Alla som utövat eller närmare observerat någon idrott vet att det i och under varje match också pågår ett slags spel i spelet. Det är ett spel med olika aspekter. En aspekt handlar om det psykologiska spelet mellan motståndarna, att försöka få denne ur balans. En annan aspekt handlar om hur man utnyttjar regelverkets tvetydighet och det faktum att varje domslut innehåller ett moment av tolkning och bedömning av såväl avsikt som utfall.
Det är inte alla som gillar det där spelet i spelet. Många av dem anser det omoraliskt eftersom det i någon mening går utanför regelboken. Själv anser jag spelet i spelet för det första vara ofrånkomligt, eftersom inget regelverk i världen är fritt från bedömning och eftersom alla domare måste vara människor. För det andra blir då förmågan att spela det spelet en sorts spelaregenskap som kan visa sig precis lika betydelsefull som exempelvis fysik, teknik eller taktik.
Var sak har naturligtvis sin gräns, men det är heller inte helt självklart var den gränsen går, eller att den för den sakens skull är konstant. Själv ser jag spelet i spelet som något som ger matchen extra krydda, och ännu en dimension som måste kontrolleras och behärskas. Det är heller inget som något lag på den nivå vi här diskuterar är omedvetna om på förhand, tvärtom är det något som alla lag både känner till och utnyttjar.
Diego Costa är en jävel på att spela det där spelet. I det påståendet finns en nära släktskap med att bara konstatera att Diego Costa är en jävel. Det må vara som det vill med det, man kan fördöma någons handlingar utan att för den sakens skull avfärda människan bakom dem. Sant är emellertid att han mer än kanske någon annan spelar spelet, utnyttjar regelverket och dess olika tillkortakommanden till sin fördel, och försöker reta gallfeber på sina motståndare.
Men det finns i många fall också ett hyckleri i det moralistiska raseriet mot Diego Costa. Man bortser från att även motståndarna deltar i det där spelet. Ja, Costa söker provocera och irritera genom trashtalk, genom att sätta händer i avsiktet och genom att tuppbrösta sig. Men det här är motståndarna heller inte omedvetna om. De i sin tur använder knep för att dra fördel av detta beteende hos Costa. Det filmas och överdrivs, det trashtalkas tillbaka för att få Costa ur balans och gå över gränsen, och det returneras tjuvnyp av allehanda slag.
Allt detta såg vi i dagens match mellan Chelsea och Arsenal. Självklart skulle Diego Costa kunna bli utvisad för sina tilltag mot Laurent Koscielny. Kanske borde han också ha blivit utvisad, även om vi har sett andra spelare utföra liknande dåd på planen och gå fria. Det är inte en diskussion. Men Koscielny försöker också överdriva situationen när han ramlar som ett korthus på grund av en uppbröstning. Gabriel Paulista i sin tur ger sig in i situationen med trashtalk och små tjuvnyp i syfte att provocera Costa bort från planen.
I det här läget har alltså båda lagen och de inblandade spelarna accepterat spelet i spelet och dess regler, och aktivt försökt använda dem till sin fördel. Det moralistiska raseriet blir i det avseendet mer en slags skenhelighet där man fördömer det ena men blundar för det andra. Och det är utifrån perspektivet att båda lagen och de inblandade spelarna accepterar spelet i spelet som jag ändå känner viss respekt och kanske beundran för Diego Costas förmåga till vad jag kallar för gamesmanship.
Det är just utgångsläget att Diego Costa själv bör vara så förtvivlat nära ett rött kort i det där läget, mycket tack vare Koscielnys hjälpsamma bakåtdyk med dubbel flipp, som gör det desto mer imponerande att han tvärtom lyckas vända underläge till seger. Arsenalspelarna, och framför allt Gabriel Paulista gör sitt bästa för att gräva en grop åt Diego Costa, vilket jag för övrigt också anser ingår i spelet trots att det är precis lika ”omoraliskt” och vid sidan av regelboken som Costas provokationer, men faller sedan själv däri. Det är klantigt, det är onödigt, det är på samma gång skickligt av Costa.
Arsenal och Gabriel Paulista, och till viss del Laurent Koscielny, ser spelet och deltar själva aktivt i spelet. Men de spelar helt enkelt spelet sämre än vad Chelsea och Diego Costa gör. Och där och då, och tack vare att Costa faktiskt behärskar den där inte oviktiga egenskapen, så avgörs kanske den här viktiga fotbollsmatchen till Chelseas fördel.
Man kan absolut ha uppfattningen att spelet i spelet inte hör hemma i en fotbollsmatch. Det är en uppfattning jag respekterar, även om jag inte helt och hållet delar den och därtill tror den är naiv sett till vad som går att undvika och inte. Men ska man ha den uppfattningen så ska man ha den över hela spelbrädet, inte se bara den ena sidan och blunda för den andra. Det finns en anledning till att ”I did not see that” har börjat parodiseras; det är möjligen ett pragmatiskt påstående men knappast något moraliskt påstående.
Chelsea vann den otroligt viktiga matchen. Kanske för att de gick in med inställningen just att det gäller att vinna till varje pris. De var ställda mot väggen. Arsenal å sin sida förlorade den. Att situationen med Diego Costa i slutet av första halvlek avgjorde matchen känns bortom allt tvivel. Vissa kommer mena att det var domaren som avgjorde matchen. Andra kommer mena att Diego Costa fuskade Chelsea till segern. Minst lika sant är dock att Chelsea vann matchen eftersom Diego Costa spelade spelet i spelet bättre än Arsenals spelare.
Matchens konsekvenser får vi följa i efterhand. Att Diego Costa riskerar någon slags sanktion för sitt agerande på planen beror nog till stor del på vad domaren menar sig ha sett respektive inte sett. Chelseas säsong kan ha kommit igång med segern. Arsenal måste hitta ett snabbt sätt att gräva ned sin frustration från den här matchen och omedelbart fokusera på att få igång säsongen igen.