Tänk så snabbt det kan vända. Det var ju Chelsea som satt i skiten och Arsenal som gick in med vinden i ryggen inför helgens tuffa sammandrabbning på Stamford Bridge. En sketen Champions League-omgång senare och rollerna kan vara mer eller mindre ombytta. Chelsea tog en bekväm seger mot Maccabi Tel Aviv samtidigt som Arsenal fick en oväntad bortaförlust mot Dinamo Zagreb.
Det har så klart bara gått en omgång av gruppspelet, så att dra några slutsatser om vare sig det ena eller andra är ju tämligen förhastat. Oddsen talar fortfarande för, möjligen med Man City som undantag, att vi efter jul alltjämt har fyra engelska lag kvar i Champions League. Och då kan det naturligtvis snackas om överskattade ligor precis hur mycket som helst.
Det snackas mycket om den så kallade koefficienten. Det står ju egentligen från och med den här säsongen mellan Premier League och Serie A vilken liga som ska få ha fyra platser till Champions League. Om Serie A-lagen presterar klart bättre än de engelska lagen i Champions League eller Europa League så kommer Serie A med all säkerhet ta över Premier Leagues fjärde plats.
Det där verkar betraktas av vissa som förespeglingen av jordens undergång eller något liknande dramatiskt. Och det är klart att om det redan är svårt att kvalificera sig till Champions League med fyra platser för ett engelskt lag, så blir det väsentligt mycket mer besvärligt om antalet platser helt plötsligt reduceras med 25 procent.
Men måste det vara helt och hållet av ondo? Supportrar till någon av de engelska superklubbarna, och förmodligen klubbarna själva, tycker helt säkert inte det vore någon bra utveckling. Den inneboende risken i varje säsong skulle bli omedelbart högre. Men givet det taktiska stillestånd som har rått bland de engelska topplagen under minst fem år så är det kanske nödvändigt.
Det saknas verkligen inte pengar inom engelsk fotboll. Om något så tvärtom måste man säga. Kanske är det snarare en slags överflödets förbannelse som drabbat de engelska lagen. Mängden pengar har satt fokus på quick fixes och omedelbara resultat, istället för att jobba med intern utveckling så försöker man lösa sina problem med plånboken.
Om England bara hade tre platser till Champions League så skulle det innebära att någon av Chelsea, Man City, Arsenal och Man Utd med nödvändighet skulle missa Champions League. Styrkeförhållandet mellan klubbarna är sådant att ingen klubb skulle kunna eliminera en sådan risk i önskvärd utsträckning genom enbart ren spendering. Det skulle pressa dessa klubbar till både taktisk utveckling och kompetensutveckling i en helt ny utsträckning.
Det innebär inte nödvändigtvis att det skulle bli så värst mycket lättare för engelska klubbar i Europa. En rent praktisk nackdel som engelska klubbar har jämfört med Real Madrid, Barcelona, PSG och Bayern är att de faktiskt inte kan vara säkra på att kvalificera sig för Champions League, oavsett vad. Det blir inte mindre fallet med bara tre platser. Men kvalitetsnivån skulle förmodligen ändå öka.
Om Premier League till sist skulle tappa sin fjärde Champions League-plats så skulle det helt säkert vara ett slag mot den egna stoltheten och möjligen i någon utsträckning ligans prestige. Men man ska inte vara lika säker på att det på längre sikt skulle vara något negativt för Premier League.
Europa League spelar så klart viss roll för det här med koefficienten också. Och där har ju Premier League två klubbar med i gruppspelet. Tottenham spelar mot Qarabag från Azerbadzjan hemma på White Hart Lane, samtidigt som Liverpool beger sig till vinets förlovade paradis, i vad som troligtvis är den här gruppens tuffaste match, borta mot Bordeaux.
Christian Benteke, Martin Skrtel, Dejan Lovren, James Milner, Lucas Leiva och Nathaniel Clyne – samtliga sex av dessa spelare följer inte ens med truppen på den resan. Detta i en ganska tydlig demonstration av hur Liverpool prioriterar den här matchen jämfört med helgens ligamatch mot Norwich. Två raka förluster, mot West Ham och mot Man Utd, har inte gett Rodgers något utrymme att ödsla energi på Europa League.
Liverpool kan och kanske till och med bör vinna kvällens match ändå, men Brendan Rodgers spelartrupp talar mycket tydligt för att det är först från och med en högst eventuell kvartsfinal som Liverpool kommer att börja bry sig om Europa League på allvar.
Brendan Rodgers vet rimligtvis att hans jobb inte är helt säkert. Inledningen på säsongen har varit håglös och man har egentligen bara producerat en bra halvlek av tio möjliga i ligan. Endast 49 procent av Liverpools supportrar, av de som svarat naturligtvis, säger sig vara nöjd med sin manager, vilket är klart lägst andel för samtliga managers i Premier League.
Politiskt vore det alltså inget problem för Liverpools klubbledning om de beslutade sig för att ersätta Brendan Rodgers. Det var heller inte någon helt snäll passning han fick under veckan av Steven Gerrard som i en intervju om sin nya självbiografi fick frågan vem han tyckte skulle ta över England efter EM och Roy Hodgson och svarade Brendan Rodgers.
”Hodgson for England” sjöngs ju på Anfield mot slutet av dennes olycksaliga period i Liverpool. Det är väl inte helt säkert att Gerrard faktiskt anspelade på just detta, men det är kanske bara en tidsfråga innan det börjar sjungas ”Rodgers for England”. I bakvattnet lurar kanske Jürgen Klopp och Carlo Ancelotti som möjliga ersättare.
Eller varför inte Steven Gerrard själv?