i synnerhet i Shaws fall. Om det är en beständig utveckling så är Man Utds backlinje rejält förstärkt också utan någon profilvärvning dit.

Kan Memphis Depay axla rollen som power player? Wayne Rooney kan göra målen och Juan Mata är en väldigt finessrik spelare. Men chanserna måste skapas och ibland ur ingenting. Det råder ingen tvekan om att potentialen finns i Depay, frågan är om han är redo redan under sin första säsong att axla den rollen i om inte full så i alla fall tillräcklig utsträckning.

Hur grejar Louis van Gaal spelarroteringen? Att vara tillbaka i Champions League tillför naturligtvis energi till klubben. Men det gör det också orimligt att tro att samma startelva ska kunna spela match efter match, utan att det leder till syrebrist framåt våren. Rotation har inte varit van Gaal stora styrka och där finns många viktiga poäng att hämta.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#5) Det kan gå på rätt många olika sätt för Man Utd, ovissheten känns större än kanske någonsin tidigare. Det finns potential att brottas på allvar i en titelstrid, liksom det finns en risk att spelet stagnerar i sin egen systematiska självgodhet. Kvalitet finns i mängder men har Man Utd de riktiga matchvinnartyperna, de stora spelarna, som kliver fram när skiten träffar fläkten? De finns där teoretiskt men det måste omsättas på planen och de måste tillåtas individuellt utrymme att ge uttryck för det. (2-5)

Linhem. (#4) Utan De Gea kan jag se dem missa Champions League. Å andra sidan har jag svårt att föreställa mig något av lagen bakom dem sluta fyra och även om inte Van Gaal är mest uppskattad har han åtminstone hittat vad som gör att Man Utd är världsbäst på, att vinna matcher utan att imponera. Han vet vad han gör och är envis likt en gammal skotte. Schneiderlin och Schweinsteiger (när han är frisk) hjälper ett oimponerande försvar men samtidigt tvivlar jag på en hel säsong av Daley Blind som mittback. Memphis kan bli en riktig stjärna och för anfallets skull behöver han bli det snart. (3-5)

Det är med den atmosfären som vi nu rör oss in i det stadigt återkommande landslagsuppehållet i slutet av augusti. Vi har att se fram emot inte bara Louis van Gaal utan även José Mourinho, och möjligen i någon mån också Brendan Rodgers, som efter förluster är på dåligt humör, befinner sig på defensiven och således i någon slags attack mode, som är dessa herrars standardmässiga modus operandi.

José Mourinho har under augusti inte varit i närheten av den Happy One som han presenterade sig själv som i sin andra nedkomst till Chelsea. Det har varit en augustimånad som präglats av svaga resultat, av konflikt och kontroverser med den egna staben, och till sist även av bara halvt inlindad kritik av sina egna spelare. En typ av destruktiv kommunikation som har samma lyftverkan på ett lag som vilken som helst blyballong.

En av Mourinhos främsta styrkor har varit förmågan att kunna motivera sina spelare och hela tiden frammana en professionell attityd både på och vid sidan av planen. Med hans olika Chelsealag har detta alltid varit väldigt tydligt på planen, men har inte varit det den här säsongen. Crystal Palace vann till stor del matchen på grund av en bättre och mer helhjärtad inställning. Av José Mourinhos 100 matcher med Chelsea på Stamford Bridge så är det kanske den enda matchen man har kunnat säga det om.

Den klassiska synen på ledarskap fokuserar på ledarens egenskaper, såsom kunskap och karisma. En mer modern forskning om ledarskap betonar istället ledarskap som ett relationellt fenomen, det vill säga något som konstrueras och ständigt reproduceras i relationen mellan ledaren och de ledda. En sådan syn innebär att en viss ledare och ett visst typ av ledarskap är föränderligt över tid i termer av auktoritet och effektivitet.

Det kan naturligtvis vara ett teoretiskt fenomen som på sitt sätt kan förklara José Mourinhos återkommande tredjesäsongssyndrom. Han har aldrig befunnit sig i någon klubb längre än tre säsonger, och ett återkommande mönster med Mourinho är att det under den tredje säsongen börjar gå groll i maskineriet, vilket var fallet både i Chelsea 2007 och i Real Madrid under sin sista säsong 2012-13. Porto och Inter lämnade han efter sin andra säsong.

José Mourinhos ledarstil har beskrivits som driven av konflikt, där han skapar energi och momentum genom att hela tiden arbeta med bråk och konflikt som verktyg såväl internt som mot klubbens omgivning. Det är en metod som visar sig väldigt effektiv inledningsvis, naturligtvis för att det håller alla på tårna och rycker samtliga ur sin bekvämlighetszon, men det är på lång sikt också metoder som orsakar slitage och organisatorisk trötthet. Det är en metod som kort och gott tappar sin charm efter några år.

Det ringer naturligtvis varningsklockor när energinivån på Chelseas spelare är så låg den som har varit i början av den här säsongen, allra helst som en av Mourinhos stora styrkor är just att garantera en hög sådan energinivå. Om han har tappat den kraften så försvinner en stor del av det som gör honom till en vinnande manager, och om inte Chelsea vinner matcher och titlar så tappar Mourinhos metoder i trovärdighet och acceptans. Då vänds konflikten istället mot honom själv.

Förra gången José Mourinho avgick alternativt fick sparken från Chelsea var i början av säsongen 2007-08. Det var i inledningen av dennes fjärde säsong i klubben och relationen mellan Mourinho och klubbledningen, och för all del Mourinho och delar av spelartruppen, hade börjat knaka i fogarna redan under försäsongen. Det kan vara värt att hålla i åtanke att den säsongen ändå inte startade lika illa som den här säsongen har startat.

Betyder det att José Mourinho kommer avgå alternativt få sparken också tidigt på den här säsongen? Nej, inte nödvändigtvis. Om inte annat så borde Roman Abramovich ha blivit lite klokare med åren och definitivt har han släppt sina illusioner om att spela vackert för sakens egen skull. Åren i framgångsmässig passningsskugga förde honom till sådan insikt. Men känslan är att det i alla fall inte kan uteslutas, lika lite som det kan uteslutas att detta är Mourinhos sista säsong med Chelsea.

Kanske är det på sitt sätt ytterligt vältajmat om man nu är lagd åt det hållet. För som Kamrat Linhem klokt filosoferade om på twitter under gårdagen så är Louis van Gaal en gammal man, och lär näppeligen inte vara kvar i Man Utd så många år til, varmed klubben enligt sin nya logik måste hitta ett nytt stort namn och börja om från början. Och om nu Louis van Gaal inte lyckas infria klubbens ambitioner den här säsongen, så kan ju det här visa sig vara också hans sista säsong.

Ja, ni förstår.

Alternativt så ger sig Chelsea och José Mourinho ut på en helvetisk spending spree under transferfönstrets sista dagar. Varpå Chelsea kommer ut som ett helt nytt lag och José Mourinho som en helt ny människa om två veckor. Det vore ju spännande det också.

:::

Kevin De Bruyne (AM), 24 år till Man City. Just precis den unga och fortfarande utvecklingsbara spelartyp som Man City ska värva för att på fullt allvar etablera sig som en europeisk storklubb. I ett svep har man dessutom uppgraderat en i bästa fall godkänd offensiv högersida till en högersida av riktigt hög världsklass, De Bruyne var en av den europeiska fotbollens främsta målgörare och målskapare förra säsongen. Berömlig (+++++)

Bubblare:

Tim Krul, Newcastle
Damien Delaney, Crystal Palace
Joel Ward, Crystal Palace
Yann M’Vila, Sunderland
Manuel Lanzini, West Ham
Dusan Tadic, Southampton
Scott Sinclair, Aston Villa

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Crystal Palace. När Radamel Falcao nickade in kvitteringen med drygt tio minuter kvar av matchen så förväntade sig alla en forcering av hemmalaget, istället blev det en omedelbar replik från Crystal Palace. Det var en imponerande insats av Alan Pardews manskap som byggde mycket på inställning och vilja att offra sig för laget, något som inte riktigt syntes där på samma sätt i Chelsea.

West Ham. Det sades lite elakt på twitter under gårdagskvällen att West Ham kommer att sluta säsongen nedflyttade till The Championship med 18 poäng, efter att ha vunnit på Emirates, Anfield, Stamford Bridge, Old Trafford, White Hart Lane och Etihad. Märkliga turer för West Ham hur som helst som förlorat hemma mot Leicester och Bournemouth, men vinner borta mot Arsenal och Liverpool.

Southampton. Det har varit en riktig pissig inledning på säsongen för Southampton, med bara två poäng på sina första tre matcher, och därtill nesligen utslagna ur Europa League. Skönt måste det ha varit att få gå på landslagsvila med en 3-0-seger i ryggen. Lite arbetsfrid för Ronald Koeman och nya tag i september. Det såg nervöst ut mot Norwich innan det första målet förlöste krampkänslorna.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Liverpool. Det hade ju inletts så bra den här säsongen med noll insläppta mål på tre matcher och en känsla av att Liverpool och Brendan Rodgers hade fått ordning på sin defensiv igen. Men mot West Ham ringde det i baklyktan redan efter tre minuter och bättre blev det inte under matchen. Dejan Lovren fick ett återfall till förra säsongens missfall och laget som helhet fick vad man bäst får beskriva som ett defensivt hjärnsläpp.

:::

TRE PUNKTER

Red Mist. De röda korten haglade över Premier League under helgen. Närmare bestämt sex stycken på tio matcher. Och mest sjukt är kanske hur onödiga samtliga utvisningar faktiskt kändes. Var det inte onödiga tacklingar så var det fula stämplingar på liggande spelare eller, mest patetiskt av alla, en örfil på motståndaren. Det var inte en omgång för de kallt tänkande spelarna, eller domarna.

Old Time Religion. Den fundamentala skillnaden mellan Alex Ferguson och Louis van Gaal, båda två stora managers, är att Fergusons lag hade kunnat vända och vinna matchen mot Swansea, van Gaals lag var aldrig ens i närheten av att kunna det. Det beror ju inte på sämre spelare, har vi fått veta, Fergusons sista lag var ju åldersstiget och fyllt av vattenbärare vilket varit en hämsko om van Gaals hals enligt sägnen. Men det handlar heller inte bara om att ryta, det handlar om att välja och satsa på en viss typ av ledande och kulturbärande spelartyp och därefter ge dessa spelare frihet och förtroende att uttrycka sig på planen. Ferguson hade järnkoll på det. Louis van Gaal har ägnat ett drygt år att undan för undan göra sig av med dessa spelare.

Swan Song. Så här långt under säsongen är jag mäktigt imponerad av Swansea som av de lag som förra säsongen slutade på den nedre halvan av tabellens övre halva är det lag som förbättrats mest. Laget har en stabil defensiv med Ashley Williams som härförare, Jack Cork är det defensiva ankaret man inte riktigt förstår varför Southampton gjorde sig av med, Jonjo Shelvey är han vars namn inte får nämnas, och framåt imponerar både Bafetimbi Gomis och Jefferson Montero men främst Andre Ayew. Europaspel känns högst aktuellt för Swansea och se upp för dem i cupspelet.

:::

Talande målskillnad hos topplagen efter fyra omgångar:

Chelsea: 6-9
Arsenal: 3-3
Liverpool: 2-3
Man Utd: 3-2
Tottenham: 3-4

Man City: 10-0

:::

FÖR ÖVRIGT

Arsenal hade sina The Invincibles. José Mourinho vill som vanligt gå en värre och skapa sina The Invisibles.

Tony Pulis måste ha gått apskit i omklädningsrummet i halvtid sedan Salomon Rondón gjort 1-0 på tilläggstid mot ett Stoke nere på nio man, sabbandes hans perfekta 0-0-matchplan.

Vem ser inte fram emot ett landslagsuppehåll med både José Mourinho och Louis van Gaal på defensiven och således i full attack mode?!

Skön känsla när min telefon börjar vibrera i fickan i samband med slutsignal i 58 engelska ligamatcher under lördagen. Ser viss kommersiell potential.

Fyra poäng som idag kan bli sju när man beger sig till Southampton som kanske har viss baksmälla efter att ha drabbats av dansk dynamit under veckan. Vi pratade om fördelen med att spela hemma respektive borta igår, och sett till ligan som helhet så har endast sju av 38 spelade matcher slutat med hemmaseger.

Men bortaplan verkar inte bara vara en fördel i största allmänhet utan också något som passar Norwich förhållandevis bra. Om de skulle undvika förlust mot Southampton idag så slår de sitt eget klubbrekord med 13 raka ligamatcher utan förlust på bortaplan. Det är naturligtvis imponerande i sig, även om elva av dessa matcher har spelats i The Championship.

Med fem gjorda mål på de tre första ligamatcherna kan det vara frestande att dra slutsatsen att målskyttet är ordnat. Men tre av målen kom mot ett defensivt odugligt Sunderland, samtidigt som Norwich brände mängder av chanser både mot Crystal Palace i ligapremiären och mot Stoke i den tredje omgången, en brist på output som har kostat poäng.

Det är rimligtvis anledningen till att Norwich verkar vara på jakt efter ännu en anfallare. En spelare som ihärdigt ryktats till Norwich är Jonathan Walters från Stoke, vilket vore ett kap och kanske collateral damage från Mark Hughes Barcelonarevolución i Stoke. Men efter Ibrahim Afellays med fleras tuppjuck mot West Brom så kanske Hughes håller fast vid Walters.

Då verkar det som om Norwich tittar mot Ukraina. Tack gode gud så finns där en anfallare i Dynamo Kiev som heter Dieumerci Mbokani som Norwich verkar lite frälsta på.

Anfallarbristen bakom Cameron Jerome har blivit mer påtaglig sedan Lewis Grabban tröttnat på att spela andrafiolen. När han heller inte var uttagen i startelvan till veckans match i Ligacupen mot Rotherham så valde han helt enkelt att spelvägra, och dök inte upp till spelarbussen. I bakvattnet ligger också ett bud från Bournemouth som Norwich hittills har avfärdat.

Den gubben dög inte menade Alex Neil som prompt beslutade att stänga av Grabban från alla klubbens aktiviteter fram till dess att transferfönstret har behagat stänga. De enda kvarvarande alternativen för Grabban verkar vara om Bournemouth dyker upp med högre bud, eller att krypa till korset i september och be Neil om syndernas förlåtelse.

Men målen tenderar att komma om bara chanserna produceras. Och det är en positiv sak som Norwich onekligen kan ta med sig från samtliga sina matcher hittills under säsongen – laget har onekligen skapat målchanser. Det är naturligtvis på sitt sätt talande att supportrarna närmast vädrat missnöje med den enda poängen mot Stoke. Det har varit poäng med mersmak.

Missnöje har det varit runt Southampton också. Det oväntade uttåget innan Europa League ens hann börja på riktigt, samtidigt som Southampton hittills är endast ett av sex lag utan någon seger i Premier League den här säsongen, har gjort klart att Southampton helt säkert inte kommer kunna förvänta sig en riktigt lika bra säsong som de två senaste.

Framgång är alltid lite farligt i och med att det föder förväntningar om en fortsatt utveckling framåt. Men sådana förväntningar är inte alla gånger helt realistiska. Inget lag kan prestera på den absoluta toppen av sin förmåga hela tiden och konkurrensvillkoren och styrkeförhållanden skiftar dessutom mellan lagen.

Förväntningar kan på så vis bli betungande, vilket vi förmodligen kommer att kunna se med Southampton den här säsongen. Norwich har ännu inte hunnit till det stadiet. För dem finns naturligtvis också drömmar om fortsatt utveckling och att etablera sig i Premier League, men det är förväntningar som än så länge mer har karaktären av förhoppningar än krav.

Norwich har visat att de är bra nog att hålla sig kvar i Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jonny Evans (CB), 27 år till West Brom. Joleon Lescott är på väg till Aston Villa och med Evans så värvar Tony Pulis in en riktigt bra förstärkning, dessutom i helt rätt ålder och med dokumenterade ledaregenskaper. Regelbunden speltid borde passa Evans väldigt bra i West Brom som definitivt förstärks av värvningen. Med beröm godkänd (++++)

https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/arsenal/11831102/Arsenal-are-a-soft-touch-when-the-screw-turns-they-lack-strength-power-and-pace.html

Istället kan man vända blickarna mot White Hart Lane. Där går kvällsmatchen mellan Tottenham och Everton, två lag som man med goda skäl kan förvänta sig kommer att kriga högt upp i tabellen, på den övre halvan men förmodligen strax under den förväntade toppen.

Tottenham är på jakt efter sin första seger för säsongen. Två matcher i rad har man tappat en ledning och senast på White Hart Lane så räckte det inte ens med 2-0 mot Stoke. Laget har brustit i defensiv koncentration vid viktiga lägen och det måste ändras när man nu ställs mot om inte det bästa så åtminstone det mest formstarka anfallet hittills.

Everton har inlett säsongen starkt. Förlust senast mot Man City visserligen, men ändå en bra insats. Oavgjort i premiären mot Watford såg ut som den plump i protokollet det förmodligen var när man i andra omgången gjorde fläsksylt av Southampton.

Everton spelar med en helt ny fart i anfallsspelet och samspelet mellan Romelu Lukaku, Ross Barkley, Arouna Koné och Tom Cleverley fungerar så här långt utmärkt. Det är ett flyt i anfallsspelet som Tottenham fortfarande söker efter, och med Christian Eriksen fortfarande borta på grund av knäskada så måste Tottenham klara sig utan sin främste spelfördelare.

Tottenham jagar fortfarande offensiva spelare. Man har värvat Clinton Njie och Heung Min Son, men ingen av dem kommer att starta idag. Fortfarande pratas det om Saido Berahino från West Brom vilket antyder att ännu en anfallare i alla fall är aktuellt för klubben. West Brom verkar dock vilja kräma ut så mycket vatten som möjligt ur den stenen.

Fördelen för Tottenham är så klart att de inte är överdrivet beroende av att värva home grown-spelare, i och med att de har varit så skickliga på senare år att få fram egna produkter. Tottenham har med andra ord råd att tacka nej när klubberar kvoterar dem överpriser för engelska spelare.

Riktigt samma situation befinner sig inte Chelsea i, vilket de har fått erfara i sina försök till affärer med Everton. Everton har fått ägna en försvarlig del av sommaren åt att hålla fast i sin unge försvarsgeneral John Stones, och dragit det så långt att man vägrat sälja trots inlämnad transfer request från spelaren och ett bud om £38m från Chelsea.

John Stones kommer att spela för Everton ikväll, precis som han spelade i onsdags mot Barnsley i Ligacupen. Det är självklart inte någon lätt situation att spela i, med ett försvarsmisstag i ryggen från veckan som gick och uppretade fans som beter sig illa mot honom.

Någon av de här klubbarna måste utmana de fem klubbarna i toppen den här säsongen, annars vore det tråkigt. Kanske ger den här matchen en indikation på vilken av Tottenham eller Everton det blir. Tottenham behöver komma igång, Everton måste visa att de kan hålla igång.

:::

Det har spelats 30 ligamatcher den här säsongen. Märkligt nog har det blivit hemmavinst endast i sex av dessa matcher. Det här med hemmaplansfördel verkar ha fått sig något av en knäck.

Danny Higginbotham, den gamle försvarskämpen, har ett intressant perspektiv på hur det alltmer har blivit så i Premier League att lag eftersträvar fördelen att få spela på kontring. Något som självklart på sitt sätt gynnar bortalag som inte har samma förväntningar på sig att anfalla som hemmalag.

Ett annat sätt att se på det är kanske att en mer defensiv hållning lönar sig, då den offensiva förmågan att spela sig igenom en backlinje inte har utvecklats i samma takt som den defensiva förmågan att stänga igen sin egen backlinje och ytorna runt den.

:::

Intressant läsning om förändringsarbetet i Newcastle.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Ola Toivonen (FW), 29 år till Sunderland på lån. Läste först att Toivonen var klar för Sundsvall vilket på något sätt kändes rimligare än Sunderland. Om Sunderland genom sina värvningar ville höja sig ur nedflyttningsfajten så känns inte Toivonen som något självklart val precis, även om jag ser fram emot att han bevisar mig fel. Godkänd (++)

Heung Min Son (FW), 23 år till Tottenham. Mångsidig anfallare från Bayer Leverkusen som har varit en viktig pjäs för dem i Bundesliga och tagit dem till Champions League ett par säsonger i sträck. Tillför fart och genombrottsstyrka till ett Tottenham som är i behov av mer sådan eldkraft. Klok värvning. Med beröm godkänd (++++)

Leandro Rodriguez (ST), 22 år till Everton. Precis som Roberto Martinez aviserade så värvar Everton en anfallare, en ung sådan från Uruguay. Munkorg medföljer ej. I huvudsak en backup-värvning för framtiden kan tyckas i och med att Everton har en ganska imponerande offensiv besättning, men som sådan en bra värvning. Väl godkänd (+++)

Om höga förväntningar och spel i Europa League spelade sina spratt med Evertons prestationer under 2014-15 så är det inget som Everton behöver brottas med den här säsongen. Samtidigt så var det under jul- och vintersäsongen som Everton hade sina största problem förra säsongen, när det inte var något europeiskt cupspel.

Everton brottades förra säsongen med ett taktiskt dilemma där Roberto Martinez är väldigt fokuserad på långsamt bollinnehav, samtidigt som spelartruppen är anpassad efter ett mer direkt anfallsspel. Det där orsakade både problem och konflikt förra säsongen, men avslutningen av säsongen och inledningen på den här säsongen antyder att Martinez har hittat en fungerande kompromiss.

Hittills den här sommaren har Evertons aktivitet varit minimal. Man har plockat in Tom Cleverley och Gerard Deulofeu för billiga pengar men inte i något avseende utgör detta någon större satsning. Evertons energi så här långt har huvudsakligen gått åt att försöka hålla fast i John Stones, något som återstår att se om de kommer att lyckas med.

Bristen på ambitiös satsning kan vara oroande, inte minst när klubbar som West Ham och Newcastle förstärker. Utgångspunkten kan självklart vara att Everton anser sig ha ett bra lag i grunden, om än något ospektakulärt, vilket man också har. Filosofin kan också vara att lyfta fram unga spelare såsom Brendan Galloway, Tyias Browning och Matt Pennington.

Det kan självklart fungera. Evertons spelartrupp är i grova drag samma trupp som slutade femma första säsongen, och Everton har förstärkt med några fler spelare sedan dess. Den stora förhoppningen är självklart att unga spelare som John Stones, James McCarthy och Ross Barkley ska blomma ut och ta ett stort ledaransvar i laget.

Det är friskt vågat. Roberto Martinez pratar ändå om att förstärka Everton med ytterligare två spelare innan transferfönstret stänger. Dels söker man en back till, vilket är ett behov som garanterat dubbleras om Everton inte lyckas behålla John Stones. Dels behöver anfallet breddas. Det är också förstärkningar som kan behöva göras för att övertyga ambitiösa spelare som Stones, Barkley och Lukaku att Everton verkligen har en seriös ambition.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Howard, Tim

RB – Coleman, Seamus
CB – Stones, John
CB – Jagielka, Phil
LB – Baines, Leighton (Galloway, Brendan)

DM – Barry, Gareth (Besic, Muhamed)
CM – McCarthy, James (Gibson, Darron)

RW – Koné, Arouna (Mirallas, Kevin)
AM – Barkley, Ross (Osman, Leon)
LW – Cleverley, Tom (Pienaar, Steven)

ST – Lukaku, Romelu (Naismith, Steven)

TRANSFERS
In: Tom Cleverley (Man Utd), Gerard Deulofeu (Barcelona), David Henen (Olympiakos), Mason Holgate (Barnsley). Ut: Antolin Alcaraz (släppt), Sylvain Distin (Bournemouth), Luke Garbutt (Fulham, lån), Chris Long (Burnley).

NYCKELSPELARE: Romelu Lukaku
Märkligt underskattad spelare, men så kan det bli när en anfallare av ett eller annat skäl inte lyckas i någon av storklubbarna, vilket för fansen alltid kommer vara spelarens fel. Sant är emellertid att Lukaku har gjort tre hela säsonger i Premier League och varit väldigt bra varenda säsong, vilket är få förunnat att kunna säga. I Evertons med direkta spelsystem har han hittat sin roll väldigt bra och ger nu alla intryck av att kunna vara en riktig leading striker för Everton.

VAD TALAR FÖR EVERTON?
Everton har trots förra säsongens svårigheter fortfarande ett av ligans bästa lag på pappret. Laget är helt enkelt för starkt för att man ska kunna räkna med ännu en placering på den nedre halvan. Backlinjen innehåller både defensiv skicklighet och offensivt understöd, Evertons centrallinje är imponerande med Stones och Jagielka, Barry och McCarthy tillsammans med Barkley. Och Lukaku som anfallare är inget man rynkar på näsan åt.

VAD TALAR MOT EVERTON?
Den andra sidan av myntet med Evertons spelartrupp är att den är förhållandevis tunn och lättviktig, vilket om inte annat gör Everton känsliga för skador och avstängningar. Arouna Koné, Kevin Mirallas, Gerard Deulofeu med flera är samtliga skickliga spelare men också spelare som är förhållandevis beroende av andra spelare för att kunna prestera. Det är inte spelare som lyfter ett lag, lika lite som Steven Naismith och Aiden McGeady riktigt har kvaliteten att göra det.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan Ross Barkley bli the main man? Roberto Martinez gick i tankebanan att göra Barkley till en defensiv mittfältare förra säsongen. Men det är som offensiv mittfältare som Barkley har inlett den här säsongen sprudlande och den roll i vilken han tillför mest till Everton som lag. Kan Barkley förverkliga sin potential den här säsongen?

Kan Everton återskapa defensiven? Den andra säsongens fall med Roberto Martinez sammanföll med att lagets defensiv fallerade. Vad som under många år varit Evertons adelsmärke var inte längre någon styrka. Martinez måste förbättra denna lagdel om Everton ska stiga i tabellen, en uppgift som helt klart påverkas av John Stones mindset.

Vad vill klubbledningen? Så här långt har Evertons klubbledning, närmast sin vana trogen, varit mycket återhållsam med investeringar. Pengar från TV-avtal etc har till stor del gått in i redovisningen. Evertons framgångar beror mycket på om klubbledningen är beredda att ge Roberto Martinez nödvändigt stöd för spelarinvesteringar för att matcha klubbens konkurrenter.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#6) Stabilitet är en underskattad egenskap och Everton har trots en skakig fjolårssäsong ändå fått behålla i grund och botten den spelartrupp som charmade Premier League för två säsonger sedan. Utvecklingen av spelare som Stones, Barkley, McCarthy och Lukaku gör att laget förmodligen är starkare än så nu. För de taktiska problem som förra säsongen medförde så såg det också ut som om Everton hittade en fungerande kompromiss mot slutet av säsongen, och den här säsongen slipper Everton dessutom brottas med Europa League. (6-8)

Linhem. (#7) Everton sitter i en konstig sits. De är i en generationsväxling och de har ett par väldigt värdefulla guldklimpar som kostar eller kostat £30m. Förra säsongen var en identitetskris och denna säsongen skulle de behöva hitta sitt nya jag och utmana om europaplatser annars de bli kvar lämnade i mitten bakom alla mittenlag som shoppar europeiska toppspelare. Ofta känt att Barkley överskattas på grund av hans fysiska egenskaper och drömmål men han har inlett säsongen som en mer komplett spelare. Glad att äntligen Cleverley hamnat i ett lag som ser han som en mer offensiv spelare. (5-9)

Om själva gruppspelet kan man ha olika uppfattningar. En sådan uppfattning förs fram av Iain Macintosh som plockar fram eldkastaren för att beskriva vad han uppfattar som otyget:

“I’m not a huge fan of the Champions League group stage anyway. It’s not a competition. It’s a cash trough where the big pigs grudgingly share a bit of swill with the little piglets before forcing their snouts down hard into the swirling brown gloop and holding them there until the bubbles stop. It’s purposely designed to minimise the risk of upsets and preserve the status quo, from the extended coefficient that protects them at the start to the promise that they’ll be able to ruin the Europa League at the end should they mess up. Don’t be fooled by the new ‘champions in pot one’ tweak. How often does a minnow win a title these days? The Champions League directs the same huge revenues to the same huge clubs over and over and over again until every league in Europe is ripped asunder by the gap between the rich and the poor and the bloated one percent can stand unopposed on golden pedestals, jettisoning hot streams of contempt over the edge to soak the rest of us below.”

Något har väl det där förmildrats i och med den omgjorda seedningen där det bara är ligavinnarna från de sju högst rankade ligorna som är med i pott ett, vilket serverade en del saftiga möten den här säsongen. Gruppspelet blir i alla fall något mindre av ren transportsträcka. Personligen är jag förvisso helt för det format som Champions League nu har, helt enkelt för att jag vill se en sådan turnering snarare än den gamla och ganska gråa Europacupen, även om inget av det Macintosh faktiskt säger är felaktigt.

Jag anser bara att det är ett problem som måste lösas nationellt, om man alls menar att det är något som kan och bör lösas, genom att utforma reglerna och förutsättningarna för hur man kvalificerar sig till Champions League. Problemet vore mindre om fler klubbar hade en rimlig chans att kvalificera sig till turneringen.

:::

GRUPP B
PSV Eindhoven
Man Utd
CSKA Moskva
Wolfsburg

Lätt slemmig grupp för Man Utd. Inget av lagen i gruppen är någon egentlig mardröm men inget är heller någon promenad i parken. Det gäller att vara skärpt redan från början med match borta mot PSV och därefter hemma mot Wolfsburg; sex poäng där och en god grund är lagd. Kanske blir gruppen något lättare om Man City till sist lyckas försvaga Wolfsburg genom att värva Kevin De Bruyne. Att Memphis Depay får återvända till Philips Stadion. Man Utd är favoriter att vinna gruppen och klara favoriter att avancera, med Wolfsburg som främsta konkurrent.

Slutspel: 80%

:::

GRUPP D
Juventus
Man City
Sevilla
Borussia Mönchengladbach

Ännu en gång har Man City hamnat i vad som mest av alla grupper framstår som en dödens grupp. Ändå är det om Man Citys ambition är att sluta etta i gruppen en mer överkomlig grupp än vad man ofta stött på hittills. Till stor del är det upp till bevis för samtliga i gruppen. Juventus som måste visa att förra säsongen var mer än en lycklig omständighet men utan viktiga spelare från förra säsongen. Man City som måste visa att de kan överföra sitt spel i Premier League till den europeiska cupfotbollen. Och Sevilla som måste visa att de är mer än bara ett väldigt bra Europa League-lag. Mönchengladbachs roll i den här gruppen, i vilken Man City är knappa förhandsfavoriter, blir troligtvis inte mer än som en möjlig spoiler.

Slutspel: 70%

:::

GRUPP F
Bayern München
Arsenal
Olympiakos
Dinamo Zagreb

Det kom säkert en och annan osande svordom när Arsenal först lottades i Bayerns grupp. Men med facit i hand om de andra två lagen i gruppen så lugnade det kanske ned sig och Arsenal kanske istället kan se fram emot två riktigt intressanta matcher mot Bayern redan i gruppen. Avancemanget från gruppen känns rätt givet för Arsenal, det räcker förmodligen med att de håller koncentrationen uppe på bortaplan i Grekland och Kroatien. Det står däremot med Bayern om gruppsegern, vilket kan visa sig viktigt längre fram i turneringen. Arsenal bör kunna se möjligheterna i att hålla Bayern efter sig precis som att kunna besegra vilken som helst motståndare i slutspelet.

Slutspel: 90%

:::

GRUPP G
Chelsea
Porto
Dynamo Kiev
Maccabi Tel-Aviv

Chelsea fortsätter sin vana att skaka fram såväl enkla som intetsägande grupper i Champions League. Det finns absolut ingenting som ska kunna hindra Chelsea från att cruisa sig fram till slutspel via den här gruppen. Porto brukar kunna ställa till med saker i Champions League men de har tappat viktiga spelare i Alex Sandro, Jackson Martinez och Danilo. Gruppen är ett utmärkt tillfälle för José Mourinho att rotera sina spelare, om nu Mourinho hade trott på att rotera spelare.

Slutspel: 99%

:::

Slutsatsen ger sig självt. När krutröken har lagt sig efter gruppspelet så vore allt annat än fyra engelska lag i slutspel en besvikelse sett till vad som är att betrakta som rimliga förväntningar. Samtliga fyra engelska lag får betraktas som favoriter till avancemang.

Europa Leagues gruppspel lottas vid lunchtid under fredagen. I den lottningen finns alltså vare sig West Ham eller Southampton med, båda lagen gjorde alltså exit redan i kvalrundorna. Inget av lagen stod för några särskilt strålande bedrifter för att uttrycka det milt.

Southampton har varit engelsk fotbolls darlings under några säsonger nu, och har fått mycket beröm för långsiktighet, akademisatsning och framgångar. Men det riskerar nog bli så att den engelska kärleksaffären med Southampton riskerar få ett brutalt slut den här säsongen.

Huruvida Tottenhams och Liverpools kärleksaffär med Europa League får ett brutalt slut redan i gruppspelet återstår att se.

Mauricio Pochettinos första säsong med Tottenham bör rimligtvis betraktas som måttligt framgångsrik. En femteplats i ligan var förmodligen det bästa Tottenham kunde förvänta sig, om än inte hoppas på, man tog sig till final i Ligacupen samt gjorde ett genuint försök i Europa League. Ändå fanns det en hel del saker som Pochettino förmodligen inte var helt nöjd med.

53 insläppta mål på 38 matcher var nog främst bland dem, ett defensivt facit som bara var bättre än fyra andra lag i ligan – Leicester, Newcastle, Aston Villa och QPR. Mycket riktigt är det också backlinjen som varit högprioriterad för Tottenham under sommaren. Hela tre försvarare har inhandlats; Kevin Wimmer från Köln, Kieran Trippier hämtades från Burnley och det stora kapet var Toby Alderweireld från Atlético.

Annars har sommaren handlat mindre om att köpa spelare och betydligt mer om att sälja spelare för Tottenham, men det har man å andra sidan gjort riktigt bra. Dödkött som Etienne Capoué har sålts till Watford, Paulinho till Guangzhou, Lewis Holtby till Hamburg, Younes Kabou till Sunderland och Roberto Soldado till Villareal. Vad som händer med Erik Lamela återstår att se, att Tottenham stramar upp är hur som helst tydligt.

Men med allt fokus på defensiven och på att sälja spelare så har å andra sidan offensiven blivit ett problem. Det ser oroväckande tunt ut bakom Harry Kane som heller inte kan förväntas ha en lika succébetonad säsong den här gången, och det offensiva mittfältet riskerar lova mer än det kan hålla. Och med blott en knapp vecka kvar av transferfönstret så måste Tottenham försöka få lite mer kött på anfallsbenen.

Glädjande för alla Tottenhamsupportrar måste dock vara den stadiga införseln av unga spelare i laget, många av dem helt egna, och hur denna utveckling ser ut att ha ett så tydligt stöd och mandat hos Pochettino. Ryan Mason och Nabil Bentaleb ser ut att ha gjort sig hemma på mittfältet, Harry Kane naturligtvis, och om allt slår väl ut för Dele Alli, Tom Carroll och Alex Pritchard så ser Tottenhams offensiv helt plötsligt bättre ut.

Det är ingen hemlighet hur Mauricio Pochettino vill spela fotboll. En tät och välorganiserad defensiv som grundläggs redan högt upp i planen med ett intensivt presspel. Det gav blandade resultat första säsongen och kanske är det även den här säsongen något för tidigt att ha mer än förhoppningar om en av de där Champions League-platserna.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Lloris, Hugo (Vorm, Michel)

RB – Walker, Kyle (Trippier, Kieran)
CB – Alderweireld, Toby (Fazio, Federico)
CB – Vertonghen, Jan (Wimmer, Kevin)
LB – Davies, Ben (Rose, Danny)

DM – Dier, Eric
CM – Mason, Ryan (Bentaleb, Nabil)

RW – Lamela, Erik (Alli, Dele)
AM – Eriksen, Christian (Pritchard, Alex)
LW – Chadli, Nacer (Carroll, Tom)

ST – Kane, Harry

TRANSFERS
In: Kevin Wimmer (Köln), Kieran Trippier (Burnley), Toby Alderweireld (Atlético Madrid), Clinton N’jie (Lyon). Ut: Jordan Archer (släppt), Cristian Ceballos (släppt), Bongani Khumalo (släppt), Paulinho (Guangzhou Evergrande), Lewis Holtby (Hamburg), Etienne Capoue (Watford), Younes Kaboul (Sunderland), Benjamin Stambouli (PSG), Roberto Soldado (Villareal).

NYCKELSPELARE: Christian Eriksen
HARRY KANE!!! skriker förmodligen stora delar av den industrialiserade världen men problemet är bara att det gör motståndarna också. Vad Kane kan bidra med vet alla redan om, men ska Tottenham få ut allt detta så måste han helt enkelt ha ett understöd. Det understödet måste komma både i form av mål och i form av ett konstruktivt bollinnehav, och huvudsakligen måste det understödet komma från Eriksen.

VAD TALAR FÖR TOTTENHAM?
Vi är inne på andra säsongen av Mauricio Pochettinos ledarskap och han har nu både haft tid att prägla spelartruppen på sin spelidé samt forma spelartruppen mer efter egna önskemål. Ineffektiva spelare har i hög utsträckning rensats ut och Pochettino har skapat en backlinje i sin egen avbild. Något som faktiskt också kan tala till Tottenhams fördel den här säsongen är att förväntningarna på dem faktiskt inte är så höga den här gången, det pratas inte längre lika hysteriskt om Champions League för Tottenham – på gott och på ont.

VAD TALAR MOT TOTTENHAM?
Bristen på bredd och möjligen hög spetskvalitet i lagets offensiva regioner har redan berörts. Det är en svaghet som naturligtvis riskerar bli än mer markerad under säsongen i och med att Tottenham återigen ska spela i Europa League, även om intrycket som Pochettino har gett under sommaren är att den turneringen förmodligen kommer spela ännu mer av en andrafiol den här säsongen. Rytmen med torsdagsmatcher blir hur som helst omöjlig att komma undan under hösten.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan man förbättra hemmaspelet? Tottenham hamnade sex poäng  efter Man Utd på fjärde plats förra säsongen, och elva poäng efter Arsenal på tredje plats. Samtidigt plockade man åtta poäng färre än Arsenal på hemmaplan och elva poäng färre än Man Utd. Det säger sig själv att äter man upp denna skillnad så är mycket vunnet.

Kan Tottenham hitta alternativa spellösningar? Tottenham presterar i sina bästa stunder ett väldigt intensivt spel som är både effektivt och svårt att stå emot för motståndarna. När det fungerar. När det å andra sidan inte fungerar, vilket oundvikligen händer under en säsong, så har Tottenham haft det väldigt svårt att bryta mönstren och hitta andra vägar framåt.

Kan mittbacksparet bli Belgiens tredje bästa export? Från Belgien kommer många bra saker, främst bland dem öl och choklad. Tottenham har dock förhoppningar att konstruera ett helbelgiskt mittbackspar med Jan Vertonghen och Toby Alderweireld kan bli riktigt intressant att följa om det fungerar som det är tänkt.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#7) Tottenham är en given contender på tabellens övre halva och har potentialen att göra livet besvärligt även för klubbarna som traditionellt sett jagar Champions League-platserna. Den här säsongen tycker jag dock det ser tunt ut i Tottenham och framför allt känns det som om laget saknar den rätta energinivån. Det kan kosta dem lite extra i tabellen, allra helst som det ser ut som om inte minst de båda Liverpoolklubbarna kommer gå bättre den här säsongen än förra. (4-7)

Linhem. (#6) Harry Kane gör lite färre mål men gör klart fler assist. Övriga Tottenham behöver dock bli bättre framåt även om Chadli är supereffektiv. Dele Alli kan bidra rejält redan denna säsongen om man listar ut hans optimala position/roll. Hur länge till kan de vänta på Lamela? Försvaret kan nog inte bli sämre än ifjol men ett Spursförsvar kan heller aldrig bli alltför stabilt. Förhoppningsvis får Alex Pritchard chansen denna säsongen men på gott och ont är han ganska lik Eriksen. Lloris lär inte bli kvar länge till om man inte spelar Champions League och han fortsätter vara lysande. (4-7)

Nu ska det förvisso inte vara någon omöjlig uppgift för Southampton att vinna borta mot FC Midtjylland, men inte heller är det självklart någon enkel uppgift och väldigt mycket kommer självklart bero på exakt hur mycket Southampton verkligen vill ta sig vidare i Europa League.

Ronald Koeman är den manager i någon engelsk klubb den här säsongen som har varit tydligast med att han vill gå hela vägen i Europa League. Det vore galet att inte försöka vinna turneringen har han sagt och om man utgår från att han menar vad han säger så borde det innebära full satsning från ett europeiskt orutinerat Southampton ikväll.

Det har varit en knackig säsongsinledning för Southampton, som hittills bara har två poäng efter tre matcher. Defensiven ser svajigare ut sedan Morgan Schneiderlin, Toby Alderweireld och Nathaniel Clyne lämnat klubben, men senast mot Watford lyckades man ändå hålla nollan, även om det var på håret några gånger.

Mer oroväckande är kanske offensiven där Southampton stundtals har sett ganska fantasilösa ut. Flertalet centrala mittfältare är förmodligen mer defensivt lagda, såsom Victor Wanyama, Jordy Clasie och Steven Davies, och Southampton behöver få mer flyt i uppspelsfasen.

Man Utd led lite grann av samma problem och åkte till Brügge och såg till att få riktigt rejält flyt i sin uppspelsfas. Kanske kan Southampton använda sig av en europeisk kvalmatch för att hitta flytet i sitt spel på samma sätt. Lättare sagt än gjort naturligtvis i och med den inte oväsentliga skillnaden att Brügge behövde jaga och Midtjylland inte behöver det.

Det vore hur som helst tråkigt med ett Europa League utan Southampton. Och sett till deras laguttagning i söndags mot Watford så får jag intrycket att det tycker de själva också.

:::

Det var förvisso bara belgiskt motstånd för Wayne Rooney, men om man väntade på att det skulle lossna för honom med målskyttet så lossnade det med besked. Hattrick omedelbart och där kunde man rätt tydligt se vad det betyder för en anfallare att omges av bra löpningar och bolleveranser.

Om det innan matchen pratades om Wayne Rooneys måltorka så är det en helt annan anfallare det kommer pratas om efter matchen. Javier Hernandez hade inte en bra dag på jobbet igår. Först en parodiskt missad straff och därefter ett sumpat jätteläge. Det hann nog rinna några tankar genom huvudet på ärtan innan han slog den straffen.

:::

Lottningen av Champions Leagues gruppspel äger rum ikväll, kvart i sex. Här är de officiella potterna för tydlighetens skull:

Pott-1: Barcelona, Chelsea, Bayern, Juventus, Benfica, PSG, Zenit och PSV. Pott-2: Real Madrid, Man Utd, Arsenal, Atlético, Porto, Valencia, Leverkusen, Man City. Pott-3: Shakhtar, Sevilla, Lyon, Dynamo Kiev, Olympiakos, CSKA Moskva, Galatasaray, Roma. Pott-4: BATE Borisov, Mönchengladbach, Wolfsburg, Dinamo Zagreb, Maccabi Tel-Aviv, Gent, Malmö FF, FK Astana.

Bloggar om själva lottningen på fredag.

:::

John Stones lämnade in en transfer request till Everton men var ändå med i startelvan mot Barnsley i Ligacupen. Uppfriskande att se att det finns professionella fotbollsspelare nu för tiden som faktiskt klarar av att göra sitt jobb även när det diskuteras klubbyten.

Lysande match på Oakwell för övrigt som Everton med 5-3 efter förlängning, och sedan Barnsley haft ledningen med både 2-0 och 3-2.

Roberto Martinez efter matchen: ”We have not rejected the transfer request – yet. We will do it in the morning. Sometimes money can’t buy everything.” De berömda sista orden?

Nå. Man Utd vann matchen. Men dödade Man Utd matchen? Marouane Fellainis senare än sena 3-1-mål gav i alla fall den känslan, och gav Man Utd en betydligt mer bekväm ledning än vad de annars hade haft.

Men död? Njae. Det är väl bara att föreställa sig att Club Brügge faktiskt lyckas göra 1-0, precis som de gjorde på Old Trafford. Därefter föreställer man sig att Man Utd har lite problem med målproduktionen, vilket man har haft hela säsongen.

I det läget behöver Club Brügge bara göra ett enda mål till så är det de som går vidare. Och med hemmaplan i ryggen för Club Brügge, och med en sådan nerv i matchen, så kan det bli ett svettigt läge för Man Utd.

Men gör Man Utd mål ikväll så går de vidare. Vågar jag påstå.

:::

John Stones har alltså lämnat in en transfer request till Everton, med viljan att forcera fram en flytt till Chelsea.

Detta med en knapp vecka kvar av transferfönstret, vilket vid en första anblick ger Everton mycket lite tid att hitta en bra ersättare till rimligt pris.

Som vanligt när en spelare lämnar in en transfer request så är det han som får bära hundhuvudet. Inga supportrar i världen gillar en så tydlig markering att en spelare vill lämna deras klubb.

Men kanske finns det också anledning att fundera över Evertons roll och intressen i den här historien.

Hittills har Everton totalvägrat att ens överväga något av de bud som Chelsea har lagt, budskapet har varit att spelaren absolut inte är till salu. De måste rimligtvis ha känt till John Stones egna önskemål redan tidigare, en spelare lämnar inte in en transfer request ur tomma intet.

De borde alltså ha kunnat förutse den här situationen. Men har de till och med eftersträvat den? Ju närmare transferdeadline man kommer desto högre pris kan man kräma ur Chelsea, och en spelare som lämnar in en transfer request tappar sin lojalitetsbonus.

Det kan låta finansiellt klokt men är också ett sportsligt vågspel. Det skulle kunna vara en klubbledning som sätter kortsiktig finansiell vinning framför lagets bästa på planen.

Om nu inte Everton redan har sin ersättare utsedd och klar, så fort en John Stones-affär blir av. Alternativt så vidhåller man inställning att spelaren inte alls är till salu, trots dennes transfer request.

:::

Svettig andra omgång av Ligacupen igår kväll.

Sunderland hade 3-3 mot Exeter en bit in på andra halvlek, i en uppvisning i uselt försvarsspel, men lyckades till sist vinna med 6-3. Crystal Palace behövde förlängning för att bemästra Shrewsbury hemma.

Aston Villa låg länge pyrt till hemma mot Notts County. 2-3 långt in i matchen innan man lyckades kvittera på en generöst dömd straff. I förlängningen kunde Aston Villa avgöra och vinna med 5-3.

Luton tog Stoke hela vägen till straffar efter att ha kvitterat till 1-1 i sista minuten av ordinarie tid. Båda lagen satte sju straffar var innan Luton till sist dunkade en av sina straffar i ribban.

Tony Pulis tog hämnd på hela fotbollsengland efter helgens femmålsspektakel mot Chelsea och organiserade en själamördande 0-0-match mot Port Vale som West Brom till sist vann på straffar.

Lottningen av tredje omgången, med speldatum 22-23 september:

Middlesbrough – Wolves
Norwich – West Brom
Hull – Swansea
Leicester – West Ham

Aston Villa – Birmingham
Tottenham – Arsenal
Man Utd – Ipswich
Liverpool – Carlisle

Crystal Palace – Charlton

Reading – Barnsley eller Everton
Preston – Bournemouth
Walsall – Chelsea
MK Dons – Southampton

Birminghamderby och Norra London-derby. Några av de stora godbitarna från den omgången. Det tog väl ungefär tre sekunder innan de första kommentarerna kom från Arsenalfans om tufft spelschema och troligtvis vilade spelare.

:::

Strålande att Joe Dodoo, en av Leicesters egna produkter, gjorde hattrick mot Bury igår kväll. That ain’t a shit name!

För ett år sedan undrade man hur Southampton skulle klara av att ha blivit rensade på nästan samtliga sina bättre spelare. Calum Chambers hade sålts till Arsenal, Luke Shaw till Man Utd och trion med Rickie Lambert, Adam Lallana och Dejan Lovren hade tagit sitt pick och packat iväg till Liverpool. Mauricio Pochettino flyttade till Tottenham. Då tippade många Southampton som en nedflyttningskandidat, men Southampton och Ronald Koeman gav tvivlarna rejält på nöten.

Ett år senare och Southampton befinner sig i en liknande situation. För andra året i rad har klubben tappat sina bästa spelare. Morgan Schneiderlin såldes till Man Utd, Tottenham norpade Toby Alderweireld och Nathaniel Clyne gjorde Southamptonklanen i Liverpool sällskap. Känslan den här gången är både att Southampton nu blivit av med för dem viktigare spelare och att samma bravad som Southampton lyckades med förra säsongen kan visa sig svår att upprepa en andra gång.

Till detta kommer Europa League. Kanske ska sägas, givet att Southampton inte har skaffat sig något vinnarläge precis mot FC Midtjylland efter att bara ha fått med sig 1-1 från första mötet på hemmaplan. Men i skrivande stund är det fullt möjligt att Southampton ändå tar sig till Europa Leagues gruppspel och oavsett vad man anser om anledningar till det så är det något som har visat sig vara en belastning för engelska lag i ligaspelet.

Ronald Koeman har dock en bra spelartrupp till förfogande och med en hyfsad bredd för att hantera en lång säsong. Det hela underlättas av att Southampton fortsätter att få fram egna produkter, inför den här säsongen är det framför allt Matt Targett, Harrison Reed och Jake Hesketh som inger höga förhoppningar hos Southamptons frälse. Koeman har också visat upp en imponerande taktisk flexibilitet för att få ut mesta möjliga av sin spelartrupp, varierandes 4-3-3 och 4-2-3-1 med en offensiv 3-5-2-uppställning.

LINEUP (3-5-2)
GK – Stekelenburg, Marten (Forster, Fraser)

CB – Caulker, Steven
CB – Fonte, José
CB – Yoshida, Maya

WBR – Soares, Cedric
WBL – Targett, Matthew (Bertrand, Ryan)
DM – Wanyama, Victor
CM – Clasie, Jordy (Davis, Steven)
AM – Tadic, Dusan (Ward-Prowse, James)

FW – Pellè, Graziano (Long, Shane)
ST – Mané, Sadio (Rodriguez, Jay)

TRANSFERS
In: Juanmi (Malaga), Cedric Soares (Sporting), Maarten Stekelenburg (Fulham, lån), Cuco Martina (Twente), Jordy Clasie (Feyenoord), Steven Caulker (QPR), Oriol Romeu (Chelsea). Ut: Artur Boruc (Bournemouth), Jos Hooiveld (släppt), Cody Cropper (släppt), Omar Rowe (släppt), Jake Sinclair (släppt), Nathaniel Clyne (Liverpool), Dani Osvaldo (släppt), Morgan Schneiderlin (Man Utd), Sam Gallagher (MK Dons).

NYCKELSPELARE: Jordy Clasie
Morgan Schneiderlin var på många sätt det taktiska navet i Southamptons hela mittfältsspel. Helt centralt för säsongen kommer alltså vara hur Ronald Koeman lyckas ersätta dennes betydelse på planen, och Clasie är den spelare som till största delen har värvats för att klara den uppgiften. Kan Clasie ta steget från den holländska ligan till Premier League?

VAD TALAR FÖR SOUTHAMPTON?
Om man ska diskutera vad som talar för Southampton så måste man också vara tydlig med vad ambitionen rimligtvis är. Förra säsongens sjundeplats var en stor bedrift som blir svår på gränsen till omöjlig att överträffa. Så ganska lite talar egentligen för Southampton i det avseendet. Men när det handlar om att sluta på tabellens övre halva så talar att Southampton faktiskt har en bred spelartrupp med en hög grad av spetskompetens i lagets samtliga delar. Där har man få övermän nedanför de sex stora klubbarna.

VAD TALAR MOT SOUTHAMPTON?
Som nämns i inledningen, att Southampton för andra sommaren i rad har tappat sina bästa spelare. Det kan bli mer dyrbart för Southampton den här gången eftersom jag tror att de nu har tappat viktigare spelare. Schneiderlin, Clyne och Alderweireld var samtliga väldigt viktiga defensiva kuggar för Southampton och det är inget som något lag ersätter i en handvändning. Den här säsongens omställning kan visa sig betydligt jobbigare än förra säsongen, samtidigt som konkurrenterna har börjat läsa av Southamptons taktik.

TRE NYCKELFRÅGOR

Will the kids be alright? En stor del av Southamptons framgångar har varit baserade runt spelare från de egna leden. Men trots Koemans framgångar förra säsongen så gavs väldigt lite möjligheter till egna spelare, Ward-Prowse fick sparsamt med speltid och Reed var den ende med några starter. Tar Koeman tag i det den här säsongen?

Kan Southampton hålla i defensiven? Två insläppta mål i första omgången, tre insläppta mål i andra omgången, kanske var det inte så konstigt att Koeman gladde sig över lagets första nolla mot ett snedskjutande Watford. Defensivt har det sett oroväckande ut för Southampton som efter Chelsea visade upp ligans bästa försvar förra säsongen, men det var med Schneiderlin, Clyne och Alderweireld kvar i laget.

Hur påverkar Europa League? En viktig del av Southamptons säsong kommer vara om man lyckas balansera Europa League med ligaspelet bättre än vad tidigare engelska klubblag har lyckats göra. Det är dock en fråga som kan visa sig vara moot redan den här veckan, om Southampton inte vinner eller spelar oavgjort med minst två mål mot Midtjylland.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#8) Det blir svårt för Southampton och Ronald Koeman att upprepa förra säsongens succé. Om laget går till Europa League så kommer det med all säkerhet att tära på resultaten i ligaspelet, samt att Southampton inte har samma defensiva ryggrad att förlita sig på den här säsongen som man hade under förra säsongen. Därmed läggs en större vikt på att Southamptons anfallsspel ska producera mål framåt, vilket jag undrar om det finns tyngd nog att göra i tillräcklig utsträckning. (8-10)

Linhem. (#8) Southampton har visat att de är ytterst kapabla att ersätta nyckelspelare de förlorat. Dock undrar man om det är möjligt att göra det så här friktionsfritt för alltid och om inte Schneiderlin är den svåraste att ersätta samtidigt som José Fonte börjar bli till åren och ganska ensam i mittförsvaret. Dock har man som alltid ett gäng startklara ungdomar. Jag är barnsligt förtjust i Sadio “Super” Mané och glad att se Jay Rodriquez tillbaka. Han eller Shane Long som en extra anfallare på kanten är en underskattad taktisk variation. Kommer behöva Graziano Pellé och Dusan Tadic i bra form i längre perioder än ifjol. (6-9)

Kanske var det förra säsongens chock som fick Newcastles klubbledning och ägaren Mike Ashley att först reagera och därefter agera. Newcastle föll samman som ett rangligt korthus under vårsäsongen och har förmodligen mest sin lyckliga stjärna att tacka för att man fortfarande spelar kvar i Premier League. Newcastle var ett demoraliserat fotbollslag med en överbefordrad tränare som manager.

Steve McClaren har sitt eget bagage att släpa omkring med. Han typecastades i rollen som Englands Averell Dalton under sitt misslyckade EM-kval som förbundskapten för England. Efter en därefter bara halvt självpåtvingad landsexil återkom han till engelsk fotboll först i Nottingham Forest, under en tid lika kort som fruktlös, och sedan i Derby där den första säsongen slutar i plågsam playofftorsk mot QPR och andra säsongen slutar i ett tabellras som gör att Derby missade playoff.

Men McClaren är ingen oäven manager och hade under sin landsexil framgång i Holland med FC Twente. Någon tillfällighet är det därför helt säkert inte att Newcastle under sommaren har fyndat talanger främst i de holländska och belgiska ligorna, som borde vara tämligen välbekanta för just McClaren. Han har även en personlig koppling till nordöstra England och Newcastle, och känns som ett naturligt och långsiktigt val för Newcastle som manager.

Hans första jobb har varit att återföra struktur och disciplin till en spelartrupp som har saknat ledarskap och tillåtits att falla ur ramarna. Det måste dels handla om att rensa bort spelare som inte behövs och McClaren har redan varit tydlig med att han vill ha en kärntrupp om cirka 18-20 spelare, varken mer eller mindre. Dels har McClaren infört mer disciplin och försökt fostra en större kollektiv ansvarskänsla, bland annat genom att skicka hem spelare som kommer sent till träning.

Sakta men säkert kan vi också räkna med att McClaren kommer försöka ändra på Newcastles spel. Laget var under Alan Pardew, och ännu mer under John Carver, ett lågt liggande fotbollslag som försökte anfalla snabbt. Med McClaren kommer Newcastle istället försöka spela en hög pressfotboll, vilket vi inte minst såg mot Man Utd där de pressade och stressade motståndarna högt upp i planen på ett mycket bra sätt.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Krul, Tim

RB – Janmaat, Daryl
CB – Mbemba, Chancel (Taylor, Steven)
CB – Coloccini, Fabricio
LB – Haidara, Massadio

DM – Anita, Vurnon (Tioté, Cheikh)
CM – Colback, Jack

RW – Thauvin, Florian (Sissoko, Moussa)
AM – Wijnaldum, Giorginio (De Jong, Siem)
LW – Perez, Ayoze (Obertan, Gabriel)

ST – Mitrovic, Aleksandr (Cissé, Papiss)

TRANSFERS
In: Georginio Wijnaldum (PSV), Aleksandr Mitrovic (Anderlecht), Chancel Mbemba (Anderlecht), Ivan Toney (Northampton), Florian Thauvin (Marseille). Ut: Jonas Gutierrez (släppt), Ryan Taylor (släppt), Adam Campbell (släppt), Remie Streete (släppt), Sammy Ameobi (Cardiff, lån), Adam Armstrong (Coventry, lån), Freddy Woodman (Crawley, lån), Mehdi Abeid (Panathinaikos).

NYCKELSPELARE: Fabricio Coloccini
Ledaren och förgrundsgestalten i Newcastles backlinje. Måste helt enkelt ha både en hel och bra säsong för att Newcastle ska nå sina ambitioner. Med sina skickliga offensiva spelare kommer Newcastle att göra sina mål, men ska laget ha framgångar så måste man hålla tätt bakåt i större utsträckning. Newcastle har en tunn defensiv uppställning men det finns kvalitet där i form av Janmaat och Mbemba, och framför dem Anita och Colback. Kan Coloccini organisera detta bra så har Newcastle tagit ett stort kliv uppåt i tabellen.

VAD TALAR FÖR NEWCASTLE?
Smarta värvningar under sommaren är det första man tänker på. Wijnaldum, Mitrovic, Mbemba och Thauvin, samtliga ser väldigt lovande ut och får de ut sin potential så är det en spetsförstärkning med närmare en halv startelva som ger Newcastle en totalt sett stark spelartrupp. Offensivt borde det kunna bli riktigt intressant att se Newcastle den här säsongen.

Åsikterna är många är splittrade vad gäller Steve McClaren. Vad man dock kan säga är att han inte är någon manager som är beroende av stora pengar och stjärnor för att lyckas. Tvärtom har hans kanske största framgångar kommit med Middlesbrough, med vilka han vann Ligacupen 2004, och med FC  Twente som vann ligan 2009-10. Hans framgång genom ledarskap borde kunna passa Newcastles spretiga spelargrupp ganska bra.

VAD TALAR MOT NEWCASTLE?
Försvaret känns som det naturliga svaret. Inte för att det saknas kvalitet i Newcastles defensiva uppställning men möjligen bredd. Om skador och avstängningar börjar drabba Newcastle, vilket det har gjort i ganska omfattande utsträckning under tidigare säsonger, så finns det inte mycket kött kvar på Newcastles defensiva benstomme.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan det handla om fotboll den här säsongen? Förra säsongen, i själva verket under flera säsonger, har det handlat mindre om fotboll och mer om bråk och intriger utanför planen för Newcastle. Mike Ashley har aldrig varit populär och detta kulminerade förra säsongen. Newcastle mår knappast bra av distraktionen.

Får McClaren ordning på spelartruppen? Newcastle har understundom mindre liknat ett professionellt fotbollslag och mer en samling trotsiga fjortisar. Ett ofta citerat problem är språkbarriärerna där närmare hälften av spelarna bara pratar franska. Kan McClaren tillsammans med sin lagkapten Coloccini få ihop laget?

Hinner Newcastle förstärka försvaret? Med cirka en vecka kvar av transferfönstret finns fortfarande möjlighet för Newcastle att ytterligare bredda sitt försvar. Det kan visa sig vara mycket värt under lång och svår höstsäsong. Eller kommer Newcastle gambla på att deras nuvarande backlinje håller hela hösten?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#9) Jag tror på Newcastle den här säsongen, mycket för att jag tror att McClaren var ett klokt managerval och för att Newcastle har värvat smart och spännande den här sommaren. Det kan vara värt att komma ihåg att Newcastle låg ganska högt upp i tabellen halvvägs in på förra säsongen, innan skiten träffade fläkten under våren med ägarbesvär, supporterprotester och världens enligt sig själv bäste tränares diverse konstranden. Och Newcastle går in i den här säsongen med en bättre spelartrupp än vad man gjorde inför förra säsongen. Kan både bära och brista. (8-11)

Linhem. (#16) De flera holländska spelarna man plockat på sig lär trivas med Steve van Claaren och det som talar för McClaren i Newcastle är att de har spelare klart bättre än vad förutsättningarna tillåtit. Men McClaren är inte managern jag hade litat på i en kaosartad klubb likt Newcastle. Jag säger inte att han är ryggradslös men hans Derby föll ihop likt ett korthus under en blåslampa ifjol och Newcastle har inte heller någon imponerande defensiv stomme. Jag tror inte McClaren och mestadels ungdomliga värvningar räcker för att förbättra dem nämnvärt medan Mike Ashley är kvar. (13-18)

Det är väl en historia i sig varför inte de europiska cupdeltagarna spelar den här omgången, eller varför inte Premier League-lagen går in i den första omgången till att börja med. För Arsenal, Chelsea, Man City, Liverpool och Tottenham krockar ju knappast Ligacupen med något europeiskt cupspel i augusti. Jag antar att eftersom det krockar för de lag som kvalspelar så låter man dem hoppa in senare och då uppfattas det som fel att ge dem en fördel över lag som placerat sig högre i ligaspelet.

Men Ligacupen har varit den engelska fotbollens sladdbarn under mer eller mindre hela sin existens. Det var Alan Hardakers skapelse precis i början av 1960-talet. Det fanns åtminstone tre tankar med den. Som en maktmarkering mot FA. Ett sätt att ta tillvara den då nya tekniken med strålkastare och kunna köra kvällsmatcher mitt i veckan, ett sätt att öka intresse och klubbarnas intäkter.

Samt, sjukt nog, som en sorts konkurrensmässigt alternativ till den då hyfsat nyss skapade Europacupen.

Något alternativt Champions League är nu inte Ligacupen, och behöver så heller inte vara. Det är en turnering med en helt egen tradition och historia, och har genom åren stått för många nymodigheter inom engelsk fotboll. Ny teknik, nya regler, nya former av sponsring och marknadsföring, för att nämna blott några.

Har Ligacupen spelat ut sin roll i en modern fotbollsvärld?

Nej, jag tycker inte det. Påståendet att Ligacupen innebär ett för tufft spelprogram är sagt främst utifrån de lagens perspektiv som deltar i Champions League, och möjligen Europa League, vilket utgör sju av 92 klubbar. För dem handlar det dessutom om som allra mest sex matcher på en säsong, för klubbar som byggt upp stora spelartrupper just för att kunna hantera många matcher.

Man kan också hävda att det inte är Champions League-perspektivet som ska vara det styrande, än mindre det enda, perspektivet. För klubbarna som inte spelar europeiskt cupspel är Ligacupen en inte ringa titelchans, på samma gång som det är en bra turnering för samtliga klubbar i vilken de kan utveckla och integrera sina mest lovande unga spelare.

Men i en tid där ekonomi har blivit allt viktigare för klubbarna och där väldigt stora intäkter är kopplade både till deltagandet i Champions League och numer inte minst till deltagandet i Premier League, där varje ligaposition betyder många miljoner mer i kassakistan, så är det inte konstigt alls om Ligacupen hamnar längre ned i prioritetsordningen.

Desto viktigare då att hålla fast vid de turneringar där det inte framför allt är ekonomiska motiv som styr, utan där mer idealistiska motiv är drivande såsom möjligheten att vinna titlar och kvalificera sig för europeiskt cupspel. Man kan inte kapitulera för den förvisso på sitt sätt rationella inställningen att en fjärdeplats ska vara mer värd än en cuptitel.

Den TV-sända matchen ikväll, som alla naturligtvis kollar på och inget jäkla Champions League-trams, är Luton mot Stoke. Det klassiska League Two-laget mot det nästan lika klassiska Premier League-laget. Luton skrällde redan i första omgången hemma mot Bristol City från The Championship, och har chans att skrälla ikväll också hemma framför de fanatiska fansen på Kenilworth Road.

Efter kvällens omgång är det dags för lottning av den tredje rundan. Och i den lottningen ingår ju samtliga kvällens vinnare samt naturligtvis de återstående åtta Premier League-lagen. Så då får vi ju också veta hur en spännande cupvecka i september kommer att se ut.

Själv tycker jag att Ligacupen är ett härligt avbrott från den annars klassiska lunken med ligaspel och europeiskt cupspel. Det är avbrott som behövs om inte annat så för att ge en fräschör till det övriga. Med andra ord samma betydelse som en bra kryddsättning kan ha för en mustig gryta.

:::

OBSERVATIONER FRÅN ARSENAL 0-0 LIVERPOOL

Två fantastiska målvaktsinsatser. Kanske fotbollshistoriens mest rättvisa kryssresultat, även om det kanske skulle ha slutat 3-3 istället för 0-0.

Liverpool dominanta i första halvlek, Arsenal dominanta i andra halvlek.

Liverpools höga press i första halvlek otroligt effektiv. Arsenal helt i avsaknad av eget anfallsspel, och där ser vi betydelsen av bolltempo och bolleverans från backlinje och defensivt mittfält för anfallsspelet.

Francis Coquelin matchens lirare i Arsenal. Martin Skrtel förmodligen matchens lirare i Liverpool, Philippe Coutinho viftar på armen och vill vara med, men själv är jag sjukt imponerad av Joe Gomez.

Olivier Giroud ut och Theo Walcott in var ett “taktiskt byte” enligt Arsene Wenger. Mycket märkligt att byta in en anfallare så beroende av fart och yta som Walcott när Liverpool ligger lågt och krymper ytor; Walcott var naturligtvis osynlig.

Jag skulle säga att Alex Oxlade-Chamberlain behöver börja starta matcher.

Liverpool – 3, offsideregeln – 0.

Inledningen på säsongen har gått i olika och något oväntade hjulspår för de båda lagen. Arsenal har tvingats till en crash course i ödmjukhet sedan de först överraskande förlorat hemma mot West Ham i ligapremiären och därefter vunnit med 2-1 borta mot Crystal Palace i en match som blandade bra spelsekvenser med några riktigt håriga situationer.

Om Arsene Wenger sin vana trogen omfamnar det vackra spelet så har Liverpool hittills den här säsongen vunnit fult. Två 1-0-segrar i rad, först mot Stoke och sedan mot Bournemouth, och med allt annat än övertygande spel i ryggen. Mot Stoke krävdes en Coutinhoblixt från klar himmel och vinsten mot Bournemouth hade kunnat sluta annorlunda om offsiderouletten snurrat mindre till Liverpools fördel.

Poäng är dock poäng och Brendan Rodgers lär inte bekymra sig överdrivet mycket om hur de spelas in. Stoke och Bournemouth var det relativa lugnet före stormen i och med att Liverpool nu går in i en matchperiod där de möter Arsenal, Man Utd, Everton, Tottenham och Chelsea på kort tid. Det är alltså nu vi får veta om Liverpool verkligen har någon gas i tanken den här säsongen.

Liverpool förlorade fem av åtta möten med de fyra topplagen förra säsongen, man tog bara en poäng av sex möjliga mot just Arsenal, och i motsvarande match på Emirates förra säsongen fick man rejält med smörj, 1-4 i den match som förmodligen avrättade Liverpools förhoppningar om att kunna nå någon av Champions League-platserna den säsongen.

Precis som mot Stoke i premiären så måste nu Liverpool och Brendan Rodgers bege sig till en tuff bortamatch och visa att de har gått framåt inför den här säsongen. Arsenal kommer knappast bli någon lätt uppgift för Liverpool men är förmodligen ett bekvämare motstånd just nu än vad man var under våren förra säsongen.

Både Arsenal och Liverpool vill dominera bollinnehavet. Det är alltså på mittfältet vi kan räkna med att mycket av kampen kommer att stå. Arsenal kommer sin vana trogen att försöka kontrollera bollen samtidigt som Liverpool rimligtvis kommer att försöka kontrollera ytorna på mittfältet och inte ge Arsenal något utrymme att ta sig framåt.

Liverpools förutsättningar för att kontrollera ytorna på planen verkar större den här säsongen då deras defensiva organisation sitter betydligt bättre. Dejan Lovren har förvisso haft några ögonblick av galenskap men ser annars bättre ut i år och har tillsammans med Martin Skrtel och Nathaniel Clyne haft en stabil säsongsinledning. Bredvid dem har unge Joe Gomez imponerat.

Båda lagen har dock sina problem på mittfältet. Jordan Henderson är osäker för spel i Liverpool efter att ha dragit på sig en fotskada inför matchen mot Bournemouth. Hittills under säsongen har Brendan Rodgers valt att ställa Lucas Leiva åt sidan i en sådan utsträckning att han ryktas vara på väg att lämna klubben. Adam Lallana har hittills inte hittat fötterna den här säsongen heller och kanske gör Roberto Firmino debut från start ikväll.

Det kan bli en otrevlig bekantskap för Arsenal som brottats med problem i just den yta på mittfältet som Firmino skulle försöka utnyttja. Det har varit öppna landskap framför Arsenals backlinje både i matchen mot West Ham och i matchen mot Crystal Palace. Det straffade sig i båda matcherna och kan definitivt straffa sig mot Liverpool.

Francis Coquelin har haft det kämpigt i början av säsongen, till stor del för att han inte fått hjälp i tillräcklig utsträckning av övriga mittfältare att täcka den stora ytan framför backlinjen. Det har gjort honom stressad och placerat honom i tidsnöd och påverkat hans beslutsfattande. Vilket brukar kunna leda till röda kort.

Både Arsenal och Liverpool söker efter sin första riktigt bra match den här säsongen. Liverpool måste förmodligen hitta den om de ska komma iväg från Emirates med någon poäng i ryggsäcken och ett bra resultat för dem här ger en tydlig signal att de blir att räkna med i Champions League-fajten. Arsenal måste vinna en sådan här match för att titelpratet inför säsongen ska ses som något mer än bara ett halmstrå.

Räkna med nerver på Emirates.

Efter att ha besegrat Middlesbrough i playoff-finalen på Wembley så menade Alex Neil att Norwich behövde förstärka med kvalitet under sommaren men att han i stora drag skulle hålla fast vid den spelartrupp som tagit steget upp från The Championship. En berömvärd tanke samtidigt som det i sin tur också råkar vara mer eller mindre samma spelartrupp som åkte ur Premier League 2013-14.

De värvningar som har gjorts under sommaren kan knappast heller betraktas som särskilt upphetsande. Graham Dorrans, Youssuf Mulumbu och Robbie Brady är kompetenta spelare men inga som lyfter Norwich uppåt i tabellen. Ser vi enbart till hur laget har presterat på spelarmarknaden under sommaren så har Norwich gjort det kanske mest anonyma intrycket av alla klubbar.

”I’ve worked with some great managers, like Roy Hodgson and Roberto Di Matteo, but I’m looking forward to working with Alex Neil”, Graham Dorrans ger ett underhållande prov på både känsla för proportioner och diplomatisk känsla för att uttrycka sig. Ändå är det till stor del Alex Neil som kanske är det främsta skälet varför Norwich kan lyckas bättre den här säsongen i Premier League än för två år sedan.

Det har pratats mycket om Eddie Howe och om Garry Monk, två andra unga och färska managers i Premier League, och deras metoder har diskuterats flitigt under det senaste året. Vi vet inte alls lika mycket om hur Alex Neil arbetar men om Norwich ska vara framgångsrika den här säsongen så är det mycket på hans metoder att få det allra bästa ur sina spelare och sitt lag som det kommer att bero.

LINEUP (4-4-1-1)

RB – Whittaker, Steven
CB – Martin, Russell
CB – Bassong, Sebastien
LB – Olsson, Martin

RW – Redmond, Nathan
CM – Dorrans, Graham
DM – Mulumbu, Youssuf (Tettey, Alexander)
LW – Brady, Robbie (Howson, Johnny)

AM – Hoolahan, Wes

ST – Jerome, Cameron

TRANSFERS
In: Graham Dorrans (West Brom), Youssuf Mulumbu (West Brom), Robbie Brady (Hull), Andre Wisdom (Liverpool, lån). Ut: Cameron McGeehan (Luton), Mark Bunn (Aston Villa).

NYCKELSPELARE: Nathan Redmond
Kanske den ende spelaren i Norwich med potential för något ännu större än att spela för en klubb som Norwich. Ung, engelsk och talangfull och den spelare som framför allt inte bara kommer att kunna göra målen för Norwich, det kan exempelvis även Cameron Jerome, utan också vara med och skapa dem med sin hyfsat fria utgångspunkt från högerkanten. Måste ha en bra säsong för att Norwich ska lyckas.

VAD TALAR FÖR NORWICH?
Rent taktiskt är Norwich ett väl samspelt lag. Samma spelare har spelat tillsammans under några säsonger och med Alex Neil så har laget hittat en effektiv taktik som på ett bra sätt utnyttjar spelarnas olika styrkor. Norwich har erfarenhet i de bakre regionerna, de har kreativitet centralt, de har fart och teknik på kanterna och de har tyngd längst fram i anfallet.

Mångsidigheten i spelarmaterialet visade sig inte minst i målskyttet under förra säsongen. Norwich har flera spelare som är med och bidrar till målskyttet, utöver Cameron Jerome så bidrog också Nathan Redmond, Bradley Johnson och Gary Hooper med en hel del mål. Och kanske, vem vet, kan Ricky van Wolfswinkel äntligen börja spela lika bra som sitt namn.

VAD TALAR MOT NORWICH?
Vad Norwich emellertid inte har är särskilt mycket bredd och djup i sitt spelarmaterial bakom dessa spelare. Det gör Norwich känsliga för skador och avstängningar. Dessutom kommer den avgörande frågan för Norwich självklart vara om dessa spelare kommer att kunna prestera lika konsekvent i Premier League som de lyckades med i The Championship.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan Nathan Redmond få sitt genombrott? Redmond har varit ett namn på den engelska spelartapeten under ett antal år men har aldrig riktigt lyckats få det där tydliga genombrottet. Lovar mycket men har hittills inte lyckats få ihop det hela till ett starkt paket. Kan Redmond ändra på detta den här säsongen?

Vad hände med Norwichs Class of ’13? Det var mycket som såg ljust ut för Norwich när klubben vann FA Youth Cup 2012-13, inte minst när tränaren från ungdomslaget, Neil Adams, tog över klubben i april 2014. Men nedflyttning och uppflyttningskamp har gjort att inte en enda av dessa spelare har tagit klivet in i laget. Ett aber givet tunnheten i Norwichs spelartrupp.

Finns det något stål i Norwich? Det finns en hel del finess och finlir i Norwich men man måste undra om det finns tillräckligt med groggvirke i Norwichs defensiva centrallinje för att hävda sig i på allvar i Premier League. Risken är att Norwich kommer kunna bli dominerade både fysiskt och spelmässigt under säsongen.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#10) Tippade Norwich som tia inför ligapremiären, vilket kanske var något optimistiskt. Men man måste ju skicka någon nykomling uppåt i tabellen så då fick det bli Norwich. En anledning till det är att Norwich trots allt har en kader av spelare med Premier League-vana vilket kan vara till deras fördel, och jag tror att både Nathan Redmond och Cameron Jerome kommer ha en bra säsong. (9-12)

Linhem. (#17) Laget är samspelt efter en makalös vårsäsong men det är också samma spelare som började förra säsongen bedrövligt. Norwich har ett försvar som de egna fansen är oroliga över (som dock var statistiskt imponerande ifjol) och en orutinerad om än inspirerande manager. Välbalanserat centrerat mittfält med defensiva Tettey eller Mulumbu, löpande och målfarliga Bradley Johnson eller Johnny Howson, och fint passande Graham Dorrans eller Wes Hoolahan. Bra anfallsbredd men oklar spets. Förhoppningsvis vågar Neil spela systembrytande Nathan Redmond från start oftare snarare än ett mittfält fullt med centrala mittfältare. (15-19)

Bubblare:
Costel Pantilimon, Sunderland
Scott Dann, Crystal Palace
Simon Francis, Bournemouth
Jonjo Shelvey, Swansea
Ayoze Perez, Newcastle
Riyad Mahrez, Leicester
Bafetimbi Gomis, Swansea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Bournemouth. Ingen spelare har gjort så många bortamål under det senaste året som Callum Wilson, vilket West Ham fick erfara. Inget lag har heller gjort lika många mål det senaste året på Darren Randolph som Bournemouth, vilket West Ham också fick erfara. Vilket fantastiskt sätt för Bournemouth att ta sin allra första Premier League-seger. Att spela ut West Ham i första halvlek är starkt nog, att inte falla samman utan lyckas resa sig igen sedan West Ham kvitterat är förmodligen starkare. Det var inte en match utan defensiva bekymmer för Bournemouth, men det behöver de inte tänka på förrän tidigast imorgon.

Newcastle. Efter en premiärpoäng med mersmak mot Southampton och en olycklig insats mot Swansea så var det först Man Utd och sedan Arsenal som stod på menyn för Newcastle. Den första kvarten på Old Trafford såg det ut att kunna bli slakt men sedan hittade Newcastle positionerna och visade prov både på bra positionsspel och kampmoral. När Steve McClaren efter matchen pratar i intervjun om att de var besvikna över att inte ha fått med sig tre poäng så är det självklart en form av framåtblickande teater, att inte nöja sig med det lilla, det här var en uppmuntrande insats för Newcastle med mycket positiva signaler från spelare som Perez, Mitrovic och Thauvin.

Man City. Liverpool har fortfarande sin match kvar att spela, men Man City är i alla fall för stunden det enda laget med fulla poäng efter tre spelade omgångar, och därtill med två svåra matcher avklarade. Everton var absolut inte dåliga idag på Goodison Park, tvärtom spelade de stundtals riktigt bra, och att under sådana omständigheter lämna Liverpool med tre poäng i bagaget kan bara betraktas som ett riktigt bra dagsverke.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

West Ham. När mindre lag vinner matcher finns alltid en benägenhet att diskutera vad det större laget gjorde fel. Men även om inget ska tas ifrån Bournemouths skickliga offensiv så var det West Ham själva som var sina egna värsta fiender i den här matchen. Tre av fyra insläppta mål beror på horribla försvarsmisstag och passningsspelet var obefintligt. Slaven Bilic bytte ut Angelo Ogbonna i 36:e minuten och man kunde nästan se hur Sam Allardyce senare på kvällen satt och myste i Match Of The Day-studion.

:::

TRE PUNKTER

Black Cats. Efter två mer eller mindre katastrofala matcher på säsongen så gick i alla fall något Sunderlands väg. Swansea var genomgående det bättre laget på planen men den här gången fanns det utan tvivel kampmoral hos Dick Advocaats spelare. Att John O’Shea gjorde sin första match för säsongen i Sunderland gjorde nog sitt till. Och lyckas man hålla nere siffrorna så kan Jermain Defoe kliva fram med ett mål. Mycket viktig poäng för Sunderland och för Advocaat.

Cold Spurs. Det vill sig inte för Tottenham under inledningen av den här säsongen. Självmålsförlust i ligapremiären, onödigt tappad ledning mot Stoke och nu återigen en onödigt tappad ledning mot Leicester. Det är fem poäng som redan blåst iväg. Tottenham får inte sitt anfallsspel att flyta och om det fanns en oro att Harry Kane inte skulle följa upp förra säsongens briljans så har inte de här tre matcherna gjort den oron mindre.

Law of possession. Louis van Gaal var trotsig i intervjuerna efter matchen mot Newcastle och svarade när han fick frågan om Man Utds anfallsproblem att han inte var orolig eftersom Man Utd varit tre gånger så bra som motståndet. Vilket möjligen kan stämma om man håller sig till bollinnehavsstatistik. Men sett till riktigt bra och öppna målchanser så var man inte särskilt överlägsna Newcastle, därtill var anfallsspelet lite för plåttrigt. Det kan vara naturligt så här tidigt på säsongen men Man Utds huvudsakliga problem är inte nödvändigtvis att göra mål utan att skapa chanser att göra mål på.

:::

FÖR ÖVRIGT

Så har Pedro nu på en match gjort lika många mål den här säsongen som Man Utd som helhet har gjort på tre matcher.

Shane Long, Dusan Tadic och Jay Rodriguez satt samtliga på bänken idag för Southampton, kanske med tanke på Europa League-kvalet.

Visst måste Bastian Schweinsteiger få speltid, men om Michael Carrick hade startat matchen för Man Utd så hade de förmodligen vunnit den.

Ovant att se ett Tony Pulis-lag så defensivt labila som de varit hittills under säsongen, men idag visade man att man faktiskt kan spela anfallsfotboll.

Norwich och Watford, både nykomlingarna har det svårt med målproduktionen hittills under säsongen.

För man får ge José Mourinho en sak och det är att han verkligen vet hur han ska spela spelet. Spelet var inne i ett taskigt parti för Chelsea. Man har bara en poäng på de två första omgångarna, och fick senast rejält med smisk i prestigemötet med Man City. Lägg därtill att Chelsea fått en mängd intern byk tvättad offentligt genom bråket mellan Mourinho, Eva Carneiro och läkarteamet.

Helt enkla förutsättningar är inte det att gå in i ännu en bortamatch, mot ett defensivt inriktat West Brom med Tony Pulis som manager. En riktig måstematch för Chelsea för att få slut på problempratet och för att inte ge Man City möjlighet att öppna upp ett ännu större försprång. Det är inte tre poäng man bara ringer in.

(En lustig halvrelaterad poäng är att i samtliga Mourinhos sex senaste förlustmatcher så har motståndarmanagerns efternamn börjat på P. Idag möter man Tony Pulis och i nästa omgång Alan Pardew. Tony Pulis har dessutom gått segrande från sina två senaste möten med Chelsea och Mourinho.)

Chelsea har å andra sidan inte legat på latsidan under veckan. De rapporter som kommer om ett förestående bud runt £100m för Paul Pogba ska man kanske inte ta på större allvar än de förtjänar. Men värvningen av Baba Rahman följdes upp av det mer spektakulära köpet, eller kapningen, av Pedro från Barcelona, framför ögonen på Man Utd.

Pedro kommer självklart som spelare visa sig bli väldigt nyttig för Chelsea, så i det avseendet råder det ingen tvekan om att det var en bra värvning. Men metod och tajming på Chelseas köp av Pedro har även fått en hel del mer kortsiktigt positiva effekter för Chelsea. Spelet hade så här långt gett Chelsea citroner, men José Mourinho bestämde sig för att göra lemonad.

Chelsea var på väg att gå in i den här omgången som förlorare och med en problemstämpel i pannan. Men med värvningen av Pedro går Chelsea istället in i matchen mot West Brom med den allmänna uppfattningen i ryggen att de är veckans vinnare. Naturligtvis tvärtemot något som faktiskt har skett på planen eller i tabellen.

Det är psykologi och praktisk handling i ett och samma paket. Bli inte förvånade om det visar sig både i ett mer självförtroendepräglat Chelseaspel, i tre färska poäng och Chelseas första vinst för säsongen. Tror man att man är en vinnare så blir man också lättare vinnare. José Mourinho har under veckan spelat spelet som en riktig vinnare.

Nu är det Chelseaspelarna som måste gå ut på planen och spela som vinnare.

:::

Både Everton och Man City har inlett säsongen bra. Det kommer bli en väldigt intressant värdemätare på Goodison Park mellan båda dessa lag. Det spelar ingen roll vilka som är motståndare, inget lag åker till Goodison Park och hämtar hem tre poäng utan att göra ett riktigt bra jobb.

En kvardröjande fråga med Man Utd under inledningen av säsongen är Wayne Rooneys form. Anfallaren som är tänkt att vara Man Utds ledande front man under säsongen har ännu inte gjort något mål eller för den delen ens sett ut att vara vän med bollen. Helt oroväckande är emellertid inte det, Rooney brukar ta några matcher på sig att komma in i säsongen.

Det kan naturligtvis vara en anledning att Louis van Gaal inte verkar överdrivet stressad att jaga någon värvning. Om och när Rooney hittar formen så har laget en etablerad och fullfjädrad toppanfallare, med Javier Hernandez som uppbackning. På övriga offensiva positioner finns Memphis Depay, Ashley Young, Adnan Januzaj, Marouane Fellaini och Juan Mata. Det saknas vare sig kvalitet eller bredd.

Diskussionen om Wayne Rooney har hittills varit individuellt fokuserad. Har Rooney fortfarande de rätta egenskaperna för att lyckas? Har han börjat bli för gammal och för långsam? Vilket jag kan tycka är en rätt idiotisk diskussion om en spelare som är 29 år gammal och en säsong som är blott tre matcher gammal.

Frågeställningen om Wayne Rooney handlar för mig inte så mycket om honom som spelare. Den stora frågan är för mig inte om Rooney är bra nog som anfallare. Den stora frågan för mig är snarare om den systemfotboll som Louis van Gaal så tydligt förespråkar klarar av att maximera Wayne Rooneys bästa spelaregenskaper.

Systemfotbollen har med Louis van Gaal gjort sitt intåg på Old Trafford. Jag är inte alls övertygad om att det är rätt väg att vandra. Vad som var både unikt och speciellt med Alex Ferguson som manager var att han alltid hittade ett sätt att balansera kollektiv taktik med individuella uttryck. Spelarna var inte låsta i väldigt detaljerade roller utan hade utrymme att improvisera och hitta egna lösningar.

En jämförelse med Man Utds första tre matcher den här säsongen är som en jämförelse mellan natt och dag. Man Utds spel är till stor del initiativlöst utanför spelarnas på förhand definierade roller och positioner. Viktiga offensiva spelare som Juan Mata och Adnan Januzaj lämnar sällan sina ytor, vilket så här långt har gjort Rooney förhållandevis ensam och isolerad.

Det i princip enda tillfället mot Club Brügge när Man Utd som lag blixtrade till och fick en kollektiv energipuls var en bit in på andra halvlek när Luke Shaw vinner tillbaka bollen på mittfältet och ger sig iväg i en raid längs högerkanten, hittar Wayne Rooney som klackar tillbaka till Memphis Depay fri framför målet. Det var inte skriptat, men det var förmodligen det kollektivt bästa som hände under hela matchen.

Fördelen med ett väldigt tydligt system är att laget till slut blir väldigt välorganiserat och spelarna trygga i sina roller. Det går att kontrollera en matchbild på ett helt annat sätt. Nackdelen är så klart att det också blir betydligt mer lättläst för motståndet. Det säger sig självt att om inte Man Utds spelare vet på förhand vad de själva ska göra, eftersom spelarna improviserar, så vet inte motståndarna det heller.

Det där kan låta som fluff men är i själva verket en viktig ingrediens till Man Utds specifika kultur under Alex Ferguson att avgöra matcher sent. Spelarna var trygga med att kliva utanför sina på förhand bestämda roller och ta egna initiativ på planen. Det skapade en energi på planen, försatte motståndarna i tidsnöd och utrymmesbrist, genom ögonblick av individuell magi ges laget fler alternativ och utvägar.

För en spelare som Wayne Rooney, som under ett helt årtionde spelade, lärde sig och utvecklades med Fergusons metodik, så blir det självklart en stor omställning till en mer utpräglad systemfotboll. Det syns fortfarande i hans agerande på planen, hans löpningar och letande efter position, att han fortfarande eftersträvar friheten i sitt spel. Samtidigt som medspelarna inte riktigt vill, kan eller vågar följa med. Konsekvensen blir disharmoni.

Så den stora Wayne Rooney-formade frågan är inte för mig om han vid 29 års ålder är för gammal utan om han kan hitta sin roll och maximera sin potential inom ramen för Louis van Gaals systemfotboll, en framträdande individualist som han ändå är. Hittills har det sett minst sagt tveksamt ut, men för varje match som går av säsongen så kommer vi få ett allt tydligare svar på den frågan.

En betydligt större fråga är naturligtvis om Man Utd kan bli ens i närheten av lika framgångsrika med Louis van Gaals systemfotboll som man var med Alex Fergusons mer individuella fotboll. Jag betvivlar det. Man Utd har genom årtiondena alltid varit en klubb som omfamnat de stora individerna; Duncan Edwards, George Best, Bryan Robson, Eric Cantona, Cristiano Ronaldo med flera.

Genialiska spelare som bara kan vara genier om de tillåts arbeta utanför systemet och ovanför strukturerna. Louis van Gaals stora utmaning kommer vara att skapa en systemfotboll som inte kväver spelarnas magi, utan ger utrymme till individuella spelares uttryck och avtryck på planen. Det kräver förändring. Lyckas han så har han lagt grunden för en ny storhetstid.

”Any system was a straightjacket if you insisted on adhering to it so totally and humorlessly.” – Erica Jong

”System fails when people with ability don’t have authority and people with authority don’t have ability.” – Amit Kalantri

Den kanske tydligaste värdemätaren på det är det rent konkreta flödet av spelare till Stoke som antingen tidigare har spelat i Barcelona eller spelare som faktiskt kommer direkt från Barcelona. Om någon för fem år sedan hade skissat en sådan utveckling, när Stoke snarare var ett namn som skämtsamt användes för att ifrågasätta Barcelonas förmågor under kalla tisdagskvällar, så hade man utan några hastiga rörelser börjat leta upp tvångströjan.

Förändringen har emellertid inte påverkat resultaten i någon negativ mening, förra säsongen slutade Stoke på nionde plats vilket är klubbens bästa placering någonsin i Premier League. Många som såg Tony Pulis metoder som en nödvändighet för Stoke för att kunna etablera sig i ligan hade kanske rätt i det, men slutsatsen att Stoke därefter inte kunde vidareutveckla sina metoder var inte lika korrekt.

Även om Stoke för tillfället faktiskt är en av Premier Leagues mer intressanta klubbar tack vare den här förändringen så sker mycket av deras göranden och låtanden i anonym passningsskugga. Under den här sommaren har Stoke däremot gjort ett av de kanske bästa transferfönstren i ligan, med köp av spelare som Glen Johnson, Joselu, Philipp Wollscheid, Ibrahim Afellay, Xherdan Shaqiri och unge Moha El Ouriachi. Värvningar som ligger helt i linje med den reform som Mark Hughes har påbörjat.

Men för allt reformarbete så har Stoke fortfarande kvar en ryggrad av old school-mentalitet. Man har inte slängt på skräphögen det som gjorde Stoke bra. Ryan Shawcross i mittförsvaret och på mittfältet spelare som Charlie Adam, Jonathan Walters, Glenn Whelan, Steve Sidwell och även Stephen Ireland, som börjat hitta formen igen i Stoke. Det finns en brittisk ryggrad i Stoke som komplementerar lagets mer kreativa och kontinentala ådror.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Butland, Jack (Given, Shay)

RB – Johnson, Glen (Bardsley, Phil)
CB – Shawcross, Ryan (Cameron, Geoff)
CB – Wollscheid, Philipp (Muniesa, Marc)
LB – Pieters, Erik

DM – van Ginkel, Marco (Sidwell, Steve)
CM – Adam, Charlie (Whelan, Glenn)

RW – Walters, Jonathan (Krkic, Bojan)
AM – Afellay, Ibrahim (Joselu; Ireland, Stephen)
LW – Shaqiri, Xherdan (Arnautovic, Marko)

ST – Diouf, Mame Biram (Crouch, Peter)

TRANSFERS
In: Jakob Haugaard (Midtjylland), Philipp Wollscheid (Leverkusen), Joselu (Hannover), Marco van Ginkel (Chelsea, lån), Shay Given (Aston Villa), Glen Johnson (Liverpool), Moha El Ouriachi (Barcelona), Ibrahim Afellay (Barcelona), Xherdan Shaqiri (Inter). Ut: Thomas Sörensen (släppt), Wilson Palacios (släppt), Andy Wilkinson (släppt), Steven Nzonzi (Sevilla), Robert Huth (Leicester), Asmir Begovic (Chelsea).

NYCKELSPELARE: Jack Butland
Det finns många viktiga spelare i Stoke men målvakten är en väldigt viktig position i alla lag och inte minst för ett lag som Stoke. Klubben fattade det modiga beslutet att sälja Asmir Begovic och satsa sina spelmarker på Butland, Englands kanske mest lovande målvakt. Det är viktigt för Stoke att Butland rättfärdigar den satsningen under säsongen.

VAD TALAR FÖR STOKE?
Som med en del andra lag så är det möjligt att ifrågasätta kvaliteten och nivån på lagets anfallare, även om Mame Biram Diouf visar upp väldigt lovande tendenser, men för Stoke känns det som att det är ett mindre problem än för många andra lag. Många andra spelare kan bidra med mål, Jonathan Walters och Marko Arnautovic är båda notoriska målskyttar och till dem kan nu läggas Bojan Krkic, Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri. Även Charlie Adam och Stephen Ireland brukar kunna bidra till målskyttet.

Stoke ser också starkare ut defensivt den här säsongen. Ryan Shawcross var borta mycket på grund av skador förra säsongen och även om han inleder också den här säsongen på rehabbänken så bör Stoke kunna förvänta sig honom tillbaka. Lägg till det att Stoke har värvat Glen Johnson på högerbacken och gjort klart med Philipp Wollscheid centralt. Mark Hughes kommer inte behöva experimentera lika mycket med sin backlinje den här säsongen.

VAD TALAR MOT STOKE?
Laget har problem att skapa chanser och är det lag som i genomsnitt skapade lägst antal målchanser per match i Premier League. Stoke vinner få matcher med mer än uddamålet och mäktade bara med att göra fler än tre mål i en match en enda gång förra säsongen. Det ger Stoke små marginaler att arbeta med som kan hålla i sig men som också riskerar att gå dem emot om spelet och säsongen börjar hacka. Mark Hughes har adresserat det problemet under sommaren med fler offensiva mittfältare, men det återstår att se om det får någon konkret effekt.

TRE NYCKELFRÅGOR

Hittar nyförvärven fötterna? Ibrahim Afellay, Xherdan Shaqiri och Moha El Ouriachi. Lägg till dem Bojan Krkic som var bra förra säsongen innan han drabbades av skada i januari. Riktigt spännande värvningar men samtidigt också osäkra värvningar, både Afellay och Shaqiri exempelvis har haft sina problem i tidigare klubbar.

Håller Jack Butland måttet? Asmir Begovic var en väldigt trygg utpost i Stokes mål och även om Stoke helt säkert ser en mer långsiktig potential i Butland så är det alls inget enkelt beslut med något givet utfall att istället göra Butland till förstamålvakt. Vad Butland gör med detta förtroende kommer till stor del definiera Stokes säsong.

Kan Stoke höja sig ytterligare? Det säger något om Stokes utveckling och ambition att både Mark Hughes och laget spelare pratar om en målsättning att kvalificera sig för Europa League som realistisk, och gör det på ett helt genuint sätt glädjande nog. Laget slutade nia förra säsongen, bästa placeringen någonsin, kan Stoke verkligen konkurrera med övriga klubbar?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#11) Stoke gjorde en väldigt bra fjolårssäsong som kommer bli svår att upprepa och ännu svårare att överträffa. Stoke har förvisso gjort en bra transfersommar men även aktuella konkurrenter har förstärkt och kommer med nya ambitioner till en ny säsong. Hughes måste framför allt lyckas med att integrera sina nya spelare offensivt. Tappet av Steven Nzonzi till Sevilla tror jag kan bli tungt för Stoke, att Marco van Ginkel går in och fyller hans skor tvivlar jag på. (10-12)

Linhem. (#10) Shawcross fortsatta skadeproblem har blivit ett problem och även om Butland blir bättre är Begovic väldigt svår att ersätta. Jag är inte helt övertygad av spelet på planen och så länge man tvingas spela ett mittfält med Glenn Whelan och Charlie Adam får man svårt att hålla sig kvar på övre halvan. Behöver få ut fler mål från Mame Biram Diouf. N’Zonzi är ett stort tapp och det defensiva mittfältet verkar man ha glömt bort. Shaqiri och Afellay har väldigt hög högsta nivå och gör att det går att se Stoke utmana om en europaplats. Har fortsatt en stark hemmaplansfördel. (8-12)

Coventry är så här långt ensamma om att ha vunnit samtliga sina tre första matcher i League One. I premiären beesegrades Wigan med 2-0 och i tisdags besegrades Crewe med 3-2, båda på hemmaplan. Men det var för sex dagar sedan som den riktiga styrkemarkeringen kom, borta mot Millwall, en match som Coventry vann med 4-0.

Med i genomsnitt tre gjorda mål per match så är det en naturlig tanke att Coventry har en bra offensiv. Och det är framför allt en både offensiv och ung anfallstrio som har glänst så här långt för Coventry, och inte minst glänste den i segermatchen mot Millwall.

Fem av Coventrys mål har gjorts av Adam Armstrong, en 18-årig oerhört talangfull anfallare som är inlånad från Newcastle. Armstrong gjorde båda målen mot Wigan, gjorde två mål mot Millwall och ett mot Crewe. Hans målsinne är väl utvecklat och han ger prov på ett både snabbt och bra beslutsfattande på planen.

Så bra ser Armstrong ut att vara att han förmodligen hade kunnat göra mycket nytta för Newcastle redan den här säsongen; och han kommer garanterat visa sig nyttig för dem under kommande säsonger. Adam Armstrong ser ut att kunna bli Newcastles bäste anfallare sedan Alan Shearer.

Ändå var förmodligen Ruben Lameira bättre mot Millwall. Den 20-årige portugisiske högeryttern som under sommaren köptes från Tottenham var en ständig plåga för Millwallförsvaret med sina intelligenta löpninngar längs linjen och räder in mot straffområdet. Ingen löpning och ingen passning som Lameiras tog sig för var menlös.

Lameiras ger ett tunt och vekt intryck. Det kan vara det intrycket som har gjort hans framträdanden i engelsk fotboll begränsade. Däremot kunde vi se honom i Allsvenskan och i Åtvidaberg för några månader sedan, där han var på lån under våren. Men Tony Mowbray har sett något annat i Lameiras som nog få hade vågat ge chansen i en tuff liga som League One.

Imponerade gjorde även James Maddison, den 18-årige offensiva mittfältaren och centrala spelfördelaren, inte minst med tanke på att det många gånger var han som var måltavlan för Millwalls tuffa och stundtals brutala spel. Det är genom Maddison som Coventry utövar sitt bollinnehav och med två utsökta passningar såg han till att avgöra matchen till Coventrys fördel.

Maddison är helt och hållet en Coventryprodukt. Han har inte sin utbildning i Tottenham eller Newcastle som Lameiras och Armstrong har, utan en produkt från Coventrys egen akademi. Det gör inte Maddison mindre värdefull. Tvärtom så är det han som är den sammanhållande och viktigaste länken i Coventrys anfallstrio.

Mot Millwall var det tydligt att det var League One-försvarare som spelade mot framtida Premier League-anfallare. Adam Armstrong, Ruben Lameira och James Maddison kommer med all sannolikhet den här säsongen att bryta Coventrys 45 år långa svit utanför de sex bästa lagen. Inom en nära framtid bör vi nog räkna med att få se dem i Premier League.

Med eller utan Coventry.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Pedro (FW), 28 år till Chelsea. Bra värvning av Chelsea som behöver förstärka och bredda sina offensiva alternativ. Pedro är en lagspelare i det ordets rätta bemärkelse, mångsidig och kapabel att spela på flera positioner, och framför allt en spelare van att prestera i stora matcher. Kan visa sig väldigt värdefull. Berömlig (+++++)

Få hade för fem år sedan förutsett att Crystal Palace skulle värva Yohan Cabaye, en fransk landslagsman från PSG. Få hade över huvud taget förutsett att Crystal Palace skulle spela i Premier League. Under de två säsonger som Crystal Palace nu har spelat i Premier League så har de varit haft ett jobbigt utgångsläge och varit tippade för nedflyttning, men räddats under vårsäsongen. Den här säsongen siktar man uppåt i tabellen.

När Steve Parish, en av Crystal Palaces delägare, var på TalkSport inför säsongspremiären så uttryckte han vissa farhågor: ”We’re all a bit worried, even Alan Pardew, about all the optimism and people saying ’oh, you’ll be fine now’. That’s when you’re at your most vulnerable in football after all. When you think you’ve got everything sussed.”

Nu var det där sagt till hälften som ett sätt att kontrastera dagens så kallade problem med de högst verkliga problem som Crystal Palace brottades med för fem år sedan. Att behöva brottas med höga förväntningar kan jämförelsevis med rätta beskrivas som lyxproblem. Men i Parishs betraktelse ligger också ett korn av sanning.

Både Tony Pulis och Neil Warnock var på sina olika sätt tillfälliga lösningar. I Alan Pardew har Crystal Palace hittat en långsiktig lösning och en manager som har en egen historia i och med klubben. Men att Pardew är respekterad inte bara inom klubben och bland supportrarna är tydligt när man ser att Crystal Palace lyckas värva en spelare som Yohan Cabaye, som tidigare haft Pardew som manager i Newcastle.

Crystal Palace gör ändå klokast i att inte gapa över för mycket den här säsongen. De har två säsonger i rad tvingats slåss för att ta sig bort från nedflyttningsstriden. Att förvänta sig att de omgående ska börja konkurrera om europeiska cupplatser är inte helt realistiskt, konkurrensen är stenhård om dessa platser.

LINEUP (4-5-1)
GK – McCarthy, Alex

RB – Ward, Joel
CB – Dann, Scott
CB – Delaney, Damien
LB – Souare, Papa

DM – McArthur, James
CM – Puncheon, Jason
CM – Cabaye, Yohan
RW – Bolasie, Yannick
LW – Zaha, Wilfried

ST – Wickham, Connor

TRANSFERS
In: Yohan Cabaye (PSG), Patrick Bamford (Chelsea, lån), Alex McCarthy (QPR), Connor Wickham (Sunderland), Bakary Sako (Wolves). Ut: Lewis Price (släppt), Owen Gargan (släppt), Peter Ramage (släppt), Stephen Dobbie (släppt), Jerome Thomas (släppt).

NYCKELSPELARE: Yohan Cabaye
Sommarens stora profilvärvning för Crystal Palace och en av de större transferbomberna i Premier League under sommaren. Att Cabaye var på väg tillbaka till England var möjligt men få såg nog Crystal Palace som dennes nya klubbadress. Bidrar med viktig kreativitet och öppnande passningsspel på Crystal Palaces offensiva mittfält, en aspekt som till stor del saknades under förra säsongen.

VAD TALAR FÖR CRYSTAL PALACE?
Vad som framför allt talar till Crystal Palaces fördel är att de inför den här säsongen har haft maximal stabilitet både på managerposten och i spelartruppen. De har inte den här gången behövt brottas med en avhoppad manager dagen innan ligapremiären. De har dessutom lyckats behålla samtliga av sina framgångsrika spelare från förra säsongen och istället kunna arbeta med att förstärka truppen istället för att som exempelvis Southampton ha blivit mer eller mindre uppköpta två säsonger i rad.

Defensivt är Crystal Palace väldigt välorganiserade, med Scott Dann och Damien Delaney som ett starkt och samspelt mittbackspar. Framför dem har Mile Jedinak och Joe Ledley härjat på defensivt mittfält, men med James McArthur har Crystal Palace nu ytterligare ett alternativ. Men Crystal Palaces stora styrka har varit lagets två snabba och kreativa kanter, där Yannick Bolasie och Wilfried Zaha har ställt till stora problem för motståndarna.

VAD TALAR MOT CRYSTAL PALACE?
Anfallet är akilleshälen i Crystal Palaces lagbygge. Det som framför allt kommer att förhindra Crystal Palace från att nå de högre tabellpositionerna är att det saknas genuin kvalitet på anfallsposten. Det lids inte brist på anfallare, där finns Connor Wickham, Patrick Bamford, Glenn Murray, Dwight Gayle och Marouane Chamakh, men ingen av dessa spelare känns redo att bära anfallsbördan i ett lag för den övre halvan och producera mål i tillräcklig utsträckning.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan Crystal Palace bli bättre på hemmaplan? Med Alan Pardew vann Crystal Palace tolv matcher förra säsongen, men bara fyra av dem på hemmaplan. Ett bevis på att Crystal Palace fungerar bäst som ett kontrande fotbollslag vilket de ges mindre utrymme för hemma. Med Cabaye hoppas man bli bättre på att också låsa upp motståndarförsvar, nödvändigt om man vill titta uppåt i tabellen.

Kan någon anfallare slå igenom? Det går knappast att förvänta sig att någon av Crystal Palaces anfallare ska producera särskilt många mål, men om någon av dem verkligen kan ta klivet fram, exempelvis om Connor Wickham infriar någon av sin potential, så vore det en stor bonus för Crystal Palaces förhoppningar under säsongen.

Klarar man omställningen centralt? En av Crystal Palaces viktiga komponenter för framgång har varit lagets defensiva mittfält med Mile Jedinak och Joe Ledley. Nu verkar Jedinak vara på väg att lämna klubben och Pardew försöker hitta en mer offensiv balans på centralt mittfält. Men lämnar det backlinjen alltför utsatt?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#12) Förväntningarna är skyhöga på Crystal Palace efter förra vårens stora framgångar, det faktum att man har lyckats behålla samtliga sina bästa spelare samt värva en spelare av Yohan Cabayes kaliber. Men att lyckas över en hel säsong är en annan sak än att ha framgång under en vårsäsong, och de höga förväntningarna riskerar bli ett ok runt Crystal Palaces axlar, allra helst som motståndarna nu är förvarnade. (9-13)

Linhem. (#11) Jag får erkänna att jag är en av de som svepts med i Palace-hypen. Mitt ömma hjärta vill placera dem klart högre. De har så otroligt många spelare jag gillar att de kan komma undan med att sätta Mile Jedinak och Yannick Bolasie på bänken. Cabaye kan vara säsongens värvning, Bakary Sako ger dem ytterligare ett mångsidigt anfallsalternativ, och jag hoppas Pardew är en av oss som såg Wickham i Ipswich, för han kan bli en lysande spelare med bättre självförtroende och avslut. Trots detta är jag lite orolig över Pardews skicklighet som manager, deras mittbacksuppsättning, och ifall de har tillräckligt med pålitliga målskyttar. (7-11)

Det är ju inte första gången som Chelsea under José Mourinhos kontroll hittar på något sådant. Ett exempel på ett sådant förfarande var så klart när man kapade Willian som mer eller mindre redan hade hunnit dra på sig en Tottenhamtröja. Det här med att värva spelare specifikt som konkurrenterna har ställt in sig på är ju annars ett klassiskt italienskt fenomen.

Hittills under sommaren har ju Chelsea varit rätt passiva. Men alarmklockorna började ringa på Etihad i söndags och det var ingen tillfällighet att pratet om värvningar blev betydligt mer explicit direkt därefter från Chelseas sida. Att Petr Cech lämnade Chelsea för Arsenal kan säkert också ha fått Mourinho mer benägen att visa vad som är upp och vad som är ned.

Pedro är självklart en väldigt bra värvning för vilken som helst engelsk klubb, en utpräglad lagspelare som kan spela på flera olika offensiva positioner och som därtill har för vana att prestera i stora matcher. Inte minst med Chelseas tunna anfallslinje blir Pedro en klar förstärkning, kanske till och med i större utsträckning än vad som varit fallet i Man Utd.

I vilken utsträckning det faktiskt var en näsbränna för Man Utd är oklart. Att Man Utd är ovilliga att höja sitt bud med några miljoner för att matcha Pedros klausul antyder inte något jätteintresse. Men då Pedro definitivt hade varit en förstärkning också för Man Utd så kan man utan omsvep fundera på vad orsakerna till detta är.

En version som cirkulerade under gårdagen var att Louis van Gaal var skeptisk till Pedro, huvudsakligen för att han inte ansåg honom vara snabb nog. Det låter inte helt troligt, Pedro har knappast blivit långsammare under augusti och varför alls ge sig in i dialog med en spelare man inte vill ha? Det kan kanske ha varit ett av Ed Woodwards projekt men rimligtvis måste han ha fått vissa signaler från van Gaal.

En annan teori är att Louis van Gaal har reviderat sitt behov av att värva någon ny spelare för att han hellre satsar på de egna ungdomarna. Även den teorin är tveksam då Man Utd inte har fler ungdomar nu än vad man hade för en månad sedan, även om Adnan Januzaj har överraskat positivt inledningsvis. Och anfallet förblir tunt hos Man Utd även med ungdomar.

En tredje teori, som jag fastnar mest vid, är att det har funnits en tveksamhet kring vad Pedro själv vill. Det har aldrig känts helt säkert att Pedro inte helst ville vara kvar i Barcelona, eller att Man Utd var dit han helst ville om han ändå bestämde sig för att lämna klubben. Att värvningen har dragit ut på tiden har förstärkt denna känsla.

I det avseendet kan det ändå ha kommit ut något positivt från Man Utds debacle med Angel Di Maria. Där fick man ganska brutalt leva med nackdelarna av att värva en spelare som inte helst av allt ville spela för Man Utd. Efter att ha spenderat närmare £60m på Di Maria med ett sådant resultat, så kan nog van Gaal ha varit rejält skeptisk om han inte ansåg sig få de rätta signalerna från Pedro.

Kan Louis van Gaal själv vara en anledning till Pedros eventuella ovilja att gå till Man Utd? Det spekuleras i alla fall i att van Gaals konflikt med Victor Valdes ska ha fått Pedro tveksam. Och när det verkar som om José Mourinho personligen ska ha pratat med Pedro om en flytt till Chelsea så ska det ha varit tungan på vågen. I så fall ett tillfälle då Louis van Gaals egodrivna tuffhet biter både honom själv och Man Utd i rumpan.

Om Man Utd och Louis van Gaal valde att dra sig ur en affär med Pedro så kan det så klart betyda att de har någon annan affär på gång. Det återstår i och för sig att se. Även en sådan situation känns emellertid onödig då Man Utd har drällt bort värdefull tid under sommaren och med två veckor kvar av fönstret kommer att behöva brottas med ovilliga säljare eller köpa till överpriser.

Ett i grund och botten väl genomfört transferfönster av Man Utd avslutas i så fall på ett onödigt taffligt sätt, som till viss del påminner om den parodi vi fick bevittna för två år sedan. Chelsea har å andra sidan gjort lite av ett kap till sin offensiv och allra minst uppgraderat sitt eget transferfönster från intetsägande till intressant.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Florian Thauvin (RW), 22 år till Newcastle. Talangfull fransk högerytter som Newcastle har bevakat under en längre tid. Utgör ytterligare en nödvändig offensiv förstärkning för Newcastle som börjar få en intressant om en ganska oprövad anfallslinje. Väl godkänd (+++)

Beslutet att säga upp bekantskapen med Sam Allardyce hade många skäl. Helt sant är att Allardyces relation både med styrelsen och med supportrarna hade varit ett infekterat sår i flera år. Men West Ham ville också titta framåt, försöka hitta en återgång till en mer positiv fotboll och till klubbens viktiga tradiioner som att ge unga spelare chansen.

Det är svårt att göra sig av med känslan att vad West Ham mer precist har gjort är att ha ersatt en säker mittenplacering med en osäker placering på den övre halvan som om saker går fel likaväl kan resultera i en bottenplacering. Man visste vad man fick med Allardyce, på gott och på ont. West Hams ägare och klubbledning kom fram till att var mest på ont, och det går inte att vara alltför kritisk mot den inställningen.

Slaven Bilic är definitivt mer av en social och politisk varelse än Allardyce. Ett av hans första beslut var att befordra en förhållandevis omeriterad Julian Dicks till tränarstaben. Dicks är en av West Hams klubbikoner så det var ett populärt beslut hos fansen. Bilic visar i övrigt upp liknande tendenser som exempelvis Brendan Rodgers i att han gärna anstränger sig för att säga de rätta sakerna som fansen vill höra.

Något som garanterat kommer göra både supportrar och klubbledning lyckliga är att Bilic ser ut att ge West Hams många unga och lovande spelare chansen i betydligt större utsträckning än tidigare. England häpnade över Reece Oxford i ligapremiären och det finns fler än Oxford som väntar i kulisserna. The West Ham Way vädrar morgonluft med Slaven Bilic.

I det avseendet var det extra olyckligt att West Ham gjorde ett fiaskobetonat kvalspel till Europa League. Det hade definitivt gett West Hams unga spelare fler chanser till speltid om West Ham samtidigt hade spelat Europa League, även om Bilic säkert inte kommer vara blyg att vid möjlighet slänga in dessa spelare också i ligaspelet.

Med Slaven Bilic på sidlinjen kommer känslor och passion att prägla West Ham på ett helt annat sätt än tidigare. Det är dock livsviktigt för West Ham att hålla sig kvar i Premier League, med flytten till en ny arena inför nästa säsong i förgrunden. Givet att Bilic inte nödvändigtvis var klubbledningens första val så kan det betyda att Bilic sitter osäkert om West Ham befinner sig alltför långt ned i tabellen en bit in på säsongen.

LINEUP (4-4-2)
GK – Adrián

RB – Jenkinson, Carl
CB – Reid, Winston (Collins, James)
CB – Tomkins, James (Ogbonna, Angelo)
LB – Cresswell, Aaron

DM – Obiang, Pedro (Oxford, Reece)
CM – Noble, Mark (Jarvis, Matt)
CM – Kouyate, Cheikhou
AM – Payet, Dimitri

FW – Valencia, Enner (Carroll, Andy)
ST – Sakho, Diafra (Zarate, Mauro)

TRANSFERS
In: Darren Randolph (Birmingham), Pedro Obiang (Sampdoria), Dimitri Payet (Marseille), Angelo Ogbonna (Juventus), Carl Jenkinson (Arsenal, lån), Manuel Lanzini (Al-Jazira, lån), George Dobson (Arsenal). Ut: Stewart Downing (Middlesbrough), Dan Potts (Luton), Carlton Cole (släppt), Guy Demel (släppt), Jussi Jääskeläinen (släppt), Nene (släppt).

NYCKELSPELARE: Dimitri Payet
Ett av West Hams stora problem under Sam Allardyces ledarskap var avsaknaden av kreativitet på det centrala mittfältet. Payet å andra sidan var den offensiva mittfältare som skapade flest chanser av samtliga spelare i någon av Europas fem stora ligor. Det känns som ett äktenskap skapat i himlen och Payet har visat redan i de första två ligamatcherna vilken betydelse han kan få för West Ham.

VAD TALAR FÖR WEST HAM?
Man hittar inte många positiva ord om Sam Allardyce om man frågar runt bland West Hams supportrar. Men man kan inte ta ifrån honom att med Allardyce så har West Ham också fått en mycket stabil grund att stå på, med ett starkt försvar och ett stabilt mittfält. Med den grunden har West Ham under sommaren kunna spetsa och öka kvaliteten stegvis istället för att göra väldiga förändringar.

VAD TALAR MOT WEST HAM?
Anfallet. Försvar och mittfält ser starkt ut i West Ham men det finns klara frågetecken kring anfallet, inte minst sedan Enner Valencia gått och skadat sig för lång tid i Europa League-kvalet, även om det verkar handla om tre månaders snarare än sex månaders frånvaro. Andy Carroll är snart tillbaka igen men är notoriskt opålitlig och även om Mauro Zarate har inlett säsongen bra så är han en spelare som riskerar försvinna på planen. Då faller mycket tyngd på Diafra Sakho.

TRE NYCKELFRÅGOR

Håller Slaven Bilic i Premier League? Det är svårt att inte få känslan av att det är lite att bära eller brista med Bilic, antingen eller. Antingen succé eller så blir det fiasko, svårt med mellanlägen. Det är en speciell atmosfär i Premier League, kraven är höga och bevakningen stenhård. Entusiasm är inte alltid något som bara är till en managers fördel.

Kan de unga spelarna ta chansen? West Ham har en uppsjö av unga talanger i de egna leden; Reece Oxford, Reece Burke, Lewis Page, Diego Poyet, Josh Cullen, Martin Samuelson, Elliott Lee med flera. De kommer knappast höja West Ham till höjderna den här säsongen men om de spelar in sig i laget under säsongen så är det en väldigt stark plattform för kommande säsonger.

Vad händer med Andy Carroll? Så ofta och så länge som Carroll har befunnit sig på skadebänken så är det nästan att betrakta som en ny värvning när Carroll beräknas vara frisk om någon månad. Carroll ska inte underskattas som anfallare och han ger onekligen Bilic ytterligare ett alternativ i den i West Ham svagaste lagdelen.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#13) West Ham har stora förväntningar och förhoppningar på sig inför den här säsongen, men också stora krav att hålla sig kvar i Premier League inför kommande säsongs arenaflytt. Har värvat flera spelare under sommaren men det är inte självklart att de hittar fötterna i Premier League. West Ham framstår som mer labila under Slaven Bilic och riskerar vara mycket ojämna under säsongen, vilket visat sig både i ligainledningen och i Europa League-kvalet. West Ham har en lång väg att vandra. (12-16)

Linhem. (#12) Slaven Bilic är en mångspråkig kroatisk rockstjärna med juristexamen och socialistiska övertygelser. Vilket är tillräckligt för en bra litterär karaktär och Bilic är vid sidan om dessutom en manager med viss kredibilitet. Att han vågat spela 16-åriga Reece Oxford bådar gott för övriga lovande ungdomar. Tror Ogbonna är en lysande värvning och även om jag gillar Zarate och Lanzini tror jag inte de har någon längre hållbarhet i Premier League. Kouyate är fantastisk var han än placeras och Dimitri Payet kan lyfta anfallarna till en ny nivå. Sakho kan göra 20 mål om han håller sig fredlig på och utanför plan. (10-14)

Det kan finnas kommersiella skäl bakom dessa initiativ. Men mest sannolikt har det hela mest med att göra att de engelska klubbarna vill kontrollera sin egen bevakning. Genom att enbart arbeta med sina egna mediapartners så anser man sig kunna kontrollera storyn och endast kommunicera med press och media som är institutionellt benägna att ha en positiv och lojal grundinställning till klubben.

Exempelvis Newcastle har ju fått utstå hård granskning från traditionella media de senaste åren. Det sätt som ägare och klubbledning har drivit klubben har fått utstå massiv kritik av såväl principiell som pragmatisk karaktär. Kanske är det en naturlig instinkt för Newcastles klubbledning att försöka begränsa dessa medias insyn i klubbens verksamhet.

Visst finns det cynism och sensationalism inom den självständiga och traditionella pressen. Man söker väldigt gärna problem och konflikt. Och visst kan man ha synpunkter på den kunskapsgrund som journalister står på inte minst i ekonomiska frågor när de ska granska de engelska klubbarna. Men svaret är knappast att stänga dem ute.

Premier League är världens största och rikaste liga. Den är det tack vare en otroligt omfattande mediabevakning, inte trots bevakningen. Bevakningen må ibland vara besvärande för klubbarnas ägare och ledningar, men det håller ett intresse och ett engagemang vid liv som kommer hela ligan tillgodo. Men det vore fel att beskriva det som ett nödvändigt ont, bevakningen granskar också sådant som behöver granskas, kommenterar och kritiserar, och bidrar till den engelska fotbollens utveckling och integritet.

Den är inte ett nödvändigt ont utan ett nödvändigt gott.

Klubbarna och dess supportrar kommer aldrig ha exakt samma uppfattning som media och klubbens omgivning om exakt vad som är nyanserat, sakligt och korrekt. Det ligger i sakens natur. Och nog ligger det en sorts trygghet i att bara lyssna till de med samma åsikter som dom själva, men kan ifrågasätta det intellektuella värdet i en sådan rapportering.

Ett aktuellt exempel på hur det kan se ut när klubbarna själva får välja är ju matchrapporten på Chelseas hemsida från helgens match mot Man City, en stilstudie i partisk verklighetsbeskrivning. Huruvida den är skriven av en supporter eller av en anställd som skriver vad han vet att José Mourinho vill höra så att han inte får sparken är svårt att svara på.

Som ren underhållning kanske det där kan passera. Något man kan skratta åt men knappast skratta med. Men något säger mig att det finns de som faktiskt läser en sådan där rapport på allvar. Värdet av en sådan rapport för någon som helst form av förståelse för eller kunskap om matchen ifråga är dock obefintligt och man undrar hur någon alls vill läsa den.

Det där är så klart ett extremt exempel på en rent klubbstyrd kommunikation men det är trots allt i den riktningen som engelska klubbar rör sig när de börjar utesluta vissa media men godkänna andra media som skriver mer i enlighet med gällande partilinje. Det vore en djupt beklaglig utveckling som snarare stjälper än hjälper samtal och diskussion om fotbollen, i stort såväl som smått.

Det är i mina ögon ett klassiskt exempel på hur engelska klubbar i någon slags kortsynthet är på god väg att såga av den gren på vilken de själva sitter.

:::

Man Utd vann matchen men man lyckades inte döda den. Så var jag på väg att sammanfatta gårdagens match mot Club Brügge. Det vankades ett inte ofarligt returmöte i Brügge när ställningen bara var 2-1 till Man Utd, som hade mycket boll och kontrollerade matchbilden, men var märkvärdigt obestämda i sitt eget anfallsspel.

Marouane Fellainis 3-1-mål i matchens absoluta slutsekunder innebär dock en rejäl förskjutning i den matchekvationen. Om mötet med Club Brügge inte riktigt är att betrakta som dött så befinner sig matchen i alla fall i koma, och Man Utd bör kunna navigera returmötet förhållandevis bekvämt.

:::

Den skotska ligan är inte riktigt vad den en gång har varit, om den nu någonsin har varit det. Celtic tror jag har drabbats hårdare än vad man inser av att Rangers tvångsdegraderades. Den lilla inhemska konkurrens som faktiskt fanns försvann.

Om Malmö lyckas hålla sina huvuden kalla på ett kokande Celtic Park så borde de kunna få med sig ett spelbart resultat hem till Malmö. Den typ av fotboll som Celtic huvudsakligen spelar har väl svenska fotbollsspelare lärt sig redan med modersmjölken, så rent spelmässigt borde inget överraska.

Men stämningen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Alessandro Diamanti (AM), 32 år till Watford på lån. Det var väntat att Watford skulle försöka hitta ännu en offensiv mittfältare som kan spela både centralt och på en av kanterna. Skicklig och kreativ spelare som haft en brokig karriär och en halvlyckad tidigare sejour i West Ham. Kan göra bra insatser i Watford. Godkänd (++)

Nicolas Otamendi (CB), 27 år till Man City. Utan tvekan den bäste mittbacken i La Liga förra säsongen och den kanske främsta anledningen bakom Valencias framsteg. Backlinjen har varit den lagdel där Man City huvudsakligen har saknat riktig världsklass och med Otamendi gör de bästa möjliga val för att fylla den luckan. Berömlig (+++++)

Det där är självklart inte någon helt lätt situation. Som Garry Monk själv sa efter bortasegern mot Arsenal i slutet av förra säsongen: ”I’m ambitious, the players are ambitious, the club’s ambitious and the fans are ambitious. For sure, I’m going to push the players to take a step forward again. That is my sole aim for next season. But realistically it will be extremely hard to top what we’ve done this season, in terms of points, where we are in the league and how we’ve done it, and I think people need to understand and realise that.”

Det har länge varit en del av Swanseas DNA att ha en underhållande och attraktiv spelstil. Men i själva verket är Swansea med Monk som manager ett av ligans kanske mest defensivt orienterade lag. Det var ingen tillfällighet att Arsene Wenger muttrade efter ovan nämnd förlust att Swansea ”vägrade att spela fotboll”. Lika lite som det är någon tillfällighet att Lukasz Fabianski höll nollan 13 gånger under säsongen, endast Joe Hart höll fler nollor.

En sådan taktik fungerar egentligen bara om det samtidigt finns individuell kvalitet hos de offensiva spelarna, som klarar av att producera chanser och mål utan någon överdriven kollektiv backup. Och Garry Monk har gjort ett riktigt bra jobb med att skapa en offensiv besättning med både hög kvalitet och hög konkurrens. Nathan Dyer och Wayne Routledge finns kvar i truppen men har kompletterats med Andre Ayew och Jefferson Montero, Eder har värvats som komplement till Bafetimbi Gomis.

Är det något Monk förtjänar beröm för så är det att han har visat upp en väldigt god fingertoppskänsla när det kommer till att rekrytera och avyttra spelare till och från klubben. Michel Vorm fick gå och istället tog man in Lukasz Fabianski, Gylfi Sigurdsson värvades, Federico Fernandes i mittförsvaret. Skickliga spelare som passar väldigt bra in i Swanseas system.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Fabianski, Lukasz

RB – Naughton, Kyle
CB – Fernandez, Federico
CB – Williams, Ashley
LB – Taylor, Neil

DM – Cork, Jack
CM – Shelvey, Jonjo

RW – Ayew, Andre
AM – Sigurdsson, Gylfi
LW – Montero, Jefferson

ST – Gomis, Bafetimbi

TRANSFERS
In: Andre Ayew (Marseille), Franck Tabanou (St Etienne), Kristoffer Nordfeldt (Heerenveen), Eder (Braga), Ollie McBurnie (Bradford). Ut: Alan Tate (släppt), David Cornell (släppt), Jazz Richards (Fulham).

NYCKELSPELARE: Jonjo Shelvey
Fick sig en rejäl skrapa av Garry Monk när denne runt jul förra säsongen beskrev Shelvey som lat och att han var tvungen att skärpa sig. Har tränat mycket på egen hand under försäsongen och är en spelare som visat i inledningen av säsongen att han kan bli en väldigt konstruktiv spelare som navet i Swanseas omställningsspel från försvar till anfall.

VAD TALAR FÖR SWANSEA?
Swansea har en mycket stark lagorganisation på planen, är defensivt väldigt samspelade och besitter hög kvalitet i varenda lagdel, utan någon egentlig svaghet i någon av dessa delar. Federico Fernandez och Ashley Williams är ett av ligans bättre mittförsvar, Jack Cork och Jonjo Shelvey ett dynamiskt centralpar och Andre Ayew och Jefferson Montero utgör farliga hot längs båda kanterna.

VAD TALAR MOT SWANSEA?
Förväntningarna kan bli jobbiga att hantera för Swansea under säsongen. Som Garry Monk själv har påpekat så är det egentligen inte realistiskt för Swansea att hoppas på en bättre placering än åtta, och samtidigt så är konkurrensen stenhård mellan många olika lag om platserna på den övre halvan. Om Swansea halkar efter under säsongen så kan det bli lite pyspunka i lagets motivation.

Swansea hanterade Wilfried Bonys flytt förhållandevis bra. Lite tveksam är jag ändå till att Swansea har tillräckligt med eldkraft och alternativ på anfallspositionen. Bafetimbi Gomis är en skicklig anfallare men samtidigt inte den mest dominanta anfallaren man kan tänka sig. Alternativet Eder känns också osäkert.

TRE NYCKELFRÅGOR

Orkar Bafetimbi Gomis med 20 mål? Om ett lag som Swansea ska höja sig i tabellen måste de göra mål. Det finns flera spelare i Swansea som kan göra mål men det måste komma mål från anfallaren. Är Gomis verkligen en 20 ligamål per säsong-anfallare?

Är Jefferson Montero ligans nästa stjärna? Monteros prestationer i de inledande ligamatcherna har fått två alls inte oävna högerbackar att uppsöka psykiatrisk vård. Montero är i sina bästa stunder mer eller mindre ospelbar och han har potentialen att bli ligans nästa stora stjärna om han kan upprätthålla och utveckla den potentialen.

Är Lukasz Fabianski the real deal? Fabianski avslutade sin Arsenalkarriär som i bästa fall bänknötare. Många ställde sig undrande när Swansea värvade honom på fri transfer men få ifrågasatte beslutet efter förra säsongen. Det är som sagt skillnad på att vara målvakt i Arsenal och bakom andra försvarslinjer, kan Fabianski hålla samma nivå den här säsongen?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#14) De två inledande omgångarna har kanske fått mig att justera upp Swanseas möjligheter men jag får hålla fast vid det ligatips jag gjorde innan premiäromgången. Swansea hör till ett koppel av starka mittenlag i Premier League som samtliga kan sluta strax ovanför tabellens mittenstreck, men den här säsongen tror jag inte allt kommer att gå Swanseas väg på samma sätt som var fallet förra säsongen. Kan dock gå långt i cupspelet. (12-15)

Linhem. (#9) Det är en komplimang till Swansea när jag tycker att de har blivit nästan tråkigt pålitliga. De har ett stabilt lag, gör bra värvningar, och som alltid många gånger tidigare lyckades man ersätta en högre profilerad manager med ett ungt managerämne. De har gott om bredd på mittfältet och fortsatt ett av ligans bästa kantspel (Movin’ on up med Jefferson Montero) samtidigt som ett par ungdomar, särskilt Jay Fulton och Matt Grimes (grym i Exeter ifjol), är redo för speltid. Jag är inte övertygad av Gomis eller Eder men Andre Ayew och ett målfarligt mittfält stärker övertygelsen. (7-10)

Det pratas ofta om nackdelarna med att behöva kvalspela. Den kanske främsta nackdelen som brukar nämnas är att de tunga värvningarna inte vill komma till klubben innan kvalet är avklarat, så de inte riskerar skriva på för en klubb som inte spelar i Champions League. Givet att Man Utd inte haft några problem att värva Morgan Schneiderlin, Bastian Schweinsteiger, Matteo Darmián med flera sedan tidigare så var det i själva verket kanske inte någon större nackdel.

Den stora nackdelen är väl just det där med att inte kunna vinna i augusti men väl kunna förlora i augusti. Säsongen är i sitt absoluta inledningsskede vilket gör att spelet och prestationerna brukar vara rostiga. Inte minst har vi kunnat se det i Man Utds spel i de två inledande ligamatcherna, tämligen torftiga 1-0-vinster mot Tottenham respektive Aston Villa.

Det må vara så väl i ligaspelet där tre poäng är tre poäng oavsett om man vinner med ett mål eller med fem mål. Men i ett cupspel av Champions League-karaktär så finns det en överhängande risk med att spela med så små marginaler om det ger motståndarna känslan av att fortfarande vara kvar i matchen. Man Utd kan i den här matchen inte bara göra ett mål och sedan bevaka, de bör försöka döda matchen redan på Old Trafford.

Man Utd är naturligtvis stora favoriter mot Club Brügge, förmodligen var det den bästa lottningen de kunde få. Det är geografiskt i närheten, det är ett lag från en mindre liga och det är ett förhållandevis orutinerat lag i europeiska sammanhang. Men Club Brügge ska sannerligen heller inte underskattas, de tog sig trots allt hela vägen till kvartsfinal i förra säsongens Europa League.

Galatasaray och Rotor Volgograd, Man Utd har knappast haft någon större framgång i europeiskt kvalspel förut. Och visst har Man Utd som favoriter drabbats av chockartade förluster förut som eliminerat dem från Champions League, vem minns exempelvis inte Basel för snart fyra år sedan? Senast man spelade kvalspel till Champions League var å andra sidan mot LKS Lodz säsongen 1998-99.

Och det slutade ju rätt bra. Om man inte är Samuel Kuffour.

Europeiska cupnätter på Old Trafford brukar kunna vara magiska. Nu kanske inte ett kvalspel kommer att locka fram den allra mest elektriska atmosfären men förhoppningsvis kan den här matchen fungera som en defibrillator på Man Utd säsong, ge den en rejäl elchock så att spelet kommer igång för fullt igen efter sommaren.

Den belgiska fotbollens kanske slugaste klubbtränare kommer försöka sätta stopp för det. Michael Preud’homme var framgångsrik redan i Standard Liége för fem-sex år sedan, var på väg att vinna ligan med Club Brügge för första gången på tio år men föll på målsnöret, vann istället den belgiska cupen vilket var klubbens första titel sedan 2007, och man tog sig alltså till kvartsfinal i Europa League.

Nu ska han försöka ta Club Brügge till gruppspelet i Champions League för första gången sedan 2005. Exakt tio år sedan. I vägen står Man Utd och Louis van Gaal.

Club Brügge brottas dock med skador på viktiga spelare. Framför allt kommer de sakna sina båda offensiva mittfältare Lior Refaelov och José Izqueirdo som tillsammans producerade närmare 40 mål förra säsongen. Men Man Utd måste fortfarande akta sig för andra spelare, inte minst de centrala mittfältarna Victor Vazquez och Ruud Vormer.

Ledargestalter är viktiga i sådana här matcher. Club Brügge har en riktig ledarfigur och klubbikon i Timmy Simons, den 39-årige defensive mittfältaren som missade endast en enda av Club Brügges massiva 63 matcher förra säsognen. Simons debuterade för Club Brügge redan 2000 och spelade där i fem år innan han prövade lyckan utomlands. Han återvände 2013 till klubben i sitt hjärta.

Man Utd har haft sådana där spelare, säckavis av dem. Chelsea och Man City har dem definitivt. Arsenal och Liverpool mer tveksamt. Men har Man Utd fortfarande den där spelartypen, som är så betydelsefull för alla typer av mästarlag? Det är mer tveksamt. Där finns de som vill eller kan tänkas axla den ledarrollen, men det räcker inte att bara prata utan det måste också göras.

Man Utd kan förmodligen vinna mot Club Brügge även utan den typen av ledarinsatser. Sådan bör kvalitetsskillnaden vara. Men Man Utd ska inte förvänta sig några större framgångar vare sig i England eller i Europa utan dessa spelare och utan sådana insatser.

Normalt sett skulle man ta detta lagbygge som utgångspunkt och försöka analysera lagets styrkor, svagheter, nyckelspelare, möjliga uppställningar och så vidare. Men det är mer eller mindre meningslöst med Watford som har genomgått en extrem makeover sedan slutet på förra säsongen, med både en ny manager och en mängd nya spelare.

När Watfords klubbledning, under direktiv från ägarfamiljen Pozzo, inventerade sin spelartrupp så drog de slutsatsen att egentligen endast två spelare var bra nog att betraktas som givna startspelare i Watford, målvakten Heurelho Gomes och anfallaren Troy Deeney. Ett antal övriga spelare finns kvar i truppen men till övriga platser har Watford värvat en mängd nya spelare.

Vi ser också en stor skillnad på managerposten där Slavisa Jokanovic som förde Watford upp i Premier League landade på fel sida av en kontraktsdispyt och således fick lämna klubben. Istället anställdes den mycket meriterade Quique Sanchez Flores, med erfarenhet både från Valencia och Atlético Madrid, som klubbens nye manager.

Det här är tredje gången som Watford befinner sig i Premier League, senast var säsongen 2006-07. Båda de två tidigare gångerna slutade med att Watford avslutade säsongen sist i tabellen. Chanserna ser bättre ut den här gången. En sak som skiljer Watford både från Bournemouth och Norwich är att deras framgång inte är lika tätt kopplad till en enda manager, såsom Eddie Howe eller Alex Neil. Istället har Watfords framgång kommit med fyra managers på en enda säsong.

Det var det gamla Watford. Quique Sanchez Flores är Watfords femte manager på bara lite drygt ett år och vad vi ser nu är i många avseenden ett helt nytt Watford. Det återstår att se om det nya Watford kan bli lika framgångsrikt som det gamla Watford.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Gomes, Heurelho

RB – Nyom, Allan
CB – Prödl, Sebastian
CB – Cathcart, Craig (Britos, Miguel)
LB – Holebas, José

DM – Capoue, Etienne (Layun, Miguel)
DM – Behrami, Valon

RW – Anya, Ikechi
AM – Berghuis, Steven
LW – Jurado, Juan Manuel

ST – Deeney Troy (Vydra, Matej)

TRANSFERS
In: Sebastian Prödl (Werder Bremen), Giedrius Arlauskis (Steaua Bukarest), José Holebas (Roma), Matej Vydra (Udinese), Etienne Capoue (Tottenham), Valon Behrami (Hamburg), Allan Nyom (Granada), Miguel Britos (Napoli), José Manuel Jurado (Spartak Moskva), Steven Berghuis (AZ Alkmaar), Nathan Ake (Chelsea, lån). Ut: Jonathan Bond (Reading), Lewis McGugan (Sheffield Wednesday), Diego Fabbrini (Middlesbrough, lån), Uche Ikpeazu (Port Vale, lån), Juanfran (Deportivo, lån).

NYCKELSPELARE: Valon Behrami
På pappret den mest profilstarka värvningen som Watford har gjort under sommaren. Kommer bli en väldigt viktig kugge på Watfords defensiva mittfält samtidigt som det är genom Behrami som mycket av bollerövring och därefter spel framåt i planen ska komma. Rutinerad spelare som måste visa ledarskap på planen.

VAD TALAR FÖR WATFORD?
Watford är inte en klubb som saknar resurser. De har visat sig villiga att betala höga löner för att få önskade spelare till klubben, vilket visat sig inte minst med Steven Berghuis. Den italienska ägarfamiljen Pozzo har flera klubbar i sitt stall, utöver Watford också Udinese och Granada, men det är Watford som från och med den här säsongen är den mest prioriterade av dessa tre klubbar. Klubben satsar för att stanna i Premier League.

Watford har ett väl fungerande anfallsspel och med flera spelare i laget som är vana inte bara vid att göra mål utan också att göra många mål. Troy Deeney, Matej Vydra och Odion Oghalo gjorde samtliga en bra bit över tio mål förra säsongen och under sommaren har Watfords mittfält förstärkts så att dessa spelare kan räkna med att få väl så många chanser.

VAD TALAR MOT WATFORD?
Watford är en klubb som normalt sett saknat tålamod. Omständigheterna ljuger en aning men det är självklart heller ingen tillfällighet att Watford byter manager smått otroliga fyra gånger på en säsong. Inte minst med de resurser som Watford har spenderat på laget så är risken överhängande att Quique Sanchez Flores sitter väldigt löst om Watford en bit in på säsongen befinner sig under strecket.

TRE NYCKELFRÅGOR

Lyckas Watford spela ihop laget i tid? Med över tio genomförda värvningar och troligtvis fler på gång, mer eller mindre en hel startelva utbytt i grunden och ett smått helvetiskt spelschema under julsäsongen så är det viktigt att Watford lyckas plocka poäng under hösten. Stort jobb för Flores att snabbt integrera spelartruppen.

Kan Quique Sanchez Flores lyckas lika bra i Premier League? En av den spanska ligans mest spännande tränare under det senaste årtiondet. Har visat sig skicklig både med stora klubbar som med mindre klubbar. Han tog Getafe till 13:e plats i La Liga, kan han göra något liknande med Watford?

Will the goals keep a-flowin’? Watford öste in mål i The Championship förra säsongen vilket till stor del låg bakom lagets uppflyttning. Defensiven kommer spela större roll i Premier League men det vore en väldigt värdefull marginal att ha om Watford kan fortsätta producera framåt i en i alla fall liknande utsträckning.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#15) Ett väldigt svårtippat lag sett till att det är så mycket som är nytt med Watford sedan förra säsongen. Men man ska heller inte bortse från att det också är mycket som är bättre. Watford har värvat både kvantitet och kvalitet och i Quique Sanchez Flores tror jag de har hittat ett riktigt bra managernamn. Detta är Watfords tredje sejour i Premier League och kanske blir det tredje gången gillt som de lyckas hålla sig kvar. (14-18)

Linhem. (#15) Watford är visserligen väldigt vana vid managerbyten och nya spelare men det är nämnvärt att det bara har varit riktigt framgångsrikt i en hel säsong tidigare (2012-13) och ungefär en halv säsong ifjol. Sanchez-Flores är dock en bra manager och deras värvningar ser imponerande ut. Att de bara spelar med en anfallare när de har tre som gjorde drygt 20 mål ifjol är ett angenämnt lyxproblem för en nykomling. Liknande har de en cornucopia av duktiga mittbackar men det tror jag kan bli mer av ett problem. Valon Behrami och Etienne Capoue ger dem defensiv mittfältskvalitet man saknade ifjol. (12-18)

På sex år har Bournemouth tagit sig från League Twos källarvåning till den engelska fotbollens vindsvåning – Premier League. Det är en osannolik resa på så kort tid, en verklighet som till och med överträffar dikten. Inte ens sagans Åshöjdens BK lyckades ju faktiskt med konststycket att ta sig hela vägen upp i Allsvenskan.

Det måste ha malt i bakhuvudet hos spelare och ledare i Bournemouth under slutet av förra säsongen och under sommaren – att kommande motståndare skulle bli storheter som Arsenal, Man Utd, Chelsea och Liverpool. Den mest påtagliga konsekvensen av klubbens och spelarnas långa resa. Kanske är det Shanklys skylt som ikväll slutligen hamrar hem den poängen innan Bournemouth springer ut på Anfields gröna gräsmatta.

This Is Anfield.

Det där är annars en likhet mellan Liverpool och Bournemouth. Eller snarare något där det moderna Bournemouth kan ha funnit inspiration i Liverpools traditioner. Tron på ordets och budskapets betydelse för att motivera och inspirera. Det var en metod som Bill Shankly använde sig av frekvent och en metod som Eddie Howe arbetar med i Bournemouth.

Väggarna på Bournemouths träningsanläggning är pyntade med olika citat och tänkesätt. Där trängs franska fotbollsspelare, amerikanska politiker och idrottsmän med olika klokheter. Idén är enkel. Att få spelarna att tänka på nya sätt och framför allt få dem att tänka på att hur de tänker faktiskt påverkar hur de presterar. Moderna varianter av Shanklys enkla budskap.

Det lär behövas ikväll. Kommer Bournemouths spelare verkligen kunna hålla huvudet kallt och tankarna fria när de vandrar ut under Anfields flodljus och över 45,000 energitankade Liverpoolsupportrar laddade för hemmapremiär en vardagskväll, med Skys TV-kameror oförlåtande riktade mot precis allt som rör sig på planen?!

Bournemouths egen hemmapremiär följde klichéns alla mallar för en nykomling. Inför en entusiastisk hemmapublik skapade man många chanser, misslyckades med att göra mål på dem för att mot slutet av matchen släppa in förlustmålet på en fast situation. Ineffektivt framåt och något naivt bakåt, skillnader i kvalitetskrav i Premier League jämfört med The Championship.

Med premiärnerverna avklarade, och med match på bortaplan och med förväntningarna lägre ställda, så kanske Bournemouth kan spela friare den här gången. De har ett offensivt spel som kommer att kunna ge dem chanser på Anfield, men som Eddie Howe också själv säger så är det viktigt att spelarna också tar dessa chanser:

”If we’re good enough to cut them open then we’re going to need to be very clinical. There can be no hesitation, we have to have a total belief in what we’re doing and when the moment comes we have to take it. If the players don’t believe they can score then we might as well not bother going because that’s the key thing.”

Eddie Howe verkar gilla sina Liverpooltraditioner. Redan tidigare under veckan beskrev han Brendan Rodgers som en av sina förebilder. Och uttalandet ovan påminner ju på sitt sätt om ett annat bevingat uttryck från en gammal Liverpoolikon, Bob Paisley: ”If you’re in the penalty area and don’t know what to do with the ball, put it in the net and we’ll discuss the options later.”

Det funkar inte att tvivla och tveka i kvällens match. Är Bournemouth distinkta och bestämda i sitt spel så kan de tvärtom så tvivel i Liverpoolspelarnas huvuden. I deras hemmapremiär är det de som förväntas vinna, mot en nykomling i Premier League, och Bournemouth har ikväll chansen att vända klichéns alla mallar till sin fördel.

En vinst eller till och med ett oavgjort resultat skulle ingjuta självförtroende hos lagets spelare mer förmodligen än vilket som helst bevingat uttryck. Och inte minst ingjuta respekt hos övriga motståndare i Premier League.

Eddie Howe ger intryck av att ha sugit upp mycket från just Liverpools traditioner. Sådant som Bill Shankly fäste vikt vid har Howe snappat upp och översatt i dagens tankefigurer. På många sätt är Eddie Howes Bournemouths motsvarighet till just Shankly och dennes betydelse för Liverpool – arkitekten som lyfte upp en hel klubb och skapade den i sin egen avbild.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Baba Rahman (LB), 21 år till Chelsea. Jodå, Chelsea kan nog behöva fylla ut på ytterbackspositionerna. Felipe Luis blev inte långvarig på Stamford Bridge och med Rahman på ingång till vänsterbacken så ges José Mourinho fler alternativ också till högerbacken, tack vare Azpilicuetas mångsidighet. Bra trupptänk. Väl godkänd (+++)

Bubblare:
Jack Butland, Stoke
Eliaquim Mangala, Man City
Steven Whittaker, Norwich
Eric Dier, Tottenham
Juan Mata, Man Utd
Ross Barkley, Everton
Sergio Agüero, Man City

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man City. Var helt fantastiska i första halvlek och hade kunnat leda med 1-0 efter 15 sekunder och med 3-0 efter 15 minuter. Hunger, fart och intensitet, en fantastisk spelfördelare i David Silva och en fantastisk anfallare i Sergio Agüero, det var feststämning på ett förstorat Etihad. Bara några ytterst få engelska lag har lyckats behandla Chelsea på ett liknande sätt de senaste tio åren. Det blev blekare i andra halvlek men det var ändå en mäktig kraftmarkering.

Everton. Det fanns tvivel efter premiäromgången och bortamatchen mot Southampton var en på förhand svår match. Tvivlen skingrades dock efter en väldigt väl genomförd match där Everton visade prov både på bra försvarsspel och snabba omställningar. Romelu Lukaku och Ross Barkley är två spelare som har hittat både formen och sina roller på planen under säsongsinledningen.

Leicester. Claudio Ranieris framgångsvåg fortsätter. Vinsten hemma mot Sunderland gick kanske att förutse men att vinna borta mot West Ham är en ännu starkare bedrift. Riyad Mahrez och Shinji Okazaki fortsätter att imponera för Leicester och Marc Albrighton har redan gjort lika många assists som han mäktade med på hela förra säsongen.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. I matchprogrammet inför matchen mot Norwich uttalade sig Dick Advocaat att Sunderlandspelarnas styrka inte var att ”spela” fotboll. Söker man efter tillvarons guldkant så kan man i alla fall säga att spelarna verkar lyssna på Advocaat. Någon offensiv fanns knappt att prata om och defensivt så tilläts Norwich vid upprepade tillfällen kortpassa sig ända fram till målområdet. Vad händer först, att Advocaat avgår eller att han får sparken?!

:::

TRE PUNKTER

Hammer Time. Det är kanske på det här sättet det kommer vara under säsongen, en pendling mellan att ena veckan vinna borta mot Arsenal och andra veckan förlora hemma mot Leicester. Räkna med ett och annat enastående resultat från West Ham men även ett och annat enastående bottennapp.

Saints and sinners. Det är något speciellt med holländska managers och deras minspel som gör att de ofta ser ut som att de alltid skulle kunna göra det bättre än spelarna själva. När det gäller Ronald Koeman så finns det i och för sig skäl att tro att han skulle ha gjort det bättre än Southamptons försvar. Bara Chelsea var defensivt bättre än Southampton förra säsongen, det ser betydligt sämre ut hittills den här säsongen.

British Sterling. Om man plockar fram storplånboken och gör en hostile takeover på en brittisk stortalang från en annan engelsk storklubb så kommer den spelaren befinna sig på planen, come hell or high water. Men det här var en match i vilken Raheem Sterling borde ha blivit utbytt i ett långt tidigare skede av andra halvlek. Framför allt passningsspelet var svagt på gränsen till bedrövligt, både i riktning och viktning, något som dels stannade upp flera Man City-anfall och dels gav Chelsea flera bra lägen att kvittera.

:::

José Mourinho i intervjuer efter matchen:

”You are punished by players’ mistakes – we were the best team for 45 minutes.”

John Terry had no injury, I’m the one who gave him a chance at Chelsea.”

Konstiga och tvetydiga uttalanden. Det var första gången någonsin som José Mourinho bytte ut John Terry i en tävlingsmatch.

:::

FÖR ÖVRIGT

Börjar det bli rätt tröttsamt att höra att unga, friska och professionella fotbollsspelare inte orkar med att spela ett U21-gruppspel i juni utan att vara trött i augusti.

Vänsterspringaren Jefferson Montero i Swansea kan visa sig bli den här säsongens riktigt stora genombrott och en blivande världsspelare.

Den tredje säsongen har hittills ofrånkomligen betytt slutet för José Mourinho, ett omen för vad som komma skall?

Vincent Kompany är tillbaka som ledargestalt i Man Citys backlinje, och det är förmodligen viktigare än vilken som helst värvning för dem.

Det är en frustrerande frågeställning. Om en klubb som vinner The Championship och därmed genom uppflyttning faktiskt kvalificerar sig för Premier League inte är att betrakta som ett Premier League-lag, vilka är i så fall det? Sitter det folk i en kommitté för god smak och bestämmer vilka lag som är Premier League-lag och inte?!

Det kommer självklart bli en otroligt tuff säsong för Bournemouth. Det är ett lag som genom sin status som underdog omedelbart väcker sympati och förhoppningar om att de ska hålla sig kvar, på samma sätt som före dem Burnley, Blackpool och Swansea bland andra. Men av historien lär vi oss att förhoppningar inte är tillräckligt för att hålla sig kvar i Premier League.

Men Bournemouth är mer än bara förhoppningar. De visade förra säsongen i The Championship att det är ett lag med en uttänkt och väl genomarbetad offensiv spelidé vilken hjälpte dem att göra flest mål i hela ligan. Där finns något att falla tillbaka på spelmässigt även när resultaten inte går med dem, vilket de oundvikligen kommer göra betydligt mer sällan den här säsongen jämfört med förra.

Farhågan med den här säsongen är att Bournemouth inte alls kommer få utdelning på sin offensiv i samma utsträckning, och att de i mötet med en betydligt mer högkvalitativ offensiv i Premier League kommer släppa in ett större antal mål och framför allt enkla mål. Bournemouth har taktiskt och tekniskt kunnande för att hålla sig kvar, men avgörande blir om de besitter de mentala egenskaperna för att klara av säsongen.

Eddie Howe har pratat om att vara lojal med den spelartrupp som tog upp Bournemouth i Premier League. Vi har sett flera andra misslyckade exempel på klubbar som bytt ut stora delar av sin spelartrupp och ställt upp med nästan helt nya lag. Inledningsvis ser Howe ut att stå fast vid sitt ord men med tiotalet genomförda värvningar så har Bournemouth onekligen inte legat på latsidan under sommaren.

LINEUP (4-2-3-1)
GK – Boruc, Artur

RB – Francis, Simon
CB – Elphick, Tommy
CB – Cook, Steve (Distin, Sylvain)
LB – Mings, Tyrone

DM – Gosling, Dan (Arter, Harry)
CM – Surman, Andrew

RW – Ritchie, Matt
AM – Kermorgant, Yann (Wilson, Callum)
LW – Atsu, Christian

ST – King, Joshua (Gradel, Max)

TRANSFERS
In: Artur Boruc (Southampton), Adam Federici (Reading), Joshua King (Blackburn), Christian Atsu (Chelsea, lån), Tyrone Mings (Ipswich), Sylvain Distin (Everton), Max Gradel (St Etienne), Lee Tomlin (Middlesbrough), Filippo Costa (Chievo, lån). Ut: Ian Harte (fri), Josh McQuoid (fri), Darryl Flavahan (fri), Mohamed Coulibaly (fri), Joe Partington (fri) Miles Addison (fri), Ryan Fraser (Ipswich, lån), Brett Pitman (Ipswich), Jayden Stockley (Portsmouth, lån).

NYCKELSPELARE: Matt Ritchie
Var en betydelsefull spelare för Bournemouth i The Championship och det kommer vara otroligt betydelsefullt för Bournemouth att Ritchie kan ta sitt spel upp också till nästa nivå. Kantspelet är en nödvändig dimension för att Bournemouths offensiv ska fungera och Ritchie är en helt central pjäs i detta schackspel. Ritchie kan både skapa målchanser likaväl som avsluta dessa chanser.

VAD TALAR FÖR BOURNEMOUTH?
Att laget faktiskt har en egen offensiv spelidé. Det finns ett antal lag i botten av Premier League som huvudsakligen ställer upp enbart för att begränsa och försvara. Det leder till någon extra poäng här och där men gör dem också förhållandevis sårbara. Bournemouths spel har potentialen att plocka hem tre poäng i ett svep och inte minst på bortaplan, där motståndet kan vara något mindre vaksamt, tror jag att Bournemouth kan knipa en och annan överraskande poäng den här säsongen.

Självförtroendet måste också vara högt i Bournemouth samtidigt som det knappast är så att klubben har något att förlora. Laget kan spela i glädje även om förlusterna börjar radas upp eftersom de allra flesta förväntar sig att Bournemouth ändå ska åka ur. I bakhuvudet finns naturligtvis också vetskapen om att Bournemouths och Eddie Howes metoder så här långt har varit väldigt framgångsrika. Vad som har fungerat förut kan naturligtvis fungera igen.

VAD TALAR MOT BOURNEMOUTH?
Det är inte första gången vi ser ett anfallsglatt, bollvinnande och bolltrillande lag komma upp från The Championship och charma Premier League, men tidigare gånger har det helt enkelt inte gått så bra till sist, även om resultaten gick deras väg inledningsvis. Det som framför allt brukar brista är defensiven och även om Bournemouth hade förra säsongens näst bästa defensiva facit i The Championship så är det rätt stor skillnad på att kontrollera Jordan Rhodes och att kontrollera Sergio Agüero eller Diego Costa.

Bournemouth saknar också i väldigt hög utsträckning erfarenhet från Premier League, något som skiljer dem inte minst från Norwich. Detta trots att man alltså värvat närmare tio spelare hittills under sommaren. Bristen på erfarenhet hittar vi på planen men också vid sidan av planen. Trots sina framgångar så kan det vara värt att komma ihåg att också Eddie Howe tar sina första stapplande steg på den här nivån.

TRE NYCKELFRÅGOR

Håller Bournemouths centrallinje? Tommy Elphick, Steven Cook, Andrew Surman, Dan Gosling… Något namn ringer någon klocka men det är sannerligen inte någon etablerad och välkänd centrallinje som Bournemouth har att ställa upp med. Där finns i nuläget inte heller mycket att ersätta med. Finns kvalitet och erfarenhet i tillräcklig utsträckning?

Kan Bournemouth slå hål på Premier League-försvaren? Flest mål i The Championship förra säsongen men nu ställs Bournemouth mot försvarsspel av en helt annan kaliber. Givet den tveksamma rutinen i Bournemouths försvar så är kraven höga på lagets offensiva spelare att de ska fortsätta leverera. Orkar de med den beställningen?

Räcker Eddie Howe till? Jag kan inte föreställa mig oavsett vad som sker med Bournemouth under säsongen att Howe skulle riskera att få sparken, men jag kan inte riktigt säga med säkerhet om det beror på att jag inte vill föreställa mig det. Märkligare saker har inträffat och det kan gå både som det gjorde för QPR och som för Southampton.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#16) Så länge man är nykomling så är man huvudsaklig kandidat för nedflyttning. Så låter schablonen när Premier League ska tippas och det finns flera rationella skäl för varför detta kan tänkas stämma ganska väl in på Bournemouth. Men jag vill tro att deras offensiva spelidé tillsammans med deras åtminstone inspelade defensiv kan spela hem tillräckligt mycket poäng för att de ska hålla sig kvar. Bournemouth har förstärkt laget men utan att i grunden förändra det som ändå var lagets styrkor förra säsongen. (16-20)

Linhem. (#13) Bournemouth har överträffat mina och alla andras förväntningar under Eddie Howe men Premier League är dit drömmar kommer för att dö och kanske är det glasstaket för många av de tidigare League Two-spelarna i Bournemouth. De har dock en föregångare i framför allt Swansea och de flesta av deras värvningar stärker ett redan starkt och sammansvetsat lag. Mittbacken Steve Cook är en grym målskytt. Harry Arter tog ett jättekliv ifjol och behöver friskna till snart för innermittfältets skull då Dan Gosling bara kan spela i Ligacupen. Kan behöva en mer utpräglad offensiv mittfältare bakom Callum Wilson. (11-16)

Oavsett vad Mourinhos motiv faktiskt var så har utbrottet däremot bara lett till att fokus har ökat på den press som han själv och det egna laget faktiskt befinner sig i. Så oavsett vad man anser om det principiella i Mourinhos bredsida på sina egna medarbetare så var det knappast något som ens var praktiskt särskilt genomtänkt.

I eftermiddag drabbar alltså Man City och Chelsea samman på Etihad, två av titelfavoriterna inför säsongen och två lag som hade helt olika ligapremiärer, Chelsea en stapplande poäng mot Swansea och Man City dominanta borta mot West Brom. Kanske ligger det här toppmötet lite för tidigt på säsongen för att verkligen kännas så avgörande som det annars hade kunnat vara.

Men kanske ändå. Förutsättningen för den här matchen är att Man City om de vinner hemma mot Chelsea faktiskt öppnar upp ett försprång om fem poäng redan efter två omgångar. Det är kanske tidigt på säsongen men det är ändå ett försprång som man inte bara snyter näsan åt. Det påverker om inte annat de psykologiska förutsättningarna för säsongen framöver.

Det är med andra ord kanske inte så konstigt att José Mourinho faktiskt känner sig lite pressad. Förlust i Community Shield mot Arsene Wenger som han aldrig tidigare förlorat mot, poängtapp i ligapremiären på hemmaplan och nu väntar alltså ett toppmöte på bortaplan mot Man City. Till saken hör så klart att José Mourinho inte alls är lika bra i underläge som han är i överläge.

Sedan Mourinho lämnade Porto och kom till Chelsea och Premier League 2004 så har han genomfört tio ligasäsonger i sin helhet. Sex av dessa säsonger har han stått som ligamästare i slutet av säsongen, och vid fyra tillfällen har han slutat antingen tvåa eller trea med sina respektive lag. Gemensamt för samtliga hans ligavinster är att hans lag tidigt på säsongen har arbetat upp ett starkt försprång och därefter förvaltat detta försprång maximalt.

Mourinho har emellertid aldrig vunnit en ligatitel efter att ha vänt ett rejält poängunderläge. I själva verket har Mourinho aldrig vunnit någon liga i ett läge där hans lag har varit poängmässigt jämnbördiga under någon längre tid med sina främsta motståndare någon gång efter årsskiftet. Till skillnad från Arsenal, Man Utd och Man City som samtliga vunnit Premier League efter att ha vänt på stora poängunderlägen.

Det passar kanske Mourinhos kynne bäst att spela i ett överläge. Människor är olika på det där viset. I överläge framstår Mourinhos kaxighet som en sorts trygghet och självförtroende som sprider sig både till spelarna och till klubbens omgivning. Men i underläge tar samma kaxighet formen av grinighet, tjurighet och ibland rätt patetiska påhopp. Sådant odlar resignation snarare än kampmoral.

Att befinna sig i underläge leder ofta till att man blir ifrågasatt i betydligt större utsträckning än när man leder, vilket inte riktigt heller brukar vara Mourinhos melodi. Det var kanske ingen tillfällighet att han lämnade Chelsea första gången så fort det dök upp en genuin och hårdför utmanare om Chelseas dominanta position på den engelska fotbollstronen.

Ett Chelsea som ligger fem poäng efter Man City i tabelltoppen, som i så fall hittills inte vunnit någon match under säsongen, har sett tröga ut under försäsongen och med uppenbara frågetecken runt lagets anfallsspel, då skulle Mourinho onekligen kunna vänta sig att börja bli ifrågasatt. Räkna alltså med att Mourinho mer än kanske någonsin tidigare kommer att spela den här matchen för att inte förlora den.

I det stora så också i det lilla. Det kommer med andra ord bli viktigt för Man City att få hål på Chelsea, att ta ledningen. Det skulle till slut tvinga Chelsea att börja öppna upp sig mer och mer. José Mourinho gillar inte att hamna i underläge, vare sig i enskilda matcher eller sett över en hel ligasäsong.

Det är i mina ögon främst vad som står på spel i dagens toppmöte.

Vill man undvika att förlora på bortaplan mot Man City så faller ett stort ansvar på den egna målvakten. Huruvida Asmir Begovic hade förväntat sig att så snabbt slängas in i hetluften är oklart, men i och med att Thibaut Courtois är avstängd så blir det nu Begovic som vaktar målet. Men istället för att betrakta det som en svaghet hos Chelsea så är det väl snarare en styrka att ha en så bra andramålvakt.

Vincent Kompany sa för någon vecka sedan att det ligger en konst bakom Chelseas taktik som man måste beundra. Svartkonst möjligen, men det är definitivt något som gör dagens match mer sevärd på förhand för mig.

:::

Dagens tidiga match är Crystal Palace v Arsenal.

Det finns rimligtvis roligare uppgifter att ta sig för efter en oväntad hemmaförlust mot West Ham än att försöka studsa tillbaka på bortaplan mot Crystal Palace.

Om Crystal Palace menar allvar med att de har tagit ytterligare ett steg i sin utveckling och sina ambitioner så är det här numer en typ av matcher som de ska kunna vinna.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Clinton N’jie (ST), 22 år till Tottenham. Roberto Soldado ut och Njie in. Med bara Harry Kane som realistiskt anfallsalternativ så behövde Tottenham onekligen förstärka på anfallssidan. Återstår att se vad en ung anfallare som knappast har bombat in mål i Ligue 1 har att bidra med över en lång säsong, själv har jag ju en släng av frankofobi. Godkänd (++)

Tony Pulis tog över West Brom strax innan årsskiftet förra säsongen, när West Brom bara hade mäktat med att vinna fyra av sina 19 ligamatcher hittills under säsongen. Den stora delen av Pulis reformarbete skedde föga överraskande i defensiven vilket ledde till att West Brom höll nollan i tio av sina återstående 19 ligamatcher.

Tony Pulis omgärdas av någon slags brittisk nationalromantism som tar sin utgångspunkt i att han aldrig har blivit nedflyttad med någon klubb och således skulle utgöra en garanti mot att bli nedflyttad. En något naiv föreställning som bekvämt bortser från att Stoke befann sig på ett midnattståg på väg mot vart som helst med Pulis.

Något säger det så klart också om West Broms ambitioner att man anställer Pulis som karvat ut en nisch åt sig själv som någon slags jedi master på att undvika nedflyttning. Problemet med en ambition och målsättning som bara går ut på att hänga sig kvar där man befinner sig är emellertid att det nästan oundvikligen leder till att omgivningen springer förbi.

En av West Broms uppgifter under sommaren har varit att rensa spelartruppen på dödkött, en slaggprodukt av alltför många transferfönster prövandes att skjuta småfisk med hagelbössa. Pulis har genomfört en sådan utrensning och spelare som Chris Baird, Graham Dorrans, Youssuf Mulumbu och Giorgio Samaras har samtliga lämnat klubben, emellertid med en tunn spelartrupp som följd.

Det har alltså funnits ett behov av att värva spelare, och det har Tony Pulis också ägnat den senare delen av sommaren åt att göra. James Chester har värvats till mittförsvaret men i övrigt är det i huvudsak offensiva spelare som Pulis hämtat till klubben. James McClean, Serge Gnabry och Rickie Lambert har samtliga anslutit men bara för några dagar sedan släpptes den hittills största bomben – anfallaren Salomon Rondón från Zenit.

Den sista värvningen borde rimligtvis innebära att Saido Berahinos framtid befinner sig i någon annan klubb. Men i Rondón har West Brom på ett bra sätt förberett sig för en sådan utveckling. Under återstoden av transferfönstret är det rimligt att anta att Pulis ytterligare kommer vilja förstärka sin backlinje samt värva en målvakt.

LINEUP (4-4-2)
GK – Myhill, Boaz

RB – Chester, James
CB – Dawson, Craig (McAuley, Gareth)
CB – Lescott, Joleon (Olsson, Jonas)
LB – Brunt, Chris

RW – McManaman, Callum (Garder, Craig)
CM – Fletcher, Darren
CM – Morrison, James
LW – McClean, James

ST – Lambert, Rickie (Sessegnon, Stéphane)
ST – Rondón, Salomon

TRANSFERS
In: James McClean (Wigan), James Chester (Hull), Rickie Lambert (Liverpool), Serge Gnabry (Arsenal, lån), Salomon Rondón (Zenit). Ut: Graham Dorrans (Watford), Alex Jones (Birmingham), Kemar Roofe (Oxford), Youssuf Mulumbu (fri), Chris Baird (Derby), Jason Davidson (fri), Alex Palmer (Kidderminster).

NYCKELSPELARE: James Morrison
Utan en riktigt tydlig offensiv central mittfältare, en position som sällan ingår i Tony Pulis fotbollsvokabulär, så kommer väldigt mycket av West Broms onus på planen under säsongen bero på hur trotjänaren Morrison lyckas pressa framåt från sin plats på centralt mittfält. Morrison är en otroligt nyttig spelare i ett lag som West Brom då han kan användas i en mängd olika roller på planen, och utan Morrisons centrala hot riskerar West Broms kantspel bli alltför impotent.

VAD TALAR FÖR WEST BROM?
Att andra lag gör det sämre. Det kan låta cyniskt men med en ambition och strategi likt den som Tony Pulis tillämpar så handlar det i huvudsak om att minimera misstag och inte falla i samma fällor som övriga lag på tabellens nedre halva normalt sett gör. Pulis kommer att organisera sin defensiv och packa den centralt, och i Premier Leagues nedflyttningsstrid är defensiven alltid det avgörande spelkortet.

VAD TALAR MOT WEST BROM?
Laget saknar inte målskyttar om vi tittar i anfallet, och laget saknar inte fart om vi tittar på kanterna. Men West Brom saknar kreativitet på centralt mittfält, något som var Tony Pulis akilleshäl i Stoke och som fortsatt ser ut att vara det i West Brom. Över hälften av West Broms mål förra säsongen kom direkt på fast situation och Chris Brunt var lägets främste assistspelare, huvudsakligen från en vänsterbacksposition.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan Rickie Lambert hitta sig själv igen? Salomon Rondón är naturligtvis en väldigt spännande värvning till anfallet men man ska icke förglömma Lambert som hade en helt bortkastad säsong i Liverpool, efter att ha gjort förra sommarens i efterhand mest meningslösa övergång från Southampton, där han var ett giftigt anfallsvapen. Lambert vet vad som krävs i Premier League och hittar han formen igen har West Brom ett riktigt bra anfallskapital.

Räcker ett snabbt kantspel? När Tony Pulis tänker offensiv så tänker han i huvudsak kantspel. Hans taktik har alltid varit att extremcentrera defensivt och anfalla med snabba omställningar via båda kanterna. Nackdelen med en sådan taktik är att den är förhållandevis lättläst för motståndet och utan ett centralt motsvarande hot så måste det normalt sett till något extraordinärt för att lura motståndet. Räcker kanttaktiken i ett utvecklat och allt bättre Premier League?

Mittbackar, mittbackar, överallt mittbackar? Om det rådande modet i fotbollsvärlden är att göra offensiva mittfältare av varenda position så har Pulis istället valt att placera ut mittbackar på så många ställen som möjligt, oavsett om det så är ytterbackspositionerna eller centralt mittfält. Klarar motståndet av att låsa upp Pulis centraliserade försvarstaktik?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#17) West Broms spelartrupp var en av de svagare redan förra säsongen och i sådan utsträckning har den inte förbättrats. Armar kommer att flaxas om att Tony Pulis aldrig åker ur med sina lag, men han är knappast immun mot att blandas in i en nedflyttningsstrid. Motståndet utvecklas hela tiden i Premier League och det återstår att se om Pulis beprövade metoder alltjämt håller vatten. (14-17)

Linhem. (#14) Man vet vad man får med Tony Pulis vid det här laget. Stark defensiv organisation, mittfältare och mittbackar som tvingas spela ytterback, och oftast en bekväm placering på nedre halvan. De har värvat bra, särskilt Rickie Lambert som var klart bättre än vad många gnälliga Liverpool-fans tyckte ifjol, oavsett om han spelar med Berahino eller Salomon Rondon ser deras anfall tillräckligt bra ut även om de inte lär bli serverade alltför många chanser. Det är hjärtvärmande att Darren Fletcher är tillbaka och James McClean kan i bra stunder åtminstone vara en fattig mans Gary Bale. (13-17)

Tom Cleverley och Gerard Deulofeu är de enda genuina förstärkningarna av Evertons a-lag under sommaren. Så här långt har Everton fått lägga betydligt mer energi på att hålla kvar vid spelare som redan finns i laget, inte minst då John Stones som framför allt Chelsea är och rycker i. Och uttalade transfermål som exempelvis Xherdan Shaqiri väljer att istället gå till Stoke.

Givet att Roberto Martinez andra säsong med Everton inte alls slutade så som Evertons supportrar hoppades på så måste det kännas obekvämt med en så pass marginell förstärkning som Everton har gjort under sommaren samtidigt som Stoke värvar Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri, Newcastle värvar Giorginio Wijnaldum och Aleksandr Mitrovic, West Ham värvar Pedro Obiang och Dimitri Payet, och så vidare.

Den känslan lär inte ha reducerats av premiäromgångens oavgjorda resultat på hemmaplan mot nykomlingen Watford, där Everton två gånger om tvingades jaga kvittering i slutskedet av matchen.

Det är förvisso två veckor kvar av transferfönstret. Everton gör naturligtvis rätt i att inte stressa fram värvningar bara för att få in dem snabbt, men rimligtvis borde de ha hunnit göra sin research tidigare under sommaren. Ju närmare transferfönstrets deadline kommer desto högre blir dessutom både stressen på att få igenom värvningar och priset på aktuella spelare.

Ändå finns det spelare som Everton borde jaga. De skulle behöva värva en offensiv mittfältare likaväl som de behöver värva en mittback om man inte lyckas med att sätta ned foten framgångsrikt gentemot Chelsea gällande John Stones. Med ett hägrade EM-slutspel borde det heller inte vara omöjligt att övertala Stones om att stanna kvar i klubben minst en säsong till.

Det jobbiga för Everton är så klart om några förstärkningar alls blir av. Everton har under en längre tid valt att vrida mesta möjliga ur sina redan befintliga tillgångar snarare än att investera i någon större utsträckning vare sig i spelartruppen eller i infrastrukturen. Klubbens styrelse och dess ordförande Bill Kenwright har inte precis något lovande track record i att leverera på sina löften och utfästelser.

Det buades på Goodison Park i lördags. Inte bara efter matchen och resultatet mot Watford, men också under matchen vid varje tillfälle som Everton inte passade bollen framåt. Bakom detta buande ligger naturligtvis en frustration med Evertons omständliga och stundtals tandlösa spel, inte minst från förra säsongen. Det är heller inget gott omen för Roberto Martinez.

Evertons inledning på ligasäsongen är nämligen allt annat än mysig. På sina tio första matcher, ända fram till och med oktober, ställs man från och med nu i tur och ordning mot Southampton (a), Man City (h), Tottenham (a), Chelsea (h), Swansea (a), West Brom (a), Liverpool (h), Man Utd (h) och Arsenal (a). Med det perspektivet är de tappade poängen mot Watford desto värre.

Nu är förvisso inte Everton ett lag som är utan något att hämta från någon av de där matcherna. Men Everton är också av hävd och gammal ovana bättre på våren än under hösten, och ett inte helt orimligt scenario är alltså att Everton går in i november runt eller till och med under nedflyttningsstrecket. Vilket knappast kommer göra underverk med stämningen på Goodison Park.

Skador på viktiga spelare ställer också till det för Everton. Leighton Baines, Steve Pienaar, Darron Gibson och Leon Osman är samtliga skadade, och det är framför allt dessa spelare som står för det kreativa och för överblick och spelintelligens på planen. Avsaknaden av dessa spelare blev tydlig mot Watford där idétorkan rätt snabbt tog överhanden trots ett stundtals massivt spelövertag.

Spännande match idag mot Southampton, på bortaplan. En match mellan två klubbar som borde befästa ungefär samma livsrum i Premier League-tabellen, och båda lagen spelade 2-2 i premiäromgången. Det blir en intressant kraftmätning.

Precis som en hel del övriga av dagens matcher. Sunderland v Norwich är två lag som hade det rejält tufft i premiären. Swansea och Newcastle spelade också de 2-2 båda två och även det är en match mellan två aktuella lag för den övre halvan. Både Tottenham och Stoke förlorade med 0-1 i allt annat än bra och underhållande matcher. West Ham och Leicester triumferade båda två i den första omgången.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Adama Traoré (RW), 19 år till Aston Villa. Väldigt spännande värvning av en mycket lovande spelare. Exakt hur bra den blir den här säsongen beror till stor del hur Traoré klarar av att göra omställningen både till seniorfotboll och till Premier League. Kan bli ett viktigt anfallsvapen under säsongen. Väl godkänd (+++)

Gökhan Inler (CM), 31 år till Leicester. Egentligen ska det väl inte vara möjligt att en klubb som Leicester ska kunna norpa en spelare som Inler framför näsan både på Schalke och Besiktas, men det är nya tider. Inte purung, men det var inte Esteban Cambiasso heller och en så mycket bättre ersättare på förhand än Inler lär bli svårt för Leicester att hitta. Med beröm godkänd (++++)

Tre säsonger i rad har Sunderland befunnit sig obehagligt nära nedflyttning till The Championship och ett inte ringa mått av tur är vad som i grund och botten har hållit dem kvar i Premier League. Men precis som vi har sett med andra klubbar som säsong efter säsong befinner sig indragna i nedflyttningsstriden, till slut tar turen slut.

Turen hade tagit slut förra säsongen om det inte varit för Dick Advocaat som kom in mot slutet av säsongen och räddade upp det kaos som Gustavo Poyet såväl förvärvat som fördärvat. Advocaat är till sin karaktär en helt annan manager än sina två företrädare, Gustavo Poyet och Paolo Di Canio. Men han är också gammal nog att inte bara fundera på sin pensionering utan till och med ha inlett den.

Men en institutionaliserad trötthet verkar vara något som präglat Sunderland på senare år. Vi har sett det förut på managerposten, när Martin O’Neill hade hand om laget. Det märks också i en spelartrupp som har så förtvivlat svårt att nå upp till sin kapacitet att den enda gång de faktiskt verkar lyckas tända till är när Newcastle står för motståndet.

En stor del av supportrarnas frustration beror också på vad de upplever som en likgiltig och oprofessionell kultur i spelartruppen. Spelarna anses inte alltid göra sitt bästa på planen och utanför planen lämnar spelarnas beteenden delvis övrigt att önska. Irritationen blev därför stor bland supportrarna under sommaren när semesterbilder på Steven Fletcher läckte ut i media.

Backlinjen består till stor del av åldrande spelare som inte i huvudsak är förknippade med Sunderland utan med andra klubbar i England. Avsaknaden av klubbidentitet i spelartruppen, en produkt av år efter år av kvantitativt värvande utan strategi eller sammanhang, är ett grundläggande kulturellt problem. Lovande spelare lämnar klubben sökandes nya utmaningar, som exempelvis Connor Wickham den här sommaren.

Att Wickham lämnar Sunderland illustrerar bara ännu tydligare att det framför allt är offensiven som är Sunderlands dilemma. Laget saknar kreativitet, fart och överlag en offensiv spelidé. Jeremain Lens är en värvning som är tänkt att åtgärda det problemet men i anfallet ser det tunt ut sedan Wickham lämnat klubben, med Jermain Defoe som främsta anfallsalternativ.

Inte minst av det skälet är det många som den här säsongen hoppas på unge Duncan Watmore, den 20-årige anfallaren som för några år sedan värvades till klubbens Academy of Light, fotbollshistoriens kanske mest pretentiösa namn på en akademi. Sunderlands och Dick Advocaats långsiktiga arbetsuppgift är att återupprätta länken mellan akademi och a-lag.

LINEUP (4-1-4-1)
GK – Pantilimon, Costel

RB – Matthews, Adam
CB – Coates, Sebastian
CB – Kaboul, Younes

DM – M’Vila, Yann

RW – Johnson, Adam
CM – Larsson, Sebastian
CM – Cattermole, Lee
LW – Lens, Jeremain

ST – Defoe, Jermain

TRANSFERS
In: Sebastian Coates (Liverpool), Younes Kaboul (Tottenham), Jeremain Lens (Dynamo Kiev), Adam Matthews (Celtic), Yann M’Vila (Rubin Kazan, lån). Ut: El-Hadji Ba (Charlton), Santiago Vergini (Getafe, lån), Connor Wickham (Crystal Palace), Jordan Pickford (Preston, lån).

NYCKELSPELARE: Yann M’Vila
Väldigt viktig värvning för Sunderland som tillför kraft och tyngd på centralt mittfält. Är defensivt sett en skickligare mittfältare än Lee Cattermole samtidigt som hans närvaro kan frigöra Cattermole och även Jack Rodwell till mer offensiva uppgifter på mittfältet. Bidrar också med värdefullt skydd till en inte helt stabil backlinje. Ingen bra början på karriären i Sunderland för M’Vila dock, som lär bli avstängd viss tid för att ha skallat en motståndare i samband med en U21-match.

VAD TALAR FÖR SUNDERLAND?
Inte särskilt mycket alls egentligen. En positiv sak för Sunderland som kan bidra med en del poäng under säsongen är att de nu har god offensiv kvalitet från båda kanterna, med Adam Johnson på högerkanten och Jeremain Lens på vänsterkanten. Med dessa offensiva vapen kan det löna sig för Sunderland att spela med lågt försvarsspel och utnyttja snabba omställningar för att såra motståndet.

VAD TALAR MOT SUNDERLAND?
Den stora bristen i Sunderland är i huvudsak strukturell, det känns som om laget saknar hungriga och motiverade spelare. Delvis är detta självklart en funktion av klubbens egna ambitioner. Men svårigheten för Dick Advocaat, allra helst som han inte heller förväntas bli direkt långvarig i klubben, att få sina spelare att tända på alla cylindrar kommer leva kvar under säsongen.

Kvaliteten i spelartruppen är också ett stort orosmoment. Backlinjen består av äldre och stundtals ojämna spelare och samarbetet inom backlinjen och med övriga lagdelar lämnar mycket övrigt att önska. Men inte minst anfallet och det centrala offensiva mittfältet är Sunderlands stora akilleshäl, som Advocaat måste hitta en lösning på.

TRE NYCKELFRÅGOR

Kan Dick Advocaat göra sina spelare bättre? Kännetecknet för en bra manager är att han lyckas få ut det mesta och det bästa av sina spelare och i någon mening också göra dem bättre än vad de är, genom individuell utveckling och kollektiv organisation. Sunderland känns snarare som en klubb som gör sina spelare sämre.

Vem gör målen? Det säger något om ett lags anfallsproblem när en 32-årig Jermain Defoe värvas och omedelbart blir lagets främsta målhot. Jeremain Lens har gjort många mål för Dynamo Kiev men att spotta in mål från en ytterposition i Premier League är något helt annat.

Lyckas man organisera försvaret? Billy Jones, Adam Matthews, Wes Brown, Sebastian Coates, John O’Shea, Younes Kaboul, Patrick van Aanholt, Valentin Roberge – inte precis the stuff that dreams are made of. Bristfällig organisation och koncentration har kostat Sunderland mängder av poäng tidigare säsonger, hur blir det den här säsongen?

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#18) Sunderland har länge varit en klubb som snubblat framåt utan någon tydlig mål eller mening. Dick Advocaat skulle kunna innebära en ändring på detta men hans velande skepsis att fortsätta i Sunderland har fått mig att tvivla på detta. Attityd, defensiva brister och en alldeles för svag offensiv gör att Sunderland hör till mina huvudkandidater för nedflyttning. (17-20)

Linhem. (#20) Sunderland har systematiskt värvat sina spelare från de större klubbarnas soprum (“Den här O’Shea saknar ett öga och hostar cigarettfimpar, men visst spelade han för Man Utd?”) men sällan träffat rätt och förlitat sig på kortsiktigt managerjunk för att hålla sig igång. Att man optimistiskt pratar om att ge Lee Cattermole en mer offensiv roll säger en del om hur mycket de saknar offensiv kreativitet. Dick Advocaat verkar lika oengagerad som klubbens ägare. Kan Duncan Watmore,  värvad från Altrincham och U-21 ligans bäste spelare ifjol, vara en potentiell frälsare? (18-20)

Men redan ikväll får vi något av ett smakprov på fredagsfotboll. Aston Villa och Man Utd stöter samman, i en match som tidigarelagts med anledning av en demonstration av English Defence League under lördagen. Av säkerhetsskäl har alltså polisen begärt att matchen flyttas till en annan dag, och då blev det en dag tidigare på grund av Man Utds kvalspel i Champions League.

Vad tycker vi då om fredagsfotboll? Personligen tycker jag väl det är en okej utveckling. Visst, någonstans längst därinne skriker väl traditionalisten inuti mig i ångest. Men med matcher på måndagskvällar, två eller tre avsparkstider på söndagar och tre avsparkstider på lördagar så är den traditionalisten sedan länge så brutalt misshandlad att den inte längre känner någon smärta.

Dessutom är det ytterligare en dag med engelsk fotboll och det är ju bra. I The Football League har man haft fredagsfotboll under en längre tid utan att det har föranlett jordens undergång. Och jag kan se fördelarna för vissa engelska lag att få spela sin ligamatch på fredagen om de exempelvis har en viktig semifinal i Champions League på tisdagen.

Även om jag kan tycka det är synd att fredagskvällen inte längre är det där behagliga lugnet före stormen som den alltid har varit.

En lite rolig förutsättning inför kvällen är naturligtvis att det lag som vinner går upp i högst tillfällig ligaledning inför helgens matcher. Både Aston Villa och Man Utd vann ju med 1-0 i ligapremiären utan att för den sakens skull övertyga på något håll, Aston Villa borta mot Bournemouth och Man Utd på hemmaplan mot Tottenham.

Efter att under gårdagen ha tippat Aston Villa på nedflyttningsplats den här säsongen så är jag numer att betrakta som samhällets fiende nummer ett bland svenska Aston Villa-supportrar. Det ger ju en liten extra krydda till kvällens match så klart och inte minst snacket efter matchen, särskilt om nu Aston Villa skulle råka vinna den.

Det är självklart inte någon omöjlighet. Man Utds försvarsspel ser knappast ointagligt ut och offensiven var stabbig och stapplande mot Tottenham. Å andra sidan kan inte Aston Villa förvänta sig att komma undan med samma defensiv som mot Bournemouth utan att släppa in mål mot Man Utd, som därtill brukar trivas på Villa Park.

David De Gea spelar inte heller ikväll för Man Utd, samtliga tre inblandade parter verkar befinna sig i någon slags mexikansk standoff inför den annalkande transferdeadlinen. Frågetecknen kring Man Utds backlinje kvarstår således och med Sergio Romero i målet igen så kommer dess organisation och Romeros anpasslighet ställas inför en intressant utmaning i Rudy Gestede.

Rudy Gestede ger intryck av att vara något så pass unikt som en huvudspelets Nurejev. Han har en fantastisk spänst och precision i sitt huvudspel vilket han har visat under sina säsonger i Blackburn i The Championship, och som han fick bästa möjliga tillfälle att visa också i debuten och säsongspremiären mot Bournemouth, där han avgjorde matchen med dess enda mål, just på en nick i samband med en fast situation.

Det där kan bli ett intressant vapen för Aston Villa under säsongen. Förvisso är ett dylikt huvudspel något som är hyfsat lättscoutat av motståndarna och efter några matcher bör det nog bli allt svårare för Gestede och Aston Villa att få utdelning med den metoden. Förhoppningsvis visar det sig att Gestede har fler redskap än så i sin verktygslåda.

Men nu är det blott andra matchen på säsongen, Man Utds försvar är knappast ligans mest välorganiserade och Sergio Romero är inte på något sätt van vid Premier League eller den typ av luftburen stridsföring som Rudy Gestede kan medföra. Det kommer uppstå möjligheter för Gestede den här matchen, om inte annat för att Aston Villa medvetet kommer att söka dem, och hur Man Utd hanterar detta kommer säga oss något om deras defensiva kompetens.

Aston Villa är ett svårbedömt lag. Jag är inte en supporter till Aston Villa och på så vis skiljer sig naturligtvis mitt perspektiv på Aston Villa från en supporters, for better and for worse. I huvudsak betyder det att jag sannolikt värderar olika saker annorlunda än en supporter. Samtidigt är jag helt säkert heller inte lika detaljerat instuderad som en riktig supporter kan vara. Å andra sidan har jag en distans som en supporter kanske saknar.

Tre huvudsakliga punkter verkar skilja min uppfattning om Aston Villa från vad i alla fall deras svenska supportrar verkar ha för uppfattning:

(1) Jag ser förlusten av Christian Benteke, Fabian Delph, Tom Cleverley och Ron Vlaar som rejäla tapp av viktiga spelare; Aston Villas supportrar tar mer utgångspunkten att de redan var borta. Det ger så klart en vitt skild bild av transferfönstret som helhet, men jag anser självklart inte att man kan bortse från att dessa spelare har lämnat klubben.

(2) Aston Villas supportrar har en väldigt hög tilltro till att spelare som Idrissa Gueye, Jordan Veretout, Jordan Ayew och Jordan Amavi ska gå in och omedelbart ersätta dessa spelare och hävda sig i Premier League; jag är betydligt mer tveksam. Amavi ser jag som den mest uppenbara förstärkningen och den bästa värvningen.

(3) Aston Villas supportrar ser den här sommaren som ett första steg i en ny, bättre och annan riktning än den som vi har sett i klubben mellan 2010-2015; jag ser det mer som att Aston Villa nu iscensätter samma strategi som Newcastle gjorde för fem år sedan. Kanske lyckas de däremot bättre än Newcastle.

Den konkurrensmässiga kontrasten med andra klubbar i Premier League är hur som helst slående. De tappar flertalet av sina viktigaste spelare från förra säsongen. Och jämfört med Salomon Rondón till West Brom, Pedro Obiang och Dimitri Payet till West Ham, Andre Ayew till Swansea, Jordy Clasie till Southampton, Ibrahim Afellay och Xherdan Shaqiri till Stoke, Giorginio Wijnaldum och Aleksandr Mitrovic till Newcastle, så känns inte Aston Villas värvningar särskilt speciella.

Det skrivs naturligtvis mest om de sex stora klubbarna i England i svenska media. Det finns också en berättigad frustration kring detta hos supportrar till övriga lag, inte minst kanske Aston Villa – en stor klubb i sin egen rätt. Men som svar på detta har det till viss del också uppstått en slags kontrakultur där det antas att bara de egna supportrarna kan vara insatta. Om då någon outsider tippar att Aston Villa ska åka ur Premier League så dras det där så klart till sin spets.

Vem som kommer närmast sanningen av mig eller Aston Villas supportrar under den här säsongen kommer till största delen att bero på den andra punkten i sammanställningen ovan. Själv hoppas jag att jag har fel om Aston Villa, en klubb jag skulle tycka det vore oerhört tråkigt om det tvingades lämna Premier League.

En klubb med resurser och potential att bråka om europeiska cupplatser, inte slåss för att undvika nedflyttning.

Sommaren har varit såväl bedrövlig som demoraliserande för Aston Villa. Den optimism som pratet om en ny ägare gav upphov till har försvunnit utöver att flera av lagets bästa spelare har lämnat klubben. Randy Lerners svångrem lever kvar vilket huvudsakligen bidragit till Aston Villas värvningstaktik att hitta budgetalternativ i Frankrike.

Andra klubbar har prövat den värvningstaktiken förut, med begränsad framgång som mest. Tim Sherwood säger sig kunna värva vilken spelare som helst så länge han anser att de har något att bidra med till Aston Villa, men verkligheten ser ut att vara en annan med Hendrik Almstadt tillsatt som Aston Villas förste sporting director.

Även om Aston Villa förbättrade sig i det avseendet under våren så förblir den stora frågan varifrån målen ska komma. Mer än varannat mål av Aston Villa under vårsäsongen kom på ett eller annat sätt från Christian Benteke. Jordan Ayew är förmodligen inte spelaren som ersätter Bentekes roll i laget, och det finns en begränsad livslängd för hur många mål Rudy Gestede kan nicka in på fasta situationer.

Men Sherwood har också frågor att besvara i lagets övriga delar. På mittfältet saknas en kreativ spelfördelare, allra helst som förtroendet för Carlos Gil verkar lågt. Rutin och ledarskap i backlinjen är så pass begränsat att Sherwood har gett Micah Richards lagkaptensbindeln, vilket knappast är det största ledarämnet i Premier League.

Atmosfären runt Villa Park var väldigt positiv under vårsäsongen, med Aston Villas positiva ligaform och framgångar i FA-cupen. Men den atmosfären har tämligen snabbt återgått till en känsla av resignation och Tim Sherwood måste visa under säsongen att han kan vara mer än en tillfällig feelgood-lösning.

LINEUP (4-3-3)
GK – Guzan, Brad

RB – Bacuna, Leandro
CB – Richards, Micah
CB – Clark, Ciáran (Okore, Jores)
LB – Amavi, Jordan

CM – Veretout, Jordan
DM – Gueye, Idrissa (Sanchez, Carlos)
CM – Westwood, Ashley (Gil, Carles)

RW – Ayew, Jordan
ST – Gestede, Rudy (Agbonlahor, Gabriel)
LW – Sinclair, Scott (Grealish, Jack)

TRANSFERS
In: Scott Sinclair (Man City), Micah Richards (Man City), Mark Bunn (Norwich), Idrissa Gueye (Lille), Jordan Amavi (Nice), Jordan Ayew (Lorient), José Angel Crespo (Cordoba), Rudy Gestede (Blackburn), Jordan Veretout (Nantes). Ut: Darren Bent (Derby), Enda Stevens (Portsmouth), Andreas Weimann (Derby), Matt Lowton (Burnley), Yacouba Sylla (Rennes), Antonio Luna (Eibar), Shay Given (Stoke), Fabian Delph (Man City), Christian Benteke (Liverpool).

NYCKELSPELARE: Micah Richards
Efter åratal i passningsskugga i Man City och en tämligen misslyckad säsong i Fiorentina så är det absolut nödvändigt att Richards växer upp och växer ut i rollen som backgeneral och lagkapten. Givet lagets spelarmaterial så kommer mycket av Aston Villas taktik gå ut på att absorbera motståndarnas anfall och själva anfalla genom snabba omställningar och fasta situationer. Det kräver organisation och koncentration, vilket Tim Sherwood har gett Richards i uppgift att garantera.

VAD TALAR FÖR ASTON VILLA?
Efter den sämsta transfersommaren i mannaminne så är det inte mycket som talar för Aston Villa. Just förväntningarna kan kanske vara till deras fördel. Det finns den här säsongen inga större illusioner om att det skulle vara något annat än att rädda sig från en nedflyttningsstrid som skulle vara aktuellt för Aston Villa, så den mentala beredskapen borde finnas i laget, i klubben och bland supportrarna.

VAD TALAR MOT ASTON VILLA?
Det finns inte någon klubb som skulle må bra av att tappa fyra av lagets stora nyckelspelare men det är precis vad som har skett för Aston Villa sedan Fabian Delph, Christian Benteke, Tom Cleverley och Ron Vlaar på olika sätt har blivit otillgängliga. Ett sådant tapp från ett lag som redan från början inte är ramstarkt kan bli väldigt dyrbart.

Det verkar också saknas en hållbar taktik att hantera situationen. Någon tydlig och konstruktiv spelidé är svår att skönja i Aston Villas spel och Tim Sherwoods taktik och laguttagningar. Jakten på billiga spelare i Frankrike vittnar också om en attityd att hellre lappa över befintliga hål än att försöka hitta bättre och mer långsiktiga lösningar.

TRE NYCKELFRÅGOR

Är Micah Richards mogen uppgiften? Richards har länge varit en spelare med en stor talang men nästan lika länge en spelare som aldrig riktigt har lyckats göra mesta möjliga av sin talang. Om Richards ska leva upp till sin potential så är det i Aston Villa han måste göra det, och Aston Villa är beroende av att han lyckas.

Är Tim Sherwood en långsiktig lösning? Vi såg i Tottenham, precis som vi har sett i Aston Villa, att Sherwood kan vara effektiv som luftlandsatt tillfällig lösning för att skaka liv i en sömnig spelartrupp. Vi såg också i Tottenham att han inte nödvändigtvis är personligheten som kan upprätthålla detta över en längre tid.

Kan Aston Villa ersätta Delph och Benteke? På något sätt måste Aston Villa, antingen taktiskt eller genom nya spelare, ersätta lagets två flyktade ledargestalter i Delph och Benteke. Mycket lite talar för att de spelare som köpts kan lyckas med detta, vilket ser ut att ställa krav på nya taktiska lösningar i Aston Villa.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#19) Det blir en tuff säsong för Aston Villa, helt och hållet inriktad på att undvika nedflyttning. Men problemen är många för Aston Villa som har tappat sina bästa spelare och verkar sakna både en taktisk spelidé och en långsiktig klubbstrategi för att hantera situationen. Får det väldigt svårt i år och nedflyttning har gått från risk till sannolikhet. (16-19)

Linhem (#18). När Sherwood beskrev Benteke som en spelare som behöver inlägg för att göra mål beskrev han omedvetet Bentekes ersättare – Rudy Gestede, kanske Europas mest produktiva huvudspelare.  Det känns dock inte som att Villas övriga värvningar passar Sherwoods retro-spelstil och att man fick den sämre Ayew-bröderna säger något om deras plats i Premier League-hierarkin. Jag gillar det Gary Megsonska draget att värva in en mittback och göra honom till lagkapten men Micah Richards passar varken som mittback eller lagkapten. Men Sherwood har någonting förtroendeingivande innanför västen. (15-18)

Det har kommit många nya spelare till Premier League. Totalt har klubbarna i Premier League hittills värvat 111 spelare. Naturligtvis har det skett en hel del värvningar mellan klubbarna i Premier League, men hittills har det värvats 80 spelare till Premier League från klubbar utanför Premier League. 58 av dessa spelare har värvats från någon europeisk högstaliga, och färre än tio av dem har tidigare spelat i Premier League.

Det importeras med andra ord spelare till Premier League i en omfattande skala. De flesta av spelarna den här sommaren kommer från Frankrike, Holland, Tyskland och Italien. I de flesta fall gör de alltså sin allra första säsong i Premier League och en hel del av dem debuterade således under helgen. Men vilka av dessa debutanter gjorde bäst ifrån sig?

(5) Shinji Okazaki, Leicester

Det var en strålande seger för Leicester i premiäromgången, och för Claudio Ranieri, även om en hemmamatch mot Sunderland förmodligen är den lättaste matchen Leicester har att spela under säsongen. Okazaki, den japanske anfallaren värvad från Mainz, gjorde förvisso inte något av Leicesters fyra mål men han visade upp en värdefull förmåga som Leicester tidigare saknat, nämligen förmågan att hålla i bollen och på så vis ge Leicester fler alternativ i anfallsspelet. Det återstår att se om han kan göra det lika bra mot tuffare motstånd.

(4) Matteo Darmian, Man Utd

Att debutera som ytterback i Premier League kan vara bland det svåraste man kan göra som fotbollsspelare. Darmian hade bara behövt fråga en annan gammal Unitedspelare för att få det bekräftat. Det tog Darmian en kvart att acklimatisera sig för att därefter stänga igen sin högerkant för attacker från Tottenham. Hans defensiva skicklighet framstod tydligt i kontrast när han ersattes av Antonio Valencia sent i matchen, och offensivt samarbetade han bra med Juan Mata. Kan visa sig bli Man Utds bästa värvning den här sommaren.

(3) Georginio Wijnaldum, Newcastle

Det råder höga förväntningar på Wijnaldum. Tillsammans med Aleksandr Mitrovic är det han som utgör fröet till förändring och framtid för Newcastle och Wijnaldum såg till att leva upp till dessa förväntningar i den första omgången mot Southampton. Ett mål i debuten är bra nog men Wijnaldum såg också ut att få till stånd ett starkt samarbete med Moussa Sissoko i vad som har potential att bli ett av Premier Leagues mer dynamiska centrala mittfält. Bra råmaterial för Steve McClaren att arbeta med.

(2) Dimitri Payet, West Ham

Det mesta av surret efter West Hams mycket överraskande seger mot Arsenal på Emirates handlade av naturliga skäl om Reece Oxford. Men West Hams store segerarkitekt var Payet, som låg bakom både det mesta och det bästa av West Hams anfallsspel. Utan särskilt mycket match i benen låg han hela tiden steget före Arsenals försvar och defensiva mittfält och kommer bli en väldigt spännande spelare att följa i West Ham under säsongen.

(1) Andre Ayew, Swansea

Om man ska döma enbart från premiäromgången så framstår Ayew som den här sommarens transferfynd. Swansea värvade honom som fri transfer från Marseille, där han gjorde över tio ligamål förra säsongen. I första omgången, mot tuffast möjliga motstånd på bortaplan, svarade han för en strålande prestation och lyckades utöver ett iskallt kvitteringsmål göra livet mindre värt att leva för ligans främsta backlinje.

:::

Debuterade i Premier League var det så klart fler som gjorde under helgen, inte minst West Hams Reece Oxford gjorde ju en uppmärksammad och bejublad debut. I den här bloggen fastnade jag dock för de spelare som tidigare spelat i någon europeisk högstaliga och nu flyttat till Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Oriol Romeu (DM), 23 år till Southampton. Morgan Schneiderlin har sålts och Southampton ska spela både i Premier League och i Europa League under säsongen. Att bunkra upp med spelare på centralt mittfält är således inte feltänkt och Romeu visade stor potential innan skador och lån bromsade upp hans utveckling. Väl godkänd (+++)

Den symbiosen varade inte länge. En skandal i Thailand under klubbens goodwilltour där ledde till att Pearson fick sparken och några veckor senare meddelade Leicester att de anställt Claudio Ranieri som Pearsons ersättare, ett beslut som förvånade många. En återkomst till Premier League således för den timide italienaren.

Kan Claudio Ranieri bygga vidare med Leicester och ta vid där förra säsongen slutade? Ranieri själv säger att han inte har för avsikt att förändra alltför mycket men kanske försöka bidra med sitt italienska kunnande. Grundanalysen känns korrekt, Leicester klarade sig kvar i Premier League huvudsakligen med vilja. Kan Ranieri tillfoga ett större kunnande till denna vilja så är Leicester redo för nästa steg.

Det återstår också att se om Leicesters spelartrupp besitter de egenskaper och den kompetens som är nödvändig för att hantera Ranieris taktik präglad mer runt bollinnehav. En fråga som inte blir mindre aktuell av att Esteban Cambiasso valde att lämna klubben under sommaren. Hittills har dock Ranieri inte gett några tecken av att vilja komplettera spelartruppen i någon större utsträckning.

Leicesters försäsong har varit problematisk. Deras främsta uppgifter var att behålla Cambiasso och förstärka sitt mittfält offensivt. De har inte hittat någon offensiv mittfältsgeneral och Cambiasso har lämnat klubben, utan att Leicester eller Ranieri har hittat någon ersättare. Ranieri säger att han behöver värva en ersättare till Cambiasso men vill i övrigt satsa på Leicesters ungdomar, vilket är en berömvärd men kanske naiv ambition.

En svag fjolårssäsong har följts upp med en ineffektiv försäsong. Leicester står i grunden sämre rustade för Premier League nu än för ett år sedan, och om Claudio Ranieri lyckas med att hålla dem kvar i Premier League så får det räknas som hans bästa bedrift inom engelsk fotboll.

LINEUP (4-4-2)

GK – Schmeichel, Kasper

DR – Fuchs, Christian
DC – Huth, Robert
DC – Morgan, Wes
DL – Schlupp, Jeffrey

MR – Albrighton, Marc
DM – Kanté, N’Golo
CM – Drinkwater, Danny
ML – Mahrez, Riyad

FW – Okazaki, Shinji
ST – Vardy, Jamie

TRANSFERS
In: Christian Fuchs (Schalke), Robert Huth (Stoke), Shinji Okazaki (Mainz), N’Golo Kanté (Caen), Yohan Benalouane (Atalanta). Ut: Chris Woods (Leeds), Esteban Cambiasso (fri).

NYCKELSPELARE: Robert Huth
Innan Leicester avslutade förra säsongen med sin svit om sju vinster på nio matcher så släppte man in 51 mål på 29 matcher, därefter endast fyra mål på de kommande nio matcherna. Huth växte under våren ut till en ledargestalt i Leicesters backlinje, och den rollen måste han fortsatt ta om Leicester ska ha någon chans att hålla sig kvar i Premier League.

VAD TALAR FÖR LEICESTER?
Inte mycket talar till Leicesters fördel den här säsongen, men de inleder den i alla fall med en starkare backlinje än de gjorde förra säsongen. Robert Huths övergång från Stoke har gjorts permanent, och en möjlig förstärkning på ytterbackspositionen är Christian Fuchs samtidigt som Jeffrey Schlupp förlängde med klubben.

VAD TALAR MOT LEICESTER?
Om Leicesters backlinje har förstärkts så har mittfältet försvagats rejält. Det går inte att överskatta Esteban Cambiassos betydelse för Leicesters spel och bragdbetonade comeback förra säsongen. Det lugn, det ledarskap och den spelintelligens som Cambiasso bidrog med kommer vara otroligt saknat i Leicester under säsongen.

Managerbytet utgör också ett potentiellt problem. Det var förtroendet och kemin mellan spelarna och Nigel Pearson som låg bakom Leicesters räddning förra säsongen. Claudio Ranieri känns som det bekväma alternativet för en i grunden alltför distanserad och räddhågsen klubbledning. Kan Ranieri upprätta samma förtroende med spelare och ledare?

TRE NYCKELFRÅGOR

Vem axlar ledarrollen på planen? Som vi såg förra säsongen så var ledarskapet på planen inte något som var direkt kopplat till lagkaptensbindeln. Cambiasso var den drivande kraften och en helt livsnödvändig fråga för Leicester är vem som axlar denna mantel och får Leicester att vända blickarna framåt på planen.

Klarar Ranieri av man-management? Om inte Nigel Pearson hade förmått att behålla spelarnas glädje och förtroende trots svaga resultat och ett uselt tabelläge så hade räddningen aldrig kommit. Kan Ranieri hantera glädje, motivation och förtroende även fast Leicester förlorar många matcher?

Får Leicester ordning på sitt anfall? Leonardo Ulloa, Jamie Vardy och Andrej Kramaric hade samtliga begränsad framgång förra säsongen. Inför säsongen har man värvat Shinji Okazaki, en etablerad målskytt från Bundesliga. Att man trots detta lägger höga bud på QPR:s Charlie Austin visar att man ändå söker alternativa och bättre lösningar.

SÅ GÅR DET!

Hyllman. (#20) Leicester känns mer eller mindre dömda att åka ur. Det var på håret att de åkte ur redan förra säsongen och de största anledningarna till att de klarade sig kvar har lämnat klubben. Ett redan svagt mittfält med Premier League-mått mätt har blivit ännu svagare med Cambiassos avsked. Det är också väldigt tveksamt om Claudio Ranieri klarar av att lyfta både motivation och taktik i Leicester under säsongen. (19-20)

Linhem. (#19) Det var efter en ohållbar vinstsvit de höll sig kvar ifjol och det känns inte som att de blivit bättre till denna säsongen. Ranieri är antingen överskattad som fortfarande får jobb eller underskattad då ingen respekterar hans tidigare arbete. Jag gillar alla deras fem anfallare individuellt men Leicester har satt i system att inte lita på någon av dem och köpa in en ny £8m-anfallare i varje transferfönster vilket inte är något bra sätt att visa förtroende till spelare på en position där det är som viktigast. Danny Drinkwater förtjänar chansen att fylla Cambiassos kvarglömda skor. (17-20)

Om någon för några år sedan hade målat upp ett framtida offensivt mittfält i Stoke bestående av Xherdan Shaqiri, Bojan Krkic och Ibrahim Afellay med Mame Biram Diouf som anfallare framför dem, och med Joselu som ytterligare alternativ, så hade vederbörande förmodligen blivit rekommenderat att uppsöka rikshospitalet.

Igår blev det officiellt klart att Stoke värvar Shaqiri från Inter för £12m, vilket måste betraktas som en på förhand väldigt intressant värvning. Det fanns intresse från Schalke, och det fanns intresse från ett par andra klubbar i Premier League, men till sist blev det alltså ändå Stoke. Och ännu en tung pjäs i Mark Hughes kulturrevolution i Stoke.

Helt plötsligt har klubbens ambitioner skruvats upp. Med Tony Pulis var känslan alltid att det var stort nog för Stoke att hålla sig kvar i Premier League. Nu pratar helt plötsligt Charlie Adam på fullt allvar om Europa League som en realistisk målsättning för Stoke den här säsongen. Vad det nu är värt att kvalificera sig för en turnering som man sedan gör sitt allra bästa att ge blanka fan i.

Onödig cynism…

Det är svårt att veta vad man egentligen ska tycka om utvecklingen. Å ena sidan är det så klart bra att Stoke satsar framåt. Å andra sidan var det gamla Stoke ett lag som i all sin fysiska funktionalism och med sin tjongalångbollidé ändå tillförde något unikt och annorlunda till Premier League. Stoke bidrog med något annat än alla andra.

Stoke var inte mainstream, Stoke var istället den radikala och alternativa kulturen – ironiskt nog just genom att vara stereotypt brittiska i den engelska högstaligan.

Synen på Premier League som en global liga diskuterades under bloggen igår i ett helt annat sammanhang. Nackdelen med globaliseringen är att tätt i dess spår följer konformismen, bortslipningen av olikheter och nationella särdrag, alltings standardisering. Ibland i den utsträckningen att inte minst engelska klubbar glömmer bort att i dessa olikheter ligger ett värde och en unik typ av kompetens.

Det är självklart inte Stokes och Mark Hughes uppgift att fylla vår kvot av leråkersromantik. Ändå är det ett övervägande värt att göra för dem, hur de i sin strävan framåt och uppåt fortfarande kan hålla fast vid det som var bra och effektivt i det som en gång etablerade dem i Premier League. Så att ett nytt Stoke inte helt överger allt som faktiskt var bra med gamla Stoke.

Samtidigt som det nya Stoke är ett väldigt intressant projekt.

:::

Förlust i Community Shield och sedan bara oavgjort i hemmapremiären mot Swansea – då kan man lugnt säga att José Mourinho inte längre kan beskrivas som The Happy One.

Efter ett apoplektiskt utbrott vid sidlinjen när lagdoktorn Eva Carneiro springer in för att ta hand om Eden Hazard i slutskedet av matchen, så kritiserade Mourinho henne och läkarteamet för att inte ”förstå fotboll”.

En kritik som jag undrar om den inte hade formulerats helt annorlunda om det inte hade råkat vara en kvinnlig lagdoktor, då den ligger farligt nära sexism i stil med att kvinnor kan inte förstå offside.

Flera av varandra oberoende mediakällor rapporterar att Carneiros roll i samband med match och träning reduceras kraftigt, och att hon inte längre kommer vara lagdoktor i samband med match.

Det får vi väl i så fall se på söndag. Om Carneiro inte sitter med på bänken då så kan man så klart fundera på om det är något annat som också ligger till grund för Mourinhos vrede.

Om Carneiro trots allt sitter med på bänken på söndag så kan det så klart vara så att Mourinho insett PR-problematiken och medvetet valt att backtracka sitt eget beslut.

Oavsett så känns det något pressat i Chelsea. Förlusten i Community Shield och poängtappet mot Swansea, och nu inför helgens match borta mot Man City. En förlust i den matchen och man ligger fem poäng efter omedelbart.

José Mourinho arbetar bäst i överläge.

:::

I eftermiddag kör vi igång med team-by-team previews.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Xherdan Shaqiri (AM), 23 år till Stoke. Återigen så älskar jag att mitten- och bottenklubbar i England numer kan göra sådana här värvningar. Inte för att det är en värvning som inte kan misslyckas, Shaqiri har inte riktigt lyckats i vare sig Bayern eller Inter, men potentialen är enorm. Med beröm godkänd (++++)

Det där twittrades under gårdagen sedan det blivit känt att West Brom precis knäckt sitt eget transferrekord genom att betala £15m för Salomon Rondón, den venezuelanske anfallaren från Zenit St Petersburg.

Det är en uppfattning jag troligtvis hade stört mig mindre på om jag upplevt att den inte hade varit hyfsat vanlig. Men varför ska reaktionen bli en sådan för att West Brom värvar en bra anfallare på europanivå?

För mig är den motsatta reaktionen betydligt mer naturligt. Sjukt roligt att alla klubbar i Premier League nu faktiskt har möjlighet att göra den här typen av värvningar, vilket med tiden kommer att jämna ut konkurrensvillkoren i Premier League väsentligt.

Det finns en hel del märkligheter i citatet. £15m är till att börja med i det större sammanhanget inte någon våldsam summa, och West Brom har helt säkert tänkt igenom affären noga. Och tja, ska de spendera sådana summor för nya spelare så är det kanske inte fel att göra det på spelare med just Champions League-erfarenhet.

Uppfattningen att Premier League-klubbar har för mycket pengar utgår från en norm att bara ett begränsat och på förhand bestämt urval av klubbar borde kunna värva en spelare som Salomon Rondón. Om andra klubbar helt plötsligt kan värva honom så har de ”för mycket” pengar.

Av ren nyfikenhet så undrar man lite vad som vore rätt mängd pengar.

Intressant nog är detta den andre anfallaren som West Brom värvar den här sommaren, efter Rickie Lambert. Tony Pulis måste ha fått något slags solsting på badstranden under semestern.

Med både Lambert och Rondón köpta under sommaren så antyder detta att Saido Berahino kan vara på väg till annan klubbadress. Under sommaren är det framför allt Tottenham som ryckt i honom.

Tottenham behöver utan tvekan förstärka på anfallsfronten, det ser tunt ut bakom Harry Kane. Vilka som går vinnande ur den rockaden, Rondón till West Brom och Berahino till Tottenham, är lite svårt att säga. Tottenham lär få betala mer än £15m för Berahino.

For he is an Englishman…

Salomon Rondón (ST), 25 år till West Brom. Målfarlig och utvecklingsbar anfallare i sina bästa år. West Brom behöver förstärka sina offensiva alternativ. Intressant värvning inte minst om Saido Berahino är på väg att lämna klubben. Väl godkänd (+++)

:::

32 matcher i den första omgången av Ligacupen ikväll. Jag brukar ha som rolig nonsenstradition att livetwittra från de första omgångarna av Ligacupen, vilket jag lär fortsätta med ikväll.

:::

Man City pulvriserade West Brom i måndagsmatchen och är det enda engelska topplag som imponerade under premiäromgången. David Silva och Yaya Touré var båda lysande.

:::

De som redan gråter över Premier Leagues höga TV-avtal plockar förmodligen ned hagelbössan från vapenhyllan i och med nyheten att NBC förlängt sitt avtal för rättigheterna i USA med sex år till en summa som uppges ligga i närheten av en miljard dollar.

:::

Verkligen i skymundan så spelas ikväll också Supercupen i Europa mellan Barcelona och Sevilla. Detta i Georgien. Av alla ställen. Inte särskilt bra marknadsfört av UEFA.

Bilden föreställer de genomsnittliga positionerna för samtliga spelare i Arsenal och West Ham fram till och med den 68:e matchminuten igår. Vad säger bilden er?

Där finns naturligtvis de uppenbara observationerna. Som exempelvis hur högt upp i planen West Hams vänsterback Aaron Cresswell ligger och hur det på ett högst effektivt sätt satte stopp för Alex Oxlade-Chamberlain.

Eller exempelvis hur högt upp i planen Francis Coquelin och Arsenals ytterbackar ligger vilket skapar en ocean av yta framför två förhållandevis djupt liggande mittbackar.

Men en annan observation är också att det utifrån bilden är betydligt lättare att skönja West Hams diamantliknande 4-4-2-formation än någon egentlig organisation eller struktur hos Arsenal.

En motsvarande uppställning är svår att utläsa från Arsenals positioner på planen. Här slås man snarare av på vilken förhållandevis liten och identisk yta som så många av Arsenals spelare faktiskt befinner sig.

Av naturliga och delvis förståeliga skäl så pratas det efter Arsenals match mest om Petr Cech och Arsenals försvarsspel. Men en mer besvärande omständighet var snarare att Arsenal helt enkelt inte skapade chanserna vare sig för att vinna eller vända matchen.

Spelarnas faktiska position på planen, inte deras teoretiska position som vi kan utläsa av laguppställningen, avslöjar möjliga orsaker till detta.

Fem Arsenalspelare, Olivier Giroud, Santi Cazorla, Mesut Özil, Aaron Ramsey och Francis Coquelin, hamnar tillsammans inom en väldigt liten yta på planen, och inte långt från dem finns Nacho Monreal. Även Mathieu Debuchy och Alex Oxlade-Chamberlain hamnar väldigt tätt intill varandra.

Avstånden mellan spelarna blir väldigt små. Det gör spelet plottrigt och inte minst ineffektivt då det krävs många transportpassningar för att föra spelet framåt. Spelet i djupled förlamas vilket gör det betydligt enklare för West Ham att försvara sig.

Jämför skillnaden i djupled i positionerna mellan Arsenals spelare och mellan West Hams spelare. Jämför exempelvis Diafra Sakhos position på planen med Olivier Girouds.

En av Arsenals absolut största styrkor när spelet stämmer för dem är det fria flöde och den individuella frihet som präglar deras spel på mittfältet. Men när det inte stämmer, då blir resultatet som på bilden. I sådana lägen skulle Arsenal vinna på en högre grad av kollektiv struktur i sitt offensiva spel.

Det är lätt och rubrikvänligt att peka på Petr Cech och försvaret. Men kanske är det snarare dessa aspekter på Arsenals anfallsspel som är skälet till att Arsenal förlorade mot West Ham.

:::

Man Citys stora problem förra säsongen var defensiven. Laget gjorde flest mål av alla lag i ligan men var det av de fyra topplagen som också släppte in flest, på vilket många dyrbara poäng gick förlorade.

Kvällens match mot West Brom borta på The Hawthorns hade kunnat vara en typisk match som Man City hade kunnat tappa poäng i förra säsongen. Ett tätt liggande Tony Pulis-försvar men med tunga spelare framåt som kan straffa bristfällig koncentration i försvarsspelet.

Med Tony Pulis vid sidan av planen och med Darren Fletcher på planen så fick West Brom en betydligt mer stålbefäst ryggrad. De blev ett betydligt mer formidabelt lag under våren, och de är i mina ögon ett av den här säsongens mer svårbedömda lag på förhand.

Man City har inte imponerat alls på försäsongen och egentligen samtliga förmodade topplag har sett rostiga ut i inledningen. Räkna med att detta blir en riktig värdemätare, både för Man City och för West Brom.

Bubblare:

Adrián, West Ham
Ciaran Clark, Aston Villa
Miguel Layun, Watford
Jonjo Shelvey, Swansea
Riyad Mahrez, Leicester
Giorginio Wijnaldum, Newcastle
Andre Ayew, Swansea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Leicester. The Tinkerman cometh! Vilken inledning på säsongen för Leicester och vilken succédebut för Claudio Ranieri. På två möten lagen emellan under förra säsongen blev det inte ett enda mål, den här gången blev det hela sex mål i ett fyrverkeri där Leicester hade mest krut i bössan. Maximal feelgood-känsla runt Ranieri efter första omgången.

West Ham. Vilken seger för West Ham borta mot Arsenal. Och vilket mod av Slaven Bilic att ge 16-årige Reece Oxford sin debut som defensiv mittfältare borta mot just Arsenal. Och vilken insats av Oxford. En fantastisk inledning på ligasäsongen för West Ham. Det är svårt att säga hur säsongen kommer att arta sig för West Ham, men med Slaven Bilic på sidlinjen så kommer det garanterat inte bli tråkigt.

Swansea. Strålande resultat för Swansea på bortaplan mot regerande mästarna Chelsea. Mest imponerande var att lyckas komma tillbaka från underläge vid två tillfällen i samma match. De båda baklängesmålen var inte så väldigt mycket att göra åt, men framåt imponerade både Bafetimbi Gomis och inte minst nyförvärvet Andre Ayew.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Sunderland. Jag såg inte matchen mellan Leicester och Sunderland live utan delar av den i efterhand. Så såg jag Leicesters fjärde mål, och så såg jag det igen, och igen. Om Sunderlands defensiva insats där varit ett elakt undantag så hade kanske allt varit frid och fröjd, men det såg ut ungefär på samma sätt hela matchen igenom. Dick Advocaat letar förmodligen febrilt efter en exitklausul i sitt anställningskontrakt.

:::

TRE PUNKTER

Reality Cech. En målvakt är sällan bättre än det försvar och det lag han spelar bakom. Det är en skillnad på att vara målvakt bakom ett defensivt vältrimmat lag som Chelsea och ett mer friflytande Arsenal. Förväntningen att Petr Cech skulle vara lösningen på allt var helt orealistisk till att börja med, men man ska heller inte tro att det kommer se ut så här i särskilt många fler matcher under säsongen.

Looney Toon. Vi fick se en strålande match på St James’ Park mellan Newcastle och Southampton. Det var en svängig match där båda lagen vid olika tillfällen hamnade i underlägen men visade sig kapabla att vrida matchbilden tillbaka till sin fördel. Det är en värdefull egenskap och definitivt inget vi såg från Newcastle förra säsongen. Båda lagen kommer bli att räkna med under säsongen.

Coutinho. I en match helt utan mål och mening där både Stoke och Liverpool är på väg mot en poäng vardera så kliver helt plötsligt Philippe Coutinho fram och avgör med ett drömmål. Det påminner om insatserna från förra säsongen och om att trots allt prat om nyförvärv så är det Coutinho som förmodligen är Liverpools bästa och viktigaste spelare. Men istället för ögonblick av briljans måste han börja göra briljanta matcher.

:::

FÖR ÖVRIGT

Vem hade trott på förhand att Tottenham skulle göra fler mål borta mot Man Utd i ligapremiären än Arsenal hemma mot West Ham?

Premier Leagues första omgång fullbordas under måndagskvällen med West Brom v Man City.

Helgens snyggaste kom för övrigt i League One där Doncaster lät Bury obehindrat kvittera efter att de själva på ett bisarrt sätt lyckats ta ledningen efter att ha tjongat tillbaka bollen efter spelarskada. Sportsligt!

Väldigt låg profil på José Mourinho efter en del såväl diskutabla som avgörande domslut mot Swansea. Värt att hålla i åtanke.

Det var en på alla sätt besvärlig säsong för Liverpool. Laget misslyckades i sina ambitioner både i Premier League och i Champions League, där inte minst Brendan Rodgers laguttagning mot Real Madrid väckte undran. Rodgers lyckades inte heller få bra prestationer från klubbens nyförvärv. Laget hade svårt att hantera Steven Gerrards beslut att lämna klubben.

Förlusten mot Stoke var också ett resultat som satte djupa spår i förtroendet för Brendan Rodgers både hos klubbledning och hos supportrar. Han lyckades med rätt stora våndor behålla förtroendet från klubbledningens sida. Nu måste Rodgers återvända till Stoke och visa att han förtjänar att även vinna tillbaka supportrarnas förtroende och förväntningar.

Det kommer knappast bli några 1-6 i ryggen ikväll för Brendan Rodgers och Liverpool. Förutsättningarna är helt andra än vad de var i maj. Men i och med att Liverpool avslutar förra säsongen och inleder den här säsongen med exakt samma match så är jämförelsen oundviklig, och en svag prestation av Liverpool ikväll gör att säsongen inleds med obekväma frågetecken som kommer att förfölja Liverpool och Rodgers under hösten.

Det är skarpt läge för Brendan Rodgers. Han vet att han med all sannolikhet inte har råd att göra en lika svag höstsäsong som förra säsongen om han vill behålla jobbet. Efter 2013-14 spenderade Liverpool stora pengar på att befästa sin position. Inför den här säsongen har man spenderat ytterligare £80m på nya spelare. Klubbledningens dom efter förra säsongen blev villkorlig och med ett varningsskott riktat mot tränarstaben.

En bra början på säsongen är nödvändig för Liverpool. En vinst borta mot Stoke skulle vara en bra början samtidigt som det skulle vara ett metaforiskt streck över säsongen som var.

:::

Swansea vet hur man gör en bra början på säsongen. De inledde förra säsongen med att besegra Man Utd på Old Trafford, de inledde den här säsongen med att spela 2-2 mot Chelsea på Stamford Bridge. Imponerande framför allt att de lyckas kvittera två gånger.

Andre Ayews bakåtdrag med sulan precis innan han kvitterar till 1-1 hör till det kyligaste jag sett.

:::

Succéstart för Tinkerman Ranieri i Leicester. Men man undrar om inte Dick Advocaat ångrar att han ändrade sig och tackade ja till en fortsättning med Sunderland.

:::

Tredje säsongen i rad som Everton spelar 2-2 i ligapremiären.

:::

Kommer West Ham och Slaven Bilic känna sig rättfärdigade med att ha ställt upp med pojklaget mot Astra Giurgiu och åkt ur Europa League, efter dagens bortamatch mot Arsenal? Jag tvivlar. Det ska hur som helst bli intressant att se vad West Ham och Bilic klarar av i vad som möjligen är att betrakta som säsongens svåraste match redan i ligapremiären.

En på förhand väldigt intressant match går dock parallellt – mellan Newcastle och Southampton på St James’ Park. Ett möte mellan två lag som kan tänkas befinna sig i och runt samma tabellposition när säsongen börjar närma sig sitt slut. Tungt signalvärde för Steve McClaren att vinna just den matchen framför hemmafansen.

:::

Lättnadens suck på Old Trafford sedan Man Utd vunnit ligapremiären med 1-0, efter att ha tagit ledningen innan man ens lyckats få ett enda skott på mål.

Dock värt att komma ihåg att om Tottenham hade haft ett bättre och taktiskt sett mer systematiskt anfallsspel så hade inte Man Utd vunnit den här matchen.

Men det var också ligapremiär, och då finns en sorts nervös matchlogik, och då får det se lite skakigt ut. Viktigast är poängen i tabellen.

https://www.theguardian.com/football/blog/2015/aug/07/premier-league-2015-2016-bournemouth-norwich-watford

Senare på kvällen så tar de regerande mästarna Chelsea sina första steg för att försvara sin ligatitel. De gör det på hemmaplan mot Swansea som imponerade så stort förra säsongen. José Mourinho meddelade igår att han skrivit på ett nytt fyraårskontrakt med Chelsea, vilket borde betyda att han inte får sparken imorgon i alla fall.

(Tidigare under dagen meddelade också Man City att de förlängt kontraktet med Manuel Pellegrini. En klyftig manöver naturligtvis, det förändrar i praktiken ingenting gällande deras intresse i Pep Guardiola efter säsongen men fungerar preventivt mot allt för ihärdigt mediaspekulerande samtidigt som det stärker Pellegrinis position i omklädningsrummet.)

Men fotbollen sparkar igång redan tidig eftermiddag och det med ett riktigt häftigt toppmöte mellan Man Utd och Tottenham. Båda lagen vill på förhand försöka konkurrera om Champions League-platserna och det är alls inte orimligt att striden mot slutet av säsongen kommer att stå bland annat mellan just dessa båda lag.

För Louis van Gaal handlar det till stor del om att visa att Man Utd faktiskt står bättre rustade inför den här säsongens ligastrid. Man började på hemmaplan också förra säsongen, men inledde då med en högst otippad förlust mot Swansea. Den förlusten satte tongången för en hel säsong och Man Utd har knappast råd men lika svag säsongsinledning den här gången.

Trots en hel sommar och trots mängder med spenderade miljoner så inleder Man Utd ändå den här säsongen med en känsla av att byxorna neddragna vid fotknölarna. Situationen med David De Gea var inte svårförutsägbar och det är ett under att man trots detta ändå befinner sig i den osäkra situation man nu gör med en så viktig position som målvaktsposten.

Situationen ser inte så mycket bättre ut med mittförsvaret. För tillfället verkar Louis van Gaal ha intalat sig själv att han inte behöver förstärka mittförsvaret eftersom han kan spela Daley Blind som mittback. Ett grundläggande problem med Man Utds prestationer förra säsongen var van Gaals ständiga plottrande med spelare ur sina normala positioner i offensiven, den här säsongen riskerar samma sak ske i defensiven.

Om det är ett latent behov att befinna sig sig i centrum eller demonstrera sin egen genialitet är något oklart. Det höll dock på att kosta Man Utd Champions League-spel förra säsongen och riskerar göra det igen.

Om det ser virrigt och oklart ut i Man Utd så gäller raka motsatsen i Tottenham, där finns inga tvivel om vad Mauricio Pochettino vill men heller inga naiva illusioner om att han vet bäst eftersom han är Pochettino. Han har arbetat systematiskt med att göra Tottenham defensivt betydligt starkare och har lyckats med det genom några jobbigt bra värvningar av bland annat Toby Alderweireld och Kieran Trippier.

Pochettinos stora bidrag under sin tid i Southampton var att organisera deras defensiv och göra den till en integrerad del i lagets offensiva spel. Southampton skördar fortfarande frukterna av detta reformarbete och det är möjligt att vi kommer få se Tottenham göra detsamma under säsongen. Under gårdagen tippade jag Tottenham sexa den här säsongen, men de har potential för mycket mer.

Den mest oroväckande aspekten för Tottenham är offensiven. Harry Kane hade en strålande fjolårssäsong. Om han klarar av att upprepa säsongen är den första viktiga frågan för Tottenham. Huruvida Tottenham i övrigt kan bidra med något offensivt understöd i termer av målskytte är den andra. Hittar de ett positivt svar på dessa båda frågor så blir det här en bra säsong för Tottenham.

Två tänkta topplag med motsvarande men motsatta förutsättningar. Man Utd med ett väldigt starkt anfall men med en tveksam defensiv. Tottenham med ett försvar men med en tveksam offensiv. För båda lagen gäller att de måste infria förväntningarna på det ena och under säsongen hitta en fungerande lösning på det andra.

Låt spelet börja!

Kamrat Linhem har satt formen för dessa ligagenomgångar. Men jag tippar lagen i deras precisa tabellplaceringar, även om också jag i huvudsak har som ambition att säga något om lagen. Dels av egoskäl för att i efterhand kunna stoltsera med att jag hade rätt. Dels av generösa skäl för att ge er möjlighet att häckla mig i efterhand för att jag hade fel, även om jag ger mig själv chansen att ducka bakom varje lags spread.

Förra säsongens obestridlige stjärna var Eden Hazard. Den här säsongen kan han få sällskap av fler spelare på Premier Leagues himlavalv. Mesut Özil ser ut att kunna vara redo för en riktigt bra säsong i sin centrala roll på Arsenals offensiva mittfält samtidigt som Alexis Sanchez kan höja sig en nivå. David Silva har alltid storhet i sig och bör kunna upprätta ett stort samspel med Sergio Agüero och Raheem Sterling. Och vad kan Wayne Rooney uträtta som anfallare i ett taktiskt system utformat med honom som spets?

Svaret på den frågan kan ge oss en ledtråd om svaret på frågan om vem som blir Premier Leagues skyttekung under säsongen. Sergio Agüero kommer även han vilja ha ett ord med i laget. Annars tror jag det här är en säsong då Christian Benteke kommer att göra väldigt många mål för Liverpool och visa vad han verkligen går för. En annan belgisk anfallare jag också tror kommer få sitt definitiva genombrott är Evertons Romelu Lukaku.

På tal om genombrott så tror jag väldigt mycket på Jordon Ibe i Liverpool som visar upp många av de egenskaper som trollbundit Liverpoolfansen vid Raheem Sterling under några år, men med en i mina ögon ännu bättre slutprodukt. Ibe kan bli Liverpools ess i deras rockärm under säsongen. Annars tror jag det är Kurt Zouma i Chelsea som kommer vara den spelare som tydligast går från lovande till en av ligans superstars.

Vilka av Premier Leagues managers som kommer vara mest framgångsrika beror på vad man menar. För vissa kommer det vara en framgång bara att ha lyckats behålla jobbet under säsongen. Min gissning är att det här är Arsene Wengers säsong och, om Arsenal faktiskt vinner ligatiteln, kanske också hans sista säsong. Alex Neil i Norwich tror jag kommer få mycket uppskattning under säsongen och Ronald Koeman kommer hyllas som ett geni efter att ha tagit Southampton till Champions League genom att vinna Europa League.

Detta om den kommande säsongen i stort. Så till det lilla, eller det som egentligen betyder något, nämligen hur kommer Premier League-tabellen faktiskt se ut i mitten av maj? Det här är vad jag i skrivande stund tror, gissar eller vildsint spekulerar i:

1. ARSENAL
Laget är på uppgång och det råder en positiv känsla runt hela klubben, känslan är helt enkelt att detta ska vara Arsenals säsong. Just denna positiva känsla och självförtroende gör att jag tror att Arsenal är det lag som under säsongen kommer drabbas minst av att köra fast mot lagen under toppen, vilket innebär värdefulla poäng. Dock är säsongsinledningen viktig och att man inte ger någon av sina konkurrenter ett poängmässigt försprång redan från början. Arsenals mittfält är lysande och Arsenals försvar och anfall är om inte strålande så i alla fall tillräckligt bra. (1-4)

2. CHELSEA
Man ska aldrig räkna bort Chelsea och i synnerhet inte ett Chelsea under José Mourinhos ledning. Men inför den här säsongen har de heller inte gett oss väldigt många skäl att räkna med dem. Chelsea hade sina begränsningar redan förra säsongen och har hittills inte adresserat dem under sommaren. Mest problematiskt är anfallet där det ser oroväckande tunt ut bakom Diego Costa, vars skadeproblem är besvärande och kan vara psykologiskt betingade liksom de var för exempelvis Owen Hargreaves och Louis Saha. I alla fall kunde man tolka Mourinhos syrliga kommentar åt det hållet. Det sätter återigen allt fokus, på gott och på ont, på Eden Hazard. (1-3)

3. MAN CITY
Man City har värvat bra så här långt med Fabian Delph och Raheem Sterling om än kanske inte i riktigt den utsträckning man hade förväntat sig för att åtgärda de lagstrukturella problem vi såg förra säsongen. Man Citys stora problem är dock Manuel Pellegrini och det faktum att alla förväntar sig att detta är hans sista säsong innan Pep Guardiola tar över rodret. Man City meddelade under dagen att de förlängt Pellegrinis kontrakt men detta ska inte ses som något annat än ett sätt att försöka undvika pratet om att Pellegrini skulle vara en dead man walking. (1-5)

4. LIVERPOOL
Från himmel till helvete, och sedan himmelriket igen?! Det kan bli så för Brendan Rodgers och Liverpool. Någon titelstrid kommer inte bli aktuell men med ett mittfält som kan börja hitta sina egna fötter och stadga efter Steven Gerrard, en anfallsgeneral i form av Christian Benteke understödd av spelare som Philippe Coutinho, Jordan Henderson och Adam Lallana, och med en stor talang i vardande som Jordon Ibe så tror jag Liverpool återigen kommer att producera mål framåt. Nyckeln till Liverpools säsong blir om Rodgers lyckas få ordning på backlinjen. (3-6)

5. MAN UTD
Man Utd har värvat stort inför den här säsongen och allt annat än en titelstrid vore att betrakta som ett misslyckande. Risken är överhängande att det blir betydligt värre än så. Strulet och obeslutsamheten kring David De Gea, mer det än att han faktiskt skulle lämna, kommer kosta och en ofattbar ovilja att förstärka mittförsvaret kommer visa sig bli dyrbart. Ett mer fundamentalt problem är att Louis van Gaal har en benägenhet att sätta sig själv i centrum snarare än laget. (2-5)

6. EVERTON
Om den andra säsongen för Roberto Martinez var förfärlig så kan den tredje säsongen bli desto bättre. John Stones är i nuläget kvar i Everton och blir han kvar så har han alla chanser att verkligen utvecklas till en mittbacksjätte som därefter kommer ta steget vidare till någon av de större klubbarna. Romelu Lukaku har potentialen att bli en av ligans absolut bästa anfallare och kommer att visa det under säsongen. Tom Cleverley tror jag är precis den spelare som Martinez har sökt efter till sitt mittfält, och båda är bekanta med varandra sedan tiden i Wigan. (6-8)

7. TOTTENHAM
Det är lite svårt att se hur den här säsongen egentligen ska kunna bli så värst mycket bättre för Tottenham. Mauricio Pochettino har förvisso förstärkt i backlinjen vilket var nödvändigt men offensivt, som var ett problem för Tottenham förra säsongen, kvarstår samma gamla problem. Harry Kane var ett stratosfäriskt genombrott förra säsongen men frågan om han kan hålla kvar samma nivå också utan det så kallade överraskningselementet är just nu Tottenhams damoklessvärd. Tottenham måste klara av att balansera Europa League och Premier League bättre den här gången. (4-7)

8. SOUTHAMPTON
Det finns två saker som framför allt oroar mig med Southampton. Dels att laget för andra sommaren i rad tappar några av sina absolut viktigaste spelare, den här gången Toby Alderweireld och Morgan Schneiderlin. Att klara det en gång är en sak, att klara det flera år i rad är en annan. Dels Europa League där jag tror att Southampton både kan och vill göra väldigt bra ifrån sig, men som bevisligen kan vara väldigt svårt för engelska lag att hantera tillsammans med ett krävande Premier League-program. Men Southampton har en mycket stark grund att stå på och kommer göra bra ifrån sig i ligan och väldigt bra ifrån sig i Europa. (8-10)

9. NEWCASTLE
Det var en katastrofal fjolårssäsong för Newcastle. Nedflyttning var farligt nära och om säsongen hade varit några veckor till så hade det troligtvis varit en realitet. Samtidigt har klubben under ett flertal år lyckats att alienera hela sin lokala supporterbas. Ändå är stämningen positiv inför den här säsongen. Steve McClaren är knappast den perfekte managern men han känns som en fräsch satsning framåt och i hans fotspår har det gjorts några riktigt intressanta värvningar i Giorginio Wijnaldum och Aleksandr Mitrovic. För en gångs skull känns det som om Newcastles klubbledning tänker något längre än enbart närmaste kvartalsrapport. (8-11)

10. NORWICH
Vilket genombrott inom engelsk fotboll Alex Neil hade förra säsongen. Norwich låg en bra bit nedanför tabelltoppen när Neil tog över efter nyår men seglade med honom snabbt upp som vårens förmodligen bästa lag i The Championship, med en väldigt intressant kombination av kraft, fart och teknik. Det var inte länge sedan Norwich spelade i Premier League vilket gör att laget består till stor del av Premier League-vana spelare vilket jag tror kommer vara till lagets stora fördel. Kommer inte vara någon slagpåse. (9-12)

11. STOKE
Stoke hade en fantastisk fjolårssäsong vilket resulterade i klubbens högsta tabellplacering någonsin. Självklart blir det svårt att överträffa och nästan lika svårt att upprepa. Mame Biram Diouf var ett värdefullt tillskott till anfallet redan förra säsongen och inför den här säsongen förstärker man med både Joselu och Ibrahim Afellay, i Mark Hughes spanska kulturrevolution. Steven N’Zonzi har lämnat Stoke som ersatt denne med från Chelsea inlånade Marco van Ginkel, i vad som rimligtvis blir en försvagning. I Steve Sidwell har dock Stoke en stark defensiv mittfältspjäs. (10-12)

12. CRYSTAL PALACE
Den stora faran för Crystal Palace är att de gjorde så väldigt bra ifrån sig under våren att förväntningarna på dem nu är skyhöga. För mindre än ett år sedan sågs Crystal Palace som givna för nedflyttning och nu pratar man om dem i samma andetag och mening som europeiska cupplatser. Det steget är väldigt stort oavsett vilka värvningar man än lyckats göra. Alan Pardew lyckades ge Crystal Palace en boost under våren men nu måste han visa att han klarar av att lyfta dem över en hel säsong. Jag tror inte det blir lika lätt som många vill tro. (9-13)

13. WEST HAM
Ett lag med stora förväntningar men ännu större förhoppningar sedan man valde att skilja sig från Sam Allardyce och ersätta denne med Slaven Bilic, och med flytten till en ny och större arena nära förestående. Fansens drömmar om europeiskt cupspel krossades emellertid till spillror redan i kvalspelet och att döma av insatsen där så har West Ham en mycket lång väg att vandra trots imponerande värvningar av exempelvis Pedro Obiang och Dimitri Payet. West Ham såg Bilic en möjlighet att lyfta laget uppåt i Premier League, men det är i själva verket tveksamt om han alls kommer lyckas. (12-16)

14. SWANSEA
Swansea hade en fantastisk fjolårssäsong där man faktiskt snuddade på europeiskt cupspel under Garry Monks första fullständiga säsong som manager i klubben. Jag tror det blir väldigt svårt att upprepa. Dels för att jag tror Swansea överträffade sig själva något förra säsongen, även om det är ett uttryck jag inte gillar. Dels för att konkurrerande klubbar har förstärkt i en utsträckning som Swansea inte svarat upp mot, även om Andre Ayew är ett spännande tillskott på anfallssidan. I huvudsak tror jag dock Swansea är lite för defensiva för att kunna hävda sig på längre sikt. (12-15)

15. WATFORD
Otroligt svårtippat lag inför den här säsongen, mycket tack vare att Watford både har en ny manager (igen) i Quique Flores och en väldigt stor och spretig spelartrupp med många nya spelare. Watford mer än någon annan av de båda nykomlingarna har valt att värva nya spelare istället för att förlita sig på stommen som tog dem upp i Premier League, men de har å andra sidan också förstärkt med kvalitet som Nyom, Jurado, Behrami och Berghuis. Watfords ägare har visat att det är Watford som nu är den prioriterade klubben i deras klubbkoncern och klubben har resurser att hålla sig kvar. (14-18)

16. BOURNEMOUTH
Den gällande schablonen är att man ska tippa nykomlingarna som favoriter till nedflyttning och vad gäller Bournemouth så finns det många rationella skäl att tro att de kommer få det svårt i Premier League. Men om jag ska eftersträva att inte vara helt cynisk så finns det en spelidé och ett system i Eddie Howes lagbygge som jag tror gör dem bättre rustade än tidigare motsvarigheter som exempelvis Blackpool och Burnley. Bournemouth har förstärkt sitt lag under sommaren, med spelare som Tyrone Mings, Joshua King och Max Gradel, men inte på ett sätt som förändrar vad som fungerade och var framgångsrikt för laget förra säsongen. (16-20)

17. WEST BROM
Jag har tippat West Brom långt ned i tabellen så många gånger nu att det är svårt att avgöra om det beror på att jag tror de kommer att hamna där eller om jag vill att de ska hamna där. Det kommer flaxas med armarna om hur bra Tony Pulis är på att hålla kvar lag i Premier League samtidigt som det är värt att erinra sig att Stoke med Pulis faktiskt var på god väg att ramla ned mot det förhatliga strecket innan de gick skilda vägar. West Broms spelartrupp var i min mening bland de svagare redan förra säsongen och några omfattande eller avgörande förstärkningar har inte gjorts inför denna säsong. (14-17)

18. SUNDERLAND
Dick Advocaat kom in och räddade vad som såg ut att bli en helt bedrövlig säsong för Sunderland i våras. Sedan tackade han nej till att förlänga sin tid i klubben, innan han till sist ändrade sig och tackade ja. Han blev alltså övertalad eller var allra minst tveksam till om han ville ha jobbet. Sådant gör mig omedelbart skeptisk. Det är en sak att göra ett tillfälligt räddningsjobb, en annan att göra ett långsiktigt byggnadsjobb från grunden. Younes Kaboul och Yann M’Vila är stabila defensiva förstärkningar men Sunderland ser alltjämt oroväckande tunna ut offensivt. (17-20)

19. ASTON VILLA
Försäsongen hade knappast kunnat bli sämre för Aston Villa. Förhoppningarna om en ny ägare av klubben ser ut att ha gått om intet vilket innebär ytterligare år med åtdragen svångrem om plånboken. Två viktiga spelare har lämnat klubben i form av Fabian Delph och Christian Benteke som förmodligen övertygade varandra om att det var bättre att fly än illa fäkta. Samtidigt är Ron Vlaar, lagets ledande försvarsgestalt, långtidskadad. Tim Sherwood vet hur han skapar rubriker och verkar hyfsat duktig på att motivera spelare, men över en hel säsong krävs ett taktiskt nous som han ännu inte visat prov på. (16-19)

20. LEICESTER
Hur man än vrider och vänder på Leicester så kommer man fram till att laget besitter precis alla ingredienser för ett lag som är dömt att åka ur. De klarade sig med nöd och näppe kvar säsongen innan. De har inte förstärkt i någon särskilt meningsfull utsträckning. De har sparkat sin förre manager och ersatt denne med ett europeiskt namn av mellanmjölkskaraktär och vars prestationer normalt sett präglats av slentrian snarare än succé. Samt med ägare som vare sig känns tillräckligt engagerade i klubben för att vara ett genuint stöd eller tillräckligt distanserade från klubben för att ge klubbledningen fritt manöverutrymmme. (19-20)

:::

Så tror jag alltså det slutar. Kanske. Siffrorna inom parantes är den spread inom vilken jag tror att lagen kan sluta, och vill ni kritisera mig för hätskt för hur jag gissat så kommer jag bara gömma mig bakom dem. Med endast några få rader per klubb för att motivera deras placering, för att inte bloggen ska bli helt olidligt lång, så är det naturligtvis också så att det finns fler skäl än de jag valt att fokusera på här.

Det här är också den ordning, nedifrån och uppåt i tabellen, i vilken jag kommer publicera min team previews inför säsongen, med början nästa vecka och med slut lagom till månadsskiftet. Hur kan man göra previews efter att säsongen börjat kanske någon då undrar? Å andra sidan har jag tidigare fått kritik för att jag gjort dem för tidigt. På det här viset får jag mer med information i genomgångarna och en längre tid av transferfönstret har hunnit gå, och därmed en mer realistisk bild av lagens faktiska styrkor och brister.

Att jag således inte gör någon direkt åtskillnad i frågan om att ta sig till Champions League beroende på om man slutar trea eller fyra i Premier League följer i det avseendet samma mönster. Det ändrar så klart inte på det faktum att det är två rätt viktiga kvalmatcher, eller playoffmatcher för att använda UEFA:s smått dementa terminologi, som Man Utd har framför sig.

Man Utd avslutade förra säsongen på en slags high – man hade åtminstone uppnått det som var säsongens absoluta minimikrav, nämligen att ta sig tillbaka till Champions League. Men alldeles oavsett vad man nu anser om kvalspelets tillhörighet så är ju den jobbiga sanningen att om Man Utd misslyckas i det här kvalspelet så är hela förra säsongens arbete gjort om intet.

Man Utd lottas i ligaspåret, inte i mästarspåret, och är ett av tio lag i detta ligaspår. Man Utd är högst seedat av alla lag och kommer därför att lottas mot något av de fem lägst seedade lagen, det vill säga med lägst koefficient på UEFA-rankningen. Dessa fem lag är Monaco, CSKA Moskva, Rapid Wien, Lazio och Club Brügge.

Klockan 12 inleds lottningen av Champions League, och en timme senare lottas motsvarande playoff i Europa League. Vilka alternativ är då att föredra och inte att föredra för Man Utd? Här är min uppfattning i fallande grad av svårighet:

MONACO – 60%
Den motståndare som på förhand känns svårast. Trots allt slog Monaco ut Arsenal så sent som förra säsongen och förmodligen har man dessa båda matcher på näthinnan, även om Monaco trots allt har tappat några spelare sedan dess och ser svagare ut nu. Ändå så är Monaco defensivt starka och i cupspel så är just den förmågan ofta avgörande och framför allt i början av säsongen kan man lyckas frustrera ett matchtrögt Man Utd.

LAZIO – 60%
En annan tuff motståndare. Onekligen det möte som på förhand känns som det roligaste och mest spännande, och detta av flera skäl. Naturligtvis finns i bakvattnet säsongens strid mellan Italien och England om koefficienten, och det här vore ju onekligen ett startskott på det. Men Lazio är onekligen också en italiensk storklubb och ett möte med dem skulle kännas som Champions League på riktigt.

CSKA MOSKVA – 75%
Det här hade varit ett motstånd jag hade betraktat som betydligt mer besvärligt för cirka fem år sedan, men CSKA Moskva håller inte längre riktigt samma nivå som förut. Däremot är det ett lag med omfattande europeisk erfarenhet, vilket de visade mot Sparta Prag, och som inte ska underskattas vilket Man City fick erfara förra säsongen. Dock, om Man Utd kan kontrollera bortamötet så är det här ett kvalspel de ska vinna.

RAPID WIEN – 90%
Överlevde en ordentlig holmgång med Ajax i den tredje kvalomgången, och det är utöver att vara en imponerande skalp på sitt sätt också lite oroväckande med lag som liksom lyckas krångla sig vidare på något sätt. Men Rapid Wien hör till de lättare motståndarna som Man Utd kan ställas mot i detta playoff, och visade framför allt mot Ajax att de inte är särskilt starka bakåt, samtidigt som de inte kommer ha lika lätt att göra mål på Man Utd som på Ajax.

CLUB BRÜGGE – 90%
I mina ögon en jackpotlottning för Man Utd. Vilket förvisso är ett påstående som kan komma tillbaka och bita mig i rumpan, trots allt är man inte helt oävna om man besegrar Panathinaikos. Men Belgien ligger nära England, vilket är bra både av praktiska och psykologiska skäl och Club Brügge ska rimligtvis sakna både tuffhet och den nödvändiga erfarenheten för att kunna besegra Man Utd i ett dubbelmöte.

:::

Southampton cruisade förbi Vitesse i Europa League och kommer idag att lottas in i playoff-omgången. Det gör man som ett av de seedade lagen i och med att fyra högre seedade lag slogs ut igår kväll. Det innebär att man slipper möta några av de stora kanonerna som exempelvis Dortmund, Athletic, Ajax eller Fenerbahce.

Vilket betyder att Southampton måste betraktas som favoriter att ta sig till gruppspelet i Europa League, mer eller mindre oavsett vilka de lottas mot.

:::

Om man är West Ham, gör sin första säsong i europeiskt cupspel sedan istiden, och ska spela en bortamatch i Rumänien som man måste vinna för att ta sig vidare, vad tar man då ut för startelva? Jo naturligtvis Darren Randolph, Kyle Knoyle, Carl Jenkinson, Doneil Henry, Lewis Page, Josh Cullen, Diego Poyet, Manuel Lanzini, Kevin Nolan, Elliott Lee och Modibo Maiga.

Det är inte bara det att man ställer ut en alldeles för svag laguppställning för att klara av uppgiften, det är framför allt det att det skriker hur oviktigt man anser Europa League vara. Och det är självklart inget som går spelarna förbi och som inte påverkar de som trots allt spelar.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Yann M’Vila (DM), 25 år till Sunderland på lån. Sunderland tänkte värva Leroy Fer från QPR men han failade sin läkarundersökning. Paniklösningen blev då ett lån av M’Vila från Rubin Kazan, och frågan är om inte panikåtgärden faktiskt blev bättre än den planerade. Väl godkänd (+++)

Kommer Sheffield Wednesdays nya thailändska ägare försöka göra en Leicester-sommar med stora värvningar? Har Shahid Khan gett upp hoppet om Fulham? Kan Middlesbrough ersätta Bamford och göra ännu fler mål? Kan Paul Clement plocka ihop Derby igen efter att de fullständigt imploderade med Steve McClaren? Vilka före detta PL-klubbar hotas av nedflyttning? Vad blir QPR utan Charlie Austin?

Jag har inte tippat exakt 1-24 för att jag försöker säga något om lagen och deras potential snarare än att försöka tippa rätt för mitt egos skull. Jag har dock placerat lagen i ordning så att man kan tänkbart läsa detta som en tippad ligatabell.

TOPPEN

Middlesbrough
Stewart Downing är en fantastisk värvning som håller god Premier League-klass och som verkligen känner klubben. Redan utan Downing kunde de vara en titelfavorit men med honom är man det garanterat. Det enda lilla minustecknet är att Boro redan har en liknande spelare i Adam Reach och att de skulle snarare behöva anfallare. Man kan invända att Downing är en central offensiv mittfältare nu men det har han bara varit en säsong och Middlesbrough spelar annorlunda, med en släpande anfallare snarare. Också intressanta värvningar är Christian “åtta mål per säsong” Stuani och finurliga Diego Fabbrini.

Men Boro saknar fortfarande en anfallare. Trots Patrick Bamford ifjol saknade man en pålitlig målskytt och de sägs vilja betala mer än £10m för att värva Jordan Rhodes. Vilket självklart är ett överpris men Rhodes gör garanterat minst 20 mål per säsong vilket löser deras problem och i ett lag så bra som Boro kan han göra ännu fler. Frågan är hur Rhodes klarar sig ensam på topp då han genom karriären gärna haft en anfallspartner, behöver man ett Rudy Gestede/Alan Lee-fyrtorn eller räcker det med många offensivt skickliga mittfältare? Trolig placering: 1-3

Derby
Derby har onekligen ett tillräckligt bra lag för att konkurrera i toppen som de gjort de två senaste säsongerna. Vad deras nya manager Paul Clement behöver göra är att ta laget hela vägen in i mål. Har gjort välbehövliga defensiva förstärkningar i form av Alex Pearce, Chris Baird, och Jason Shackell. En frisk Chris Martin är ett klart bättre alternativ som ensam anfallare än Darren Bent och baserat på deras försäsongsmatcher lär de fortsätta spela 4-3-3. Trolig placering: 1-5

Ipswich
Mick McCarthy har en historia av uppflyttningar till Premier League och de inträffar vanligtvis under hans tredje säsong i klubben. Ipswich var ett topplag ifjol och var inte allt för långt borta från titelstriden men är det verkligen troligt att Daryl Murphy gör fler än 20 mål denna säsongen igen? Förhoppningsvis kan nyförvävet Brett Pittman från Bournemouth komplettera Murphy. Trolig placering: 1-6

QPR
De har fått behålla många spelare även om Charlie Austin lär försvinna snart för stora pengar och gjort flera bra köp. Någon som Jay Emmanuel Thomas är ett riskabelt köp men Jamie Mackie är ett så nära ett riskfritt köp du kan komma och Massimo Luongo, Ben Gladwin, och Tjaronn (uttal likt Ariel Sharon?) Chery förstärker mittfältet med ungdomlighet och energi. Frågetecknen är hur bra Chris Ramsey är som manager och om de kan ersätta Charlie Austin på ett bra sätt. Trolig placering: 2-8

Wolves
Förlorar Sako förståeligt nog men får en hel säsong av Benik Afobe och har ett ungt och samspelt lag bakom Afobe och Nouha Dicko. Kenny Jackett är en fantastisk och underskattad manager (får alldeles för lite cred för vad han gjorde i Swansea pre-Martinez) som hade haft ett Premier League-jobb ifall han varit 10 år yngre eller tagit mer plats medialt. Trolig placering: 5-9

Hull
Har nästan samma lag som tog dem upp senast men med vissa fina uppgraderingar. Vad som saknas är samma harmoni. Ägarna gjorde en rejäl heel-turn, Bruce vill värva, och många spelare vill stanna i Premier League. Kan de hitta en pålitlig 15plusmål-anfallare i truppen eller utifrån är de rimligen ett topplag. Trolig placering: 4-10

Brentford
Brentford anser själva att de överpresterade ifjol och med ny manager, flera nya utländska spelare, och förändringar i ledarstaben lär inte göra dem bättre omgående. Värvat Lasse Vibe som flyttar till London från Lilla London och som bör passa in bra då han likt Andre Gray är en målskytt och snabb i djupled. Trolig placering: 6-9

ÖVRE HALVAN

Birmingham
Tidigt förra säsongen såg jag Birmingham v Blackpool. Ligans två sämsta lag i en match jämförbar med kinesisk vattentortyr. Det laget på 23:e plats efter en 8-0-förlust mot Bournemouth tog Gary Rowett över och när säsongen var över slutade man på tionde plats. Demarai Gray slog igenom med ett hattrick, David Cotterill på andra kanten var ännu bättre, och de spelade som ett lag vars ägare inte sitter i fängelse. En hel säsong med Rowett och en mer konkret Demarai Gray kan ta dem långt. Trolig placering: 6-12

Nottingham
Dougie Freedman har inte imponerat någonstans utanför Crystal Palace men Forest har ligans bästa ytter i Michail Antonio och en frisk Assombalonga kan vara ligans bästa anfallare. Kan bara Andy Reid hålla sig frisk har de ett mittfält också. Att Matt Mills ska lösa alla deras försvarsproblem är inte heller en riskfri lösning. Trolig placering: 6-12

Cardiff
Har ligans bästa mittback i Ecuele Manga, en toppmålvakt i David Marshall, och en högklassig om än åldrande playmaker i Peter Whittingham. Har också en stor trupp men ägaren Vinny Tan verkar snarare skära ner på budgeten och managern Russell Slade trivs bättre i League One. Trolig placering: 8-15

Brighton
Jag tror på Chris Hughton och trots en dålig ligaplacering ifjol såg de stundtals ut som ett lag för övre halvan. Problemet som alltid med Brighton är att de saknar en målskytt. Så desperata för en målskytt är man att de värvat Tomer Hemed från Almeria bara för att de värvade Leonardo Ulloa därifrån. Trolig placering: 9-15

Bristol City
Det känns som att Bristol City tog tag i League One-titeln så tidigt ifjol att man glömde att prata om dem. Steve Cotterill av alla människor gjorde lysande värvningar (Korey Smith, Freeman, Wilbraham, osv) och spelade 3-4-1-2 som en Serie A-favorit. Laget är välbalanserat och intakt. Deras enda profilerade värvning är en skyttekung från Ligue 2, vilket kan innebära en ny flopp likt Delort eller en potentiell pärla likt Kebé eller Knockaert. Trolig placering: 10-16

NEDRE HALVAN

Burnley
Utan Ings och Trippier är man ett mittenlag. Trolig placering: 11-15

Charlton
Många har tagit den fega vägen med Charlton och för åtminstone andra året i rad tippat dem att åka ur. Mycket på grund av deras Watfordliknande samarbete med Standard Liege vilket lämnat dem men en trupp bestående nästan uteslutande av utländska spelare, Johnnie Jackson, och egna talanger. Som Florentino Perez mantra “Zidanes y Pavones” översatt till “Vetokeles and Harriotts”. Detta trots att de slutade tolva ifjol och bara tappat två startspelare i Tal Ben-Haim (häll ut en skvätt för mittbacksparet Ben-Haim och Andre Bikey) och Yoni Buyens. Buyens frånvaro leder förhoppningsvis till en mer betydande roll centralt på mittfältet för Jordan Cousins. Trolig placering: 12-16

Reading
Tung säsong ifjol slutade med en 19:e plats. Steve Clarke ska dock ha fått större inflytande på ledarstaben och värvat ett par rutinerade spelare som Stephen Quinn, Paul McShane, och Orlando Sá. Men förlusten av bärande spelare som Jem Karacan, Alex Pearce, och Adam Federici lär kännas av. Har ett par intressanta unga spelare som kan få speltid. Till exempel mittbacken Niall Keown, son till Martin Keown. Trolig placering: 13-18

Leeds
Jag gillar verkligen Uwe Rösler, jag har läst hans självbiografi, och tyckte han gjorde ett bra jobb i både Brentford och Wigan. Men det här är Leeds och Cellino har ännu inte träffat en manager han inte velat sparka. Har dock ligans och kanske landets mest spännande samling av unga centrala mittfältare i framför allt Lewis Cook och Alex Mowatt men även Kalvin Phillips och Chris Dawson. Trolig placering: 14-17

Fulham
Ett par fina mittfältsvärvningar (Cairney, O’Hara, Pringle) kan inte dölja deras usla förra säsong, Shahid Khans mustasch, eller att Kit Symons är en oimponerande manager. Deras räddning är en lysande Ross McCormack, en stark trupp, och många imponerande ungdomar. Trolig placering: 15-19

BOTTEN

Sheffield Wednesday
Den vanliga historien med nya ägare som sparkar den sittande managern trots ett lysande jobb för att ta in ett eget tveksamt alternativ. Deras “profilvärvning” Marco Matias från portugisiska ligan ser dock väldigt intressant ut och även om han främst är ytter kan han bli Owls främste målskytt kommande säsong. Hittills visat lite ambition på transfermarknaden men det kan komma ett par sena transferbomber. Trolig placering: 15-20

Preston
Simon Grayson är en rutinerad manager som ännu inte blivit nedflyttad från The Championship på tre försök men har samtidigt heller inte blivit långvarig på denna nivån. Joe Garner har haft svårt under tidigare sejourer i Championship men är en klart bättre spelare nu även om han inte lär göra 25 ligamål igen. Kan Beckford spela en hel säsong som om alla matcher vore cup- eller playoffmatcher? Trolig placering: 16-21

Milton Keynes
De har varit ett topplag i League One i så många år och fått behålla Karl Robinson vilket gör att de känns som att de borde anpassa sig till mitten av Championship utan problem. Men de har tappat Dele Alli, Benik Afobe, och Will Grigg som ifjol gjorde 46 av deras 101 ligamål. De har dock ersatt dem med intressanta spelare som unge anfallaren Sam Gallagher från Southampton, två offensiva mittfältare (Benavente och Aguza) från Real Madrids reservlag, Simon Church, Rob Hall, och Dale Jennings. Trolig placering: 16-22

Bolton
De tror fortsatt på Eidur Gudjohnsen och Emile Heskey som aktiva fotbollspelare snarare än aktiva seniorer men de har ett par riktigt spännande ungdomar i Zach Clough och Andy Kellett. Clough gjorde fem mål på åtta matcher som offensiv mittfältare eller anfallare och Kellett var utlånad till Manchester United ifjol. Trolig placering: 17-23

Blackburn
Blackburn är här mer utav en symbol för ett lag jag tror kommer kämpa i botten nästa säsong. Det finns nämligen gott om dysfunktionella klubbar som nyligen spelat i Premier League och fortfarande har en “nedflyttad från Premier League”-aura och likt Wigan förra året, Birmingham och Blackpool säsongen innan det, och Wolverhamptons säsong innan det tror jag ett sådant lag kommer slåss i botten. Det svåra är bara att peka ut vilket lag av bland andra Fulham, Reading, Bolton och valet för mig faller på Blackburn och att de förlorat eller är på väg att förlora alla sina bästa spelare.

Slutade bara nia ifjol trots 40 mål från Jordan Rhodes och Rudy Gestede. Nu ser man ut att förlora Rhodes och Gestede är klar för Aston Villa. Utan dem är man bara ännu en huvudlös Venkysprodukt. Dessutom har de förlorat sin bästa mittfältare i Tom Cairney till Fulham och sin spännande tredjeanfallare Joshua King till Bournemouth. Trolig placering: 17-24

Rotherham
Rotherham slutade 21:a ifjol och har till denna säsongen förlorat sitt mittbackspar Craig Morgan (Wigan) och Kari Arnason (Malmö) samtidigt som deras tredje mittback följt sin managersfotspår och lyckats bli avstängd i tio matcher till följd av något som han har sagt till James McClean. Rotherham har dock gjort en hel drös smarta värvningar, framför allt till försvaret men också till anfallet med Chris Maguire och min personliga favoritenganche EJ Ledesma. Trolig placering: 19-24

Huddersfield
De har en länge lovande målvakt jag är osäker på. De har en stabil backlinje om de hittat sin vänsterback i Jason Davidson (floppar man i WBA går man rimligen till Huddersfield) men lagkaptensmittbacken Mark Hudson börjar bli till åren. De sålde Conor Coady men ersatte honom både intressant och stabilt med Kyle Dempsey från Carlisle och Dean Whitehead från Påskön samtidigt som de har två unga nordiska innermittfältare i Phillip Billing och Sondre Tronstad.

Jacob Butterfield är en mittfältsgud som kan göra frisparksmål med både höger- och vänsterfot men framför honom är Sean Scannell otillräcklig, Nakhi Wells i behov av en anfallspartner, och James Vaughan blir för ofta skadad eller utvisad för att göra skillnad på längre sikt. Jag vill tro på Chris Powell som manager tack vare hans League One-vinnande Charlton lag men i avsaknaden av en tydlig jumbo  känns det som att bristen på ambition har hunnit ikapp Huddersfield efter flera säsonger som ett anonymt lag på nedre halvan. Trolig placering: 20-24

PETER A LINHEM
@Linhem

Något vi definitivt kommer få leva med under hela säsongen är de olika lagens tröjor, både i hemmaformat och bortaformat. Det är inte alltid något som är lätt att leva med, man drar sig exempelvis till minnes Norwichs anskrämliga gula kreationer under 1990-talet, Liverpools olika Nintendotröjor samt för all del Man Utds tröja för några år sedan som såg ut som en picknickduk.

Telegraph har sammanställt och bedömt samtliga tröjor i Premier League för den kommande säsongen. Själv nöjer jag mig med att nämna de fem jag tycker är snyggast samt för all del också den som jag av motsvarande men motsatta skäl anser är fulast.

SNYGGAST

Bournemouths hemmatröja. Jag är förvisso något av en sucker för enkla och klassiska mönster så Bournemouth har mig vid hallå. Det som dock gör mig alldeles förtjust är att äntligen så finns det vansinnigt snygga rödsvarta tröjmönstret i Premier League som man i så många år bara har kunnat hitta i Serie A.

Evertons bortatröja. När den här bilden scrollade fram så fastnade jag i någon sorts meditativ tystnad i någon minut i några fruktlösa försök att förstå vad det var jag egentligen såg. Så lätt att avfärda men efter ett tag började jag faktiskt uppskatta den fullständigt anspråkslösa originaliteten i Evertons kreation, definitivt något utöver det normala, men på ett positivt sätt den här gången jämfört med deras tidigare kamouflagetröjor.

Tottenhams hemmatröja. Tottenham har alltid varit ett vitt tröjlag på ett sätt som egentligen bara Real Madrid av rent historiska skäl kan göra bättre, kanske i viss konkurrens med Leeds. Men på den här tröjan är det den svarta randen som skapar en kontrast som inte förminskar det vita utan snarare lyckas med att förhöja det. Om det delades ut poäng för snyggaste tröjor så skulle Tottenham vara klara för Champions League.

Leicesters bortatröja. Hmm. Genomgående har Puma lyckats skapa de med bred marginal fulaste tröjorna i Premier League, och en stor del av skulden för detta bär det diamantformade mönstret. Den enda tröja som det faktiskt funkar på är denna, Leicesters bortatröja, som dessutom som enda svarta tröja i Premier League den här säsongen – beroende på vad Man Utd hittar på för bortatröja – bidrar med något unikt. En blivande klassiker.

Aston Villas bortatröja. Två av nykomlingarna i Premier League den här säsongen har gult som huvudsakligt tema på sina tröjor, men det är Aston Villa som lyckas bäst med att göra det gula till sin fördel. Har lyckats perfekt med nyansen och det gula passar perfekt ihop med det svarta och en väldigt väl integrerad sponsorlogga. Vi kommer veta på en gång vilket lag som spelar när man ser de hör tröjorna.

FULAST

Norwich eller Newcastle? Jag kan ärligt talat inte riktigt bestämma mig för vilken jag tycker sämst om av Norwichs tredjetröja, med en fullständigt vidrig blandning av 50 olika nyanser av gult och grönt, eller Newcastles bortatröja som våldför sig på Newcastles vitsvarta tema och introducerar något horribelt ljusblått i ännu större utsträckning än på nästintill lika anskrämlig hemmatröja.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Bakary Sako (LW), 27 år till Crystal Palace. Offensivt inriktad yttermittfältare som inte gjort något större väsen ifrån sig under sin tid i Wolves. Kan bli ett bra komplement för Alan Pardew men jag tvivlar på att Sako kommer ha någon större roll för dem under säsongen. Godkänd (++)

Samtidigt bland de nedflyttade lagen så är Wigan under ledning av Dave Whelans 23-åriga barnbarn, Blackpool har en ännu värre ägare än Whelan i Owen Oyston och hans bortskämda vidriga son Karl är ordförande, och så naturligtvis Millwall som i jämförelse är rena svärmorsdrömmen.

De dåliga ägarna och de dåligt skötta före detta Premier League-klubbarna är inte ett nytt element i League One men de brukar ge intressanta och ibland även lyckade resultat. Antingen faller man igenom likt Portsmouth, Stockport, eller Luton eller så renar man sig och kommer ut starkare på andra sidan likt Southampton, Norwich, och Wolverhampton. Kan Blackpools supportrar få igenom sitt bud kan det åtminstone bli en trevlig klubb igen. Millwall kan få en väldigt rolig säsong med gott om unga spelare och klubblegendaren Neil Harris som manager.

Kommer vi även denna säsong få ett lag som går från playoff till nedflyttning likt Leyton Orient ifjol? Jag tror det. Kommer ett lag nedflyttat från The Championship bli nedflyttat igen likt Yeovil? Det beror på Blackpool.

Jag har inte tippat exakt platserna 1-24 för att jag försöker säga något om lagen och deras potential snarare än att försöka tippa rätt för mitt egos skull. Jag har dock placerat lagen i ordning så att man kan tänkbart läsa detta som en tippad ligatabell.

:::

TOPPEN

Sheffield United
Stora favoriter den här säsongen. De har Nigel Adkins som har tre uppflyttningar till Championship på sitt CV. De har en hel drös av superintressanta talanger som Che Adams, Lou “Nico” Reed, Diego De Girolamo, Dominic Calvert-Lewin, med flera. Som vanligt anser jag att de har för många skottar men flera av dem har bevisat sig. Har värvat Billy “a Fat lad from Sheffield” Sharp som gör sitt tredje försök i moderklubben han alltid gör mål emot. Han har dessutom förväntningar på sig då Blades verkligen saknar en målskytt, om inte Che Adams får spela mot Tottenham varje vecka. Kommer få en hel säsong av Matty Done som gjorde åtta mål på fjorton matcher från start ifjol men kan förlora Jose Baxter i fem månader efter att han testat positivt på ett drogtest. Varför man börjat drogtesta fotbollspelare precis hemkomna från nånstans i Spanien är oklart. Trolig placering: 1-3

Millwall
Jag gillar Millwall i League One där ingen gillar dem och de kan vara topplag. Det är lite slentrian att tro på nedflyttade lag som topplag men Millwall har en älskvärd manager, rutinerade målvakt i David Forde, lysande ung mittback i Sid Nelson, ett par unga intressanta forwards (en av dem heter Pavey i efternamn), men framför allt har man ett starkt mittfält. Shaun Williams eller Jimmy Abdou bredvid Ed Upson låter som ett perfekt centralt mittfält och ifall man vågar spela både Paris Cowan-Hall och Fred Onyedinma på varsin kant har man ett elektriskt kantspel. Trolig placering: 1-5

Wigan
Jag är lika tveksam till Gary Caldwell som manager som jag var till honom som fotbollspelare och de har tappat i princip alla kvalificerade fotbollspelare de hade ifjol, inklusive Emmerson Boyce. Men jag gillar alla värvningar de gjort denna säsongen, i synnerhet Michael Jacobs. Hoppas de ställer upp med Power-Chow-Huws-Cowie på mittfältet. Trolig placering: 1-6

Swindon
De har tappat stora delar (Luongo, Foderingham, Gladwin) av Säsongens lag i League One, de har tappat en nästan en hel backlinje av förra säsongens inlånade spelare, och de har bara en spelare över 25 år. Min förhoppning bygger på att de redan ifjol hade ett väldigt tunt lag och Mark Cooper fick dem att spela ligans mest sevärda fotboll ändå. Har lånat in spelare – Kevin Stewart och Jordan Williams – från Liverpool snarare än Southampton denna säsongen, vilket kan bero på att de har en viss Anton Rodgers i laget. Ser ut att få tillbaka Jordan Turnbull som de lånade in från Southampton ifjol och de har hittills värvat åtminstone en av deras många provspelare i franske Fabien Robert, Laurent Roberts lillebror. Trolig placering: 2-7

Barnsley
Värvade Alfie Mawson efter hans Beckenbauer-säsong i Wycombe ifjol och har fortsatt fördelaktiga lån från Man Utd. Har ett härligt mittfält lett av Conor Hourihane som gjorde 14 assist och 13 mål ifjol och förstärks av Marley Watkins som jag tror blir en väldigt bra värvning. Lee Johnson är dock en ganska orutinerad manager men hans jobb i Oldham var lovande. Unge Daniel Crowley från Arsenal ser ut att vara en väldigt spännande talang också. Trolig placering: 3-7

Rochdale
Dale slutade åtta ifjol men som vanligt tror ingen på att de ska kunna vara bättre nästa säsong, trots att Keith Hill ständigt gör bättre resultat i Rochdale. 18-årige Nyal Bell kan vara divisionens bästa unga spelare som inte spelar för Sheff Utd. Ian Henderson kommer göra snygga mål. Trolig placering: 4-8

Bradford
Slutade sjua ifjol och lär inte bli sämre denna säsongen. Deras värvningar imponerar inte på mig men det känns som att Phil Parkinson vet vad han gör. Luke James kan bli en ny Nakhi Wells bredvid James Hanson. Trolig placering: 5-9

ÖVRE HALVAN

Peterborough
De har bytt manager från Darren Ferguson till Dave Robertson som har en gedigen militärbakgrund i marinkåren som inkluderar en tur i Kuwait under Gulfkriget och två turer i Nordirland på 1990-talet. Deras trupp är inte alls lika intressant men innehåller en del glimtar av kvalitet. Jag är rätt förtjust i Dulwich Hamlet-kultfiguren Erhan Öztumer och tror fortfarande på en skadefri Jack Collison. Trolig placering: 6-10

Fleetwood
Stabilt lag och Graham Alexander har gjort ett bra managerjobb faktiskt. Jag har svårt att se hur de slutade tia ifjol innan man ser att bara tre lag (de uppflyttade lagen) släppte in färre mål (52) än Fleetwood ifjol. Dock gjorde Fleetwood 49 mål framåt, bara tre andra lag gjorde färre. Försvaret är till åren men Guinnessvärldsrekordshållaren (mest uppflyttningar med samma klubb) Nathan Pond och kompani lär hålla ett par säsonger till. Jag ser ingen tydlig anfallslösning på det problemet men de har värvat Declan McManus som gjorde mål i de skotska lägre divisionerna och Nick Haughton imponerade sporadiskt ifjol. Också värvat min favorit Jimmy “Xabi Alonso” Ryan från Chestfield. Trolig placering: 7-12

Gillingham
Justin Edinburgh känns som en passande stabil Gills manager och Bradley Dack gjorde nyligen ett Gascoignesque drömmål på försäsongen. Dack-Jake Hessenthaler kan vara divisionens bästa unga mittfältsduo, 17 assist tillsammans ifjol. Trolig placering: 8-13

Coventry
Många var redan beredda ifjol att förutse Coventry resa sig ur askan när de fick sin arena tillbaka. De har nu också en proper manager i Tony Mowbray men de har fortfarande en tunn trupp mestadels bestående av ungdomar. Romain Vincelot från Leyton Orient är en lysande värvning och Sam Ricketts är en stabil allround-försvarare på denna nivån. Saknar fortfarande en anfallare, kan Newcastle-lånet Adam Armstrong fylla den rollen eller har man ännu en Callum Wilsom från ungdomsled? Trolig placering: 9-14

Bury
Bury fortsätter värva bra under Flitcroft och enligt Leon Clarkes inre mål- och bråk-klocka lär detta vara en säsong då han är jättebra igen. Gjort nästan 40 mål på sina två senaste League One-säsonger innan han måltorkade i Championship hos Wolves. Har med Clarke fyra bra målskyttar ihop med Tom Pope, Ryan Lowe, och Danny Nardiello. Hittade två fynd hos Blackpool i Peter Clarke och Jacob Mellis som fortfarande spelat i Championship om de inte spelat för Blackpool.  Trolig placering: 10-15

NEDRE HALVAN

Blackpool
Jag är inte en av dem som tror att Blackpool tar Portsmouthvägen ner till League Two. Det är klart tänkbart så länge son-och-far Oyston styr klubben men de har faktiskt en ganska bra trupp och gjort ett par fina värvningar. Ett ytterst spännande anfallspar i Mark Cullen och Jack Redshaw. Trolig placering: 11-19

Doncaster
Förutom en förvirrad målvaktsituation ser man ut som ifjol då man slutade på trettonde plats. Dock är Nathan Tyson aldrig garanterat skadefri och man förlitar sig fortfarande mycket på James Coppinger som är så gammal att han blev värvad av Kenny Dalglish till Newcastle på 90-talet. Andy Williams lär inte göra 21 mål likt för Swindon men åtminstone 15 skulle räcka långt. Trolig placering: 13-17

Walsall
Walsall är ett stabilt mittenlag med sina trygga manager Dean Smith. Tom Bradshaw gjorde 20 mål under radarn ifjol. En av Chamberstvillingarna (James) lägger skorna på hyllan och tvingar Walsall över till ett enkammarsystem. Trolig placering: 13-18

Burton Albion
League Two-mästare ifjol och borde då rimligen vara bäst av nykomlingarna? Så går det sällan och det blir intressant att se ifall Jimmy Floyd Hasselbaink är en skicklig manager eller ifall han red på vågen av Gary Rowetts lagbygge i våras. Gjort flera bra värvningar som Tom Naylor, Callum Reilly och Mark Duffy (från Rowetts Birmingham), Jerome Binnion-Williams, Zeli Ismail, och multifunktionella Anthony “Superman” O’Connor. Jag gillar också Darius Charles men vet inte om han håller League One-nivå. Trolig placering: 14-19

Shrewsbury
De har flera spelare (Ryan “Ginger Pirlo” Woods, James Collins, Goldson) jag tycker höra hemma på denna nivån om inte högre upp och efter ifjol tror jag på Micky Mellon men det känns som att han passar bäst i League Two eller lägre. Värvningarna denna säsongen är snarare bra League Two-spelare än League One-kvalitet. Trolig placering: 15-20

BOTTEN

Scunthorpe
Har i Darius Henderson den kanske sista kvarlevande klassiskt brittiska centertanken och han gjorde en helt okej säsong i Leyton Orient ifjol. Lär passa bra ihop med lille Paddy Madden. Stifta gärna bekantskap med Hakeeb Adelakun på youtube, han var en super-sub ifjol men lär vara en ordinarie ljuspunkt i Scunny nästa säsong. Trolig placering: 15-21

Oldham
De är sällan spektakulära men Oldham har spelat i League One i tio säsonger och slutat sexa som bäst och 19:e som sämst. Har dock inte slutat på övre halvan sedan 2008-09 och kanske slutar sviten denna säsong. Rasade en del sedan managern Lee Johnson lämnade ifjol och orutinerade Darren Kelly har inte imponerat. Jonathan Forte gjorde okaraktäristiska 14 mål ifjol men 13 av dem innan Lee Johnson lämnade. Unge George Green från Everton ser lovande ut men är inte ens 20 år än. Trolig placering: 16-23

Southend
Förlitar sig mycket på sitt försvar och i synnerhet deras strålande målvakt Dan Bentley men han har ådragit sig intresse från större klubbar som Leeds och West Ham och blir kanske inte kvar. De har förstås fler spelare men de saknar fortfarande offensiva krafter. Anthony Wordsworth kan vara en stjärnspelare på denna nivån och Dave Mooney lär göra ett antal mål men annars är man tunna. Även gett bort sin assisterande Dave Penney utan att ta någon tillbaka. Trolig placering: 16-24

Crewe Alexandra
Behövde flera seniora lån för att klara sig kvar ifjol och som de ser ut nu lär man behöva det igen. Smarta värvningar av David Fox och Billy Bingham men de behöver mer även om Ryan Colclough kommer tillbaka fullt från sin skada och om flera ungdomar som vanligt kan ta betydande roller.  Trolig placering: 17-23

Colchester
Namnstarka värvningar i Richard Brindley, Matthew Briggs, och George Elokobi och de förstnämnda lär försvara ytterbacksplatserna. Dock är jag inte övertygad ifall Elokobi är bättre än en frisk Magnus Okuonghae som gick till Luton. Tror dock lite på deras ungdomar Sammie Szmodics, Frankie Kent, och Tom Lapslie för att de har namn likt Murder Inc-gangsters. Trolig placering: 19-23

Chesterfield
För bara några månader sedan spelade Chesterfield playoff-semi mot Preston och nu är man redan en nedflyttningskandidat? Andra sidan av playoff-myntet är att oväntat bra små lag som tar sig dit visar upp sig och tappar sina bästa spelare. Förutom att Chesterfield redan tappade sin skyttekung Eoin Doyle i vintras har man redan tappat Sam Clucas (Hull), Jimmy Ryan (Fleetwood), och Gary Roberts som följde med Paul Cook till Portsmouth. För er som inte har koll på Chesterfield är det halva deras startelva och ifall även Sam Morsy och Tendayi Darikwa, som Championship-klubbar budar på, försvinner har de nästan bara Ian Evatt och Tommy Lee kvar. Dessutom har man anställt Dean Saunders, the Dean of Relegation, en spektakulärt bedrövlig manager som fått sina tre senaste lag – Wolves, Doncaster, Crawley – nedflyttade men som fortsätter få jobb för att han är en gammal storspelare. Trolig placering: 19-24

Port Vale
Är som vanligt nedflyttningstippade vilket jag konspiratoriskt tror beror på Stoke-ägaren Peter Coates som äger Bet 365. Men denna säsongen är det faktiskt befogat. De har tappat sina tre främsta målskyttar från ifjol och ersatt dem med sämre målskyttar och sämre spelare. Orutinerad manager ovanpå det. Passande Robbie Williams-låt – Somethin’ Stupid. Trolig placering: 20-24

PETER A LINHEM
@Linhem

Med den här bloggen fortsätter vi nedräkningen till ligapremiären. Med bloggen vill jag ge min syn på vilka spelare i respektive klubb som jag tror kommer få sina genombrott den här säsongen. Det går alltid att diskutera vad som egentligen menas med genombrott, och i vilken utsträckning vissa spelare redan har haft sina genombrott, men det är en flytande skala och som sagt något som går att diskuteras.

Ni är naturligtvis fria att själva berätta vilka spelare ni tror får sitt genombrott under säsongen, vilket jag misstänker hade skett även om jag inte hade sagt något. Lite intressant vore det så klart om man inte enbart fastnade på sitt eget lag i den diskussionen.

ARSENAL. Alex Oxlade-Chamberlain. Har knappast varit helt osynlig under tidigare säsonger men det är först den här säsongen som jag tror att Chamberlain verkligen kan få ett ordentligt genombrott och växa ut till en nyckelspelare både i Arsenal och i ligan.

ASTON VILLA. Carles Gil. En spelartyp som Aston Villa verkligen har saknat, som kom till klubben i januari men aldrig riktigt fick chansen i samband med en svettig nedflyttningsstrid. Utan Fabian Delph och Tom Cleverley borde dock Tim Sherwood ge Gil fler chanser.

BOURNEMOUTH. Matt Ritchie. Visade framfötterna rejält förra säsongen i The Championship och var en av de stora anledningarna både till att Bournemouth vann serien och dessutom gjorde flest mål av alla lag. Het kandidat till att om några år spela i något av Englands största lag.

CHELSEA. Kurt Zouma. José Mourinho får så mycket kritik för att inte ge unga spelare chansen att det ibland är lätt att missa vad som trots allt sker. Zouma är en ruggig talang som visade upp sina förmågor både i backlinjen och på defensivt mittfält. Cahill kan knappast känna sig säker på spel.

CRYSTAL PALACE. Patrick Bamford. Ska man vara helt ärlig så finns det i själva verket inte så många andra alternativ att välja mellan i Crystal Palace, ett lag till stor del bestående av äldre och redan etablerade spelare. Bamford kommer att slåss med Connor Wickham om anfallsplatsen, och att Bamford går segrande ur den striden är alls inte omöjligt.

EVERTON. Tom Cleverley. Åsikterna och uppfattningarna om Cleverley är så vansinnigt splittrade. Det är dock en spelartyp jag tror kommer passa som handen i handsken i Evertons spelidé och på Evertons mittfält, och något säger mig att Cleverley kommer bli en av Evertons nyckelspelare.

LEICESTER. Shinji Okazaki. Okazaki har öst in mål i mer eller mindre alla klubbar och landslag han har spelat, så det är en rutinerad och målvan anfallare som Leicester har värvat. Just att han har åldern inne gör det i min mening mer sannolikt att han lyckas anpassa sig till Premier League-kulturen.

LIVERPOOL. Jordon Ibe. Knappt har man hunnit sälja Raheem Sterling innan nästa heta talang är på väg in i a-laget. Liverpool har köpt många spelare den här sommaren men det kan vara Ibe som blir det hetaste nytillskottet, en spelare som på många sätt ser bättre ut än Sterling.

MAN CITY. Raheem Sterling. Att Sterling är en bra spelare vet alla redan men den stora diskussionen handlar nog mest om exakt hur bra han är, eller rättare sagt hur bra han kan bli. Det är i Man City han nu måste visa att han kan bli stratosfäriskt bra och han har alla förutsättningar att börja visa detta redan den här säsongen.

MAN UTD. Memphis Depay. Det har gjorts jämförelser med en ung Cristiano Ronaldo vilket på samma gång kan vara att ta i som rättmätigt. Precis som för Ronaldo så kan det ta några säsonger för Depay att verkligen etablera sig men redan den här säsongen kommer Depay visa sin kapacitet.

NEWCASTLE. Aleksandr Mitrovic. Egentligen ville jag säga Adam Armstrong här men den unge anfallaren är utlånad till Coventry fram till årsskiftet. Då får det istället bli Mitrovic som har gjort riktigt bra ifrån sig i Anderlecht och som jag tror har all potential att bli Newcastles bästa anfallare sedan Alan Shearer.

NORWICH. Robbie Brady. Har redan ett antal bra säsonger i Hull bakom sig men i Norwich tror jag den snabba och kreative yttermittfältaren kan hamna i en för honom betydligt bättre och mer offensiv miljö. Om Crystal Palaces yttermittfältare var förra säsongens överraskning så kan Brady bli denna säsongens överraskning.

SOUTHAMPTON. Matt Targett. Targett eller Harrison Reed? Det saknas inte alternativ av möjliga genombrott från Southamptons produktionslina och båda de där spelarna kan bli betydelsefulla under säsongen. Det pratas dock väldigt mycket om Targett och omöjligt är det inte att han tar vänsterbacken från Ryan Bertrand under säsongen.

STOKE. Jack Butland. Det måste rimligtvis vara den här säsongen det ska ske. Det har pratats i flera år om Butland som en av Englands absolut mest lovande målvakter och nu har Stoke bestämt sig för att satsa på honom, vilket så klart är skälet att de sålde Asmir Begovic till Chelsea.

SUNDERLAND. Adam Matthews. Det är inte precis lätt att hitta möjliga och realistiska genombrott i Sunderland, men Matthews är det närmaste och bästa som går att hitta. Den unge försvararen kan mycket väl göra högerbacken till sin egen, och behöver inte i nuläget brottas med alltför hård konkurrens.

SWANSEA. Jack Cork. Med mellannamnet Porteous låter det som om Cork är sprungen direkt ut ur någon Harry Potter-bok och lite påminner han ju om Neville Longbottom, osynlig och underskattad men i slutänden av avgörande betydelse. Har varit central både i Southampton och nu i Swansea och det här är säsongen när det kan uppmärksammas på riktigt.

TOTTENHAM. Alex Pritchard. Var en av förgrundsgestalterna i ett Brentford som tog sig ända till playoff i The Championship förra säsongen. Förvisso är det tuff konkurrens på Tottenhams mittfält men Mauricio Pochettino har inte visat sig blyg att ge unga talanger chansen och med spel både i Europa och i England så har Pritchard goda chanser att visa upp sig.

WATFORD. Steven Berghuis. Med så många spelare från så många olika håll är det svårt att egentligen säga något alls om Watford, så jag väljer att ta en chansning på en småputtrig offensiv mittfältare som jag tror kan öppna en del ögon under säsongen. Om inte Joel Ekstrand varit skadad halva säsongen hade jag slängt en patriotisk chansning på honom istället.

WEST BROM. Adil Nabi. Om Tony Pulis ska ge någon ung spelare chansen under säsongen så borde det rimligtvis bli Nabi, en snabb anfallare som öst in mål i klubbens ungdomslag under senare säsonger. Borde kunna göra ett positivt intryck från avbytarbänken och plocka hem en och annan poäng åt West Brom.

WEST HAM. Pedro Obiang. Förmodligen kommer varenda pastabagare skrika att Obiang redan har fått sitt genombrott i Sampdoria, men för mig tror jag det är i West Ham han kommer kunna få ett riktigt rejält genombrott, om inte i en större klubb så åtminstone på en större scen.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Max Gradel (ST), 27 år till Bournemouth. Visst kan Gradel, med en bakgrund i Leeds innan han gick till St Etienne, göra mål för Bournemouth i Premier League men det är trots det inte en värvning som får det att klia i kalsongerna. Inte en spelare som vinner matcher, även om han gjorde en bra fjolårssäsong. Godkänd (++)

Detta gör League Two till en ganska dysfunktionell division där antingen för många lag blir uppflyttade och för få lag blir nedflyttade. Vilket omvänt också innebär många nedflyttade nykomlingar och bevisat väldigt konkurrenskraftiga uppflyttade nykomlingar. Så konkurrenskraftiga att ingen klubb uppflyttad till League Two någonsin har blivit omedelbart nedflyttade sedan uppflyttning och nedflyttning blev automatisk istället för en valmöjlighet i slutet av 1980-talet.

Vilket förstås innebär att Barnet och Bristol Rovers kan bli historiska genom att bli nedflyttade och varför alla förra säsongens kvarvarande bottenlag är bottentippade och bör vara oroliga. Den konventionella teorin, som man kan kalla för Bane-teorin, är att det helt enkelt är så svårt att ta sig upp ur National League att man automatiskt blir ett tillräckligt starkt lag för League Two.

Jag har inte tippat exakt platserna 1-24 för att jag försöker säga något om lagen och deras potential snarare än att försöka tippa rätt för mitt egos skull. Jag har dock placerat lagen i ordning så att man kan tänkbart läsa detta som en tippad ligatabell.

TOPPEN

Luton
Luton hade en stark säsong som nykomlingar ifjol men slutade till slut bara åtta mycket tack vare dålig målproduktion. Det har man försökt åtgärda denna sommaren med framför allt Craig Mackail-Smith. CMS har haft måltorka i Brighton men det var Lutons manager John Still som upptäckte honom en gång i tiden och är förmodligen precis vad CMS behöver för att få igång karriären igen. Han behöver ofta en hel del chanser för att göra mål men lär få de chanserna i League Two samtidigt som hans energiska spelstil, tänk “Taz” från Looney Tunes, är väldigt tacksam för medspelare. CMS blir den femte före detta Dag & Red-spelaren som Still tagit till Luton.

Två andra av dem är yttrarna Danny Green och Scott Hall som både haft väldigt produktiva säsonger i League Two tidigare men som körde fast i Championship. Man har också värvat Paddy “Messi with a beard” McCourt som alltid är sevärd samt två skadedrabbade men talangfulla mittbackar i Magnus Okounghae och Mark O’Brien. Enda minuset är förstås att man tappat två talangfulla anfallare i Mark Cullen och Lee Angol till Blackpool respektive Peterborough men det brukar John Still alltid klara av.  Trolig placering: 1-2

Portsmouth
Det kanske kommer tillbaka och slängs i mitt ansikte men jag tror Luton och Pompey är i en klass för sig denna säsongen i League Two. Kanske underskattar jag att Leyton Orient var ett topplag i League One tills ganska nyligen eller att Yeovil på något sätt spelade i Championship men Pompey har gjort värvningar ett League Two-lag inte bör kunna göra.

De tog in en manager i Paul Cook som tog Chesterfield till League One-playoff ifjol och med Cook följde Gary Roberts som antagligen var Chesterfields bästa spelare ifjol efter att Eoin Doyle lämnade. Nästan alla deras värvningar är League One-spelare skulle jag vilja säga. Michael Doyle en trotjänare i Sheff Utd, Gareth Evans, Adam Barton tror jag fortfarande på, Enda Stevens och Kyle Bennett bevisade sig i Doncaster, och Christian Burgess kan vara en försvarare men man vet aldrig när han spelat för Darren Ferguson.

Trots försäljningen av Jed Wallace till Wolves har de gott om spännande egna talanger som Jack Whatmough (han som ser ut som Wilshere i blond peruk), Adam Webster, och Conor Chaplin som utsågs till League Twos främsta U18-talang ifjol.  Trolig placering: 1-2

Notts County
Notts County har med holländska managern Ricardo Moniz haft vad jag kallar en “Di Canio-sommar” vilket innebär väldigt många värvningar från lite överallt. De har värvat 15 spelare varav flera från holländska klubbar, ungerska klubbar, och ett par akademispelare från Premier League. De har också värvat Jon Stead som sänkte Chelsea i FA-cupen ifjol. Stor trupp där man kan se ett bra lag ifall Moniz kan forma det. Trolig placering: 3-8

Wycombe Wanderers
Föll på målsnöret ifjol och Gareth Ainsworths band är fortfarande bara en hobby. Har tappat en del starkt bidragande spelare och inte fått in många ersättare. Kan Jason Banton ersätta Paris Cowan-Hall och Fred Onyedinma? Garry Thompson är en fin värvning men likt flera andra spelare snart på fel sida 35 år. Har bra spelare och lär inte behöva spela playoff med sin tredjemålvakt denna säsongen. Trolig placering: 4-7

Leyton Orient
Har en inkompetent italiensk ägare och sportchef men nya managern Ian Hendon är åtminstone uppskattad i tränarkretsar. Nödvändiga stabila försvarsvärvningar som Alan Dunne och Sean Clohessy men inga tydliga ersättare till Romain Vincelot (om det ens är möjligt), Kevin Lisbie, eller Dave Mooney. Har dock lyckats behålla Dean Cox otrolig nog och flera andra spelare (Jobi McAnuff!) som inte gjort bort sig i The Championship. Noterbar är Scott Kashket som började sin karriär i en judisk futsal-klubb. Trolig placering: 4-10

Plymouth
Nya managern Derek Adams har gjort underverk med Ross County i flera säsonger och de gick trots allt till playoff ifjol. Märkbara förluster i Anthony O’Connor och Lewis Alessandra. Men Adams har tagit med sig spelare han känner från Skottland och jag väntar fortfarande på att ett par Plymouth-ungdomar ska få sina genombrott. Trolig placering: 5-9

Cambridge
Hade de släppt in färre mål ifjol hade de varit ett lag för övre halvan och nu har man förstärkt laget med oförskämt mycket försvarsrutin. Har dessutom fått tillbaka Luke Berry från Barnsley, värvat League One-kvalitet i framför allt Jeff Hughes, och ifall Barry Corr kan hålla sig frisk likt ifjol gör han 15plus mål. Väldigt bra transfersommar överhuvudtaget och de har fortfarande härliga Ryan Donaldson som kan vinna assistligan. Trolig placering: 5-10

Stevenage
En helt färsk manager är svårbedömd även om Teddy Sheringham är ett välkänt namn. Stevenage har dessutom haft Graham Westley under så långa perioder att de nästan är oskiljbara. Har dock gjort ett par fina transferfynd som mittfältsgeneralen Steven Schumacher, Aldershots skyttekung Brett Williams, och pålitliga försvararen Mark Hughes. Städat ut många gamla Westley-spelare men samtidigt förlorat mycket bredd i den städningen. Trolig placering: 6-10

Exeter
Paul Tisdale firar sitt tioårsjubileum i Exeter efter denna säsongen. Detta är inte det bästa Exeter laget han haft till förfogande men inte heller det sämsta. Jag hoppas på en stark Ryan Harley-säsong. Trolig placering: 7-11

ÖVRE HALVAN

Newport
De slutade ändå nia ifjol och Terry Butcher visade i Inverness Caledonian Thistle (fantastiskt namn) att han kan göra mycket med små resurser. Men Newport har inte mycket till lag och de pågår mycket förändringar högre upp i klubben där ägarna vill skära ner eller sälja. Trolig placering: 7-12

Crawley
Jag förstår inte varför Crawley är så nedflyttningstippade. Visst har man tappat gott om spelare men det gör de flesta nedflyttade lag och Crawley har på något sätt kvar Izale McLeod som oavsett division är en skyttekungskandidat. Har visserligen för många anfallare och för få spelare men Roarie Deacon spelade på alla positioner förutom målvakt för Stevenage ifjol och de har högklassiga namnet Bobson Bawling på mittfältet. Mark Yates är dessutom en bra manager med öga för fynd från de lägre divisionerna. Trolig placering: 7-14

Barnet
Har vuxit upp och flyttat hemifrån Underhill till nya The Hive Stadium vilket inte är en riktig fotbollsarena utan snarare en hyresrätt tills Barnet hittat en permanent lösning. Martin Allen vann League Two så sent som 2012-13 med Gillingham och de var lysande i Conference ifjol. Barnet är dock fortfarande Barnet och måste lära sig gå innan man kan vinna uppflyttning. John Akinde gjorde hela 31 ligamål ifjol och bör kunna göra liknande även denna säsong. Trolig placering: 8-14

Northampton
Jag tror på Chris Wilder och han har hämtat in spelare som var framgångsrika för honom i Oxford men det räcker inte och alla deras intressanta talanger ser ut att försvinna. Hornby har nekats kontrakt och Ivan Toney är på väg till stora klubbar och det skulle inte förvåna mig om han faktiskt spelar i Championship eller Premier League om några säsonger. Trolig placering: 10-14

Bristol Rovers
Tillbaka i ligasystemet, tack vare Harry Bamford? Fin värvning av Chris Lines men är annars samma lag som ifjol och det brukar räcka en bit. Tror Ellis Harrison kan få ett riktigt genombrott och inte bara vara en super sub. Är Nathan Blissett bra, Luthers son, eller bara en del av Luther Blissett Project? Trolig placering: 9-15

Wimbledon
Står och stampar i mitten av tabellen och tappade Matt Tubbs till Pompey. Akinfenwa lär som vanligt göra nästan 20 mål och assists. Saknas något nytt och spännande annat än George Francombs högerkantsdominans. Trolig placering: 10-16

NEDRE HALVAN

Morecambe
Ständigt nedflyttningstippade trots att man alltid slutar bekvämt i mitten. Ifjol slutade man dessutom på övre halvan för första gången under Jim Bentley, den längst sittande managern (fem säsonger) som fortfarande känns ny. Visserligen har man tappat Jack Redshaw men också gjort flera fina värvningar. Måste som alltid säga att 70-talisten Kevin Ellison inte kan hålla för evigt men gjorde likväl elva mål och fem assist ifjol. Trolig placering: 12-16

Oxford
Har en rätt bra trupp vilket får en del lättlurade människor att tro de är ett potentiellt topplag men de har en för dålig manager i Michael “Skeletor” Appleton. Kemar Roofe är en spännande spelare de fått loss från WBA efter en framgångsrik låneperiod ifjol. Trolig placering: 13-17

Yeovil
Paul Sturrock är en legendar men jag vet inte om han fortfarande är en bra manager. Laget ser inte särskilt betryggande ut heller trots okej värvningar. Brukar vara ett lag för nedre halvan när de är utan Gary Johnson. Trolig placering: 14-18

Accrington Stanley
John Coleman är den enda managern för Accrington men de var dåliga ifjol och släppte in flest mål i hela League Two. Gjort fina värvningar dock från lägre divisioner där Coleman scoutar bra och Josh Windass, son till Dean, imponerade med ett par mål i slutet av förra säsongen. Trolig placering: 15-19

Dagenham & Redbridge
Är inte lika bra som under John Still men Wayne Burnett har varit en god arvtagare som håller kvar Dag & Red trots minimal budget. Och värvat Nyron Nosworthy på något vänster. Trolig placering: 16-20

BOTTEN

York
När Russ Wilcos tog över Scunthorpe tog det 26 matcher innan de förlorade och man gick upp i League One. Sen dess har han fått sparken och haft en oimponerande start i York. Det ska gå att hålla York kvar men då behövs unbeatable Wilcox, inte den Wilcox som visat sig den senaste tiden. Trolig placering: 17-23

Hartlepool
Låg toksist tio poäng under strecket och var avsågade tills Messias Ronnie Moore tog över och räddade dem kvar till slut. Jag tror dock inte det är momentum som kommer ta Hartlepool särskilt långt men jag kommer inte tippa emot dem i en nedflyttningstrid. Har dock värvat Billy Paynter som en gång i tiden var anfallspartner med Charlie Austin i Swindon och var den som gjorde mest mål av de två. Trolig placering: 18-23

Carlisle
En del tror att många värvningar för ett lag i botten innebär bra värvningar men Carlisle har tappat sin främsta spelare i Kyle Dempsey till Huddersfield och flera andra bra spelare medan de mest värvat utfyllnad. Keith Curle har fortfarande en del att bevisa som manager. Trolig placering: 19-24

Mansfield
Förutom sin kontroversiella kvinnliga ordförande har Mansfield inte gjort något större avtryck i The Football League och de känns inte som de blir kvar länge till. Plus för att man har en spelande manager i Adam Murray som med sina 33 år inte ens är bland divisionens äldsta spelare. Trolig placering: 21-24

PETER A LINHEM
@Linhem

För vissa kommer det emellertid inte handla om nio månader. Allt fler managers får sparken allt tidigare under säsongen, det finns flera studier och sammanställningar som visar just detta. Anledningarna till att en klubb ger sin manager sparken har blivit fler med tiden. Förut fick man sparken för att man enligt styrelsen inte gjorde sitt jobb tillräckligt bra. Nu kan man få sparken för att klubben tror att ett större namn i sig kan öka klubbens profil.

Situationen är naturligtvis inte likadan för alla. Vissa managers sitter bergsäkert samtidigt som andras tid är räknad. Och ytterligare andra managers befinner sig någonstans däremellan. Varje säsong vet vi dock att managerbyten kommer att uppstå som kommer att förändra förutsättningarna i ligan på ett sätt som vi just i nuläget inför säsongen inte riktigt kan förutse. Det är en faktor som gör ligan mer svårförutsägbar.

Min personliga bedömning av vilka managers som sitter bergsäkert, ganska säkert, tämligen osäkert och allt annat än säkert ser ut på följande vis:

BERGSÄKRA

Arsene Wenger. Den ende manager i Premier League som är att betrakta som helt och hållet osparkbar. Kommer själv bestämma när han lämnar managerposten i Arsenal och det helt oavsett hur det går för Arsenal rent resultatmässigt.

José Mourinho. Vi har sett att det har skurit sig för Mourinho i Chelsea förut men Mourinho får garanterat inte sparken under säsongen. Har sitt jobb att försvara Chelseas ligatitel och ta Chelsea långt i Champions League och kommer få avsluta sitt jobb.

Louis van Gaal. Det tog Man Utd fram till april att sparka David Moyes när laget låg på sjunde plats. Det vore ett ytterst osannolikt scenario att Man Utd skulle besluta att ge van Gaal sparken mitt under säsongen, även om det skulle visa sig Champions League-platsen är i farozonen.

Alan Pardew. Vårsäsongen med Pardew var så bra för Crystal Palace att det borde innebära att Pardew sitter säkert under säsongen. Det är också tack vare Pardew som Crystal Palace har kunnat värva vissa spelare under sommaren, vilket ger honom en stark ställning.

Ronald Koeman. Southamptons grundstruktur är så stark att de inte är direkt beroende av en managers trollerier. Det gör på sitt sätt Koemans position starkare. Southampton har att jonglera både ligaspel och Europa League den här säsongen, och Koeman kommer få genomföra säsongen.

Tony Pulis. Den stora risken med Pulis är kanske snarare att han någon dag innan ligapremiären, eller därefter, får för sig att han inte längre vill vara manager i West Brom. Men West Brom är inte klubben som i första hand väljer att sparka sin manager, om inte annat för att de knappast kan locka till sig någon tyngre kandidat än just Pulis.

Garry Monk. Förhållandevis oerfaren manager som ändå sitter väldigt säkert i Swansea, mycket tack vare klubbens filosofi. Monk är så fast förankrad i klubben att jag tror Swansea skulle kunna hamna i nedflyttningsstrid och åka ur Premier League utan att Swansea skulle ge Monk sparken under säsongen.

TILLS VIDARE

Mark Hughes. Har gjort stora framsteg och nått stora framgångar med Stoke sedan han tog över laget. Sitter förmodligen mycket säkert men skulle precis allt skita sig för Stoke under säsongen så är det inte säkert att Stoke har tålamod med Hughes. Allra helst inte om det samtidigt råkar finnas något annat alternativ tillgängligt.

Steve McClaren. Man kan hävda att McClaren knappast kommer till något dukat bord i Newcastle. Laget underpresterade grovt förra säsongen och fansen är desillusionerade med klubben. Har dock fått rejäl backning från klubbledningen och att sparka McClaren skulle helt underminera det.

Mauricio Pochettino. Visar på goda tendenser med Tottenham. Resultaten under förra säsongen blev emellertid inte riktigt vad Tottenham hoppades på och med en av Premier Leagues mest sparkbenägna ordföranden i klubben så kan det gå snabbt utför för Pochettino om Tottenham återigen befinner sig akterseglade från Champions League-striden en bit in på säsongen.

Roberto Martinez. Den andra säsongen med Martinez i Everton blev inte i närheten av lika bra som den första. Men Everton är inte klubben som snabbt ger upp om sina managers och Martinez är uppskattad både som manager och som person. Det enda som kan hota hans ställning är om Everton ser sig indragna i en nedflyttningsstrid.

Claudio Ranieri. Det finns många frågetecken runt Ranieris återkomst till Premier League. Leicester hade det svårt redan förra säsongen och mycket talar för att de får det svårt igen. Ranieri borde riskera att hänga löst, men något säger mig att klubbens ägare ogärna ger sitt trygga och väluppfostrade managerval sparken, nästan oavsett resultat.

Eddie Howe. Egentligen talar jag här emot historik och empiri då inhemska managers i nyss uppflyttade klubbar har en tendens att bli till offer under sin första säsong i Premier League. Men Howe är så väldigt uppskattad för sitt jobb i Bournemouth att jag helt enkelt vare sig kan eller vill se honom riskera sparken, vid sidan av en fullständigt katastrofsäsong.

GLÖDANDE KOL

Quique Flores. Det är inte fotbollens mest tacksamma jobb som Quique Flores har tagit hand om med Watford, när han nu gör sin flytt till den engelska fotbollen. I Watford jobbar han under väldigt otåliga ägare som närmast garanterat kommer att reflexmässigt trycka på ejectknappen om Watford hamnar i tabelltrubbel.

Dick Advocaat. Sunderland låg rejält i farozonen förra säsongen innan Advocaat kom in för ett tillfälligt räddningsarbete i slutet av säsongen. Han lyckades med det men ett tillfälligt uppdrag har inte samma karaktär som en tills vidare-anställning, och jag är skeptisk över att Advocaat först lät meddela att han inte skulle stanna i klubben.

Alex Neil. Vad skiljer gentligen Neil från Howe? Egentligen ingenting så jag har förmodligen drabbats av någon omedveten bias som placerar Neil här men inte Howe. Känslan jag har är emellertid att förväntningarna på Norwich är något högre än på Bournemouth och att Norwichs klubbledning inte kommer ha riktigt samma tålamod.

Slaven Bilic. Prestigetillsättning för West Ham som anställde Bilic i somras som ersättare till Sam Allardyce. Det är emellertid livsviktigt för West Ham att hålla sig kvar i Premier League och man har gjort en stor satsning under sommaren för att ta sig uppåt i tabellen. Bilic inledning på säsongen har dock inte varit väldigt imponerande och romansen kan bli kortlivad om West Ham inte får luft nedåt i tabellen.

SLAK LINA

Brendan Rodgers. Det här är säsongen när Rodgers måste sägas spela ut sin sista hand som manager i Liverpool. Förra säsongen var ett rejält kliv bakåt och klubbledningen var uppenbart missnöjd. Stora satsningar har gjorts under sommaren. En motsvarande inledning den här säsongen som förra och Rodgers löper stor risk att få lämna jobbet lagom till årsskiftet.

Manuel Pellegrini. Innebär pratet om Pep Guardiola nästa sommar att Pellegrini sitter mer eller mindre säkert den här säsongen? Man kan hävda både och. Risken är dock att pratet om Guardiola gör Pellegrini till en lam anka och till en albatross om lagets hals, och om detta inverkar negativt på Man Citys prestationer så kan det tvinga fram åtgärder från klubbledningen.

Tim Sherwood. Både under sin tid i Tottenham och i Aston Villa har Sherwood visat att han är hyfsat duktig på att vända motgång på kort sikt. Men det är inte samma sak som att kunna ändra ett institutionellt problem. Nu tror jag Randy Lerner är i grunden ointresserad av att sparka ännu en manager, men Aston Villa ser ut att vara ett lag i rejäla problem vilket riskerar att forcera situationen för en ägare som absolut inte vill se Aston Villa ramla ur Premier League.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Connor Wickham (ST), 22 år till Crystal Palace. Kanske ett nödvändigt byte av miljö för Wickham som kanske har sin sista chans här att slå igenom i Premier League. Crystal Palace får en talangfull anfallare som om han lever upp till sin potential kan tillföra laget mycket. Väl godkänd (+++)

N’golo Kanté (CM), 24 år till Leicester. En stor del av Leicesters framgångar under förra säsongen gick att bokföra på Esteban Cambiassos konto. Han är inte kvar den här säsongen och Kanté blir det närmaste en ersättare Leicester ser ut att komma. Den uppgiften är det inte troligt att Kanté är mogen. Godkänd (++)

Yohan Benalouane (CB), 28 år till Leicester. Tillsammans med Kanté är detta Leicesters femte värvning i sommar. Problemet med Leicesters värvningar är att det är mängd snarare än kvalitet. Varje värvning måste åtminstone teoretiskt ha ett syfte att göra laget bättre, det är tveksamt hur Benalouane gör Leicester bättre. Godkänd (++)

Det är svårt att föreställa sig Division 5 i något annat land som kan skapa ett så stort intresse både i och utanför det egna landet. 50,000 åskådare en playoff-final. Vilken annan femtedivision skriver sina egna TV-avtal och har ett antal av sina matcher direktsända i TV? Det är en tydlig vittnesbörd om den engelska fotbollens popularitet och inte minst bredden på engelsk fotboll också bortom strålkastarljuset i Premier League.

Inför den här säsongen profileras serien om. Ligan byter namn från det gamla The Football Conference till det nya och mer gångbara National League, vilket påverkar också den norra och södra divisionen därunder. Det ger också en tydligare och mer sammanhängande profil gentemot både The Football League och Premier League.

Förutsättningarna i National League är tuffa. Ingen annan engelsk division är tuffare att gå upp från. Ligan består av 24 klubbar och endast vinnaren är garanterade en automatisk uppflyttningsplats. Platserna 2-5 gör därefter upp i playoff om den andra uppflyttningsplatsen. Det är ingen tillfällighet att nedflyttning från League Two och The Football League brukar betraktas som att ramla ned i ett fotbollens svarta hål.

En av den här säsongens stora favoriter i National League var svindlande nära att ta sig upp redan förra säsongen. Grimsby Town hade häng på tabelltoppen ända in i seriens sista omgång och till sist förlorade man playoff-finalen mot Bristol Rovers på straffar. Det var tredje säsongen i rad som Grimsby tog sig till playoff, vilket visar något om hur små marginaler det handlar om att ta sig upp till The Football League.

I besvikelsens mörka stund för Grimsby så hittade dock klubbens supportrar ett hopp om framtiden. Under sommaren har Grimsbys supportrar samlat in över £100,000 genom så kallad crowdfunding till spelarköp som Paul Hurst, Grimsbys manager, har haft tillgång till. Med hjälp av dessa pengar har Grimsby kunnat behålla sina viktiga spelare samt köpa nya erkänt skickliga spelare som anfallaren Omar Bogle, Andy Monkhouse, Richard Tait, Josh Gowling, Danny East och Marcus Marshall.

Grimsby har befunnit sig i tabelltoppen flera säsonger i sträck och står betydligt starkare inför den här säsongen än någon tidigare. De får alltså bära ett tämligen tydligt favoritskap inför säsongen och tack vare sina supportrar så bär man detta favoritskap med en väldigt positiv stämning både i och runt omkring klubben.

Favoriter inför säsongen är också Tranmere Rovers som flyttades ned förra säsongen från League Two. Sedan dess har man anställt Gary Brabin som manager, vilket är ett intressant val. Det är naturligt att nyss nedflyttade klubbar ses som favoriter men man ska samtidigt komma ihåg att det är notoriskt svårt för nedflyttade klubbar till National League att ta sig tillbaka till The Football League.

Istället är det Eastleigh FC som allmänt betraktas som Grimsbys stora rivaler den här säsongen. Eastleigh slutade femma redan förra säsongen innan man förlorade i playoff mot just Grimsby. Men under sommaren har Eastleigh gjort några rejäla förstärkningar.

Först kom vänstermittfältaren Lee Cook från Barnet, som förra säsongen vann The Conference. Och för bara någon vecka sedan gjorde Eastleigh dessutom klart med Andy Drury, en kreativ och spelskicklig mittfältare med mängder av rutin från The Championship och övriga The Football League, och som även han tidigare har vunnit The Conference, 2009-10 med Stevenage. Många ser Drury som sommarens värvning i National League.

Det är värvningar som propellerar Eastleigh upp från förra säsongens status som outsiders till rena favoriter den här säsongen. De hankade sig med nöd och näppe till playoff förra säsongen och väl där så fick de ordentligt med stryk av Grimsby. Men värvningarna av Cook och Drury ger laget en helt ny stadga och dimension.

En av den här säsongens outsiders är Wrexham FC som nu gör sin sjunde raka säsong utanför The Football League sedan man säsongen 2007-08 åkte ur League Two. Förra säsongen var en besvikelse för Wrexham där man till sist blev av med två managers – först Kevin Wilkin och därefter Carl Darlington, efter återkommande rapporter om bråk och konflikter i laget och mellan spelare och tränare framför allt under Wilkin.

Wrexhams nye manager Gary Mills är en rutinerad och framgångsrik manager på den här nivån. Han har haft framgångar i The Conference både med York, med vilka han tog sig upp i League Two säsongen 2011-12, och med Gateshead som han tog till playoff för ett år sedan. Nu har han utfärdat ett löfte om att göra Wrexham till en stor klubb igen.

Det finns onekligen en stolt tradition i Wrexham, och laget visade under förra säsongens andra halva att där också finns talang och potential. Louis Moult, Manny Smith och Blaine Hudson hör till lagets bästa spelare och i Robbie Evans har man en av seriens främsta unga talanger. Gary Mills har ett tufft uppdrag framför sig men också ett bra spelarmaterial att jobba med.

Grimsby, Eastleigh och Wrexham – där har ni mina tre favoriter i den här säsongens upplaga av National League.

Det var en spelartrupp som såg åldersstigen och stundtals trött ut redan förra säsongen, med tydliga brister på centralt mittfält, en svajig backlinje och ett anfall som uppenbart var känsligt för skador på en skadebenägen Sergio Agüero. Det fanns ett behov av ganska omfattande åtgärder och en generell föryngring. Av detta har inte mycket hänt.

Visst har Fabian Delph och Raheem Sterling värvats, tillsammans med några yngre spelare som omedelbart har eller kommer att skeppas iväg till någon annan klubb på lån. Både Delph och Sterling är potentiellt bra värvningar, men samtidigt som mest karaktärsspelare, inte huvudspelare i ett lagbygge som ska inte bara utmana utan dominera både på den engelska och europeiska scenen.

Det har pratats om Paul Pogba, det har pratats om Kevin De Bruyne, och det har pratats om flera andra. Men det är värvningar som drar ut på tiden i den utsträckning de alls blir av. Precis som både Delph och Sterling blev värvningar som av olika skäl drog ut mer på tiden än nödvändigt. Förhoppningen var att sommarens transferfönster skulle vara förlösande för Man City, men istället har läget bara blivit alltmer förstoppat.

Man City har inte visat samma handfasta agerande under sommaren som övriga klubbar i toppen av Premier League har gjort. Chelsea har inte alls samma behov av förstärkningar. Både Arsenal och Man Utd har agerat tydligt och med en klar idé. Liverpool har agerat på bred front. Men i Man City går det trögare. Något som kan bero både på att Man City har svårt att bli av med spelare med väldigt höga löner och på att klubben vilar i väntan på en förväntad nystart med Pep Guardiola om ett år.

Man City saknar definitivt inte pengar, men kanske saknar man den inarbetade och institutionaliserade kompetens kring värvningar som finns i de övriga engelska storklubbarna. Det finns en del som tyder på det. Under de tre senaste säsongerna har Man City värvat spelare för £250m, och man kan hävda att ingen av dessa värvade spelare skulle ta en plats i någon av Man Citys konkurrenter i toppen av tabellen.

Den senaste spelaren av absolut världsklass som Man City faktiskt värvade var förmodligen Sergio Agüero. Han värvades sommaren 2011, det vill säga för fyra år sedan. Det är självklart inte godkänt för en klubb med Man Citys resurser och ambitioner.

Med en månad kvar av transferfönstret så är det där så klart något som hinner med att ändras inför den kommande säsongen. Det behöver ändras, Man City var bleka förra säsongen och har inte sett piggare ut under försäsongen. De hade inget att hämta mot Chelsea förra säsongen, ännu mindre att hämta i Champions League, och utgångsläget den här säsongen ser om möjligt svagare ut.

Och så är det ju inte tänkt att det ska se ut efter en sommar som skulle gå i satsningens tecken, där Man City dessutom blivit befriade från samtliga av UEFA:s restriktioner och sanktioner.

:::

Mycket kritik fick jag för min betygsättning av Chelseas anfall. Något kan jag dock tycka att Community Shield var en rätt tydlig illustration av varför betyget blev vad det blev. Det är tunt med kvalitet bakom en halt och lytt Diego Costa, och samarbetet och flytet i spelet hackar. Chelsea var strålande förra säsongen, men det var inte anfallet som var deras kärnkompetens.

Det är därför Community Shield faktiskt har någon slags betydelse. Det är självklart inte en lika viktig match som motsvarande match hade varit i ligan eller i någon av cuperna. Men det kan vara värt att ta med i beräkningen att en match trots allt kan befinna sig någonstans mellan fullständig meningslöshet och helt avgörande betydelse.

Det är alltid dåligt att förlora fotbollsmatcher, oavsett när på säsongen de spelas. Därför vill man helst undvika att förlora Community Shield, inte helt och hållet en tävlingsmatch men heller inte en träningsmatch. Och av någon anledning började jag precis tänka på Britney Spears gamla hit ”I’m Not A Girl, Not Yet A Woman”.

Och visst är det också så att man stundtals faktiskt kan välja att bara strunta i silvret, strunta i säsongen i övrigt, och bara se det som en ren prestigematch mellan två rivaler. Community Shield är inte alltid på det viset men har varit det vid ett antal tillfällen. Exempelvis när Arsenal och Man Utd brakade samman hyfsat regelbundet runt millennieskiftet. Eller Chelsea och Man Utd mellan 2005 och 2010.

Nu är det Chelsea och Arsenal. Och kanske är det svårt att få ett mer perfekt förspel till den kommande säsongen än just en Wembleymatch mellan dessa båda klubbar som ju de flesta menar är de som ska göra upp om ligatiteln under säsongen. Det finns andra rivaler, men detta är de två stora och uppskrivna förhandskandidaterna.

Arsenal har aldrig vunnit mot ett Chelsea under José Mourinhos ledarskap, vilket torde vara en källa till frustration. Det finns ett amerikanskt uttryck, ”to be the man you have to beat the man!” Det här är säsongen då Arsenal vill bli mannen igen, men då måste man också besegra Chelsea, om inte direkt så i alla fall indirekt.

Prestigen är naturligtvis även personlig. Både José Mourinho och Arsene Wenger är vinnarskallar och därtill ganska stolta till sättet. Inte heller ger de intryck av att gilla varandra eller ens respektera varandra särskilt mycket. Och säkert som ett amen i kyrkan så har pikarna och småaktigheterna duggat tätt under veckan inför dagens match.

Chelsea har haft en mer besvärlig försäsong. Mer resor, tuffare motstånd, således lite skakigare resultat. Arsenal å sin sida har haft cruise control både i Asien och i Emirates Cup. Ett argument kan göras åt båda håll för att detta kan vara till fördel i den här matchen. Chelsea mera preppat mot tufft motstånd, Arsenal å sin sida mer utvilade och i ett positivt flow.

Som vanligt är det lite speciella regler i Community Shield. Exempelvis är fem byten tillåtna. Och skulle det råka vara oavgjort vid full tid så blir det straffsparkar direkt, det vill säga utan förlängning först. Och vore inte det en spektakulär och kanske till och med symbolisk start på säsongen – straffsparkar mellan Arsenal och Chelsea, med Petr Cech i Arsenals mål?!

Om det händer, och Arsenal går vinnande ur den striden, så vet jag i alla fall vad en eventuell extrablogg kommer ha för rubrik.

På tal om extrabloggar så kommer det komma en sådan varje eftermiddag under den kommande veckan som går igenom läget inför säsongsstart i respektive serie, från National League på måndag till Premier League på söndag. Senare under månaden, en per eftermiddag fram till månadsskiftet, kommer också team-by-team season previews.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Jake Kean (GK), 24 år till Norwich. Talangfull målvakt som fortfarande är både ung och utvecklingsbar. Ska nog inte räkna med att få särskilt mycket speltid den här säsongen i och med att Norwich redan har ett antal målvakter i sina böcker, men är en intressant värvning för framtiden. Godkänd (++)

Nu gör sig Wenger förvisso skyldig till lite av ett tankefel. Han tänker sig så klart att göra jämförelsen uppåt i tabellen i övertygelsen att Arsenal skulle göra detta bättre än kanske framför allt Chelsea och Man Utd. I själva verket är nog Arsenal mycket behjälpta av sitt stora resursförsprång gentemot nästan alla andra klubbar. Skulle alla klubbar i Premier League ha £100m i startkapital så vore det knappast till Arsenals fördel jämfört med nuläget.

Men som tankelek är det roligt och något man kan ta fasta på. Så hur skulle egentligen ett fotbollslag bestående av Premier League-spelare se ut om det totala värdet för startelvan endast fick uppgå till £100m? Den här bloggen går ut på att ge mitt svar på den frågan.

Spelarnas värden hittar jag på Transfermarkt. Där står värdena uttryckta i Euro, vilket betyder att jag multiplicerar dessa värden med 0,7 för att på ett ungefär få fram spelarnas värden i pund. Mer noggrann än så upplever jag mig inte behöva vara för detta ändamål. Elva spelare för totalt £100m betyder att riktvärdet per spelare är £9m.

Några fler spelregler använder jag mig av. Jag använder mig av den för tillfället både populära och effektiva 4-3-3-uppställningen. En annan utgångspunkt är att de spelare jag tar ut ska ha spelat ett antal matcher i Premier League, eller i sitt respektive a-lag, och kunna ses som i alla fall någorlunda etablerade. Det förhindrar mig från att ta ut rena talanger där jag spekulerar om framtiden i syfte att manipulera totalvärdet nedåt.

Motsvarande i den andra änden av åldersspektrat så vill jag att mitt lag ska kunna ha några år kvar på kontot samt besitta någon slags potential för utveckling. Det hade självklart varit mycket frestande att ta med John Terry eller Michael Carrick för totalt under £6m, men även det hade kunnat vara att manipulera totalvärdet nedåt i strid med övningens ändamål.

Min utgångspunkt har varit att ta ut spelare som jag uppskattar stort eller tror mycket på i sina respektive positioner så länge det går att åstadkomma inom budget. Jag har vare sig eftersträvat att maximera, det vill säga försöka hitta absolut bästa möjliga lag vilket det nu är, eller att minimera, det vill säga försöka ett så billigt bra lag som möjligt. Tvärtom ser jag det snarare som en av övningens poänger att hamna så nära £100m som möjligt.

Så här blev det, med ett totalt lagvärde om £89,1m, det vill säga med nästan £11m tillgodo, inte lysande:

BUBBLARE: Joe Hart, Ryan Bertrand, Nathaniel Clyne, Jordy Clasie, Georginio Wijnaldum, Ashley Young, Javier Hernandez.

:::

TRANSFERKOLLEN:

Rickie Lambert (ST), 33 år till West Brom. Liverpools värvning av Lambert får räknas till en av Premier League-historiens mest meningslösa. West Broms värvning av samme spelare känns dock allt annat än meningslös. Rätt precis en sådan spelartyp som West Brom behöver och har sökt. Kan få en bra säsong på The Hawthorns. Väl godkänd (+++)

Jordan Veretout (CM), 22 år till Aston Villa. Bra värvning av en lovande fransk central mittfältare från Nantes som är landslagsmeriterad på ungdomssidan och spås en bra framtid. Viktigt för Aston Villa att förstärka både sitt centrala maskinrum samt antalet spelare i klubben som heter Jordan. Väl godkänd (+++)

Rudy Gestede (ST), 26 år till Aston Villa. Anfallet är utan tvekan ett annat område som Aston Villa behöver förstärka, men här imponerar inte besluten lika mycket. Jordan Ayew följs upp av Gestede som har gjort mål i Blackburn men som inte riktigt lyckades i Premier League förra rundan. Aston Villa dammsuger Frankrike med omnejd, vad tycker Sherwood om det? Godkänd (++)