Det pågår en rätt sinnessjuk utveckling inom engelsk fotboll där klubbarna i Premier League alltmer väljar att utestänga de stora och självständiga medierna från deras kommunikation och istället skriva exklusiva avtal med sina egna mediapartners. Bland andra Newcastle valde ju att inte låta vissa media komma till deras presentation av Steve McClaren och även Norwich har dribblat med liknande försök.
Det kan finnas kommersiella skäl bakom dessa initiativ. Men mest sannolikt har det hela mest med att göra att de engelska klubbarna vill kontrollera sin egen bevakning. Genom att enbart arbeta med sina egna mediapartners så anser man sig kunna kontrollera storyn och endast kommunicera med press och media som är institutionellt benägna att ha en positiv och lojal grundinställning till klubben.
Exempelvis Newcastle har ju fått utstå hård granskning från traditionella media de senaste åren. Det sätt som ägare och klubbledning har drivit klubben har fått utstå massiv kritik av såväl principiell som pragmatisk karaktär. Kanske är det en naturlig instinkt för Newcastles klubbledning att försöka begränsa dessa medias insyn i klubbens verksamhet.
Visst finns det cynism och sensationalism inom den självständiga och traditionella pressen. Man söker väldigt gärna problem och konflikt. Och visst kan man ha synpunkter på den kunskapsgrund som journalister står på inte minst i ekonomiska frågor när de ska granska de engelska klubbarna. Men svaret är knappast att stänga dem ute.
Premier League är världens största och rikaste liga. Den är det tack vare en otroligt omfattande mediabevakning, inte trots bevakningen. Bevakningen må ibland vara besvärande för klubbarnas ägare och ledningar, men det håller ett intresse och ett engagemang vid liv som kommer hela ligan tillgodo. Men det vore fel att beskriva det som ett nödvändigt ont, bevakningen granskar också sådant som behöver granskas, kommenterar och kritiserar, och bidrar till den engelska fotbollens utveckling och integritet.
Den är inte ett nödvändigt ont utan ett nödvändigt gott.
Klubbarna och dess supportrar kommer aldrig ha exakt samma uppfattning som media och klubbens omgivning om exakt vad som är nyanserat, sakligt och korrekt. Det ligger i sakens natur. Och nog ligger det en sorts trygghet i att bara lyssna till de med samma åsikter som dom själva, men kan ifrågasätta det intellektuella värdet i en sådan rapportering.
Ett aktuellt exempel på hur det kan se ut när klubbarna själva får välja är ju matchrapporten på Chelseas hemsida från helgens match mot Man City, en stilstudie i partisk verklighetsbeskrivning. Huruvida den är skriven av en supporter eller av en anställd som skriver vad han vet att José Mourinho vill höra så att han inte får sparken är svårt att svara på.
Som ren underhållning kanske det där kan passera. Något man kan skratta åt men knappast skratta med. Men något säger mig att det finns de som faktiskt läser en sådan där rapport på allvar. Värdet av en sådan rapport för någon som helst form av förståelse för eller kunskap om matchen ifråga är dock obefintligt och man undrar hur någon alls vill läsa den.
Det där är så klart ett extremt exempel på en rent klubbstyrd kommunikation men det är trots allt i den riktningen som engelska klubbar rör sig när de börjar utesluta vissa media men godkänna andra media som skriver mer i enlighet med gällande partilinje. Det vore en djupt beklaglig utveckling som snarare stjälper än hjälper samtal och diskussion om fotbollen, i stort såväl som smått.
Det är i mina ögon ett klassiskt exempel på hur engelska klubbar i någon slags kortsynthet är på god väg att såga av den gren på vilken de själva sitter.
:::
Man Utd vann matchen men man lyckades inte döda den. Så var jag på väg att sammanfatta gårdagens match mot Club Brügge. Det vankades ett inte ofarligt returmöte i Brügge när ställningen bara var 2-1 till Man Utd, som hade mycket boll och kontrollerade matchbilden, men var märkvärdigt obestämda i sitt eget anfallsspel.
Marouane Fellainis 3-1-mål i matchens absoluta slutsekunder innebär dock en rejäl förskjutning i den matchekvationen. Om mötet med Club Brügge inte riktigt är att betrakta som dött så befinner sig matchen i alla fall i koma, och Man Utd bör kunna navigera returmötet förhållandevis bekvämt.
:::
Den skotska ligan är inte riktigt vad den en gång har varit, om den nu någonsin har varit det. Celtic tror jag har drabbats hårdare än vad man inser av att Rangers tvångsdegraderades. Den lilla inhemska konkurrens som faktiskt fanns försvann.
Om Malmö lyckas hålla sina huvuden kalla på ett kokande Celtic Park så borde de kunna få med sig ett spelbart resultat hem till Malmö. Den typ av fotboll som Celtic huvudsakligen spelar har väl svenska fotbollsspelare lärt sig redan med modersmjölken, så rent spelmässigt borde inget överraska.
Men stämningen.
:::
TRANSFERKOLLEN:
Alessandro Diamanti (AM), 32 år till Watford på lån. Det var väntat att Watford skulle försöka hitta ännu en offensiv mittfältare som kan spela både centralt och på en av kanterna. Skicklig och kreativ spelare som haft en brokig karriär och en halvlyckad tidigare sejour i West Ham. Kan göra bra insatser i Watford. Godkänd (++)
Nicolas Otamendi (CB), 27 år till Man City. Utan tvekan den bäste mittbacken i La Liga förra säsongen och den kanske främsta anledningen bakom Valencias framsteg. Backlinjen har varit den lagdel där Man City huvudsakligen har saknat riktig världsklass och med Otamendi gör de bästa möjliga val för att fylla den luckan. Berömlig (+++++)