För ganska precis tre veckor sedan formulerade jag för första gången mina tankar i samlad form om problemet med den av Louis van Gaal anförda systemfotbollen i Man Utd och dess avsaknad med och kontrast mot vad jag valde att kalla för magi. Paul Hayward, Rio Ferdinand, Jonathan Wilson, Daniel Taylor är bara några bland det flertal andra experter som sedan dess har instämt med i grund och botten samma resonemang. Senast i raden att göra kören sällskap är Gary Neville.
https://www.telegraph.co.uk/sport/football/teams/manchester-united/11858686/Louis-van-Gaal-deserves-support-but-the-warning-signs-are-starting-to-flash-at-Manchester-United.html
Systemfotbollens fundamentala brist är att den till varje pris syftar till att minimera risk på fotbollsplanen. Priset är emellertid en begränsning av varje enskild spelares frihet och kreativitet, och i förlängningen av lagets kollektiva kraft. Har man den individuella skicklighet i laget som Man Utd trots allt besitter så är detta i högsta grad kontraproduktivt. Ett bra system frigör och förhöjer individerna i ett lag, det förminskar dem inte.
Louis van Gaal försöker, utifrån sina erfarenheter i framför allt Holland och Tyskland, kontrollera matchbilden i varje given match. Men i England och i Premier League så har det historiskt sett aldrig räckt att enbart kunna kontrollera en matchbild, ett potentiellt engelskt mästarlag måste aktivt kunna dominera matchbilden, och det måste sett till ligans styrka göras i match efter match. Men för att dominera en matchbild så måste man vara beredd att ta risker och våga släppa något på kontrollen.
Det duger inte längre till att skylla på spelartruppen. För det första har Louis van Gaal haft över ett år på sig att implementera sina idéer och han har fått spendera flera hundra miljoner pund för att få in sina spelare. För det andra ska ingen inbilla mig att en anfallsbesättning innehållandes bland andra Wayne Rooney, Memphis Depay, Juan Mata, Ashley Young, Javier Hernandez, Adnan Januzaj och Marouane Fellaini inte hade presterat en väsentligt bättre offensiv fotboll med Alex Ferguson som manager.
Den väsentliga skillnaden återfinns inte i spelartruppen. Den väsentliga skillnaden återfinns i systemfotbollen, och dess grundläggande prioritering av kontroll före kreativitet.
Med detta sagt så måste man ändå erinra sig att Man Utd befinner sig i en post-Fergusonsk tidsperiod. Att tro att en övergång efter Alex Fergusons avgång skulle bli smärtfri vore naivt över gränsen till dumhet. Det kommer ta tre år, sa jag när Ferguson meddelade sin avgång, innan Man Utd återigen kommer kunna konkurrera om ligatiteln på allvar. Med David Moyes kastades ett av dessa år bort, inte helt enligt hans förskyllan. Frågan är om van Gaal, nu i praktiken inne på år två, faktiskt för Man Utd närmare denna av mig formulerade mållinje, eller om hjulen står och spinner i gruset.
”Man Utd kan inte vinna ligan den här säsongen, men nästa säsong!” Ungefär så uttryckte sig Louis van Gaal själv för någon dag sedan. Om ett sådant uttalande kan man tycka både det ena och det andra men jag är benägen att i alla fall ge honom hälften rätt, man kan inte vinna ligan den här säsongen. Men problemen med systemfotbollen kommer att bestå under van Gaal och den större frågan är om Man Utd alls kan vinna ligan med van Gaal som manager. Personligen har jag börjat inse att det förmodligen inte är möjligt.
Märkligare är kanske att jag också har börjat förlika mig med den tanken. Och till viss del verkar inte heller van Gaal själv främmande för den. Hans sätt att uttrycka sig den senaste veckan antyder att han ser sig själv som en sorts övergångsfigur, den som lägger grunden för den som därefter har att bygga vidare. Han har exempelvis redan börjat att konkret prata om sin efterträdare och det gör inte en manager som inte ser slutet närma sig. Och i en sådan kapacitet kan jag acceptera van Gaals metoder.
Problemet är så klart vad som händer därnäst. På gott och ont måste Man Utd förmodligen slutföra det projekt man nu har gett sig in på med Louis van Gaal, att ge honom sparken nu skulle riva upp det arbete som redan gjorts och slänga in klubben i ännu en uppslitande förnyelse utan styrning eller tydliga riktmärken. Och det råder även en påträngande fara att i en jakt på ännu ett stort managernamn att efterträda honom så kommer det in en ny gestalt mer intresserad av att införa sina idéer, och så får man börja om från början igen.
Men om ett år eller två år, när van Gaals projekt har nått sin ändstation, vad gör man då? Min slutsats, och den är ny för mig, är att Man Utd då helt enkelt måste ta chansen på Ryan Giggs. Det är det enda sättet att undvika den onda cirkel av ständigt nya managernamn som annars lurar runt hörnet. Det är också det enda sättet att faktiskt på samma gång kunna utgå från den grund av trygghet och kontroll som van Gaals system installerat och bygga vidare med ett större risktagande, större frihet, fart och kreativitet.
Det är inte helt rationellt, och det är alls inte omöjligt att det är supportern i mig som i alla fall till viss del talar. Ryan Giggs är naturligtvis oprövad som manager. Jag har själv varit tveksam på gränsen till avfärdande när hans namn tidigare har nämnts i detta sammanhang. Men förutsättningar förändras. Giggs har på nära håll och under många år följt Alex Fergusons managergärning, han har i sitt DNA en klubbkultur präglad just runt risktagande, frihet och kreativitet. Han har i ett sådant läge också arbetat tre år vid sidan av Louis van Gaal, och fått gå lärling för jobbet.
Det är utan tvekan en Hail Mary. Det är en chansning på att Ryan Giggs faktiskt kan bli för Man Utd vad Pep Guardiola visade sig vara för Barcelona, att blixten i det avseendet kan slå ned två gånger. Men min slutsats är alltmer att det är en chansning som Man Utd måste ta. Och predikar man värdet i risktagande på fotbollsplanen i Premier League, så ska man heller inte underskatta värdet i risktagande vid sidan av fotbollsplanen.
You can’t win anything with Louis van Gaal as manager!
:::
Augusti horribilis för Chelsea och efter denna så beger man sig alltså i dagens tidiga match till Goodison Park för ett tufft bortamöte med Everton, ett möte som naturligtvis heller inte blir det minsta mindre intressant givet såväl ordstrider som prestige som uppstått till följd av Chelseas misslyckade försök att värva John Stones.
:::
Både Man Utd och Liverpool går in i kvällens tunga prestigemöte på Old Trafford rejält stukade efter svidande förluster precis innan landslagsuppehållet. En vinst vore som balsam för själen och en förlust som att strö salt i såren, den logiken gäller för båda. Allt att vinna men också allt att förlora. Precis som det skall vara med andra ord, när Man Utd och Liverpool drabbar samman.