Det är inte för att David Ospina egentligen är en dålig målvakt. Ingen skulle på förhand förvänta sig att han gör det misstag som leder fram till Olympiakos andra mål. Felet med att han står i mål för Arsenal ikväll har inget att göra med att hans kvalitet som målvakt.
Men för den signal man medvetet eller omedvetet sänder till både den egna spelartruppen och till sin omgivning när man i så pass viktig Champions League-match väljer att ställa över sin självklare förstamålvakt. Det är ingen bra signal att skicka ut.
Signalen är att det här ordnar sig.
Dinamo Zagreb borta. Olycklig förlust där, men skit händer och så vidare. Bara man vinner matcherna på hemmaplan så ordnar det sig. Matematiskt är man ju då vidare från gruppspelet. Dessutom fick man ju en spelare utvisad lite onödigt så där.
Olympiakos hemma. Det ordnar sig. Borde finnas utrymme att ge Ospina lite speltid. Okej, Olympiakos tar ledningen men vi kvitterar ändå några minuter senare så det ordnar sig. Så kändes Arsenals kroppsspråk i samband med båda deras kvitteringar: ”Skönt, nu ordnar det sig!”
I båda fallen dröjde det bara några minuter innan Olympiakos återtog ledningen.
Det har gått en rutin i Champions Leagues gruppspel som har fått de engelska storlagen att tro att de kommer att ta sig till slutspel per någon slags automatik. Det är naturligtvis inte så konstigt för en klubb som Arsenal som har tagit sig till slutspel 15 säsonger i sträck. Då är det lätt att ta det för givet.
Samma olycka drabbade Man Utd säsongen 2011-12 då man från en på förhand ganska enkel grupp fick överraskande respass. Alex Ferguson tog då på sig hela ansvaret och konstaterade just att man helt enkelt hade tagit för lätt på gruppspelet.
Men marginalerna är inte större inom den europeiska fotbollen än att det räcker med att fallera något i sin koncentration och i sina förberedelser för att näsknäppen ska vara ett faktum. Att tro något annat kan aldrig beskrivas som något annat än arrogans.
Den här gången var det Arsenals tur att falla i fällan.
Det som skulle bli matcher om förstaplatsen mot Bayern München har nu helt plötsligt blivit måstematcher för att alls ta sig till slutspel. Det är ju knappast något idealt läge mot ett Bayern som onekligen verkar ha prickat någon slags zon.
Men det blir då heller inte samma matchbild för Arsenal. I någon bisarr mening kan de då spela utan riktigt samma press på sig. Det är inte matcher de ska vinna på samma sätt som exempelvis matchen mot Olympiakos var. Det behöver inte vara till deras nackdel.
Man såg mer eller mindre under första halvlek hur ängsliga Arsenal faktiskt var, läxan de fick mot Monaco förra säsongen svider fortfarande in på bara skinnet som det ser ut. Deras bästa lägen kom i kontringar, man ville verkligen inte blotta sig bakåt den här gången.
Istället lämnade man över initiativet i matchbilden, och blev själva passiva. Då fick Olympiakos sina lägen.
Nu är läget inte på något sätt hopplöst för Arsenal. Att ta tre poäng på de kommande matcherna mot Bayern München ska inte vara någon omöjlighet, och om Olympiakos och Dinamo Zagreb slår varandra så är det fortfarande öppet spår till slutspel för Arsenal. Även om Bayern vinner båda matcherna.
Gruppspelet avslutas med Dinamo Zagreb på hemmaplan och Olympiakos på bortaplan. Om gruppspelet hade inletts på det sättet så är jag ganska säker på att Arsenal hade haft sex poäng nu och läget ett helt annat. Större än så är inte marginalerna.
Men det här var en rejäl portion humble pie för Arsenal och inte minst för Arsene Wenger. Han betonar själv inför matchen att det var en match man var piskade att vinna, men underminerar därefter sitt eget budskap genom att vila Petr Cech, förstamålvakten och en uttalad ledargestalt.
Med vänsterhanden sätter man alltså den psykologiska pressen på laget att man måste vinna. Med högerhanden sänder man ut signalen att man kan vinna också utan full mobilisering. Inte så konstigt att Arsenal då slår krokben för sig själva.
David Ospinas ”självmål” såg förmodligen mer dråpligt ut. Men Arsene Wengers självmål var förmodligen mer avgörande och betydligt lättare att undvika. Det här är en förlust som Arsene Wenger helt och hållet måste ta på sig själv.
Det är svårt att förstå hur Arsene Wenger med all sin erfarenhet kan begå ett misstag av det här slaget. Men den här gången talade Wengers egen erfarenhet till hans nackdel. All hans erfarenhet går ut på att Arsenal tar sig till slutspel, han har aldrig misslyckats – att det ordnar sig!
Det kan ha tagit Arsene Wenger 16 år att få lära sig motsatsen.