Dags för den andra omgången av Englands förmodligen mest misshandlade turnering, Ligacupen. Nytt för den här omgången är att Premier League-lagen nu går in i handlingen, utom då de åtta lag som på ett eller annat sätt är inblandade i europeiskt cupspel som istället går in i den tredje omgången som spelas i september.
Det är väl en historia i sig varför inte de europiska cupdeltagarna spelar den här omgången, eller varför inte Premier League-lagen går in i den första omgången till att börja med. För Arsenal, Chelsea, Man City, Liverpool och Tottenham krockar ju knappast Ligacupen med något europeiskt cupspel i augusti. Jag antar att eftersom det krockar för de lag som kvalspelar så låter man dem hoppa in senare och då uppfattas det som fel att ge dem en fördel över lag som placerat sig högre i ligaspelet.
Men Ligacupen har varit den engelska fotbollens sladdbarn under mer eller mindre hela sin existens. Det var Alan Hardakers skapelse precis i början av 1960-talet. Det fanns åtminstone tre tankar med den. Som en maktmarkering mot FA. Ett sätt att ta tillvara den då nya tekniken med strålkastare och kunna köra kvällsmatcher mitt i veckan, ett sätt att öka intresse och klubbarnas intäkter.
Samt, sjukt nog, som en sorts konkurrensmässigt alternativ till den då hyfsat nyss skapade Europacupen.
Något alternativt Champions League är nu inte Ligacupen, och behöver så heller inte vara. Det är en turnering med en helt egen tradition och historia, och har genom åren stått för många nymodigheter inom engelsk fotboll. Ny teknik, nya regler, nya former av sponsring och marknadsföring, för att nämna blott några.
Har Ligacupen spelat ut sin roll i en modern fotbollsvärld?
Nej, jag tycker inte det. Påståendet att Ligacupen innebär ett för tufft spelprogram är sagt främst utifrån de lagens perspektiv som deltar i Champions League, och möjligen Europa League, vilket utgör sju av 92 klubbar. För dem handlar det dessutom om som allra mest sex matcher på en säsong, för klubbar som byggt upp stora spelartrupper just för att kunna hantera många matcher.
Man kan också hävda att det inte är Champions League-perspektivet som ska vara det styrande, än mindre det enda, perspektivet. För klubbarna som inte spelar europeiskt cupspel är Ligacupen en inte ringa titelchans, på samma gång som det är en bra turnering för samtliga klubbar i vilken de kan utveckla och integrera sina mest lovande unga spelare.
Men i en tid där ekonomi har blivit allt viktigare för klubbarna och där väldigt stora intäkter är kopplade både till deltagandet i Champions League och numer inte minst till deltagandet i Premier League, där varje ligaposition betyder många miljoner mer i kassakistan, så är det inte konstigt alls om Ligacupen hamnar längre ned i prioritetsordningen.
Desto viktigare då att hålla fast vid de turneringar där det inte framför allt är ekonomiska motiv som styr, utan där mer idealistiska motiv är drivande såsom möjligheten att vinna titlar och kvalificera sig för europeiskt cupspel. Man kan inte kapitulera för den förvisso på sitt sätt rationella inställningen att en fjärdeplats ska vara mer värd än en cuptitel.
Den TV-sända matchen ikväll, som alla naturligtvis kollar på och inget jäkla Champions League-trams, är Luton mot Stoke. Det klassiska League Two-laget mot det nästan lika klassiska Premier League-laget. Luton skrällde redan i första omgången hemma mot Bristol City från The Championship, och har chans att skrälla ikväll också hemma framför de fanatiska fansen på Kenilworth Road.
Efter kvällens omgång är det dags för lottning av den tredje rundan. Och i den lottningen ingår ju samtliga kvällens vinnare samt naturligtvis de återstående åtta Premier League-lagen. Så då får vi ju också veta hur en spännande cupvecka i september kommer att se ut.
Själv tycker jag att Ligacupen är ett härligt avbrott från den annars klassiska lunken med ligaspel och europeiskt cupspel. Det är avbrott som behövs om inte annat så för att ge en fräschör till det övriga. Med andra ord samma betydelse som en bra kryddsättning kan ha för en mustig gryta.
:::
OBSERVATIONER FRÅN ARSENAL 0-0 LIVERPOOL
Två fantastiska målvaktsinsatser. Kanske fotbollshistoriens mest rättvisa kryssresultat, även om det kanske skulle ha slutat 3-3 istället för 0-0.
Liverpool dominanta i första halvlek, Arsenal dominanta i andra halvlek.
Liverpools höga press i första halvlek otroligt effektiv. Arsenal helt i avsaknad av eget anfallsspel, och där ser vi betydelsen av bolltempo och bolleverans från backlinje och defensivt mittfält för anfallsspelet.
Francis Coquelin matchens lirare i Arsenal. Martin Skrtel förmodligen matchens lirare i Liverpool, Philippe Coutinho viftar på armen och vill vara med, men själv är jag sjukt imponerad av Joe Gomez.
Olivier Giroud ut och Theo Walcott in var ett “taktiskt byte” enligt Arsene Wenger. Mycket märkligt att byta in en anfallare så beroende av fart och yta som Walcott när Liverpool ligger lågt och krymper ytor; Walcott var naturligtvis osynlig.
Jag skulle säga att Alex Oxlade-Chamberlain behöver börja starta matcher.
Liverpool – 3, offsideregeln – 0.