Den senaste veckan har sett snaran dras åt runt FIFA:s högsta ledning. Först var det Jerome Valcke, näst högst i FIFA som drabbades av brottsmisstankar, och för bara några dagar sedan blev det alltså klart att också Sepp Blatter nu åtalas, för att ha genomfört suspekta betalningar av FIFA-medel till både Jack Warner och till Michel Platini, UEFA:s ordförande.
Den senare uppgiften leder självklart till att marken nu börjar gunga också under Michel Platinis fötter. För om Blatter nu har genomfört en så kallad illojal utbetalning av FIFA-medel motsvarande cirka £1,3m så uppstår naturligtvis den ganska självklara frågeställningen vad Platini egentligen har utfört för tjänster för dessa pengar.
Givet att utbetalningen gjordes 2011 så framstår Platinis påstående att det är betalning för utförda tjänster mellan 1999 och 2002 som minst sagt märkligt, givet att det alltså har hunnit gå nio år mellan utfört arbete och utbetalad ersättning. Att ekonomiavdelningar kan vara lite långsamma är väl inte ett helt okänt fenomen, men här talar vi nog nytt världsrekord.
Då undrar så klart den kloke vad som annars hände 2011. Jo, det var val till ordförandeposten i FIFA. Som utav en händelse så beslutar sig Michel Platini till sist för att inte ställa upp mot Sepp Blatter. Inte bara det, UEFA:s exekutivkommitté uppmanade samtliga sina medlemsländer att rösta på Blatter.
Det hela håller rimligtvis inte vatten. Om det dessutom fanns något slags giltigt avtal eller kontrakt mellan FIFA och Michel Platini för detta arbete han påstår sig ha utfört så vore det heller inte görbart för de schweiziska myndigheterna att i efterhand beskriva det som en illojal utbetalning, således en brottslig och därför åtalbar handling.
Michel Platini har länge haft en ganska lättsam inställning till sig själv och sitt ordförandeskap i UEFA. Han har spelat mycket på charm och avväpnande humor och gjort ganska stora nummer av att han är gammal fotbollsspelare snarare än politiker. Men de frågor som det här avslöjandet väcker kommer kräva mer allvar än så.
Hittills har Platini kommit förhållandevis lätt undan alltför tuff kritik. Hans roll i beslutet att utse Qatar till VM-arrangörer 2022 har lyfts fram men inte riktigt skärskådats. Hur han tillsammans med Frankrikes president Nicolas Sarkozy träffade representanter från Qatar. Qatar fick Platinis röst och VM. Qatar å sin sida köpte PSG, och har genom sin TV-kanal Al Jazeera pumpat in mängder med pengar genom köp av mediarättigheterna i Frankrike till Champions League.
I vilken egenskap och i vems intresse agerade Michel Platini i den här frågan, för UEFA:s bästa allmänna intresse, för sitt eget personliga intresse eller möjligen för den franska fotbollens bästa?
Att ekonomi och politik har trumfat fotboll och värderingar har även varit tydligt i andra sammanhang. Gazprom, det statligt ägda ryska gasbolaget, skrev nyligen på ett nytt sponsoravtal med UEFA och Champions League. Händelsevis visade det sig ett litet tag senare att UEFA skulle komma att reducera sina financial fair play-regler ned till intet.
Vilket säkert var ett beslut som togs emot bra i både Qatar och Ryssland. Zenit St Petersburg, den ryska fotbollsklubben som ägs av just Gazprom, kan på så vis fortsätta spendera långt utöver klubbens egenhändigt genererade resurser. I Paris gjorde man säkert ett och annat glädjeskutt där den qatarägda klubben inte längre var satta under några värvningsrestriktioner.
Mycket av det här får självklart Michel Platini att framstå som just den politiker och fotbollspamp han faktiskt är. Och nu när snaran till sist har dragits åt runt Sepp Blatters hals, en snara som Platini själv varit behändigt hjälpsam med att fästa på plats, så är det inte svårt att se detta som Blatters sista passning till Platini, och ett sätt att ta med honom med i fallet.
Förändringar i fotbollens ledarskap är att stunda. Både i FIFA och i UEFA som det verkar. Michel Platini såg ut att vara den självskrivne efterträdaren till Sepp Blatter. Det ser han inte längre ut att vara.