Hur följer man bäst upp en förlust i ett regionalt derby mot West Brom? Jo, genom att tre dagar senare kliva ut på Villa Park för ännu ett derby, den här gången The Second City Derby, det lokala derbyt mellan Aston Villa och Birmingham. Det är tredje omgången i Ligacupen, men det är inte minst prestige.
Blir ett derby eller en hatmatch ännu mer intensiv och betydelsefull om de båda klubbarna inte befinner sig i samma division? Svårt att säga kanske, men något som talar för det är att det då är matcher som återkommer betydligt mer sällan, och en förlust sitter därför kvar i maggropen betydligt längre, segerns söta karamell varar längre.
England har inte en enskild stor match på samma sätt som La Liga har El Clasico, eller ens några få stora matcher, som exempelvis Serie A, Bundesliga och Ligue 1. Detta även om Sky och media gör sitt bästa för att försöka konstruera motsvarigheter. Vad England däremot har, och har många av, är de lokala och regionala derbymatcherna.
Derbyt mellan Aston Villa och Birmingham, Birminghamderbyt eller alltså The Second City Derby, skiljer sig till stor del åt från många andra motsvarande lokala derbyn. Övriga derbyn är normalt sett matcher mot likvärdigt motstånd i Premier League, kanske till och med i toppen av Premier League. North London Derby, Manchesterderbyt, Merseysidederbyt, Tyne-Wear-derbyt kan alla bokföras där.
Birminghamderbyt är i det avseendet mindre omfamnat i sångerna och sagorna än flera övriga derbyn. Men dess dynamik och drivkraft skiljer sig åt. Övriga stora derbyn handlar också om tabellposition, kanske till och med titlar. Derbyt mellan Aston Villa och Birmingham är enbart driven av dess egen interna relation av hat, olust och upstairs (Aston Villa) och downstairs (Birmingham).
Birmingham är utan tvivel lillebror i sammanhanget. Aston Villa är sjufaldiga vinnare både av engelska ligan och av FA-cupen, fem gånger har man vunnit Ligacupen, man är dessutom en av endast fem engelska klubbar genom åren som har vunnit Europacupen eller Champions League. Birmingham har två Ligacuptitlar. Sedan sent 1800-tal har Birmingham bara, om jag räknat rätt, slutat ovanför Aston Villa i seriesystemet vid 15 tillfällen.
Det har alltså funnits en dynamik av att även om Birmingham är lillebror så ska man ändå slänga grus i storebrors maskin. Delvis märks kanske också detta i lagens inbördes möten. Aston Villa och Birmingham har hittills stött på varandra 117 gånger, med Aston Villa som segrare i 51 av dessa matcher och Birmingham med 37 vinster.
Men det är också just i Ligacupen som Birmingham har lyckats orsaka Aston Villa störst bekymmer och besvär. 1963 besegrade man just Aston Villa i finalen i Ligacupen och tog sin första större titel. 48 år senare, 2011, vann man Ligacupen igen, ett år efter att Aston Villa förlorade i finalen, och satte ett finger i ögat på Villasupportrarna som häcklade dem för att de aldrig vinner några titlar.
Samma säsong åkte Birmingham ur Premier League och därefter öppnade sig ett finansiellt slukhål och klubben drabbades av omfattande ägarbekymmer. Först nu verkar klubben ha börjat komma på fötter igen, man befinner sig i den övre delen av The Championship, och en inte helt ovanlig uppfattning är att Birmingham och Aston Villa från och med den här säsongen kommer att byta divisioner.
Innan dess har vi dock kvällens prestigemöte i Ligacupen. En chans för Birmingham, lillebror i staden, att visa sin kvalitet. En chans för Aston Villa att återupprätta heder och stukad självkänsla efter förlusten mot West Brom, och efter en inledning på säsongen som efter vinsten mot Bournemouth har följts upp med en oavgjord och fyra förluster. Ett av lagen i medvind, det andra laget i tung uppförsbacke.
Tim Sherwood är onekligen laddad för uppgiften. I alla fall säger han sig vara det. Frågan är om han har verktygen. Efter förlusten mot West Brom kom inte någon djupare taktisk analys än följande från honom: ”We try and play to a certain style and we had a lot of flair players in the team. Those flair players have to realise they need to put a shift in to do the ugly stuff. It’s about me showing them what I desire from them and it’s up to them to apply it.”
Efter sex ligaomgångar är det lite oklart exakt vad denna “certain style” egentligen går ut på, och Sherwood förtydligar inte mer än att det innebär att ha en massa “flair players” i laget. Att ”a certain style” inte riktigt verkar fungera beror på att dessa ”flair players” inte riktigt har fattat att de måste jobba också. Att Aston Villa förlorar fotbollsmatcher är alltså spelarnas fel eftersom de inte jobbar.
Men Tim Sherwood ger inte upp för det: ”You lose derby games and the patience wears thin. I am fully aware of that but Tim Sherwood is at his best when he’s backed into a corner. I think anyone who knows me knows that I’m probably at my strongest when I’m under pressure. I need to make sure that the players come out fighting with me and I’m sure they will. I look them in the eye and I know they are bitterly disappointed.”
Jag är rädd att det här förmodligen säger mer om Tim Sherwoods approach till management än vad det borde. Det är en syn som sätter honom själv i centrum, så till den milda grad att han externaliserat sig själv, och vad allt i själva verket kokar ner till, snarare än någon taktisk spelidé, är att våga, att vilja, att kämpa, att svettas och att blöda. Kommunikationen med spelarna består i att titta dem djupt i ögonen och skåda varandras själar inför kommande batalj.
José Mourinho sa en gång att det absolut inte var hans jobb att motivera sina spelare, att om hans spelare inte var motiverade i sig själva så var de redan från början fel spelare att ha i laget. Rätt klokt. Mourinho ser sitt bidrag som taktiskt och organisatoriskt i första hand. Harry Redknapp gav prov på den mer klassiskt brittiska attityden till det här med taktik med sitt påstående att han över huvud taget inte kunde läsa av en taktiktavla. Ut och kör grabbar, get stuck in, man-management.
Om det ändå fanns ett inslag av självironi i Redknapps omdöme om sin egen förmåga, eller snarare värderingar av vad som var viktigt som manager, så lyser någon sådan med sin frånvaro i Tim Sherwood. Om Redknapp spelade på en stereotyp så verkar Sherwood ha kommit att göra stereotypen till surrealistisk verklighet. Det kan fungera ett kort tag i medgång, men det är inte det läge i vilket Aston Villa nu befinner sig.
”I scutinise myself more than I do the players to see if I can do anything differently”, säger Sherwood. Min erfarenhet är att det mycket ofta är just de personer som påstår detta om sig själva som är de som gör det minst av alla men som samtidigt borde göra det mest av alla.
Birmingham, och Gary Rowett, lagets manager, kommer laddade till tänderna och med starkast möjliga manskap ikväll till Villa Park. Aston Villa och Tim Sherwood har knappast råd att ta lätt på den här matchen, de måste leverera en vinst för att ge fansen glädje och sig själva andrum. Räkna med krig och fullt ös på Villa Park ikväll.
Ligacupen är underbar!