Samtidigt som Sverige spelade sin ångestkvalmatch mot Österrike, en ångest som så fort matchen inleddes övergick i ren depression, så tog sig England en lugn kvällspromenad mot Schweiz. England, till skillnad från Sverige, är ju redan klara för EM och var det alltså med tre matcher tillgodo. Vilket säger något om var England och Sverige befinner sig i the grand scheme of things.
Matchen var förvisso inte meningslös för Schweiz, men England vann till sist ändå med 2-0. Den första halvleken var ett regelrätt sömnmedel men i andra halvlek kom spelet loss lite och det var också då England gjorde målen. Det första genom Harry Kane och det andra på straff, naturligtvis var det Wayne Rooney som tog den.
Englands gamla målrekord i landslagssammanhang har innehafts i över 40 år av Bobby Charlton, den engelske ikonen som vann VM med England 1966 och hann med att göra 49 mål på 106 landskamper mellan 1958 och 1970. Men från och med igår står nu alltså Wayne Rooney på 50 gjorda mål.
Likheterna mellan Bobby Charlton och Wayne Rooney är fascinerande på sina sätt. Båda två har och hade naturligtvis Man Utd som hemvist. Mer märkligt är kanske att inför gårdagen så hade både Charlton och Rooney gjort exakt lika många landskamper, nämligen 106 stycken, och alltså exakt lika många mål, och båda har en landslagskarriär som sträcker sig över tolv år.
I det avseendet var det självklart mycket passande att Wayne Rooney passerade både antalet mål och antalet landskamper i samma match. Det ger också Bobby Charlton möjligheten att behålla vetskapen att ingen engelsk spelare har gjort fler mål än honom på samma antal landskamper eller lägre.
Det är så klart svårt att göra riktigt bra jämförelser mellan spelarna. Bobby Charlton vann ett VM med England, Wayne Rooney har aldrig tagit sig längre än till kvartsfinal med England. Charlton är en hjälte från en tid då fotbollsspelare var älskade men som alla andra, Rooney är en antihjälte i en tid när fotbollsspelare alltmer distanserats från andra.
Det är oklart vad sådana här målrekord egentligen är värda. Men i den utsträckning man ändå håller reda på sådana rekord så är det naturligtvis en bedrift av Wayne Rooney som inte bör undervärderas, inte minst för en spelare som fått så mycket skäll för svaga prestationer i landslaget. Vad det naturligtvis handlar om är att han aldrig på egen hand har förmått lyfta ett svagt landslag över det egna landets stundtals orimligt höga förväntningar.
Min första tanke när det pratades om att Wayne Rooney skulle slå Bobby Charltons målrekord var att det naturligtvis beror på att det spelas så många fler landskamper nu för tiden. Men den tanken fick ju pyspunka av uppgiften att båda alltså har gjort mer eller mindre exakt lika många landskamper. Då är den därpå följande tanken att Rooney kunnat göra fler mål mot betydligt mer beskedligt motstånd.
Klarar sig den tanken från pyspunka? Nja, inte riktigt. Sporting Intelligence dök upp med en liten sammanställning igår kväll. Av den kan man utläsa att Bobby Charlton spelade 49 vänskapslandskamper, Rooney har bara spelat 39. Rooney har alltså gjort sina mål under en större andel av tävlingslandskamper. Charlton har dessutom en större andel av sina gjorda mål i just sina vänskapsmatcher.
Bobby Charlton har gjort 0,45 mål per match i vänskapslandskamper. Wayne Rooneys motsvarande målproduktion i vänskapslandskamper är 0,36 mål per match. I tävlingsmatcher är förhållandet det omvända. Där har Charlton gjort 0,47 mål per match och Rooneys produktion ökar till 0,53 mål per match.
Tävlingslandskamper kan å andra sidan också innebära matcher mot Sverige, San Marino och Andorra, som kan vara lättare än vänskapsmatcher. I sådana matcher kan så klart en lurig spelare kraftigt boosta sitt målfacit. Men även sett till den typen av demolitionsjobb så har Charlton och Rooney ett liknande facit, båda har spelat elva sådana matcher vardera, i vilka Charlton har gjort 19 mål och Rooney 16.
Bobby Charlton har däremot en målmässig fördel i VM-slutspel gentemot Wayne Rooney. Han har förvisso spelat 14 VM-matcher jämfört med Rooneys elva, men också gjort fyra mål mot Rooneys enda. Det talar så klart till Charltons fördel, att han är mer av en mästerskapsspelare. Å andra sidan hade Charlton också fördelen av att få spela ett helt VM på hemmaplan, tre av hans VM-mål kom 1966.
Bobby Charlton är en engelsk fotbollslegend. Någon sådan status kommer Wayne Rooney helt säkert aldrig att få, även om han säkert kommer få mer beröm efter hans karriärs slut. Men egentligen är jämförelsen meningslös. Var tid har sina hjältar och var tid får de hjältar den förtjänar. Bara historiens gång kan döma dem.
:::
Är inte det mest pinsamma med Sveriges insats i dessa båda kvalmatcher att man trots dem fortfarande faktiskt har en halvgod chans att ta sig till EM?! Det borde inte vara möjligt.
:::
Få om alls något land har en så självuppblåst syn på sitt landslag i förhållande till dess kvalitet som Sverige. Ändå var det inte på något sätt en oväntad truppmina som Sverige gick på under båda dessa kvalmatcher, först mot Ryssland och sedan mot Österrike.
Erik Hamrén och landslagsledningen har begått ett slags taktiskt självmål. Visst har inte Sverige riktigt samma spelarmaterial nu som man hade för tio år sedan, men vad en klok tränare och ledare gör då är att så långt som möjligt kompensera för detta taktiskt, inte öppna upp sig och bjuda in till sluggerfest. Man kommer med tandpetare till en revolverfajt.
Sveriges spelarmaterial är sämre än för tio år sedan, men Sverige är också betydligt svagare taktiskt än för tio år sedan. Det första är svårt för Erik Hamrén att åtgärda, även om han genomgående valt det beprövat otillräckliga före den oprövade möjligheten. Det andra, det taktiska, faller helt och hållet på Erik Hamréns ansvar.
Var det en taktisk kohandel man gjorde för att behålla Zlatan Ibrahimovic i landslaget – och vad har i så fall ett sådant beslut kostat svensk fotboll på kort och på lång sikt?