En för sent påbörjad försäsong. Inte en enda vunnen match på försäsongen och för mycket resande för tätt inpå säsongsinledningen. En märklig passivitet på transfermarknaden under sommaren. Förlust i Community Shield mot Arsenal och mot Arsene Wenger. Tre förluster på de fem första matcherna. Flest insläppta mål av alla lag i ligan. Uppslitande bråk med det egna läkarteamet. Underpresterande spelare. Öppen kritik av spelare och personal. Irritation inom spelartruppen gentemot varandra. Förbud mot jargong, så kallad banter, inom spelartruppen, ett säkert tecken på en negativ stämning.
Tvättlistan kan göras lång. Om Chelsea och José Mourinho under sommaren drömde mardrömmar om den värsta tänkbara säsongsinledning de alls kunde tänka sig, så hade det förmodligen ändå inte kommit riktigt i närheten av vad som visade sig bli den kallsvettiga verkligheten. Elva poäng efter täten i Premier League redan, inga regerande mästare har startat sämre sedan Blackburn Rovers 1995-96, och de allra flesta har redan tagit chansen att skriva av Chelsea från titelstriden.
Sjukt nog, och det blir ju knappast mindre sjukt av de engelska lagens svaga insatser i Champions League på senare år i allmänhet eller de båda Manchesterlagens förluster igår kväll i synnerhet, så kan kanske Champions League bli något av en räddningsplanka för Chelsea.
Det känns som om Chelsea skulle må bra av ett andningshål från den hektiska ligapressen, och Champions League kan bli ett sådant andningshål för dem. Inte minst viktigt så klart givet att Chelsea på lördag har en för dem helt livsviktig hemmamatch mot Arsenal. Chelsea har, nästan som vanligt, fått en väldigt enkel lottning i gruppspelet och kvällens motståndare Maccabi Tel Aviv får inte precis knäskålarna att börja dallra av skräck.
Kommer man in i en jobbig period som Chelsea nu har hamnat i så letar man efter möjligheter att bryta perioden. Detta gör man genom att vinna matcher och på så vis återfå självförtroende och trygghet i det egna spelet, och med det så erbjuder Champions League en speciell möjlighet. Det kan visa sig vara en väsentlig skillnad att gå in till matchen mot Arsenal med en vinst i veckan i ryggen jämfört med att gå in i den efter att senast ha förlorat en bortamatch mot Everton.
Det pratas allmänt om bänkningar av spelare i Chelsea inför kvällens match mot Maccabi Tel Aviv. Det låter som en något vidlyftig tolkning i linje med uppfattningen att vissa spelare inte har presterat i säsongsinledningen. Man kan tycka att det är en praktisk tillfällighet att kunna göra ”bänkningar” just mot Maccabi Tel Aviv på hemmaplan, vilket inte riktigt känns som skarpt läge. Att det också är en möjlighet att vila vissa spelare inför lördagen är på sitt sätt även det uppenbart.
Det pratas ju från och till om José Mourinhos så kallade tredje säsongs-syndrom, att resultaten då dalar och att hans avgång eller avsked därmed skulle vara nära förestående. Det kan ju ligga allt och inget i det, men det kan för den som är intresserad av paralleller vara värt att konstatera att det var efter ett poängtapp i en på förhand enkel Champions League-match mot Rosenborg på Stamford Bridge under tidig höst 2007 som José Mourinho tog sitt första avsked till Chelsea.
Men blixten kan väl knappast slå ner två gånger på samma ställe.
:::
Horribel skada på Luke Shaw igår kväll. Dubbelt benbrott meddelades igår kväll och vi får veta först efter operationen under dagen hur lång frånvaro det faktiskt blir fråga om. Men att säsongen är över för Shaw verkar mer eller mindre givet.
:::
Två förluster för de engelska lagen igår kväll således. Vilket omedelbart fick olyckskorparna att börja kraxa. Mest underhållande var nog de som omedelbart luftade teorin att lagens förluster berodde på att engelska spelare var alldeles för svaga, trots att de båda lagen knappast har några engelska spelare i sig. Liksom teorin att detta på något sätt skulle automatiskt åtgärdas av att kvotera in fler brittiska spelare i de engelska lagen.
Det är inte resurser som är de engelska lagens problem. Det är heller inte spelarkvaliteten som något problem för engelska lagen. Men engelska lag har hamnat på den taktiska efterkälken och saknar den taktiska disciplin och precision både defensivt och offensivt som man hittar hos de bättre kontinentala lagen.
Det beror delvis på helt olika krav mellan engelsk ligafotboll och europeisk cupfotboll. Det beror framför allt på att där kontinentala klubbar har jobbat både envetet och medvetet med taktisk utveckling så har engelska spelare istället haft en benägenhet att hellre slänga pengar på nya spelare och hoppas att det taktiska löser sig av sig självt.
Kompetensen måste hinna ifatt kapitalet. Det positiva är att det bara är en fråga om tid.