”Om du beslutar dig för att behålla Brendan Rodgers under sommaren och ger honom £70m att spendera på nya spelare så kan du inte bara ge honom sex eller sju matcher in på säsongen och sedan ge honom sparken.” Ungefär så valde Jamie Carragher att formulera sig på frågan om det inte nu var dags för Rodgers och Liverpool att gå skilda vägar.
Det är ett påstående som är på samma gång instinktivt rätt och rationellt felaktigt. Självklart kan man alltid hävda att sex-sju matcher är alldeles för kort tid att dra några vettiga slutsatser på. Samtidigt, om en klubbledning sett till helheten, kommer till slutsatsen att det är för dåligt och har låga eller inga utsikter att bli bättre, så vore det direkt irrationellt att vänta med att fatta ett beslut bara för att man beslutat annorlunda tidigare eller investerat pengar i en tidigare lösning.
En sunk cost, cut ones losses, throwing good money after bad money. Det finns många uttryck för egentligen samma sak, det här att det rationella väldigt sällan är att binda upp sina beslut och handlingar utifrån vad man har gjort förut. Varje beslut måste fattas utifrån det läge man då befinner sig i. Men människan är sällan rationell i textbokens mening.
Men Carraghers uttalande utgår också från en något missriktad uppfattning om Liverpools organisation. En missuppfattning som förmodligen beror på att Carragher ser Liverpool som klubben var, inte som den är. Det är inte utan anledning som Liverpools ägare och klubbledning har tillsatt en transferkommitté. Deras perspektiv är inte att de har gett Brendan Rodgers £70m, och är därför inte bundna till honom på det viset.
Brendan Rodgers status och position var utsatt redan efter förra säsongen där Liverpool konsekvent misslyckades att nå upp till sina målsättningar. Det var inte självklart att han skulle bli kvar som manager för Liverpool, men den kompromiss som ägare och klubbledning valde var att istället rensa upp i och förändra i Rodgers egen tränarstab. Något som kan ses som kringgärdande av Rodgers auktoritet.
Det kan vara värt att fundera på några av dessa beslut i sin helhet och i sitt större sammanhang. Viktiga transferbeslut har lyfts bort från Rodgers och från managerpositionen till en ledningsstyrd transferkommitté. Ägare och ledning har genom sin reform av tränarstaben också lyft bort personalansvaret från Rodgers och från managerposten. Och ju mer klossar man plockar bort från Rodgers och managerposten, desto mer utbytbar gör man honom självklart också.
Det finns ett annat sätt att se på saken. Arbetstiteln har förvisso inte hängt med i svängarna men Brendan Rodgers är i själva verket inte Liverpools manager, han är Liverpools head coach. Det här ett kontinentalt väldigt vanligt arrangemang men som har blivit allt vanligare också inom engelsk fotboll i takt med att nya och ofta utländska ägare försöker utöva alltmer kontroll över sin egen investering.
Men det är fortfarande ett främmande arbetssätt i några av de största engelska klubbarna, där managerauktoriteten sitter både i väggarna och i klubbkulturen, där varje klubb har sina stora ledarikoner. Arsenal har Herbert Chapman och Arsene Wenger, Man Utd har Matt Busby och Alex Ferguson, Leeds har Don Revie, Tottenham har Bill Nicholson. Och Liverpool har Bill Shankly, Bob Paisley, Joe Fagan och Kenny Dalglish.
Dragkampen mellan det gamla och det nya är uppenbar i alla dessa klubbar men tar sig lite olika uttryck. Utfallet beror både på ledningsfilosofi och på managerns karisma och förtroendekapital. Arsene Wenger är fortfarande obestridd på sin position och kommer så förbli. I Man Utd lever traditionen vidare och klubben ger alltjämt väldigt stora befogenheter till den som är manager.
I Chelsea har Marina Granovskaia blivit en mycket mäktig figur bakom kulisserna, men José Mourinhos karisma och historia i klubben gör hans ställning stark. Att Man Citys återkommande så kallade motivationsproblem kan ha att göra med managerns och Manuel Pellegrinis bristande auktoritet och eget handlingsutrymme är mer eller mindre självklart. Men hur ser det ut i Liverpool?
Brendan Rodgers har inte alls på samma sätt som Arsene Wenger, Louis van Gaal och José Mourinho lyckats hävda sin auktoritet gentemot ägare och klubbledning. Och det finns heller inga utsikter att han kommer att kunna göra det. Det är inte konstigt, han är inte i närheten av att vara ett lika stort namn och saknar deras meriter och förtroendekapital, han har ett betydligt svagare förhandlingsläge. Han är betydligt mer utbytbar för Liverpool än vad Wenger är för Arsenal, Mourinho för Chelsea och van Gaal för Man Utd.
Man måste rimligen anta att det också är precis så som Liverpools ägare och klubbledning vill ha det, de har trots allt fattat en serie med beslut som lett fram till just denna situation. Man plockar inte bort först budgetansvar och därefter personalansvar från managerposten i syfte att förstärka den. Nästa rimliga tankegång är då att en sådan policy begränsar vilka managers som vore intresserade av Liverpool. Skulle exempelvis Jürgen Klopp acceptera en sådan ordning?
Det är alltså som head coach man måste värdera Brendan Rodgers. Och för en head coach handlar det huvudsakligen om att sätta en taktik, coacha och utveckla sina spelare inom denna taktik, och ta ut de spelare som bäst klarar av att genomföra den i match. Som head coach är man kort och gott ansvarig för resultaten på fotbollsplanen, dock utan att ha alls samma befogenheter som en manager i Liverpool en gång hade.
Det känns som om Liverpool står och trampar i gruset med Brendan Rodgers för tillfället. Det verkar svårt att hitta en taktik som fungerar. Laget är obalanserat med för många anfallare och centrala spelare men för få snabba yttrar. Resultaten har heller inte lyft jämfört med förra säsongen. Även nya spelare dras in i gamla mönster. Värre är dock att det känns som om tron att detta ska kunna förändras till det bättre har lämnat Anfield, har lämnat spelartruppen och kanske till och med har lämnat Rodgers.
Brendan Rodgers är inte någon dålig manager. Om vi ser till hur han presterat med Liverpool säsong för säsong relativt de förväntningar som rimligtvis finns på en klubb som Liverpool, så är det mer eller mindre likvärdigt med hur Arsene Wenger har presterat med Arsenal, José Mourinho med Chelsea och Louis van Gaal med Man Utd. I vissa avseenden kanske till och med bättre. Men varje manager bedöms utifrån framtiden, hur sannolikt är det att Liverpool kommer att bli bättre än vad de är nu med Brendan Rodgers?
Om Liverpools ägare och klubbledning kommer fram till svaret att det är inte särskilt sannolikt alls så är inte att Liverpool investerade £70m i nya spelare under sommaren ett argument för att behålla Rodgers som manager, det är tvärtom ett argument mot.