När Liverpool idag återvänder till Britannia Stadium så är det lite som att återvända till brottsplatsen. Det var här som förra säsongen avslutades och den avslutades med en 1-6-förlust, Liverpools tyngsta förlust på över 50 år. Det var en på sitt sätt talande förlust för den gångna säsongen, som inletts med stora förhoppningar men avslutats i tvivel och vanmakt.
Det var en på alla sätt besvärlig säsong för Liverpool. Laget misslyckades i sina ambitioner både i Premier League och i Champions League, där inte minst Brendan Rodgers laguttagning mot Real Madrid väckte undran. Rodgers lyckades inte heller få bra prestationer från klubbens nyförvärv. Laget hade svårt att hantera Steven Gerrards beslut att lämna klubben.
Förlusten mot Stoke var också ett resultat som satte djupa spår i förtroendet för Brendan Rodgers både hos klubbledning och hos supportrar. Han lyckades med rätt stora våndor behålla förtroendet från klubbledningens sida. Nu måste Rodgers återvända till Stoke och visa att han förtjänar att även vinna tillbaka supportrarnas förtroende och förväntningar.
Det kommer knappast bli några 1-6 i ryggen ikväll för Brendan Rodgers och Liverpool. Förutsättningarna är helt andra än vad de var i maj. Men i och med att Liverpool avslutar förra säsongen och inleder den här säsongen med exakt samma match så är jämförelsen oundviklig, och en svag prestation av Liverpool ikväll gör att säsongen inleds med obekväma frågetecken som kommer att förfölja Liverpool och Rodgers under hösten.
Det är skarpt läge för Brendan Rodgers. Han vet att han med all sannolikhet inte har råd att göra en lika svag höstsäsong som förra säsongen om han vill behålla jobbet. Efter 2013-14 spenderade Liverpool stora pengar på att befästa sin position. Inför den här säsongen har man spenderat ytterligare £80m på nya spelare. Klubbledningens dom efter förra säsongen blev villkorlig och med ett varningsskott riktat mot tränarstaben.
En bra början på säsongen är nödvändig för Liverpool. En vinst borta mot Stoke skulle vara en bra början samtidigt som det skulle vara ett metaforiskt streck över säsongen som var.
:::
Swansea vet hur man gör en bra början på säsongen. De inledde förra säsongen med att besegra Man Utd på Old Trafford, de inledde den här säsongen med att spela 2-2 mot Chelsea på Stamford Bridge. Imponerande framför allt att de lyckas kvittera två gånger.
Andre Ayews bakåtdrag med sulan precis innan han kvitterar till 1-1 hör till det kyligaste jag sett.
:::
Succéstart för Tinkerman Ranieri i Leicester. Men man undrar om inte Dick Advocaat ångrar att han ändrade sig och tackade ja till en fortsättning med Sunderland.
:::
Tredje säsongen i rad som Everton spelar 2-2 i ligapremiären.
:::
Kommer West Ham och Slaven Bilic känna sig rättfärdigade med att ha ställt upp med pojklaget mot Astra Giurgiu och åkt ur Europa League, efter dagens bortamatch mot Arsenal? Jag tvivlar. Det ska hur som helst bli intressant att se vad West Ham och Bilic klarar av i vad som möjligen är att betrakta som säsongens svåraste match redan i ligapremiären.
En på förhand väldigt intressant match går dock parallellt – mellan Newcastle och Southampton på St James’ Park. Ett möte mellan två lag som kan tänkas befinna sig i och runt samma tabellposition när säsongen börjar närma sig sitt slut. Tungt signalvärde för Steve McClaren att vinna just den matchen framför hemmafansen.
:::
Lättnadens suck på Old Trafford sedan Man Utd vunnit ligapremiären med 1-0, efter att ha tagit ledningen innan man ens lyckats få ett enda skott på mål.
Dock värt att komma ihåg att om Tottenham hade haft ett bättre och taktiskt sett mer systematiskt anfallsspel så hade inte Man Utd vunnit den här matchen.
Men det var också ligapremiär, och då finns en sorts nervös matchlogik, och då får det se lite skakigt ut. Viktigast är poängen i tabellen.