Det har spekulerats i om José Mourinho drog iväg i sitt hysteriska utbrott på sitt läkarteam som ett sätt att dra uppmärksamheten och pressen från laget och de egna spelarna. Minst lika sannolikt är kanske att utbrottet bara var ett resultat av frustration för stunden, men media och supportrar vill ju gärna tillskriva ledargestalter såväl motiv som mening.
Oavsett vad Mourinhos motiv faktiskt var så har utbrottet däremot bara lett till att fokus har ökat på den press som han själv och det egna laget faktiskt befinner sig i. Så oavsett vad man anser om det principiella i Mourinhos bredsida på sina egna medarbetare så var det knappast något som ens var praktiskt särskilt genomtänkt.
I eftermiddag drabbar alltså Man City och Chelsea samman på Etihad, två av titelfavoriterna inför säsongen och två lag som hade helt olika ligapremiärer, Chelsea en stapplande poäng mot Swansea och Man City dominanta borta mot West Brom. Kanske ligger det här toppmötet lite för tidigt på säsongen för att verkligen kännas så avgörande som det annars hade kunnat vara.
Men kanske ändå. Förutsättningen för den här matchen är att Man City om de vinner hemma mot Chelsea faktiskt öppnar upp ett försprång om fem poäng redan efter två omgångar. Det är kanske tidigt på säsongen men det är ändå ett försprång som man inte bara snyter näsan åt. Det påverker om inte annat de psykologiska förutsättningarna för säsongen framöver.
Det är med andra ord kanske inte så konstigt att José Mourinho faktiskt känner sig lite pressad. Förlust i Community Shield mot Arsene Wenger som han aldrig tidigare förlorat mot, poängtapp i ligapremiären på hemmaplan och nu väntar alltså ett toppmöte på bortaplan mot Man City. Till saken hör så klart att José Mourinho inte alls är lika bra i underläge som han är i överläge.
Sedan Mourinho lämnade Porto och kom till Chelsea och Premier League 2004 så har han genomfört tio ligasäsonger i sin helhet. Sex av dessa säsonger har han stått som ligamästare i slutet av säsongen, och vid fyra tillfällen har han slutat antingen tvåa eller trea med sina respektive lag. Gemensamt för samtliga hans ligavinster är att hans lag tidigt på säsongen har arbetat upp ett starkt försprång och därefter förvaltat detta försprång maximalt.
Mourinho har emellertid aldrig vunnit en ligatitel efter att ha vänt ett rejält poängunderläge. I själva verket har Mourinho aldrig vunnit någon liga i ett läge där hans lag har varit poängmässigt jämnbördiga under någon längre tid med sina främsta motståndare någon gång efter årsskiftet. Till skillnad från Arsenal, Man Utd och Man City som samtliga vunnit Premier League efter att ha vänt på stora poängunderlägen.
Det passar kanske Mourinhos kynne bäst att spela i ett överläge. Människor är olika på det där viset. I överläge framstår Mourinhos kaxighet som en sorts trygghet och självförtroende som sprider sig både till spelarna och till klubbens omgivning. Men i underläge tar samma kaxighet formen av grinighet, tjurighet och ibland rätt patetiska påhopp. Sådant odlar resignation snarare än kampmoral.
Att befinna sig i underläge leder ofta till att man blir ifrågasatt i betydligt större utsträckning än när man leder, vilket inte riktigt heller brukar vara Mourinhos melodi. Det var kanske ingen tillfällighet att han lämnade Chelsea första gången så fort det dök upp en genuin och hårdför utmanare om Chelseas dominanta position på den engelska fotbollstronen.
Ett Chelsea som ligger fem poäng efter Man City i tabelltoppen, som i så fall hittills inte vunnit någon match under säsongen, har sett tröga ut under försäsongen och med uppenbara frågetecken runt lagets anfallsspel, då skulle Mourinho onekligen kunna vänta sig att börja bli ifrågasatt. Räkna alltså med att Mourinho mer än kanske någonsin tidigare kommer att spela den här matchen för att inte förlora den.
I det stora så också i det lilla. Det kommer med andra ord bli viktigt för Man City att få hål på Chelsea, att ta ledningen. Det skulle till slut tvinga Chelsea att börja öppna upp sig mer och mer. José Mourinho gillar inte att hamna i underläge, vare sig i enskilda matcher eller sett över en hel ligasäsong.
Det är i mina ögon främst vad som står på spel i dagens toppmöte.
Vill man undvika att förlora på bortaplan mot Man City så faller ett stort ansvar på den egna målvakten. Huruvida Asmir Begovic hade förväntat sig att så snabbt slängas in i hetluften är oklart, men i och med att Thibaut Courtois är avstängd så blir det nu Begovic som vaktar målet. Men istället för att betrakta det som en svaghet hos Chelsea så är det väl snarare en styrka att ha en så bra andramålvakt.
Vincent Kompany sa för någon vecka sedan att det ligger en konst bakom Chelseas taktik som man måste beundra. Svartkonst möjligen, men det är definitivt något som gör dagens match mer sevärd på förhand för mig.
:::
Dagens tidiga match är Crystal Palace v Arsenal.
Det finns rimligtvis roligare uppgifter att ta sig för efter en oväntad hemmaförlust mot West Ham än att försöka studsa tillbaka på bortaplan mot Crystal Palace.
Om Crystal Palace menar allvar med att de har tagit ytterligare ett steg i sin utveckling och sina ambitioner så är det här numer en typ av matcher som de ska kunna vinna.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Clinton N’jie (ST), 22 år till Tottenham. Roberto Soldado ut och Njie in. Med bara Harry Kane som realistiskt anfallsalternativ så behövde Tottenham onekligen förstärka på anfallssidan. Återstår att se vad en ung anfallare som knappast har bombat in mål i Ligue 1 har att bidra med över en lång säsong, själv har jag ju en släng av frankofobi. Godkänd (++)