Oderint, dum metuant
Peter Hyllman
Tidningen Mirror gjorde nyligen en undersökning av vilka som är de mest hatade eller illa omtyckta klubbarna i England. Mest hatade av dem alla var Man Utd med i snitt 68% av rösterna. Tätt efter dem följde Chelsea och Liverpool. Inget nytt med det, liknande omröstningar har genomförts i många år och de har alla haft samma slutresultat.
Låt dem hata, så länge de fruktar.
Det där är i själva verket väldigt bra nyheter för Man Utd. Att vara hatad i det här sammanhanget betyder att man är eller har varit framgångsrik, och uppfattas som ett stort hot. Det är ingen tillfällighet att Chelsea har marscherat snabbt uppåt i dessa mätningar. Och Man City kanske inte är jättehatade just nu men om under de kommande tio åren kommer även de marschera uppåt sakta men säkert.
Det är när man inte är hatad som man har skäl att vara orolig, som klubb med aspiration på titlar och ligavinster.
På det temat så gjorde Mirror även en undersökning av vilka engelska klubbar i Premier League som är de mest älskade. Resultaten där följer mer eller mindre samma logik i toppen. Southampton är den mest älskade klubben, inte så konstigt då de av flera skäl blivit den engelska fotbollens darlings. Efter dem följer Bournemouth, och sedan i tur och ordning Swansea, Arsenal och Everton.
Är inte det i själva verket väldigt dåliga nyheter för Arsenal?
Men kanske är det heller inte oväntat. Adrian Ford, tidigare Arsenals commercial director, beskrev Arsenals marknadsstrategi som att de vill vara allas andralag: ”We want to play good footboll and be everyone’s second favorite team.” Det är kanske en rimlig strategi att arbeta efter för en klubb som inte har ambitionen att vara den allra bästa.
Någon nödvändig beståndsdel i en framgångsrik kommersiell strategi är det uppenbarligen inte heller. Man Utd må vara den mest hatade engelska klubben men man är samtidigt den kommersiellt mest framgångsrika. Titlar och framgång är i själva verket den bästa marknadsstrategin, inte snygg fotboll och att vara allas andralag.
Okej, men det där är ju bara markndstugg kan man då tycka. Och visst ligger det något i det, men det går samtidigt igen i sådant som exempelvis Arsene Wenger säger, som när han för några år sedan menade att ”as long as you are second in the league, I am ready to sign for the next 20 years.” Det är en attityd du aldrig hade hört från Alex Ferguson eller José Mourinho ens i deras mörkaste stunder.
De framgångrikaste Arsenallagen har aldrig varit de mest omtyckta. Om något så tvärtom. Det har gått ett drygt årtionde sedan Arsenal senast var att betrakta som seriösa och genuina titelutmanare. Det finns flera skäl till detta, men ett är utan tvekan att man har varit lite för fästa vid att vara omtyckta, älskade, uppskattade och beundrade snarare än att vinna.
Nu vill Arsenal återigen bli fruktade titelutmanare, men då måste de vara okej med att också bli hatade.
Publicerad 2015-09-11 06:00