Chelsea och José Mourinho ställda mot väggen när Liverpool gästar Stamford Bridge

Så stor sak har det gjorts av att det är just Liverpool och Jürgen Klopp som ska åka till Stamford Bridge och genom att vinna mot Chelsea se till att Mourinho tvingas säga sayonara till Premier League för en andra gång, att jag är mer eller mindre helt övertygad om att Chelsea kommer göra fläskfärs av Liverpool i den här matchen.

Två saker glöms rätt lätt bort i den allmänna euforiska skadeglädjen. För det första att hur djup Chelseas kris än är så åker man inte bara till Stamford Bridge och hämtar hem poängen, vilket Arsenal bittert fick erfara. För det andra att Liverpool, vare sig vi tittar före eller efter Jürgen Klopps ankomst, knappast har sett särskilt skräckinjagande ut de heller.

Ju värre läget ser ut att bli för Chelsea desto mer kommer spelarnas egna egon och stolthet att bli en betydelsefull faktor. Kanske särskilt när de dessutom möter en annan förmodad toppklubb så lär detta aktualiseras, så Klopp gör naturligtvis helt rätt som varnar för att Chelsea fortfarande är en farlig motståndare liggandes på lur i vassen.

Liverpool själva kommer uppiggade av att ha vunnit sin första match under Klopp i veckan. Hemmasegern mot Bournemouth i Ligacupen var kanske allt annat än särskilt imponerande, men det är sällan som första segrar på det viset är det. Rent taktiskt borde en hårt jobbande offensiv linje kunna ställa till besvär för Chelseas ansatta backlinje.

Det är naturligtvis en intressant sidobatalj som pågår vid sidlinjen där det är svårt att inte dra vissa paralleller mellan José Mourinho och Jürgen Klopp, för även om de är olika som personligheter så finns där ändå vissa likheter. För tio år sedan var det Mourinho som var ligans stora nyhet som ung och karismatisk utländsk manager. Kanske är han nu på väg att bli undanknuffad av en mer modern version av sig själv.

Om Liverpools resultat hittills den här säsongen knappast har varit någon större källa till entusiasm så skulle en seger på bortaplan mot Chelsea vara ett rejält lyft och ett tydligt och tidigt styrkebesked från Jürgen Klopps lagbygge. Mycket av framgångsrikt management handlar också om mytbildning, och om Klopp skulle vara den som slog in sista spiken i Mourinhos kista, med rivaliteten vad den är mellan Liverpool och Chelsea, så vore det sådant som myter är gjorda av.

Då det är lördag spelas det hela sju matcher, och samtliga engelska Champions League-lag spelar under dagen. Av orsaker bortom min förståelse så spelas emellertid ingen sen kvällsmatch. Av topplagen har Man City det lättast med en hemmamatch mot Norwich; både Arsenal och Man Utd har luriga bortamatcher mot Swansea respektive Crystal Palace.

Newcastle vs Stoke, Watford vs West Ham och West Brom vs Leicester är dagens övriga matcher. Intressant möte mellan West Brom och Leicester, som lär få bekänna färg om de vill vinna borta mot ett defensivt organiserat West Brom. Även West Ham sätts på ett intressant test, vad Quique Sanchez Flores framför allt har lyckats med på kort tid är att organisera Watfords defensiv.

Jag brukar själv med jämna mellanrum under säsongen försöka analysera vad som har skett rent statistiskt i termer av offensiv och defensiv effektivitet, för att få några generella ledtrådar om vad som hänt, varför det har hänt, och vad som kan tänkas hända fortsättningsvis. Detta med utgångspunkt i Mayhews metod. Mayhew har dock utvecklat sin produkt i sådan utsträckning att det nu rimligtvis ger mer att bara utgå från hans resultat.

Det har alltså hunnit gå tio omgångar av Premier League den här säsongen. Det har hittills inte varit någon särskilt spektakulär eller spännande säsong, men det har ändå skett en hel del överraskande saker. Såsom naturligtvis Chelseas sällsamma vandring längs den gröna milen. Men även positiva överraskningar såsom West Hams stoism och Leicesters crazy shit.

Men hur skickliga har de 20 Premier League-lagen faktiskt varit hittills under i defensiva såväl som offensiva termer – och i vilket avseende har de framför allt varit skickliga eller oskickliga? Följande två diagram ger en överblick över detta som tål att funderas på. Bilderna är Mayhews, kommentarerna är mina.

Den defensiva effektiviteten mäts i två avseenden, hur många skott ett lag släpper mot det egna målet (i mina ord effectiveness) respektive hur många skott det krävs per insläppt mål (i mina ord efficiency). De grova linjerna är ligans genomsnitt och man vill vara i så gröna områden som möjligt, det vill säga högst upp till vänster.

(1) Newcastle och Sunderland har båda startat säsongen bedrövligt, även om Sunderland kanske är på väg att lyfta med Sam Allardyce. Men anledningen är smärtsamt uppenbar för båda lagen. Båda lagen släpper till mängder med chanser och saknar därtill den defensiva kompetensen att ta hand om dessa chanser på ett effektivt sätt.

(2) Chelseas kris hittills under säsongen sammanfattas i detta diagram. Förra säsongens defensivt absolut bästa lag är hittills den här säsongen ett av de allra sämsta, och det är framför allt en oförmåga att ta hand om de chanser som uppstår som kännetecknar dem, vilket antyder en bristfällig och förmodligen alltför oskyddad backlinje.

(3) Bournemouth kommer få det svårt att överleva den här säsongen och det huvudsakliga skälet är defensiven. Om det krävs ett effektivt anfall för att vinna Premier League så krävs det å andra sidan ett hållbart försvar för att hålla sig kvar i Premier League. Bournemouth är skickliga på att hålla motståndarna borta från chanser, men är defensivt för svaga för att hantera de chanser som oundvikligen uppstår.

(4) Man City, Man Utd, Arsenal och Tottenham uppvisar samtliga en jämförbar defensiv skicklighet, vilket förstärker bilden av att samtliga lag i toppen av tabellen är bra men knappast enastående defensivt, och framför allt att inget lag i toppen av tabellen har någon markant fördel gentemot övriga sett till defensiven. Arsenal och Tottenham släpper till fler chanser än de båda Manchesterklubbarna, men har å andra sidan varit bättre på att hantera dessa chanser.

Också den offensiva effektiviteten mäts på motsvarande sätt i två avseenden, hur många skott ett lag producerar mot motståndarnas mål (effectiveness) samt hur många skott som krävs per mål (efficiency). De grova linjerna är ligans genomsnitt och grönt är skönt, men här vill man hellre befinna sig längst ned till höger.

(5) Man City dominerar ligan rent offensivt. De skapar många chanser och skjuter många skott på mål och är samtidigt förhållandevis effektiva när det kommer till att ta vara på dessa chanser. En tongivande offensiv brukar kunna vara en avgörande fördel i en titelstrid, vilket talar för Man City.

(6) Arsenal skapar mängder av chanser, flest av alla lag i ligan. De är samtidigt också förhållandevis slösaktiga. Det tyder på en kombination av faktorer, att de har svårt att nå fram till de riktigt öppna lägena, samt att lagets anfallare brister i effektivitet när lägena väl uppstår.

(7) Leicester och West Ham är båda två av de stora positiva överraskningarna hittills den här säsongen. Det framgår tydligt av diagrammet att offensiven är den främsta anledningen bakom detta. De båda lagen skjuter inte överdrivet mycket men är båda effektiva i att ta tillvara de chanser som uppstår. Jamie Vardys betydelse för Leicester är uppenbar.

(8) Man Utds dilemma den här säsongen behöver inte något färgglatt diagram för att förklaras. Laget är förhållandevis effektiva på att ta tillvara chanser som faktiskt uppstår, men laget skapar knappt några chanser. Bara fem lag i ligan skapar färre chanser per match, och det handlar samtliga om bottenlag.

(9) Liverpools problem är det rakt motsatta. Laget skapar mängder av chanser och tar massor av skott, men borta är den tiden när anfallare som Luis Suarez och Daniel Sturridge gjorde mål på allt som rörde sig. Det är frestande att tänka att detta bara beror på oskickliga anfallare, men det kan likaväl vara en produkt av en något otydlig offensiv spelidé.

Det stod väl nästan skrivet i stjärnorna. Så bra har Arsenal spelat på sistone att ett magplask mot Sheffield Wednesday var närmast ofrånkomligt. Det verkar den här säsongen vara snarast den typen av matcher som Arsenal förlorar.

Hillsborough är en av de klassiska engelska arenorna och Sheffield Wednesday är en av de klassiska engelska klubbarna. Några lätta cupmatcher är aldrig att vänta där. The Owls försvarade sig bra och visade kreativitet och fantasi framåt utöver vad som normalt förväntas av lag från The Championship.

Ross Wallace var en fröjd att följa i Sheffield Wednesday, men även Barry Bannan och Sam Hutchinson visade prov på varför det är namn vi hört talas om tidigare också i Premier League-sammanhang.

Arsene Wenger var för honom okaraktäristiskt tuff mot sina unga spelare efter matchen, som han menade inte ännu räckte till på den här nivån. Orättvist i mina ögon då det snarare var äldre och mer etablerade spelare som framför allt svek. Dessutom var det Wenger själv som tog ut Glen Kamara, Alex Iwobi, Ismael Bennacer med flera.

Matchbilden blev självklart inte lättare för Arsenal i och med att de drabbades av två skador, eller åtminstone två byten, redan under matchens första 20 minuter, först på Alex Oxlade-Chamberlain och sedan Theo Walcott.

Spelmässigt visade Chelsea upp bättre tendenser mot Stoke än vad de kanske gjort hittills under säsongen. Men som så ofta är fallet för lag i motgång så räcker det ändå inte riktigt till. Trots kvittering i slutminuten och utvisning för Stoke så blev det till sist ändå förlust efter straffar.

En rätt osannolik statistik är att Chelsea har förlorat samtliga fem straffläggningar med José Mourinho som manager. Stoke å andra sidan har sedan de återvänt till Premier League aldrig förlorat en straffläggning.

Programenliga segrar för Man City, Liverpool och Southampton under onsdagskvällen kompletterade straffsparkssegrar för Everton mot Norwich och Hull mot Leicester. Middlesbrough ställde dock till med omgångens andra skräll, spelade med självförtroende framför sina drygt 10,000 tillresta fans och försvarade sig helhjärtat och skickligt.

Man Utd har alltså spelat i 210 minuter i sträck, eller två raka matcher med en förlängning, på Old Trafford utan att göra mål. När inträffade det senast? Ett mäktigt underbetyg åt Louis van Gaals hela spelidé. Och nej, vi befinner oss inte i hans första månader i klubben längre. Titanic ändrade kurs snabbare än vad van Gaal verkar mäktig.

Man Utd lägger alltså fyra straffar mot Middlesbrough. Tre av straffarna läggs av spelare över 30 år gamla, etablerade spelare med mängder av rutin och erfarenhet. En av straffarna läggs av en 19-årig halvdebutant. En enda av straffarna håller bra standard, tre av straffarna håller inte ens juniornivå. Gissa vem som lägger den bra straffen?!

:::

FC United (of Manchester) tvingas flytta sin match i FA-cupens första omgång mot Chesterfield att spelas på måndagskvällen istället för helgen, då matchen ska sändas i TV.

Ett beslut som sker mot FC Uniteds vilja, en klubb som grundades till stor del som en form av protest mot TV-bolagens inflytande över den engelska fotbollen och flyttandet av matcher till andra tider än de vanliga.

Klubbens styrelse protesterade till FA men fick avslag på sin protest, och man har därefter accepterat FA:s villkor.

FC United har ändå fått beröm för att ha ”tagit ställning” i frågan. Själv undrar jag om inte det modiga ställningstagandet, för en klubb med ett sådant socialt syfte som FC United, hade varit beslutet att dra sig ur FA-cupen i protest, snarare än kompromissen.

Ett sådant beslut hade gett ett rejält eko. Men det ständiga dilemmat är så klart att många väldigt gärna protesterar, men väldigt få klubbar, spelare eller supportrar är beredda att faktiskt hålla fast vid sina principer när det faktiskt kostar dem något.

I själva verket illustrerar episoden kanske snarare hur lätt det är att vara en så kallad alternativ rebellklubb längre ned i seriesystemet där man inte ställs inför sådana valsituationer. Men ju högre upp i seriesystemet man tar sig desto mer gör sig realism och pragmatism till känna.

FC United är en klubb som skapades för att man ville ändra spelreglerna. Här kom en chans att göra det som man tyvärr sumpade.

:::

Galen intervju av Sepp Blatter med TASS som kopplades ut under gårdagen, en av de mest verklighetsfrånvända uppvisningar jag någonsin sett.

Den stora bomben i England var Sepp Blatters uttalande att det funnits en överenskommelse att ge VM 2018 till Ryssland redan innan omröstningen alls ägt rum, vilket engelsk media har gjort en stor sak av under det senaste dygnet.

Lite naivt, mer eller mindre medvetet kan jag tycka det är med den invändningen. Att olika parter snackar ihop sig, kohandlar och kommer överens i viktiga beslut, och att ledningen driver en viss linje, innan en formell omröstning äger rum är väl snarare regel än undantag i alla sådana här sammanhang.

:::

Lottningen av Ligacupens kvartsfinaler:
Middlesbrough vs Everton
Southampton vs Liverpool
Stoke vs Sheffield Wednesday
Man City vs Hull

Tre lag från The Championship fanns kvar i fjärde omgången, och samtliga tre finns kvar i kvartsfinalerna. Två av dem har faktiskt goda chanser att också ta sig till semifinal.

Jobbig lottning för Liverpool och Jürgen Klopp. Det känns lite som öppet spår för Man City i Ligacupen för tillfället, där Everton och Southampton enligt mig är de klubbar som har bäst chans att sätta stopp för dem.

De två senaste säsongerna så har det lag som vunnit Ligacupen också vunnit ligan. Ett omen?

Det fanns också mycket lite i Sherwoods eget beteende som gjorde någon annan lösning trolig. Vad säsongen led så blev kritiken av spelartruppen både alltmer frekvent och allt mindre subtil. Från förstulna kommentarer om att spelarna saknade erfarenhet till den anmärkningsvärda synpunkten efter förlusten mot Swansea att spelarna inte duger till särskilt mycket mer än vad resultaten faktiskt visar.

Det är självklart ett klassiskt case av en manager som försöker fördela ansvaret för lagets problem på någon annan, i det här fallet spelarna och underförstått även klubbledningen som värvat dessa spelare. Tim Sherwoods försök att distansera sig från klubben blev inte mindre uppenbara med kommentaren att det inte var han, utan klubben, som satt i rävsaxen. Inte så mycket en för alla, alla för en i den inställningen.

Det hade varit lätt att göra en klassisk ”vad var det jag sa?” gällande detta. I min försäsongsanalys av Aston Villa förutsåg jag Aston Villas problem, Tim Sherwoods taktiska tillkortakommanden, och det besvärliga läge Aston Villa försatt sig i genom att sälja av sina viktigaste spelare och ersätta dem med i huvudsak unga och oprövade talanger från Ligue 1 med omnejd. Det var inte svårt att se komma.

Det pratas självklart om efterträdare. Kevin MacDonald är tillförordnad manager till dess att klubben hittar en permanent lösning. Bland kandidaterna nämns självklara namn som David Moyes och Brendan Rodgers. Moyes vore så klart ett väldigt intressant namn men det mesta tyder på att han vill bli kvar i Real Sociedad. Rodgers vore ett intressant namn med mer av en spelidé än vad Sherwood kunde uppbåda, men frågan är om Rodgers är mentalt redo att ta över en ny klubb så tätt inpå att ha fått sparken från Liverpool.

Den som nämnts som favorit i förhandssnacket är Remi Garde, ett spännande franskt namn efter sina tre år med Lyon, men som också är tillgänglig efter ett uppehåll. Gardes franska koppling lyfts fram som ett argument för honom i och med att Aston Villa värvat många spelare från Ligue 1, och förhoppningen är att han skulle kunna förnya Aston Villa på samma sätt som han i någon mening gjorde med Lyon.

Från att ha framstått som den givna kandidaten så verkar detta dock ha rullats tillbaka en aning. En anledning som nämns är att hans coachteam fortfarande är anställda av Lyon, som inte vill släppa dem under säsongen. Garde har dock tackat nej till förfrågningar från Newcastle och Sunderland tidigare, och han verkar ovillig att släppa sin mer eller mindre självpåtagna ledighet, åtminstone för engelska klubbar med osäkra tabellsituationer. Om där finns en vilja så brukar det normalt sett finnas en väg i den där typen av praktiska frågor.

En annan ledig och tillgänglig manager som nämnts är Lucien Favre, som gjorde succé förra säsongen med Borussia Mönchengladbach, som han tog hela vägen till Champions League. Men om Gardes ledighet väcker en del frågetecken så bådar det heller inte så gott att Favre tackade för sig efter fem matcher av den här säsongen, vilket tyder på att han inte är någon större manager i motgång.

För alla namn som kastas upp som möjliga kandidater så är det dock lätt att bortse från att Aston Villa i själva verket inte är ett särskilt intressant alternativ i nuläget för en manager. Precis som Sunderland gjorde så befinner de sig i ett läge där de managers som möjligen hade kunnat vända på läget antingen är otillgängliga eller helt enkelt inte intresserade av att riskera sitt renommé på att rädda ett sjunkande skepp.

Möjligen kan Sunderland betraktas som något av vinnare i jämförelse i och med att de agerade tidigare än Aston Villa, och därmed hann knyta till sig en ledig och etablerad manager i Sam Allardyce. Man undrar vad Allardyce tänker nu, hade han tagit jobbet som Sunderlands manager om han samtidigt visste att Aston Villa-jobbet var tillgängligt? Svårt att säga, men Sunderland är säkert nöjda med att inte behöva få den frågan besvarad.

Både David Moyes och Brendan Rodgers kommer från svåra situationer för dem i stora klubbar som rubbat deras rykte inom den engelska fotbollen. Att de kommer från sådana situationer gör det mindre troligt att de väljer att riskera ännu ett misslyckande med ännu ett möjligt självmordsprojekt, från vilket deras egna karriärer kanske aldrig skulle återhämta sig. De avvaktar troligtvis hellre mer säkra alternativ, åtminstone för stunden.

Samma resonemang gäller även för utländska tränare som Remi Garde och Lucien Favre, det är ett riskfyllt prospekt att som första utlandsprojekt bege sig till den förmodligen både tuffaste och globalt mest exponerade ligan och egentligen utan några motsvarande erfarenheter försöka rädda kvar en klubb i så uppenbara problem.

Återstår gör i så fall långskotten, som en klubb i Aston Villas läge sällan brukar vilja chansa på, samt the usual suspects av de brittiska managernamnen som möjligen råkar vara tillgängliga. Det främsta namn som dyker upp med sådana sökord är Nigel Pearson, som lämnade Leicester efter förra säsongen. Han är tillgänglig och han visade med Leicester att han kunde vända på ett till synes hopplöst tabelläge, och vann stor lojalitet från sina spelare genom att visa lojalitet med dem.

Det vore kanske orättvist att beskriva det som det kortsiktiga valet, men det är helt säkert inte det romantiskt långsiktiga alternativet med de stora reformistiska anslagen som kanske namn som Garde, Favre, Rodgers eller till och med Moyes skulle förmedla. Pearson är definitivt det betydligt mer cyniska och pragmatiska alternativet, ägnat att lösa det omedelbara problemet snarare än att skapa möjligheter för framtiden.

Det är garanterat inte någon lösning som i sig löser några av Aston Villas mer grundläggande strukturella problem som kommer fortsätta att hemsöka klubben innan de om inte åtgärdas så åtminstone adresseras. Till dem räknas en ägare som utan framgång försökt sälja klubben i flera år och som är ovillig att investera ytterligare i klubben, samt en bristande kompetens i klubbens administrativa positioner kring scouting och spelarrekrytering. Det för Aston Villa nya försöket med Hendrik Almstadt som sporting director har ännu inte riktigt slagit rot.

Om inte annat så av det skälet så skulle Nigel Pearson vara ett val som Aston Villa supportrar förmodligen skulle ha klart delade känslor för. Med Pearson kan man också vara hyfsat säker på att det kommer uppstå en och annan mediafadäs under säsongen, mediatränad är Pearson sannerligen inte och inte skulle han heller se nyttan i det. Helt okontroversiell vore heller inte en sådan utnämning efter förra säsongens incidenter. Med en sporting director är det också viktigt med en manager som klarar av att leka bra med andra, en egenskap som inte framstår som helt naturlig för Pearson.

Men Aston Villa befinner sig inte i ett sådant läge att de har råd att vara kräsna eller att de kan välja och vraka mellan alternativen. I slutänden kan det helt enkelt visa sig vara så att Nigel Pearson inte blev så mycket Aston Villas val som Aston Villas brist på alternativ.

Återstår i så fall långskotten, det vill säga de i huvudsak yngre och lovande manageralternativ för vilka Aston Villa, oavsett tabellsituation, skulle vara ett steg framåt i karriären omöjligt att tacka nej till. Långskott är per definition en slags chansning, vilket talar emot att Aston Villa vågar ta den chansen. Skulle de ändå våga så vore ett av de allra mest intressanta alternativen, om han är tillgänglig, Mark Warburton.

Warburton tog inför den här säsongen över i Glasgow Rangers i den skotska andradivisionen, där han hittills har lett laget till elva raka segrar. Efter att ha fört upp Brentford från League One så förde han dem som nykomling i The Championship hela vägen till playoff. Det är bedrifter som gjort honom till ett respekterat namn även bland Premier League-klubbar, och Aston Villa skulle kunna vara ett mycket intressant projekt för honom.

Det kanske säger något om Aston Villas problem och prioriteringar i nuläget att det är svårt att alls hitta någon större förhandsdiskussion gällande kvällens match i Ligacupen borta mot Southampton. Det är en på förhand tuff match för Aston Villa, redan innan managersituationen brakade loss. En vinst betyder kvartsfinal i Ligacupen, och kanske en strimma av hopp i en i övrigt beckmörk säsong för Aston Villa.

Frågan är om en ny manager lyckas sprida något ljus över tillvaron.

Utgångspunkten många tar för den frågan är den sju minuter långa monolog som Mourinho drog iväg direkt efter förlusten mot Southampton strax innan landslagsuppehållet. Där kritiserade han för all del också domarna i Premier League men framför allt riktade han vad han många betraktar som en slags utmaning till Chelseas klubbledning att sparkar man Mourinho så sparkar man klubbens bäste manager.

Vad som var syftet bakom detta uttalande är svårt att säga, det är i alla fall inget som någon säger som är trygg och harmonisk i sitt arbete. Chelsea, vars klubbledning knappast gjort sig känd för sina utförliga offentliga uttalanden i dylika frågor, replikerade dock den här gången med ett halvsyrligt besked att man har fortsatt förtroende för Mourinho men att prestationen hittills under säsongen inte har varit godkänd och klubbledningen har tillhandahållit honom alla nödvändiga resurser för förbättring.

Om Chelsea och José Mourinho hade hoppats på någon väsentlig förbättring så har den dock inte kommit. Visst, det blev en vinst mot Aston Villa på Stamford Bridge första matchen efter landslagsuppehållet, men därefter har det blivit 0-0 mot Dynamo Kiev och så nu senast förlust mot West Ham.

Matchen mot West Ham blev också ett disciplinärt lågvattenmärke för både Chelsea och José Mourinho. Nemanja Matic blev utvisade, Chelseas spelare visade frustration snarare än fokusering både på och vid sidan av planen, lagets assisterande tränare blir utvisad för olämpligt uppträdande och i halvtid blir Mourinho själv uppvisad på läktaren, även han efter att ha uppträtt olämpligt mot domarna. Efter matchen bryter Mourinho mot Premier Leagues regelverk när han själv, ledare och spelare bojkottar TV-intervjuer och presskonferens.

För närvarande ligger alltså två-tre öppna disciplinära ärenden hos FA gällande José Mourinho. Mourinho är knappast den förste managern att göra foul på FA:s och Premier Leagues ibland knöliga regelverk, men det borde vara få förunnat att befinna sig i så ständig och återkommande konflikt med det som Mourinho nu gör.

Många ser det som ett tecken på José Mourinhos personlighet och hans benägenhet att söka konflikt. Hans klubbhistorik lyfts också gärna fram där ett återkommande mönster är att hans relationer med klubben, dess spelare och ledning, normalt sett brukar passera någon form av bristningsgräns under hans tredje år i klubben.

Det finns tydliga tecken att den bristningsgränsen kan vara passerad återigen i Chelsea. Mourinhos monolog visade på en inte oproblematisk relation med klubbledningen. Att döma av hans återkommande och ganska fräna kritik av spelarna så är inte allt frid och fröjd i omklädningsrummet heller, något som förstärks av att flertalet spelare helt enkelt inte ser ut att vilja ta jobbet för Mourinho på planen.

Chelsea ligger på 15:e plats i tabellen efter tio omgångar som regerande ligamästare. Inget lag har någonsin vunnit ligan efter en så dålig start. De har förlorat hälften av sina ligamatcher, bara tre lag i ligan har släppt in fler mål än Chelsea, i Champions League har man fyra poäng efter tre omgångar. Allt fler börjar ifrågasätta om Chelsea ens kommer klara av att nå Champions League nästa säsong.

Det finns ett uttryck att man kan vara antingen en del av lösningen eller en del av problemet. Känslan blir alltmer baserat på José Mourinhos beteende, hans ständigt pågående krig med sin närmaste omvärld, hans återkommande men sällan motiverade konspirationsteorier, hans behandling av spelare och anställda, hans negativa kroppsspråk och framtoning, att Mourinho har gått från att vara en lösning på Chelseas problem till att vara orsaken till Chelseas problem.

Det kan mycket väl vara så att José Mourinho själv har kommit fram till att läget börjar se alltmer hopplöst ut, om än förmodligen från en annan utgångspunkt. Frågan är emellertid ändå varför han i så fall ihärdar med jobbet, inte säger upp sig utan istället snarare ser ut att vilja utmana klubbledningen att ge honom sparken.

Den mest uppenbara anledningen är att Mourinho vet att ett eget beslut att avgå oundvikligen skulle uppfattas som ett medgivande om att han misslyckats, att han befann sig i en situation han inte klarade av. Det kan vara ett modigt beslut men det är också något som tär på stolthet och självbild. Men om han får sparken finns fortfarande utvägen att peka på Chelseas historik att sparka sina managers och att fördela bort ansvaret från sig själv.

Det är en medvetet spekulativ blogg som ändå utgår från vissa rimliga slutsatser av José Mourinhos beteende. Men det är alltjämt tidigt på säsongen och det är inte omöjligt att Chelsea lyckas vända på detta, med Mourinho som manager. Men som klubb kan man passera en punkt när det inte längre är möjligt att åtgärda ett problem utan att först byta ut människorna och ändra klubbens interna relationer och gruppdynamik. Så var fallet med David Moyes i Man Utd och så blev fallet med Brendan Rodgers i Liverpool.

Är det annorlunda med José Mourinho och Chelsea? Det kan vara värt att fundera på den frågan samtidigt som man följer kvällens Ligacupmatch mellan Stoke och Chelsea. Inte heller Stoke har börjat den här säsongen bra med deras mått mätt. Men förlust för Chelsea här och en redan infekterad situation i klubben blir knappast bättre.

Går vi in lite djupare på lagdelarna kan vi konstatera att målvaktssidan känns oerhört stark, den klart starkaste lagdelen i denna elva jämfört med de andra årgångslagen. Petr Cech håller fortfarande världsklass vilket gör att högst kompetenta burväktare i form av Stekelenburg, Valdés och Myhill förpassas till bänken.

På backsidan tycker jag dock att det är högst anmärkningsvärt att utbudet inte är större. Som back har man större förutsättningar att kunna behålla sin plats i truppen även när man börjar bli till åren rent karriärmässigt jämfört med mittfältare och anfallare. Jagielka och Coloccini är förvisso duktiga försvarare, men nog hade jag trott att det skulle finnas fler backar i PL som fyller 33 i år. Ett rejält underbetyg för årgång 1982.

Ser man till vilka mittfältare som ställs utanför startelvan så befinner de sig där för att de är sämre än startspelarna, snarare än att startspelarna skulle vara så mycket bättre än dem. Samma sak tänker några av er, men nej, det markerar tydligt vilken låg kvalitet mittfältet födda 1982 håller.

Dessvärre blir det inte bättre när vi vänder blickarna vidare mot anfallet. En Kevin Nolan som egentligen är mittfältare tar en av platserna och de övriga två upptas av två spelare som minst sagt känns passé. Visst Defoe kan fortfarande blixtra till då och då, och Lambert var i Liverpool så sent som under försäsongen, men ändå.

Jag var inne på det i början av denna text, detta lag är riktigt svagt, och hade det inte varit för Petr Cech i målet hade jag hävdat att 1981-laget är bättre. Nu tycker jag att de känns jämnbra, eller för den delen jämndåliga beroende på vilken livsåskådning man väljer att ha.

Reserver:
GK – Maarten Stekelenburg, Southampton
GK – Victor Valdés, Man Utd
GK – Boyaz Myhill, West Brom
MF – Lloyd Dyer, Watford
MF – Steve Sidwell, Stoke
MF – Leon Britton, Swansea
FW – Lloyd Doyley, Watford

Av: Fredrik Norrström

Bubblare:
Petr Cech, Arsenal
Virgil Van Dijk, Southampton
Nathan Ake, Watford
Mousa Dembele, Tottenham
James McClean, West Brom
Ross Barkley, Everton
Jamie Vardy, Leicester

:::

OMGÅNGENS VINNARE

West Ham. Det börjar nästan bli lite tröttsamt att skriva om West Ham som en av omgångens vinnare, men de envisas med att besegra Premier Leagues storklubbar så det blir oundvikligt. Få lag har haft det så smärtsamt mot Chelsea genom åren som just West Ham, två klubbar vars rivalitet går långt tillbaka i tiden. Det var alltså inte svårt att föreställa sig glädjen den enda och sanna igår när West Ham besegrade ett imploderande Chelsea.

Sunderland. Can we play you every week? Det är det sjätte Tyne-Wear-derbyt I rad som Sunderland vinner mot Newcastle, och för fjärde gången i rad vinner Sunderlands nye manager mot Newcastle i sin andra match. Spelet som sådant var knappast strålande, och startskottet var ett tufft beslut av domaren att blåsa straff och visa ut Fabricio Coloccini, men från den punkten så visade inte Sunderland något av den tvekan som präglat deras tidigare insatser.

Watford. Att vinna med 2-0 borta mot Stoke är ett väldigt bra resultat för Watford som rimligtvis måste försöka utnyttja den dåliga formen hos några av de etablerade lagen och försöka bygga upp ett så stort poängförsprång som möjligt innan vinter- och vårsäsongen brakar loss. Quique Sanchez Flores har så här långt gjort ett bra jobb med att på kort tid spela samman ett mer eller mindre helt nytt lag. Norwich må vara mer rutinerade och Bournemouth vara mer spektakulära, men hittills är det Watford som imponerat mest av de tre nykomlingarna.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Bournemouth. Skadeläget är förvisso rätt besvärligt för Bournemouth just nu men 1-5 på hemmaplan mot Tottenham är ett sådant där resultat som kan komma att definiera en hel säsong. Försvarsspelet var under all kritik, Harry Kane som normalt sett inte verkar kunna göra mål ens i en bordell fick tid och utrymme att göra ett hattrick. Den kalla och bistra verkligheten har kommit och bankat på Bournemouths dörr, vintersäsongen kan bli desto kyligare.

:::

TRE PUNKTER

José. Det rullar runt en teori ute i twitterrymden att José Mourinho i själva verket vill få sparken, en exit där han kan gå ut trotsigt snarare än att medge något slags nederlag. Hans verbala utmaning till sin egen klubbledning inför landslagsuppehållet hade drag av det, och hans agerande under och efter matchen mot West Ham är knappast något som borde få Chelsea själva att känna sig helt bekväma. När det skakar under fötterna så måste en manager vara en stabiliserande kraft, Mourinho har snarare en benägenhet att försöka skaka tillbaka.

Tim. Åtta månader lyckade Tim Sherwood hålla sig kvar som Aston Villas manager, men sist i tabellen och med endast en poäng på de nio senaste matcherna, och nedflyttning en alltmer realistisk proposition, så har Aston Villas klubbledning alltså fått nog. Det var väntat. Kritiken mot brittiska managers har ofta varit överdriven och framför allt stereotyp, men Sherwood bekräftade tyvärr alltför beredvilligt stereotypen om den tidigare spelaren som tar över som manager utan några större taktiska färdigheter och pratar om att kämpa, vilja och våga. Men i slutänden måste man kunna.

Steve. 6-2 mot Norwich följdes upp med en rejäl kraschlandning i derbyt mot Sunderland för Newcastle. Förlusten petade ned Newcastle näst sist i tabellen igen och allt tyder på att Newcastle kommer att få kriga i nedflyttningszonen under säsongen som helhet. Det har redan börjat mullra på Tyneside huruvida Steve McClaren kommer att få fortsatt förtroende, och det finns en gnagande känsla att McClaren kanske helt enkelt bara är för mycket av en nice guy för att kunna hålla fast vid jobbet, än mindre lyckas med det. Han är i det avseendet mer eller mindre raka motsatsen till Sam Allardyce i Sunderland.

:::

FÖR ÖVRIGT

Dwight Yorke meddelar i direktsändning i TV-studio att han är intresserad av Villa-jobbet. Jag är inte säker på att det var taktiskt rätt sätt att meddela klubben sitt intresse.

Erik Lamela har lite i skymundan gjort några riktigt bra insatser för Tottenham, en kvalitetsspelare man nästan gett upp om i den liljevita tröjan.

Brendan Rodgers och David Moyes, två rejects från de stora klassiska giganterna i nordväst, känns rimligtvis som de mest aktuella kandidaterna för Aston Villa – om de vågar?!

Man kan självklart hävda att eftersom Wayne Rooney ursprungligen kommer från Everton, och inte gjort någon hemlighet av att det är hans främsta klubb i hjärtat, så skulle Rooney aldrig kunna bli lika uppskattad som exempelvis Ryan Giggs eller Paul Scholes. Men många andra spelare har kommit till Man Utd från andra klubbar utan att det stått i vägen för dem.

Vad jag personligen tror är att förhållandet mellan Rooney och supportrarna fick sig en törn 2010, när Rooney förhandlade om nytt kontrakt, hotade med att lämna klubben och anklagade Man Utd för att sakna ambitionen att konkurrera med de stora klubbarna. Wayne Rooney bad senare om ursäkt, men budskapet då var att klubben inte motsvarade Rooneys förväntningar.

Exakt fem år senare och förhållandet är det omvända. Man Utd har visat inte minst på transfermarknaden att där finns en tydlig ambition, men helt plötsligt är det Rooney själv, lagets kapten och en av dess stora fixstjärnor, som i sina prestationer inte motsvarar klubbens och supportrarnas förväntningar i tillräcklig utsträckning. Rollerna är ombytta.

Spelar man det kortet som Rooney gjorde 2010 så sliter man på ett förtroende och på sin relation med supportrarna. Ryan Giggs, Paul Scholes, Gary Neville med flera är inte legender i klubben för att de aldrig har haft längre perioder av svaga insatser, men väl för att de aldrig vid något tillfälle utnyttjade svaga perioder för klubben för egen vinning.

Det var aldrig aktuellt för fansen att vända sig direkt mot Wayne Rooney efter den där situationen, särskilt inte sedan situationen retts ut och Rooney själv bett om ursäkt. Det är därtill få fans som vänder sig emot en egen spelare som presterar bra och avgörande insatser på planen. Men när prestationen sjunker så avtar också stödet betydligt snabbare.

Wayne Rooney skulle spela sig in i publikens hjärtan igen under säsongen 2010-11, en säsong som till sist slutade i ännu en ligatitel. Den främsta vändpunkten den gången kom förmodligen just i Manchesterderbyt, när Rooney avgjorde matchen med en cykelspark i krysset, i vad som åtminstone vara en kandidat till det snyggaste målet i Manchesterderbyts långa historia.

Fem år senare befinner vi oss vid en liknande situation. Wayne Rooney är alltjämt uppskattad men står inte högt i kurs hos sina egna supportrar, som alltmer har börjat ifrågasätta hans plats i laget och på planen. Charmade som man kanske är av yngre alternativ. Återigen står ett Manchesterderby på Old Trafford för dörren; en chans för Rooney, kapten i Man Utd, att visa sin kvalitet.

Det är ett derby, det är Manchesterderby, och det vore nog inte fel, säkert inte orimligt att säga, att det för tillfället inte finns någon större fotbollsmatch inom den engelska fotbollen. Det är i de stora matcherna som de stora spelarna ska kliva fram, brukar kliva fram, måste kliva fram. 15 matcher av säsongen hittills har Rooney oftast halvsovit; vaknar han inte nu så vaknar han kanske aldrig.

Vad avser stora spelare så har det pratats mycket inför det här derbyt om de stora pengasummor som båda Manchesterklubbarna har lagt på nya spelare under sommaren. För Man Utd handlar det kanske framför allt om Anthony Martial, Bastian Schweinsteiger och Morgan Schneiderlin som de förväntat avgörande pjäserna, för Man City Raheem Sterling och Kevin De Bruyne.

Lika rimligt är kanske att tro att det är spelarna som redan fanns i klubben inför säsongen som kommer vara avgörande idag. Exempelvis Rooney för Man Utd, men även Chris Smalling som hittills på alla sätt har rättfärdigat beslutet att inte värva någon mittback under sommaren. Mittförsvaret kommer visa sig viktigt också för Man City, där Vincent Kompany, lagets ledare sedan länge, har visat sig återfå sin stora betydelse för lagets framgångar.

Jämförelsen är inte nödvändigtvis helt rättvis men det är ändå talande att Man City den här säsongen med Kompany i mittförsvaret har släppt in ett mål var 525:e minut, samtidigt som man utan Kompany i mittförsvaret har släppt in ett mål var 53:e minut. Det är en tung och talande skillnad som kan visa sig helt avgörande på Old Trafford idag.

Skador är ett annat återkommande tema inför dagens derby. David Silva och Sergio Agüero är naturligtvis de två tunga avbräcken på förhand, två spelare med vilka Man City självklart blir desto mer formidabla. Men det är å andra sidan inga korpenspelare som Man City ställer ut på planen ändå, och man kunde hävda att det var, eller borde ha varit, för ungefär detta läge som Man City trots allt betalade £100m plus/minus klausuler för Kevin De Bruyne och Raheem Sterling under sommaren.

Med Man Utd är det alltid svårt att veta vad för typ av insats som är att vänta i varje given match, allt från småputtrigt stabilt till outhärdligt uselt verkar vara möjligt. På Old Trafford har man dock generellt sett varit bra och lyckats höja sig i stormatcher under Louis van Gaal. Det är helt nödvändigt att så blir fallet idag om Man Utd ska kunna hoppas på att vinna mot Man City.

Det är för tidigt på säsongen för att prata om ligaavgörande matcher. Man City kommer vara med i titelstriden oavsett dagens resultat. För Man Utd är det här emellertid en match där man måste visa om man verkligen har kvalitet och hårdhet i laget för att på allvar utmana i titelstriden. Inget av lagen kan vinna ligan den här dagen, men känslan är att Man Utd kan förlorad den.

:::

Daniel Taylor i matig artikel om ungdomsakademierna i de båda Manchesterklubbarna, där den ljusblå trendkurvan pekar uppåt samtidigt som den röda trendkurvan antingen pekar nedåt eller har planat ut.

https://www.theguardian.com/football/blog/2015/oct/24/manchester-city-united-youth-policy

:::

Manchesterderbyt är utan tvekan det större derbyt, men Tyne-Wear-derbyt mellan Newcastle och Sunderland är stort även det, och normalt sett en väldigt hetsig historia.

Om Manchesterderbyt dessutom blir ännu hetare just för att det också är en strid i toppen av tabellen, så blir inte Tyne-Wear-derbyt direkt kyligare av att det å sin sida är en strid i botten av tabellen.

Både Sunderland och Newcastle befinner sig mer eller mindre i någon slags krisläge, och båda lagen löper en tydlig risk att åka ur Premier League. Men läget är också lite annorlunda för båda lagen; då Sam Allardyce är ny manager för Sunderland och Newcastle fick en boost senast i och med vinsten med 6-2 mot Norwich.

En intressant tillfällighet är att samtliga tre tidigare managers i Sunderland mötte just Newcastle i sin andra match för klubben, och Sunderland har också vunnit alla dessa derbyn.

Vilken match i ordningen för Sunderland är detta för Sam Allardyce? Den andra naturligtvis.

Så hette om jag minns rätt en ganska tafflig matinéfilm från tidigt 2000-tal med Chow Yun-Fat och Seann William Scott i huvudrollerna. Plotten var något i stil med att ett magiskt dokument som gav någon form av allsmäktighet skulle skyddas av Chow Yun-Fat, spelandes en munk som på vägen drar på sig sällskap i form den klassiska loser in search of a mentor-stereotypen Scott, mot några onda snubbar.

Huruvida Garry Monk är att betrakta som bulletproof är en rätt intressant frågeställning vid den här tidpunkten av säsongen. Å ena sidan så har Swanseas strålande säsongsinledning förbytts i mer eller mindre fritt fall nedåt i tabellen till 14:e plats, samtidigt som Swansea inte vunnit en fotbollsmatch sedan i augusti. Mer behövs inte för att ryktesmaskinen ska börja mullra.

Å andra sidan så är ju Garry Monks relation till Swansea lite speciell. Det är en intern rekrytering i en klubb som har lärt sig att lita på sådana och visa tålamod i sådana här situationer. Swansea var också mycket snabba med att avfärda allt snack kring att Monk missat en träning av personliga skäl som nonsens. Förra säsongens åttondeplats var också Swanseas bästa i ligan någonsin, så Monk borde ha visst förtroendekapital.

Kanske är det lite ironiskt att Garry Monk samtidigt har lyfts fram som aktuell som en möjlig ersättare till Tim Sherwood i Aston Villa, som av en händelse dagens motståndare. Det är förvisso naturligt att ett lovande namn som Monk nämns i ett sammanhang som Aston Villa när ett sådant lag befinner sig i problem, men Monk själv beskriver ryktena som besvärande både för honom själv och för Sherwood inför dagens match.

Tim Sherwood å sin sida har varit sitt vanliga bombastiska jag som svar på den kritik och de frågetecken som riktats mot honom. Han säger sig vara beredd att dö på sitt svärd för att få Aston Villa att fortsätta försöka spela sig ur problem i backlinjen. Vilket kanske hade varit en beundransvärd inställning om det faktiskt var hans eget liv han var beredd att offra på svärdet, snarare än Aston Villas liv i Premier League.

Många verkar vara överens om att det här är Tim Sherwoods sista chans med Aston Villa. Laget har inte vunnit sedan premiäromgången mot Bournemouth, och laget ligger näst sist i tabellen. Försvarsspelet har varit stundtals bedrövligt samtidigt som Sherwood mest pratar om vikten av att våga spela fotboll, inte vara rädd för att förlora och att det är upp till spelarna att kunna hantera pressen att spela för en stor klubb som Aston Villa.

Offensivt har det inte sett mycket bättre ut. Aston Villa har bara lyckats göra mål i en enda av sina hittills fyra hemmamatcher den här säsongen, ett svagt facit som Tim Sherwood kommenterade med att han själv tyckte det var tråkigt att se sitt lag spela fotboll. Vad hans egen taktik och laguttagningar spelar för roll är oklart – beslutet att mot Stoke i förra hemmamatchen placera Jack Grealish och Carles Gil, lagets två främsta kreativa spelare, på bänken framstår som oklokt.

Det är kanske den typen av beslut fattade i någon slags desperation som ändå visar att Sherwood är orolig. Ett liknande beslut var att senast mot Chelsea peta Jordan Amavi och istället spela Kieran Richardson som vänsterback. Det finns ingen tydlig linje i dessa laguttagningar och taktiska beslut, utan intrycket är av en manager som inte riktigt vet vad som är fel och prövar lite vad som helst för att se om det blir bättre.

Med sådana plötsliga ryck i laguttagningarna så blir det också svårt för spelarna att känna någon större trygghet i sitt spel och i sig själva. Tim Sherwood kan alltså prata sig varm bäst han vill om att han har förtroende för sina spelare och deras förmågor, om han med sina beslut signalerar motsatsen så blir orden meningslösa.

Förtroendet verkar hur som helst ha pendlat från ungdomens optimism i början av säsongen till de mer erfarna spelarna vad säsongen har lidit. Det är vad man rimligtvis kan utläsa av beslutet att sätta in Kieran Richardson som vänsterback. Men inte heller de erfarna spelarna verkar riktigt hitta rätt. Brad Guzan darrar på manchetten i målet och Joleon Lescott har knappast stabiliserat Aston Villas försvar som var tanken att han skulle göra.

Aston Villa är inte den klubb som sparkar sina managers i första taget. Men Aston Villa ser i nuläget ut att vara på väg i expressfart ned i The Championship och ska man ha någon möjlighet att hinna bromsa upp det fallet så måste man förmodligen fatta ett beslutt förr snarare än senare. Antingen måste Aston Villa hitta en ny manager – eller så måste Tim Sherwood sluta trycka på alla knappar han ser framför sig och sätta en taktik och en uppställning, och ge spelarna chansen att göra jobbet.

Aston Villa har hur som helst inte råd att falla på Tim Sherwoods svärd.

Tillsammans med svaren sammanställer jag även poängställningen för de fem bästa deltagarna. Reglerna är att man får en poäng per rätt svar där varje fråga som synes kan innehålla flera svar och således också kan ge flera poäng. Totalt går det att få 36 poäng.

Vem som helst inser så klart att det går att fuska på sådant här. Men här kör vi pingismoral. Vilket betyder inget ooglande på andras kommentarer och inget googlande. Upp till var och en att följa efter egen heder och samvete.

Vi får se om det går att skrapa ihop något pris till vinnaren. Priset till den som mot all förmodan drar hem 36 poäng är emellertid helpension tills vidare på Beckomberga.

Lycka till!

:::

(1) Vilken engelsk klubb har vunnit Europacupen eller Champions League fler gånger än de blivit engelska ligamästare?

Nottingham Forest har vunnit Europacupen två gånger, 1979 och 1980, men bara vunnit ligatiteln en gång, 1978.

(2) En spelare har gjort hat-trick för de regerande ligamästarna i Community Shield för att senare samma säsong vinna ligatiteln med motståndarlaget. Vem, för vilka och vilken säsong?

Eric Cantona, för Leeds, 1992-93. Frågan felställd men sådant får ni ju parera och det är lika för alla.

(3) 116 x 77 yards är måttet på Premier Leagues största fotbollsplan. Vilken klubb är det som mer än någon annan menar att storleken spelar roll?

Man City, även om det är möjligt att detta har förändrats sedan uppgiften publicerades.

(4) En enda spelare har gjort ett hattrick för sitt klubblag i alla fyra professionella engelska divisioner, i Ligacupen, i FA-cupen och för sitt landslag. Vem?

Robert Earnshaw, man har även fått rätt för Earnshow.

(5) Vilken är den ende spelare som har gjort mål i Merseysidederbyt, Manchesterderbyt och i Old Firm?

Andrei Kanchelskis för Man Utd, Everton och Rangers.

(6) Vilka sju klubbar har vunnit The Double i England?

I kronologisk ordning har Preston, Aston Villa, Tottenham, Arsenal, Liverpool, Man Utd och Chelsea vunnit The Double. Bara Arsenal och Man Utd, tre gånger vardera, har vunnit The Double mer än en gång.

(7) Vilken är den ende spelare som har gjort minst ett mål i en Champions League-final, en UEFA-cupfinal, en FA-cupfinal och en Ligacupfinal?

Steven Gerrard har gjort mål för Liverpool i Champions League-finalen 2005, i UEFA-cupfinalen 2001, i FA-cupfinalen 2006 och i Ligacupfinalen 2003.

(8) Vilken spelare gjorde Premier Leagues allra första mål som sändes live i TV?

Brian Deane gjorde det första målet i Premier League, men det var Teddy Sheringham som gjorde det första målet i Premier League som sändes live i TV.

(9) Vilka fem klassiska engelska klubbar spelade tidigare sina fotbollsmatcher på följande gamla arenor: a) Vetch Field, b) Filbert Street, c) Highfield Road, d) Victoria Ground, och e) The Dell?

Swansea, Leicester, Coventry, Stoke och Southampton.

(10) Vilka engelska proffsklubbar ligger längst ut i respektive väderstreck – nord, syd, öst och väst?

Engelska klubbar var det alltså fråga om. Newcastle i nord, Plymouth i syd, Norwich i öst, och – slamkryparen – Plymouth igen i väst.

(11) Flera engelska klubbar har latinska uttryck på sina klubbemblem eller som motto. Vilka klubbar tillhör följande fyra; a) Nil satis nisi optimum, b) Superbia in proelia, c) Audere est facere, samt d) Arte et labore?

De som prickade in Everton, Man City, Tottenham och Blackburn är primus inter pares.

(12) Vilka är de tre senaste holländska spelare att göra ett hattrick i Premier League?

Giorginio Wijnaldum, Robin van Persie och Dirk Kuyt var de tre senaste holländarna att hattricka. Den ende holländare i Premier League som gjort hattrick i självmål är dock Louis van Gaal.

(13) Vilka tre svenska spelare har varit med och vunnit Premier League, och hur många gånger guldmedaljer har dessa tre spelare tillsammans vunnit?

Fredrik Ljungberg, två medaljer, Jesper Blomqvist, en medalj, samt Henrik Larsson, efter dispens en medalj – vilket ger fyra totalt.

:::

RESULTAT:

(1) 36 poäng – Oscar Widegren – förstapriset alltså en tripp till Beckomberga.
(2) 28 poäng – Pleo och Businessman
(4) 25 poäng – SimJiv och Jesper

I slutänden visade det sig ändå bli bra resultat för samtliga inblandade engelska lag. Arsenal och Man City vann sina matcher på hemmaplan, och att döma av spelet så var oavgjort resultat som både Chelsea och Man Utd var ganska nöjda med på bortaplan, även om chanserna naturligtvis fanns att vinna. Oavgjort ger i alla fall en bra plattform inför det fortsatta gruppspelet.

Det var tämligen uppenbart att de engelska lagen i den här omgången var betydligt mer fokuserade på just resultatet. Disciplin och säkerhet kom alldeles tydligt överst på agendan. Det europeiska cupspelet går i hög utsträckning ut på att vinna på hemmaplan och inte förlora på bortaplan, något som anammades fullt ut.

Halvvägs in i gruppspelet kan det vara läge att inventera läget för de engelska lagen i Champions League, och utvärdera förutsättningarna för dem att ta sig vidare från gruppen:

Grupp B – Man Utd
Efter tre matcher ligger Man Utd delad tvåa, med fyra poäng exakt samma tabellsiffror som CSKA Moskva. Därmed ligger man två poäng efter Wolfsburg, och en poäng före PSV. Man Utd har dock två hemmamatcher i rad efter detta mot först CSKA och sedan PSV, där det bör finnas mycket goda chanser att ta sex poäng. Lyckas man med detta bör chanserna till avancemang vara mycket goda och den sista matchen mot Wolfsburg bör i så fall gälla att sluta etta eller tvåa i gruppen. Nyckelmatchen i gruppen blir matchen mellan CSKA Moskva och Wolfsburg.

Grupp D – Man City
Slutminuterna har varit Man Citys vän hittills i gruppspelet. Utan två avgörande mål på tilläggstid så hade Man City haft blott två poäng istället för de sex poäng man nu har. Det betyder att om man kan undvika förlust borta mot Sevilla i nästa omgång så har man allting i helt egna händer inför den sista omgången på hemmaplan mot Mönchengladbach, även om man förlorar på bortaplan mot Juventus omgången innan. Vinner man någon av dessa bortamatcher så bör Man City även ha en bra chans på förstaplatsen.

Grupp F – Arsenal
Oavsett tisdagens heroism så har Arsenal försatt sig själva i ett mäktigt brydsamt läge i den här gruppen. Utgångspunkten är rimligtvis att Arsenal förlorar returmatchen mot Bayern, och att Olympiakos samtidigt vinner sin hemmamatch mot Dinamo Zagreb. Det skulle ge Olympiakos ett försprång om sex poäng inför de två sista omgångarna. Lika rimligt är att detta försprång är tre poäng inför den sista omgången när Arsenal och Olympiakos möts i Grekland i den sista omgången. En match Arsenal i så fall måste vinna med två mål för att ta sig till slutspel. Både Arsenal och Olympiakos har dock chansen att rubba detta utgångsläge genom att ta poäng i München. Om Olympiakos gör det så blir sista matchen meningslös. Arsenal har fortfarande chansen att nå slutspel, men oddsen talar ändå för Europa League.

Grupp G – Chelsea
Chelsea har fyra poäng efter tre matcher, en poäng efter Dynamo Kiev och tre poäng efter Porto. Givet att Chelsea har klarat av de två tuffaste bortamatcherna, och kvar på programmet har hemmamatcher mot Dynamo Kiev och Porto, samt en bortamatch mot Maccabi Tel Aviv, så är intrycket att Chelsea och José Mourinho har byggt upp något slags smashläge i den här gruppen. Vinst mot först Dynamo Kiev och därefter Maccabi Tel Aviv bör säkra avancemanget i gruppen, och därefter spelar Chelsea och Porto om gruppsegern på Stamford Bridge.

När krutröken skingrar sig tror jag vi kommer att ha tre engelska lag i slutspel i Champions League, och tre engelska lag i slutspel i Europa League.

:::

Tottenham bör ha goda möjligheter att ta sig till detta slutspel. Fyra poäng på de två första matcherna, och den svåra bortamatchen mot Monaco avklarad, ger ett bra läge inför fortsättningen.

Nu väntar ett dubbelmöte med belgiska Anderlecht, med början ikväll på bortaplan, som bör kunna betyda två vinster för Tottenham. I så fall bör slutspelsplatsen vara säkrad med två matcher tillgodo – något Mauricio Pochettino säkert hoppas på.

Tottenham är en av de mest meriterade engelska klubbarna när det gäller europeiskt cupspel. Man var faktiskt den första engelska klubb som vann en europeisk cupturnering när man vann Cupvinnarcupen 1962-63.

Men det är inte minst i UEFA-cupen, det vill säga Europa League, som Tottenham faktiskt har en stolt historia. Tottenham var turneringens allra första vinnare när den blev officiell säsongen 1971-72, och 1983-84 vann man turneringen en andra gång.

Motståndare i den andra finalen, som då spelades i form av ett dubbelmöte, var just Anderlecht för övrigt. De båda matcherna slutade då 1-1, men Tottenham vann till sist efter straffar på White Hart Lane med 4-3.

Det blev för övrigt även 1-1 senast lagen möttes, också då i UEFA-cupen, i gruppspelet säsongen 2007-08.

:::

Hemmapremiär för JK ikväll. Nej, inte Jesus Kristus. Precis som John Lennon en gång vanvördigt uttryckte sig så är förmodligen Jürgen Klopp större än Jesus i Liverpool just nu.

Normalt sett hade man väl kunnat förvänta sig en rätt avslagen affär på Anfield, en gruppmatch i Europa League mot Rubin Kazan. Knappast något som får The Kop att börja sjunga alltför högt om Kenny som kunde spela boll.

Men nu lär stämningen kunna bli något extra. Dels vill man väl hälsa Klopp välkommen så klart. Dels tror jag Liverpoolfansen kanske har börjat se lite annorlunda på Europa League med Klopps ankomst.

Från ett onödigt ont till en pot worth winning.

Och Liverpool behöver nog lyfta sig i Europa League. De två första matcherna har slutat i tämligen andefattiga 1-1-matcher, först mot Bordeaux och sedan mot Sion.

Vinner man dessa båda matcher mot Rubin Kazan så har man dock satt sig i en bra situation inför de två avslutande matcherna.

Långa stunder var farhågan att Arsenal låg alldeles för lågt och var alldeles för passiva i sitt eget spel. Kontrasten med Bayern München var tydlig. Bayern försökte, ofta framgångsrikt, tvinga fram misstag från Arsenalspelarna; Arsenal å sin sida verkade mer vänta på att Bayernspelarna skulle göra misstag. En taktik med hög risk att straffa sig.

Men Petr Cech, stundtals bra försvarsspel och ett kryddmått av den lilla tur man behöver i sådana här matcher gjorde att Arsenal kunde hålla nollan. Och till sist kom ändå misstaget från Bayern München. Det var Manuel Neuer, världens arguably bästa målvakt som stått för ett antal mer eller mindre galna räddningar under matchen, som flaxade efter en hög lyra på ett sätt som hade fått en debuterande målvakt i Premier League att rodna av skam.

Den som mer eller mindre bokstavligt snubblade in det avgörande målet var den stundtals utskällde Olivier Giroud, syndabocken från de två första matcherna i gruppspelet. Det återstår att se om det egentligen räcker till för att ta Arsenal vidare från gruppspelet, det kan visa sig för sent och Arsenal har en allt annat än lätt uppgift att försöka klara av om två veckor i München. Men nu har man gett sig själva en fighting chance.

Det var också positivt att se ett Arsenal som verkligen ville vinna. Det har ju spekulerats i vissa kretsar att Arsenal skulle mer eller mindre beslutat sig för att ge upp Champions League och istället satsa på ligan. Nu var det inte så, men det är på sitt sätt helt bisarrt att sådana funderingar ens uppstår bland vettiga brittiska fotbollstyckare, och en förklaring varför engelska lag presterar så ljummet i Europa under senare år.

Det hade naturligtvis varit ett självmord för hela säsongen för Arsenal att ha gett upp i det här läget. Någon hade kanske kunnat hitta en rationell fördel med det, men det hade fått oundvikliga negativa konsekvenser för lagets moral och prestationer i övriga turneringar. Det kan visa sig att man till sist ändå åker ur Champions League, men det är en fundamental skillnad mellan att förlora och att ge upp.

Nu hände i själva verket tre saker som ”den nyansbefriade och historielösa åsiktsapparaten”, för att använda ett av gårdagens blogguttryck, menade aldrig kunde hända. Bayern München, trots att de faktiskt spelade rätt bra även med sina mått mätt, förlorade mot Arsenal som i sin tur knappast spelade på någon för dem övernaturlig nivå. Manuel Neuer, den mode-rne och uppfattningsvis närmast felfrie världsmålvakten, gjorde inte bara en korpentavla. Och Robert Lewandowski lämnade Emirates mållös och tillräckligt nedstängd under matchen för att kunna beskrivas som lätt anonym.

Lätt hänt. Större är inte skillnaderna.

:::

Man Utd återvänder ikväll till Moskva. Många positiva minnen därifrån naturligtvis. Återstår att se minnena förblir lika positiva efter kvällens inte helt oviktiga match.

:::

Man City möter ett av den europeiska fotbollens främsta poplag under senare år, nämligen Sevilla.

Det vore kanske fel att beskriva det som ett ödesmöte på samma sätt som Arsenal hade det mot Bayern igår kväll, men rimligen känns det här som en match som Man City både bör och måste vinna om de vill ha en god chans att ta sig vidare.

Bortamatcher mot Sevilla och Juventus väntar i de tre avslutande matcherna, och de känns lättare att navigera med sex poäng istället för tre, och med ett poängförsprång gentemot Sevilla att jobba med snarare än ett underläge.

Kan Etihad vakna till liv under en europeisk cupkväll? Man City är förvisso favoriter mot Sevilla, men har knappast råd att göra ännu en av sina sömniga matcher på hemmaplan.

Större är nämligen inte skillnaderna.

:::

Tuffare läge för Arsenal i nästa match mot Bayern i och med att det är gruppspel och inte slutspel. Hade varit ett helt annat och bättre läge att gå in med 2-0 och Bayern dels rädda för att åka ur, dels i vetskapen att de absolut inte får släppa in mål.

Och Bayern kommer nog vara rejält revanschsugna. En förlust även på hemmaplan skulle göra deras läge i gruppen lite halvkrångligt. Och som Pep Guardiola viftade längs sidlinjen igår så fick man lätt intrycket av att han hade sett framför sig en invincible-säsong à la Preston – det vill säga helt och hållet obesegrade under en hel säsong.

Douglas Costa dock – vilken spelare Bayern har där.

:::

Serie A har alltså två lag med i Champions League den här säsongen. Ändå är det på håret att de ska kunna norpa en plats från Premier League, som har fyra lag med, de närmaste åren. Jag är fortsatt skeptisk till UEFA:s så kallade koefficientrankning.

:::

Jag har svurit mycket på de där straffområdesdomarna i Champions League, men det var faktiskt rätt imponerande av dem att se Arsenals andra mål, rättare sagt inte missa det. Detta sagt så hade det så klart aldrig ens funnits någon risk att missa målet med målkamerateknik.

Och då kanske livet hade blivit lite enklare för Glenn Strömberg. Helt övertygad var han om att matchen var avblåst när Arsenalspelarna TV-puckfirade vid sidlinjen. Det tog väl närmare minuten innan det började klarna för honom och därmed för oss som tittade att det faktiskt var mål.

Men vilken räddning (nästan) av Manuel Neuer!

:::

Kurt-oah – belgisk stjärnmålvakt i Chelsea enligt Lasse Lagerbäcks uttal taget direkt från det svenska folkhemmet.

:::

Vill man se något av Manchesterlagen på svensk sportbar så ska det vara f-n att spela samma kväll som PZG och MFF spelar. Den här gången handlar det som tur är i alla fall inte om käppakrig eller annan vintersport.

Men när det kommer till det europeiska cupspelet, och då närmare bestämt Champions League, så börjar uttrycket bli desto mer motiverat, även om det rimligtvis bör finnas mindre oförskämda sätt att uttrycka samma sak. Men det är ett alltjämt pågående mysterium hur det kommer sig att en av vår tids största managernamn under så många år har misslyckats med att egentligen uppnå något av större värde på den europeiska fotbollsscenen.

Arsenals facit i Champions League med Arsene Wenger är i själva verket rätt nedslående. Under 17 säsonger har Arsenal endast vid två tillfällen lyckats passera kvartsfinalstadiet, finalförlusten 2005-06 samt en semifinalplats 2008-09. Endast vid fyra ytterligare tillfällen har Arsenal faktiskt nått kvartsfinal. Med andra ord har Arsenal och Arsene Wenger misslyckats med att ta sig till kvartsfinal under 11 av 17 säsonger i turneringen. Detta både under en period när de själva var en av två dominerande klubbar i England, och under en period när engelska klubblag överlag var dominerande i Europa.

Till Arsene Wengers försvar brukar lyftas fram Arsenals jämnhet och allmänna pålitlighet, i synnerhet då att Arsenal dels alltid har lyckats kvalificera sig till Champions League, dels alltid har lyckats ta sig vidare från gruppspelet och kvalificera sig till slutspel. Jämnhet har dock inte något direkt egenvärde i och med att det inte säger något om på vilken nivå man jämnt befinner sig. Och i Arsenals och Arsene Wengers fall handlar det om att under de senaste fem säsongerna ”jämnt” ha åkt ut i åttondelsfinal.

Stefan Holm kunde naturligtvis alltid hävda att han var den svenske höjdhoppare som hoppat över 2,40 flest gånger. Fortfarande är det dock så att det är Patrik Sjöberg som har hoppat det svenska rekordet, tillika världsrekordet under en tid av 1980-talet, om 2,42. Och höjdhopp går, som namnet antyder, ut på att hoppa högst och sätta rekord. Fotboll är i det avseendet inte filosofiskt annorlunda; det handlar, åtminstone på den här nivån, om att vinna matcher och titlar.

Dessutom är det i bästa fall en halvsanning att Arsene Wenger alltid har tagit Arsenal till slutspel i Champions League. Det är ett påstående som kräver tillägget ”under nuvarande turneringsformat”, det vill säga från och med 2003-04. Mellan 1998 och 2003, det vill säga Wengers fem första säsonger i Champions League, så åkte Arsenal ut redan i gruppspelet under fyra av dessa säsonger.

Om man ska leta efter orsaker till detta blanka fält i Arsene Wengers och Arsenals europeiska meritförteckning så räcker det inte att enbart hänvisa till att det finns större europeiska klubbar som har större resurser. Under samma tidsperiod har Liverpool varit i två finaler och vunnit en av dem, samt i ytterligare två semifinaler. Porto, Monaco, Valencia och Dortmund är bara några av de europeiska klubbar som under samma tidsperiod, och med både mindre resurser och en svagare europeisk cuptradition än Arsenal, har lyckats bättre eller lika bra som Arsenal.

Kan inte yttre omständigheter ge en förklaring så får man titta inåt, och en känsla med Arsenal har alltid varit att de har haft svårt med den taktiska balansen i Europa. Dock ej på samma sätt. Under de första åtta åren under Wenger var Arsenal ett lag som ville spela med blixtsnabba spelvändningar, men fick problem i Champions League mot lag som låg lågt och tvingade dem att bli mer spelförande. Under de åtta åren därefter har problemet snarare varit det omvända med ett Arsenal som varit offensivt väldigt framtunga men som därmed exponerat sig bakåt alldeles för lättvindigt.

Inget engelskt lag har någonsin varit framgångsrikt i Champions League utan att hitta rätt i den taktiska balansgången mellan å ena sidan engelskt ligaspel och å andra sidan europeiskt cupspel, två väsensskilda fenomen. Inne på sin 18:e säsong med Arsenal i Champions League så brottas Arsene Wenger alltjämt med att hitta en sådan taktisk balans. En anledning att det sker till synes för gäves kan vara att det helt enkelt inte ligger i Wengers personlighet att anpassa sig i sina taktiska idéer.

Den här säsongen har inletts bedrövligt, med två förluster mot mycket beskedligt motstånd. Det har försatt Arsenal i den mycket besvärliga sitsen att de nu måste vinna minst en, och förmodligen undvika förlust i den andra, av de två kommande matcherna mot Bayern München, en tyskeuropeisk superklubb kanske på toppen av sin kapacitet. Allt annat än en lätt uppgift naturligtvis, om än heller inte fullt så omöjlig som en tämligen nyansbefriad och historielös åsiktsapparat vill låta påskina.

Arsene Wenger kommer naturligtvis inte att vara lika historielös. Han kommer helt säkert göra sitt bästa att påminna och muntra upp sina spelare med minnen från säsongen 2003-04, naturligtvis en fantastisk ligasäsong för Arsenal, men också med viss europeisk inspiration. Arsenal befann sig då i ett liknande läge i Champions League, med endast en poäng efter tre spelade matcher, men lyckades därefter vinna tre matcher i rad mot i tur och ordning Dynamo Kiev, Inter och Lokomotiv Moskva och därmed också gruppen. Inte minst 5-1-segern borta mot Inter var en av den säsongens största utropstecken.

Dags för Arsenal att åstadkomma ett motsvarande utropstecken den här säsongen. Det börjar ikväll. På hemmaplan, mot Bayern München. Kan Arsenal släppa den oro som ofta präglat lagets prestationer i Champions League under senare år, och istället spela med den glädje och framåtanda som präglat flera av deras stormatcher det senaste året så kan det gå vägen. Vinst mot Bayern München kan inte garanteras för den sakens skull, vad som däremot kan garanteras är att det i så fall blir Bayerns tuffaste utmaning hittills under den här säsongen.

Jag skulle knappast bli förvånad. För Arsene Wenger är inte bara specialist i misslyckande, om man nu ska leka med det vanvördiga uttrycket. Min egen uppfattning om Wenger, och för all del då också Arsenal under Wenger, är i så fall minst lika mycket att han är en specialist i att lyckas krångla sig ur tuffa lägen, och på att producera de nödvändiga resultaten när det som allra mest behövs. Wenger och Arsenal reser sig ofta på nio.

Lite för ofta nedslagna, men väldigt sällan helt utslagna. Ikväll måste man slå knockout på Bayern.

Jag tagit ut de lag som jag tycker är bäst. I vissa fall har jag fått leta fram okända akademispelare och fylla på med bänknötare från Norwich och i andra fall peta ordinarie spelare som tillhör de allra bästa. Till varje lag lämnar jag en liten kommentar samt omnämner några av de som hamnade utanför laget, så kallade bubblare.

I bedömningen har jag gjort en avvägning mellan hur en spelare har presterat över den senaste tiden, både sett till denna och till tidigare säsonger. Tanken med detta är att en ny spelare för säsongen som har gjort det jäkligt bra (lex Andre Ayew) ska kunna tas ut, samtidigt som en spelare som inlett denna säsong knackigt, men som så sent som förra säsongen dominerade i Premier League också han kan komma med (lex Nemanja Matic).

Smaken är ju bekant som baken därför vore det kul med mothugg och medhåll. Först ut är årgången 1981. År 1980 föddes det visserligen en handfull bra lirare men dessvärre för John Terry, Martin Demichelis, Tomas Rosicky och Marcin Wasilewski kunde jag inte få ihop ett fullt lag från detta år. Tanken är att lagen som tas ut formeras i spelsystemet 4-3-3.

När sammanställningen var färdig måste jag erkänna att jag förvånades över vilket starkt lag 1981-kullen kunde ställa på benen, i alla fall med tanke på att deras karriärer börjar lida på sitt slut och att 1980-kullen som sagt inte ens var i närheten av att få ihop ett fullt lag.

Tittar vi på vilka alternativ som finns ser det dessvärre tunnare ut. Endast på målvaktssidan finns någon form av konkurrens och de finns säkert de som hävdar att Heurelho Gomes borde gå före en i City bänkad Willy Caballero. Om detta tvista de lärde.

Bubblare: Heurelho Gomes och Tony Hibbert.

Bubblare:
Hugo Lloris, Tottenham
Jose Fonte, Southampton
Marcos Rojo, Man Utd
Mark Noble, West Ham
James Milner, Liverpool
Alexis Sanchez, Arsenal
Diego Costa, Chelsea

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Man Utd. Kanske var det viktigt med ett landslagsuppehåll för Man Utd att komma tillrätta med allt som gick fel för två veckor sedan på Emirates. Att möta Everton på Goodison Park har aldrig varit någon lätt uppgift för Man Utd och Evertons favoritstatus inför matchen var knappast obefogad. Både försvar och anfall stämde dock bättre den här matchen, inte minst med ytterbackar i sina riktiga positioner, och även om Everton gjorde en dålig match så var det till sist en imponerande 3-0-seger.

Newcastle. Den ende Newcastlespelare som gjort fyra mål i en och samma match i Premier League tidigare är Alan Shearer. Den förre spelaren i Newcastle som gjorde tre assists i en och samma match var Andy Cole, våren 1994. Idag passade Giorgino Wijnaldum och Moussa Sissoko på att tangera båda dessa prestationer när Newcastle tömde den berömda ketchupflaskan och vann med 6-2 mot Norwich. En otroligt betydelsefull seger för dem och viktig moralboost inför nästa helgs derby mot Sunderland.

Man City. Det finns olika sätt att försöka hantera en svår match som Man City på bortaplan. Bournemouth valde att gå på anfall vilket onekligen gjorde matchen mer underhållande. Problemet med en sådan gunfight-taktik är att där Bournemouth skjuter knallpulver så kan Man City elda på med bazooka. Att det stod 4-1 i paus var ingen tillfällighet. Man City kan framför allt glädja sig åt att målskyttet lossnade för både Raheem Sterling och Wilfried Bony.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Aston Villa. Det är i och för sig ingen skam att förlora på bortaplan mot Chelsea, bättre lag än Aston Villa har förlorat med 0-2 på Stamford Bridge den här säsongen. Men vad som är genuint oroväckande med Aston Villas prestation är håglösheten och bristen på en tydlig matchplan. Chelsea var knappast särskilt bra mot Aston Villa, men problemet för Aston Villa är att motståndarna just nu inte ens behöver spela särskilt bra för att besegra dem.

:::

TRE PUNKTER

Klopp Ball. Tottenham har under samtliga åtta matcher innan helgen varit det lag som sprungit mest och tagit flest rusher. Liverpool såg dock till att den sviten sprack för första gången den här säsongen. Det råder ingen större tvekan om vad Jürgen Klopp har hamrat in hos sina spelare, som mot Tottenham totalt sett sprang tio kilometer mer än under någon annan match den här säsongen. Varje resa börjar med ett första steg.

Out Foxed. ”You’ve been Leicestered” börjar bli ett välbekant fenomen den här säsongen. Southampton tog ledningen med 2-0 mot Leicester och såg ut att gå mot en säker seger. Men för oklar gång i ordningen så hämtade Leicester upp underläget och fick med sig en poäng från St Marys. Det är naturligtvis både spektakulärt och imponerande, men på något sätt vore det mer imponerande och framför allt mer hållbart om Leicester kunde börja spela fotboll innan de befinner sig i tvåmålsunderläge.

Asunderland. Det var på förhand en av fotbollshistoriens mest uppenbara 0-0-matcher; West Brom mot Sunderland. Tony Pulis-boll mot ett Sunderland där Sam Allardyce gör sin första match som manager. Men så svaga är Sunderland den här säsongen att till och med Pulis kände sig trygg med att bli lite mer framåt i sin taktiska uppställning. Och så svaga är Sunderland den här säsongen att när inte West Brom själva kunde få in bollen i deras mål så såg de till att mer eller mindre schabbla in bollen i eget mål. Det blev 0-1.

:::

FÖR ÖVRIGT

”Moyes go home!” skanderade publiken på Anoeta i Sociedad idag. På engelska så att han skulle förstå. Aston Villa skulle vara en intressant klubb, verkar Moyes ha framfört, och det är ju allt annat än goda nyheter för Tim Sherwood som borde ligga ganska pyrt till.

Ola Toivonen inte ens på bänken i Sam Allardyces första match. Stor risk att så fortsätter vara fallet. Inte någon naturlig kugge i ett Allardyce-lag.

I och med 6-2 mot Norwich så vann Steve McClaren precis sin första Premier League-match sedan april 2006.

Exakt tio år senare var scenen densamma och skådespelarna de exakt samma, men rollerna var helt ombytta. Man Utd var då det dominanta laget i engelsk fotboll och rejält vinsttippade mot ett Everton som fått kämpa för att hålla sig kvar i Premier League den säsongen. Precis som i det första mötet tio år tidigare skulle dock det nederlagstippade laget vinna med matchens enda mål.

Vad som hände under dessa tio år blev på något sätt signifikativt för Howard Kendall och hans eftermäle. Rättmätigt har han hyllats som Evertons främste manager någonsin. Han gjorde Everton till den enda klubben under 1980-talet som på allvar faktiskt kunde både hota och besegra den tidens engelska dominanter, Liverpool. Men historien skulle sätta krokben för både honom och Everton.

De flesta stora engelska klubbar har sina ikoniska managerfigurer. Arsenal har Herbert Chapman och Arsene Wenger. Liverpool naturligtvis Bill Shankly och Bob Paisley. Man Utd har Matt Busby och Alex Ferguson. Nottingham Forest har Brian Clough, Leeds har Don Revie, Tottenham har Bill Nicholson och så vidare. Ikoner som lyfte sina klubbar till nya oanade höjder. Howard Kendall är en sådan ikon för Everton.

1983-84 vann Everton FA-cupen. Den segern tog Everton ut i Europa och ut i Cupvinnarcupen, den näst största europeiska cupturneringen. Säsongen därpå, 1984-85 vann Everton ligan 13 poäng före Liverpool, gick alltså till final i FA-cupen, samt vann Cupvinnarcupen. 1985-86 såg Everton sluta tvåa efter Liverpool i både ligan och FA-cupen. 1986-87 vann Everton återigen ligan, den här gången nio poäng före Liverpool.

Kendall var bara 35 år gammal när han 1981 tog över Everton. Det är svårt att föreställa sig det vara möjligt i dagens fotboll, med dess krav på omedelbara resultat, att en så ung manager får chansen i en så stor klubb och även ges mer än tre år på sig att bygga ett nytt lag. Men Kendall skulle visa sig uppgiften vuxen och byggde ett nytt lag baserat på spelare som Neville Southall, Kevin Ratcliffe och Gary Stevens, yngre spelare som Peter Reid och Trevor Steven, och målskyttar som Graeme Sharp, Andy Gray och Gary Lineker.

Howard Kendall var 39 år gammal när han och Everton nådde sin största framgång och lyfte Cupvinnarcupen den 15 maj 1985, efter att ha besegrat Rapid Wien i finalen och i semifinalen utmanövrerat Bayern München. Everton såg ut att ha en ljus framtid men bara 14 dagar senare skulle Heyselkatastrofen brisera och engelska klubbar kollektivt uteslutna från allt europeiskt cupspel, början på vad som skulle visa sig vara slutet för Evertons storhetstid.

Kanske blev åren i skuggan av Liverpools framgångar en belastning. Framgång i staden Liverpool var på något sätt synonymt med europeiska cupkvällar och drömmar om Europacupen. Berövade dessa drömmar som straff för synder begångna av andra så började Evertons bästa spelare jaga nya drömmar och sökte sig till europeiska klubbar, liksom Kendall själv. Everton förvägrades möjligheten att bygga vidare på sina framgångar.

Howard Kendall tillbringade ett antal år i Spanien och Athletic Bilbao, men framgångarna skulle utebli. Det blev kortare sejourer i ett antal engelska och europeiska klubbar men, som han själv uttryckte det, detta var bara att betrakta som tillfälliga affärer, gift var han med Everton. Han skulle i två omgångar återvända som manager till Everton, men då var det för sent, att återskapa 1980-talets magi skulle visa sig omöjligt.

Tidigt den 16 oktober 2015 gick Howard Kendall bort 69 år gammal, den sista och slutliga skilsmässan mellan honom och den klubb han älskade mer än något annat fram till sin sista dag. Lovorden var många och varma från mängder av spelare, ledare och supportrar. De framgångar han fick uppleva med Everton under 1980-talet lever kvar i folks minnen.

Men kanske är det arv han framför allt lämnar efter sig att Everton fortfarande 30 år senare inte bara drömmer om än en gång nå denna nivå, utan faktiskt vet att det omöjliga kan vara möjligt. Everton är fortfarande en engelsk klubb som drivs av drömmar som siktar och svävar högre än att enbart motsvara dagens förväntningar, en ambition om framgång på fotbollsplanen och på läktarna bortom kronor, ören och finansiella mått.

Det är en viktig anledning till att Everton är en så uppskattad fotbollsklubb även utanför de egna supporterkretsarna. Det är inte minst en anledning till att Howard Kendall var så älskad och uppskattad som han var ända in i livets sista andetag. Det är definitivt en anledning till att han kommer vara så saknad runt Goodison Park.

Historiens omständigheter satte stopp för Howard Kendall och Everton under 1980-talet. Det finns inget bättre sätt Everton någonsin skulle kunna göra Kendalls minne rättvisa än genom att vid någon tidpunkt i framtiden frigöra sig från dessa historiska omständigheter och än en gång utmana den engelska fotbollens dominanter. Det sker inte i år, men det skedde heller inte på ett år för Howard Kendall.

Mannen som tog både tysk och europeisk fotboll med storm med Dortmund går alltså idag ut för sin första fotbollsmatch i Premier League. Det är något som helt säkert varenda Liverpoolsupporter, och säkert även väldigt många andra, har sett fram emot ända sedan det i mitten av förra veckan blev i praktiken klart att Jürgen Klopp var Liverpools nye manager.

Det kunde definitivt ha varit en lättare första uppgift. Att möta Tottenham på White Hart Lane är inte någon mjukstart. Men det gäller förvisso Klopps första sex ligamatcher lika. Efter Tottenham borta följer i tur och ordning Southampton hemma, Chelsea borta, Crystal Palace hemma, Man City borta och sedan Swansea hemma.

Jürgen Klopps första laguppställning kommer synas i sömmarna. Den kommer ge en indikation om hur Klopp vill spela fotboll med Liverpool, vilka spelare som är centrala i hans planer och hur han har för avsikt att använda dem. James Milner har sprungit mest av alla spelare i Premier League hittills den här säsongen och borde bli en viktig pjäs för Klopp, men på vilken position?

Jürgen Klopps grunduppställning är normalt sett 4-2-3-1, samtidigt som Liverpools spelartrupp endast innehåller en enda naturlig ytter, i form av den unge och förvisso lovande men också orutinerade Jordon Ibe. Liverpool har en obalanserad spelartrupp, en slaggprodukt av ett dysfunktionellt samarbete mellan Brendan Rodgers och transferkommittén.

Det är egentligen inga våldsamma taktiska innovationer Jürgen Klopp har att komma med, vilken han själv också har varit noga med att påpeka. Att pressa motståndarna högt och intensivt är inte något unikt utan i själva verket något många lag gör. Inte heller är det något nytt utan något som exempelvis Liverpool gjorde redan på 1970-talet och 1980-talet, och även något som var ett tydligt element säsongen 2013-14.

Så för allt prat om ”gegenpressen” så är det i själva verket mest en fråga om att dels våga satsa fullt ut på en sådan taktik, dels att verkligen ta det hårda jobbet och slitet för att genomföra taktiken till fullo. Taktikens framgång är helt och hållet beroende av det senare, så vad som mer än något annat kommer bestämma Klopps framgång med Liverpool är två tidlösa egenskaper, självförtroende och hårt arbete.

”I want to see more bravery. I want to see fun in their eyes. We have to open our chests, let’s run and fight, attack together and defend together. We need the braveness to make faults. This is the braveness you need in football.” Så sade Jürgen Klopp i torsdags och visste man inte att det var han så hade man nog kunnat förväxla det med något som Harry Redknapp eller Tim Sherwood har sagt.

Men då Jürgen Klopp är tysk manager så kan det självklart inte vara fråga om floskler som det varit om en brittisk manager yttrat samma ord. Här måste ju finnas något klokt och djupsinnigt kan tyckas. Det må vara hur som helst med det, att Klopp själv väljer att betona mod och självförtroende så tydligt visar dock på att det är något han upplever har saknats i Liverpool.

Lite visar det även på att Jürgen Klopp förmodligen har förstått att vad som kommer att ge snabbast effekt för Liverpool den här säsongen är inte några taktiska genidrag, utan snarare att rida på den våg av känslor, engagemang, glädje och optimism hans tillsättning har fört med sig. Att få spelare och fans att tro det är möjligt vad som förut kändes omöjligt.

Svårigheten, och den stora utmaningen den här säsongen, blir att göra detta utan att ramla i den grop hans egen hjältemyt har grävt åt honom. Just detta har varit ett återkommande fenomen i Liverpool, en klubb som mer än kanske någon annan odlar dessa hjältemyter. Men det slutar sällan om någonsin lyckligt då verkligheten aldrig kan leva upp till hjältesagans förväntningar.

I det avseendet kan det vara en fördel för Liverpool och Jürgen Klopp med en tuff inledning under de första matcherna. Fyra-fem raka vinster mot motstånd från tabellens nedre halva hade kunnat bygga upp hjältemyten till obehagliga och ohållbara proportioner utan samband med verkligheten. Före och efter Jürgen Klopp hade antagit en närmast religiös dialektik. Nu kan resultaten, och därmed förväntningarna, visa sig bli lite mer balanserade.

Om nu inte Jürgen Klopp och Liverpool å andra sidan ändå beslutar sig för att rada upp sex raka segrar mot aktuellt motstånd. I så fall kan vi nog bomma igen kyrkorna, moskéerna och synagogorna och istället vallfärda till och be fem gånger om dagen i riktning mot Anfield, centrum för den blivande nya världsreligionen.

Eller ska Tottenham sätta käppar i hjulen redan från början?

Förhoppningsvis kan det bli ett något mer återkommande inslag, inte minst då under landslagsuppehållen. Nu är det emellertid dags att damma av tangentbordet igen med en stinn fotbollshelg runt hörnet. Tottenham och Liverpool, Everton och Man Utd, Southampton och Leicester, West Brom och Sunderland är bara några av helgens högintressanta matcher.

Landslagsuppehållet har vid sidan om själva EM-kvalet framför allt handlat om två olika saker. Dels nya managers om vilket det redan har skrivits. Dels oegentligheterna inom FIFA och de följdeffekter detta har inom UEFA, där i synnerhet en mångmiljonutbetalning till Michel Platini för ytterst oklara tjänster har försatt honom i rejält blåsväder.

Mångmiljonutbetalningar för oklara tjänster var även ett tema under Arsenals återkommande bolagsstämma som ägde rum under gårdagen. Det är Arsenals ägare Stan Kroenke, eller rättare sagt hans företag, som plockat ut £3m ur Arsenal för vad som beskrivs som konsulttjänster. Arsenals ordförande med det osannolika namnet Sir Chips Keswick gjorde knappast sig själv eller klubben några tjänster genom att svara både drygt och undflyende på frågorna kring denna betalning.

Annars är det frågan om biljettpriserna i Premier League som varit ett ämne för diskussion de senaste dagarna, och även här befinner sig Arsenal i frågans epicentrum. Det har aktualiserats genom att Bayern Münchens bortafans protesterat mot de höga priserna och planerar en protest under veckan där de går in på läktarna först fem minuter in på matchen. I England drivs nu även kampanjen ”twenty is plenty” som syftar till att definiera ett maxpris för bortabiljetter.

Frågan om biljettpriserna är en fråga som ofta överförenklas. Jämförelserna görs ofta med de billigaste säsongsbiljetterna i Bundesliga, som i praktiken brukar vara väldigt få förunnade att få tillgång till. Prisskillnaden har heller inte bara med fotboll att göra utan också det allmänna kostnadsläget i England och inte minst London, en av världens dyraste städer. Ivan Gazidis, Arsenals VD, gör också en klok poäng när han påpekar att biljettpriserna i Bundesliga i praktiken är subventionerade via skattesystemet där tyska klubbar är ideella föreningar där engelska klubbar istället betalar företagsskatt.

Nevertheless. Biljettpriserna inom engelsk fotboll är väldigt höga och det har haft en påtaglig effekt på vilka som faktiskt har möjlighet att komma in på arenorna och följa den engelska fotbollen, vilket i sin tur har haft en tydlig påverkan på atmosfären. Publikens sociala sammansättning har kontinuerligt förändrats under de tre senaste årtiondena, och det går alltid att diskutera det önskvärda i detta, liksom konsekvenserna av det.

Huruvida detta är en praktisk fråga för Arsenal är inte helt säkert. I alla fall inte om den supporter var något så när representativ som gick upp på årsstämman och presenterade sig själv som en person som arbetat inom finansbranschen i London i mer än tio år och med en strålande akademisk bakgrund, och som bad klubben att absolut inte falla till föga och återinföra ståplats. Och där får man nog förmoda att främst i hans tankar var inte säkerhetsskälen.

Marknadsprisargumentet lurar så klart tungt i bakgrunden. Engelska klubbar kan ta ut de förhållandevis höga priser de gör eftersom det finns publik i tillräckligt hög utsträckning som är villig att betala dessa priser. Priset bestäms av utbud och efterfrågan, och så länge biljetterna säljs så är biljettpriset per definition inte för högt. Privat ägda fotbollsklubbar kommer självklart även hävda sin rätt att även fortsättningsvis självständigt bestämma sina egna biljettpriser.

Ett sådant argument förutsätter emellertid att man betraktar fotbollen just som en produkt, vilken man tycker det är helt i sin ordning att underordna ekonomins allmänna lagar. Nu finns emellertid ett annat synsätt, att fotbollen fyller en samhällsfunktion som står över någon slags produktstatus, på samma sätt som olika samhällen har bestämt att andra värdefulla kultur- och folkyttringar ska ha en särskild status.

Inte heller vore det något främmande för Premier League, Football League och FA att reglera klubbarnas verksamhet i samband med match. Tvärtom är det något de redan gör i stor omfattning, med regler om allt gällande arenastorlek och standard för respektive nivå i seriesystemet. Det finns flera syften med detta, men gemensam är idén att ställa vissa krav för att säkerställa produktens kvalitet. För Premier League att ställa krav på tillgång till biljetter till ett visst pris, kanske tillsammans med krav på utrymmen för safe standing, vore inte något långt steg vidare från vad man redan gör.

Förmodligen är det i tvärsnittet av dessa båda frågor, biljettpriserna och safe standing, som det kan visa sig bli möjligt för supportergrupper och olika lobbyorganisationer att få någon slags framgång. Båda frågorna kan samverka och relateras till vad som ändå måste upplevas som en viktig aspekt av den produkt man försöker sälja, nämligen atmosfären på de engelska arenorna som är en stor del av upplevelsen.

Slänger man in något argument om att arbeta för en differentiering av produkt och pris i syfte att täcka alltfler marknadssegment, eller några ekonomiska floskler i den riktningen, så kommer man förmodligen lyckas övertyga en och annan räknenisse i förbund och klubbar också.

:::

De allvarliga skadorna har duggat tätt under landslagsuppehållet. Liverpool och Jürgen Klopp har drabbats av en dubbelsmäll då både Joe Gomez och Danny Ings lider av knäproblem och blir borta resten av säsongen.

Tim Krul var en annan spelare som gick sönder och som beräknas bli borta resten av säsongen. Vilket fick Newcastles manager Steve McClaren att kanske något obetänkt slänga ur sig att Kruls frånvaro kan komma att kosta Newcastle 20 poäng den här säsongen. Frågan är vilket kapitel i boken om ledarskap och motivation han hämtade det uttalandet ur.

Alternativt så känner han redan gamarna cirklandes ovanför sig, Newcastles säsongsinledning har varit bedrövlig. Kanske börjar han redan nu fila på det preventiva argumentet att det inte var hans fel att Newcastle åkte ur Premier League.

:::

Så övertygad är Rafa Benitez om sin egen kommersiella sprängkraft att enda skälet till att först Steven Gerrard och sedan Sam Allardyce över huvud taget har något att kritiskt att säga om honom bara kan ha att göra med att de vill sälja böcker, vilket de självklart inte hade gjort utan att rida snålskjuts på Benitez väldiga renommé.

Det brukar sägas att tabellen aldrig ljuger. Men ibland gör den ju trots allt det. Några mer nutida exempel är så klart Leicester i bottenstriden förra säsongen liksom Chelsea kan sägas vara det den här säsongen. Eller Dortmund förra säsongen om vi vill röra oss utanför de engelska gränserna. Det är kanske inte fråga om att tabellen ljuger så mycket som att den kan gälla begränsad tid eller att olika lag helt enkelt inte lever upp till sin kapacitet.

I Sunderlands fall går det däremot inte att säga att Premier League-tabellen ljuger. Sunderland ligger näst sist i tabellen med tre poäng efter åtta spelade omgångar. Bara ett lag har lyckats producera färre skott på mål än Sunderland, bara ett enda lag har släppt till fler skott och chanser mot det egna målet än Sunderland, Sunderlands passningsspel är sett till genomförda passningar näst sämst i ligan, vad gäller både korta och långa passningar.

Någon tillfällighet är det alltså inte att Sunderland också ligger näst sist i tabellen. Lika lite är det svårt att se vad som är det huvudsakliga problemet. På åtta matcher har Sunderland släppt in 18 mål, vilket är flest av alla lag i Premier League, i snitt alltså 2,25 insläppta mål per match. Mer än till och med Newcastle och Chelsea.

(Jag var tvungen.)

Sam Allardyce har en given arbetsmodell som han tillämpade med varierad men ofta god framgång i Bolton, Blackburn och West Ham. Det är en modell som bygger på ett välorganiserat försvarsspel, att minska ytor och reducera motståndarnas målchanser, på att ligga lågt kombinerat med ett snabbt och ofta långt omställningsspel. I allt väsentligt är det en arbetsmodell som borde ha goda förutsättningar att producera resultat i Sunderland.

Mycket talar för att Sam Allardyce inte tänker experimentera i någon större utsträckning när han nu återvänder till nordöstra England. Vi har alltså att se fram emot en riskminimerande 4-5-1-uppställning. Eller som han själv uttryckte det på sin första presskonferens i klubben: ”There’s obviously one thing that I need to put right as quickly as possible and that’s not to concede 18 goals in the next eight games.”

Tid, alternativ, utrymme i tabellen. Inget av detta fanns som kunde ge Sunderland några egentliga möjligheter att experimentera med mer idealistiska managerval. En svag och spretig spelartrupp och ett utsatt tabelläge med en hotande nedflyttningsstrid har gjort att Sam Allardyce än en gång är rätt man på rätt plats vid rätt tid.

Den rörliga faktorn i det uttrycket är tiden. Sam Allardyces tid i framför allt West Ham visar hur han kan accepteras, eller möjligen tolereras, inledningsvis när resultaten behöver stabiliseras, för att med tiden bli alltmer ifrågasatt och kritiserad när supportrarna och stundtals även ägarna söker efter en mer attraktiv och publikfriande fotboll. Sam Allardyce förändrades inte, West Ham förändrades inte nödvändigtvis heller, men situationen och förutsättningarna förändrades med tiden.

Just tidsaspekten är närvarande även här med Sunderland och Sam Allardyce, vilket inte minst går att se på den förhållandevis korta kontraktslängden om två år. Normalt sett brukar en manager skriva på för fyra-fem år. Förmodligen speglar det att vare sig Sunderland eller kanske framför allt Allardyce själv är helt säkra på hur långsiktigt hållbart deras samarbete kommer visa sig vara, man ger helt enkelt varandra en slags prövotid.

Det går ändå inte att bortse från att Sam Allardyce i Sunderland trots allt har en potentiell plattform som han egentligen aldrig riktigt har haft hittills inom engelsk fotboll. Bolton och Blackburn är mindre klubbar än Sunderland. West Ham ligger kanske i närheten av samma storlek men är ändå en mindre fisk i en större stad samtidigt som det länge var mer eller mindre uttalat att Allardyce inte skulle bli särskilt långvarig där.

Men Sunderland är en engelsk storklubb i nordöstra England, en region där det finns flera jämnstora konkurrenter men ingen som kan göra anspråk på att vara större i något dominerande avseende. Sunderland är en klubb som konsekvent drar runt 40,000 åskådare till sin arena. Klubben har en befintlig infrastruktur med en modern ungdomsakademi i sin Academy of Light. Sunderland är också en klubb i vilken en manager kan ges en slags frihet som Allardyce förmodligen aldrig skulle få i West Ham.

Det vore konstigt om Sam Allardyce inte såg det som både en utmaning och en stor möjlighet. Ego för uppgiften saknar han knappast. Helt nyligen hävdade han med självklarhet att om inte för FA:s avsaknad av powerpoint-kapacitet så hade han varit engelsk förbundskapten för tio år sedan, efter Steve McClaren och istället för Fabio Capello således. Vad han själv gjorde på intervju utan egen utrustning förtäljde inte sagan. Han har tidigare hävdat att om han istället hette Sam Allardicio så hade han nu varit manager för antingen Real Madrid eller Barcelona. Ett magstarkt påstående vars trovärdighet dock ökade när Real Madrid anställde Rafa Benitez.

Har man en sådan uppfattning om sin egen förmåga så är det klart att det fortfarande svider i egot att han faktiskt fick sparken från Newcastle under 2007-08, efter mindre än en säsong i klubben. Det är alltså inte Allardyces första tripp upp till nordöstra England, men man kan anta att utsikten att istället lyfta upp Sunderland i tabellen, och gärna på Newcastles bekostnad, nog inte var helt ovidkommande för Allardyces räkning.

Sam Allardyce är en manager som är omgärdad av såväl förenklingar som rena missförstånd. En sådan är att han aldrig någonsin har blivit nedflyttad. Det stämmer inte, då han faktiskt blev nedflyttad med Notts County ned till vad som nu är League Two. Han kanske inte kan skyllas för det. Han tillsattes mitt under säsongen, och han klev då på vad många ansåg var ett redan snabbt sjunkande skepp. En hopplös uppgift.

(Hrrmm…)

Under 13 år som manager i Premier League har dock Sam Allardyce aldrig blivit nedflyttad. Han ligger genomgående i samtliga sina klubbar – Bolton, Newcastle, Blackburn och West Ham – på en vinstprocent över 30 procent. En siffra som ingen av Sunderlands nio senaste managers når upp till. Att Sam Allardyce levererar resultat går knappast att förneka. Det har heller aldrig varit frågan, snarare har den frågan alltid varit vad som händer sedan?!

Men kanske är även bilden av Sam Allardyce som en cynisk fotbollsfunktionalist med en i grunden negativ fotbollsidé något stereotyp, eller åtminstone förenklad. Hans diamantmittfält bakom två anfallare i West Ham förra säsongen gav både goda resultat och nytt liv till Stewart Downing. Även i Bolton visade Allardyce med spelare som Youri Djorkaeff och den briljante Jay-Jay Okocha att han visste både att uppskatta och se nyttan med individuell stjärnkompetens vid sidan av kollektiv organisation.

Den senaste pärlan från Sam Allardyces kvotfabrik är att han är ”put on this planet to manage”. Det är med den typen av härligt over-the-top självbild tillsammans med en i högsta grad resultatorienterad fotbollsfilosofi som Sam Allardyce mer och mer har börjat framstå som en sorts fattigare klubbars variant på José Mourinho. Även om det är oklart vad såväl han som Mourinho skulle anse om den jämförelsen.

Sunderland hade knappast kunna prestera ett bättre alternativ på den här korta tiden. Om Sam Allardyce finner sig tillrätta och i Sunderland ser möjligheten att med större resurser och en större verktygslåda kunna göra ett jobb motsvarande det han gjorde med Bolton för tio år sedan så kommer det som alla ser som en kortsiktig nödlösning ha alla förutsättningar att utvecklas till ett långsiktigt projekt.

Den stora frågan, som alltid med både Sunderland och Sam Allardyce, är då hur långt och högt ett sådant projekt faktiskt kan räcka. Både Sunderland och Allardyce drivs egentligen av en känsla av att inte riktigt ha nått de höjder som ryktet kanske leder i förväntan. Tillsammans kanske Sunderland och Allardyce kan ta klivet upp mot dessa höjder, upp mot tabellens övre halva och kanske till och med ända ut i Europa League.

Rätt man, på rätt plats, vid rätt tillfälle?

Under VM 1978 hette mina idoler Repp och Neskens i Hollands lag och vem i hundan var de då tänker ni som inte ens var födda då. Jo de sköt som Super Mac i Buster och ja ni var kanske inte födda när denna fantastiska tidning förgyllde mitt och många andra sportdårars liv. För er som var födda när Koeman härjade som bäst vet vad jag menar och då snackar vi inte om de futtiga långskott vi ser idag utan rökare från 30-35 meter som tvingade med målvakterna in i nätmaskorna för att göra en liten överdrift.

För mig har anfall alltid varit bästa försvar inom fotboll och därför har jag mest fokuserat på den delen, men det går inte att komma ifrån att jag under uppväxtåren imponerades av spelare som Matteus, Baresi och Maldini som var eleganter som styrde sina försvar med en spelintelligens som var bättre än någon annan som finns hos dagens försvarare som jag ser det. Det fanns faktiskt en spelare vid namn Makelele som imponerat mest på mig genom alla tider vad gäller försvarsarbete. Real Madrids framgångar under hans sejour där tillskriver jag en stor del till honom. Finns ett otal härliga försvarsspelare genom åren, men jag kan ju inte gärna skriva en hel bok här.

Av fotbollen under sent 70-tal och tidigt 80-tal minns jag som sagt mest VM 78 och även 82 och 86. Jag minns även hur löjligt överlägsna Liverpool var i England och att boring Arsenal ofta vann med 1-0. Hur i alls sin dar kom jag att hålla på Arsenal under George Graham-styret? Jag får skylla på min pappa och kanske spelade det in att brorsan håller på Liverpool, vad vet jag? Jag kom att älska spelare som Rocastle och Merson innan Wenger plockade fram favoriter på löpande band, men det var ju ingen champagnefotboll under Graham. Just när man hade gett upp om underhållande fotboll för mitt favoritlag kom helt plötsligt frälsaren Wenger från ingenstans och gjorde det lättare för mig att vara fotbollssupporter.

När VM 1982 och 1986 spelades var jag helt frälst i Brasiliens landslag som hade stjärnor som Sòcrates, Juninho, Falcao, Eder och Zico, men detta fantastiska lag fick aldrig vinna VM. Där och då myntades sambafotbollen om jag fått allt rätt för mig. Det var nog försvaret som var för ihåligt med en målvakt som var långt ifrån världsklass som förhindrade ett VM-guld.

Som gammal handbollsspelare började jag redan i slutet av 1980-talet reagera på  den bristande disciplinen inom fotbollen. Står du i en handbollsmatch i vägen för ett frikast eller inte släpper bollen direkt får du vila dig i två minuter. På fotbollsplanen får man som spelare allt som oftast inte ens en reprimand. Spelsabotage skall beivras enligt mig och jag förstår inte att det har fått fortgå i alla år. Det eviga gestikulerandet mot domaren vid varje domslut tog man tag i för cirka tio år sedan, men det slutade med ett antal utvisningar som följd och därför fick väl fotbollssamfundet lite panik och tog omedelbart tillbaka det försöket till regelförändring.

Gestikulerar du med samma gester i handboll som vid fotbollen ja då åker du ut. Nu förstår jag att man inte kan göra en ren jämförelse mellan handbollen och fotbollen hur som helst, men nog är fotbollen fortfarande för lössläppt vad gäller disciplinen. Maradona var som tur var en spelare som var svår att sparka i sönder, men jag kommer ihåg överfallen som han fick utstå under sina VM oftast utan åtgärd från domaren och som tur har utvecklingen gått framåt oerhört där utan att jag för den saken skull vill få bort de hårda närkamperna som ingår i spelet. Något som jag redan under 1990-talet hade stört mig på ett tag var all tid som bara försvann under en match. En minut för att lägga en hörna eller en inspark. En frispark kunde ta tre minuter att få iväg innan muren som skulle rättas till ett antal gånger och domaren var nöjd. 20-30 minuter försvann från matcherna och visst måste det få finnas avbrott i fotbollen, men varför spelas det inte då effektiv speltid 2×30 minuter?

VM har alltid varit störst för mig inom fotbollen, men Champions League-konceptet fick igång mig på alla cylindrar och införandet av bortamålsfördelen. Jag var väldigt trött på tre olika klubbturneringar och att mästarcupen spelades i ren cupform som gjorde tävlingen mer hasardbetonad och att de bästa lagen fick man kanske bara se mot varandra i finalen. Det var innan Champions League och bortamålsregeln alltför vanligt med ett oerhört defensivt inriktat bortalag i europacuperna. Pengarullningen har gått lite överstyr, men jag vill inte ha tillbaka den gamla modellen.

Det enda som jag saknar när vi nu är inne på år 2015 är det som VMagnus så fint redogjorde med pengarullningens negativa konsekvenser, men jag stör mig inte så pass att jag kommer att tappa intresset hoppas jag.

Många bra ändringar i regelboken de senaste åren så som offsideregelns modernisering och målkamerans införande har tagit fotbollen framåt som jag ser det . Jag ser även positivt på videogranskandet efter matcher där Adams äntligen åker fast efter åratal av fula efterslängar.

Summa summarum ser jag mer positiva förändringar inom fotbollen än negativa de senaste 30 åren och därför ser jag fortfarande med glädje fram emot Premier League-matcherna, även om en del saker var bättre förr.

Av Jonas Jönsson (jonasarsenalfan)

Taste of what Paul is Cooking

Förra säsongen var Paul Cook manager för Chesterfield som tog sig till playoff i League One trots att man var nykomlingar och förlorade Eoin Doyle, 25 mål på 33 matcher, till Cardiff i januarifönstret. Såg man Chesterfields playoff-matcher såg man ett lovande och välspelande lag som med en ny anfallare skulle kunna bli ännu bättre. Men istället tappade Chesterfield ytterligare spelare (Clucas till Hull, Darikwa till Burnley) och manager Paul Cook som , tillsammans med Gary Roberts, droppade ner en division till Portsmouth.

Detta är inte den första säsongen som många trodde på Portsmouth inför säsongen. En del trodde de skulle studsa tillbaka direkt, trots konkurs-hot och en papperstunn trupp, och ännu fler trodde på dem inför förra säsongen efter att tillfälliga managern Andy Awford räddat dem kvar med en obesegrad säsongsavslutning. Detta är den första säsongen de känns som att de faktiskt utmanar ifrån någon form av stabil grund. Inget ägarstrul, en meriterad manager, och fina värvningar.

Hittills har de infriat de förväntningar och ligger som sagt tvåa i tabellen. Matt Tubbs, som vann skytteligan ifjol, har fortsatt att göra mål, Gary Roberts är lysande, och 18-årige Conor Chaplin är bara en pojke som har redan gjort fyra mål denna säsongen.

Plymouth är hungriga tack vare Ross County

De slutade sjua och gick till playoff ifjol så det är ingen enorm överraskning att de leder ligan efter tolv omgångar. Det är dock imponerande och nämnvärt att man gjort det med en ny manager hämtad från Ross County och med två tongivande spelare, också från Ross County.

Ross County är väl inte intressant i sig men Plymouths manager Derek Adams var manager där från 2007 till 2010 och sedan från 2011 till 2015 med en säsongs mellanrum som han spenderade assisterande manager i Hibernian. Adams tog Ross County från skotska tredjedivisionen till skotska Premier League på tre säsonger sammanlagt och till final i skotska cupen 2010. Därefter tog han Ross Co till en sjundeplats i Premier League, ovanför bland annat Hibernian. En kul grej är också att han under en match började bråka med Terry Butcher, vilket inte rekommenderas.

Detta är en verkligen imponerande bedrift och flera större skotska klubbar var ute efter Adams och man kan fråga sig varför inte fler engelska klubbar var intresserade. Men efter fyra matcher in på deras andra säsong i Premier League fick Adams sparken. Han hade tagit Ross County från tredjedivisionen till Premier League och fick sparken i augusti. Det är verkligen imponerande respektlöst och utan alltför mycket bevis låter det bara korkat. Läser man vad Adams sagt om situationen verkar de handlat om en maktkamp i klubben där Adams pappa också var sportchef och ägare/direktörer som tror att de var ansvariga för klubbens framgångar på plan.

Adams var arbetslös förra säsongen och verkar ha haft svårt att få jobb för att ingen bryr sig om vad som händer i Skottland (vilket är förståeligt) och för att han trots allt var framgångsrik i bara en klubb, där hans pappa var sportchef.

Plymouth förlorade i playoff förra säsongen och förlorade sedan sin manager John Sheridan som av familjeskäl ville tillbaka till norra England; John Sheridan tog nyligen över Newport County (från Terry Butcher!) som ligger i södra Wales och sist i League Two.

En viktig komponent i Plymouths starka inledningar är två spelare som Derek Adams tog med sig från Ross County: Jake Jervis och Graham Carey. Jervis var en stor anfallstalang i Birmingham en gång i tiden men spenderade mest tiden utlånade till sju olika klubbar i League One och League Two. Innan han tog det oväntade steget till Elazigspor(Darius Vassell-effekten?) där han på några månader bröt foten, slutade få betalt, och bröt sitt kontrakt först i september vilket innebar att han fick vänta tills nästa transferfönster innan han kunde återvände till England. Han spelade i Portsmouth en halv säsong innan Derek Adams värvade honom till Ross County. Adams lämnade kort efteråt och Jervis gjorde bara fyra ligamål men de verkar ha etablerat någon slags kontakt och Jervis skrev på för Plymouth denna sommaren. Jervis är hittills lagets bästa målskytt med sex mål och två assist på elva matcher.

Graham Carey är en liten vänsterfotad ytter/offensiv mittfältare, en Matt Ritchie-typ, som Adams värvade till Ross County från St Mirren. Carey är en av många spelare som en gång tillhört Celtic men som sedan släppts till någon mindre klubb. Det mest nämnvärda från Graham Careys Skottland-karriär är att han gjort flera väldigt snygga mål. Han har i Plymouth redan gjort fem mål denna säsongen, mer än han gjort någon tidigare säsong, och leder också Plymouth i assist.

Plymouth har också försvaret som släppte in nästfärst mål (37) ifjol och har nyligen fått tillbaka Reuben Reid från skada. Reid som gjorde 20 ligamål ifjol har redan gjort fem mål denna säsongen, och två av dem gjorde han i helgens tv-sända match mot Notts County. Det ser väldigt lovande ut för Plymouth och Derek Adams vet redan hur man klättrar divisioner.

:::

Övrigt

Detta är den första säsongen som PL-innehåller fler före detta Milton Keynes-spelare (7) än före detta Wimbledon-spelare(4). Delvis på grund av att flera spelare (Andros Townsend, Bamford, Adam Smith) varit i Milton Keynes på lån men också tack vare nykomlingar som Dele Alli, Brendan Galloway, och Lloyd Dyer. Vill någon gissa vilka fyra nuvarande PL-spelare som tidigare tillhört Wimbledon FC?

The Championship

Brighton leder The Championship. Det är vad man skulle kunna kalla en förväntad överraskning. De har trots allt Chris Hughton, de spelade väldigt bra ifjol och var ett topplag säsongen innan, och det är alltid något lag från nedre halvan i The Championship som plötsligt är en juggernaut. Jag skämtade inför säsongen att Brighton värvade Tomer Hemed från Almeria enbart på grund av att deras förra skyttekung Leonardo Ulloa också värvades från Almeria och Brighton har otroligt nog gjort -24 mål sedan han lämnade. Hemed har hittills gjort fem mål på nio matcher och som en bonus var också bortglömda lillebror Kazenga Lualua månadens spelare i augusti.

Jag vill inte prata om Brentford och det har skrivits alldeles för mycket dumheter om statistik den senaste tiden så jag nöjer mig med att hänvisa till Sean Ingles fina artikel.

Allt är som vanligt i The Championship: Charlie Austin & Jordan Rhodes ligger i delad ledning i skytteligan; Derby leder publikligan men inte tabellen; Middlesbrough är bra; Leeds ligger på nedre halvan; och många lag är antingen jättebra eller egentligen dåliga

Allt är ovanligt i The Championship: Nick Blackman ligger i delad skytteligaledning; En anfallare värvad från Frankrike har varit en bra värvning; Clayton Donaldson leder ligan i assist; Birmingham är bra; och Steve Evans borde inte ha fått sparken.

League 1

Fyra League One-managers fick sparken i september. Dickov i Doncaster, Darren Kelly i Oldham, Dave Robertson i Peterborough, och Graham Alexander i Fleetwood. Alla de besluten är tveksamma. Kelly var bara i Oldham i några månader och det var hans första managerjobb, vad förändras på ett par månader av försäsong och förutsägbara resultat? Dickovs lag spelar bra men gör inte de bästa resultaten så det var inte oväntat. Hans ersättare är tillfälligt Rob Jones som är så lång att han i allt annat än matchkläder ser ut som en Tom Noonan-karaktär.

Peterborough är alltid bisarra för att ägaren Darragh MacAnthony är eccentrisk och spenderar mycket av sin tid på att argumentera på Twitter. Han anställde nyligen Graham Westley, vars spelstil med Stevenage skulle ge Tony Pulis blåmärken, som lovat att hans lag ska slå 600 lyckade passningar varje match och skjuta 25 skott på mål. Graham Alexander var bra i Fleetwood och hans ersättare är Steven Pressley som inte imponerat utanför Skottland.

Passande nog leds League One av Walsall som har haft Dean Smith som manager sedan januari 2011. De spelade också lysande i helgen mot Burton. Romaine Saywers är en fantastisk spelare.

Leon Clarke öser in mål igen, det lär inte ta lång tid innan en större klubb i Championship värvar honom och sedan säljer han till en klubb likt Bury där han öser in mål igen.

Blackpool ligger under strecket men åtminstone uppvisat vissa livstecken.

League Two

Oxford ligger trea men jag har lagt ner för mycket tid på att kalla Michael Appleton för en usel manager för att hoppas det fortsätter. Josh Windass hedrar sitt roliga efternamn med sex mål hittills.

Jay Simpson leder skytteligan med nio mål hittills på tolv matcher. För att alla gamla Arsenal-talanger hamnar i League Two till slut, bland alla Hoytes och Mark Randall. Mest imponerad inledningsvis av hans anfallspartner Paul McCallum men han blir borta i sex månader framåt.

Ett indiskt konsortium försökte köpa Northampton men drog sig ur när de insåg att de försökte köpa Northampton.

/Peter A Linhem, @Linhem på twitter

Det går bra för engelska landslaget just nu, 9 av 9 möjliga vinster i sin kvalgrupp. Jag skulle kunna skriva en enda lång lovsång för Roy Hodgson, för hans spelidé och val av trupp, men det kan någon annan ta sig an. Jag skulle snarare vilja kalla det status quo för det engelska landslaget. England har en tradition av att plöja sig igenom kvalgrupp efter kvalgrupp till stora mästerskap, utan några problem (dock 2008, undantaget som bekräftar regeln).

Men på mer en ett decennium, känns det äntligen som att England har en genuint ung och intressant trupp, att bygga vidare på. Med Rooney, som den sista viktiga pjäsen ur ”den gyllene generationen”. Detta i sig utgör en viktig del för det engelska landslagets framtid, som i nuläget ser förhållandevis ljus ut. Men det finns fortfarande ett stort frågetecken, är Hodgson den rätte, att lyfta den fram nya generationen av engelska spelare och föra dem till framgång. Kanske, men det finns en 42-åring, nyligen sparkad från sitt jobb, som skulle vara ”the perfect fit” för England och han kallas ”Buck” Rodgers.

Efter tre intensiva år i Liverpool, har Rodgers lämnat plats åt en något mer karismatisk och framgångsrik tysk. Men Klopp tar inte över ett lag i spillror, utan kanske en av Premier Leagues mest talangfulla trupper, mycket tack vare den arbetslöse nordirländaren.

Redan för ett decennium sen, som tränare för Chelseas akademi, skapade Brendan ett intresse och en blick för unga, inhemska spelare, där kanske med de tyngsta namnen i Scott Sinclair (som senare följde Rodgers till Swansea) och Sam Hutchinson.

“It is also important to understand the youth sides and to be the link between the academy and the first team.” – B.R.

Den lärdomen har varit en viktig del i Rodgers framgångsrecept för både hans år i Swansea och senare i Liverpool, att våga satsa på inhemska talanger och ha stor rotation i truppen. Spelare som har fått chansen under Rodgers manager år, är som ni vet, Joe Allen, Jordan Henderson, Scott Sinclair, Ashley Richards, Daniel Sturridge, Raheem Sterling, Joe Flanagan m.m. Vissa har lyckats bättre än andra, men dessa spelare hade med viss säkerhet, inte varit där de är nu i sin karriär, om inte för Rodgers skull.

Men det finns en sida till av Brendan, som kanske är den viktigaste och mest intressant för varför hans namn finns med på FAs lista av potentiella kandidater till framtida ersättare av Hodgson.

“I grew up being told British players weren’t as technically good as European players, which was the biggest load of tosh I’ve ever heard. My methods and ideas are a fusion between British mentality and European ways of working.”  – B.R.

Genom sin inspiration och nära vänskap med José Mourinho under åren i Chelsea (där även Luiz Felipe Scolari ska räknas in), men också under hans år av runt resande i Spanien och Europa. Har Rodgers skaffat en kunskap och ett intresse för spansk men även portugisisk fotboll. Det har både skapat hans spelidé och formande av trupper. Men det viktigaste är hur han inkorporerat detta i det brittiska spelsystemet och hos de unga brittiska spelarna. Att faktiskt spela ”proper football”. Rodgers har visat att du både kan spela attraktiv och framgångsrik fotboll ur ett brittiskt perspektiv. Som Thierry Henry har sagt om Swansea,

”I have been more than impressed with them. They play football the right way, and they are a dangerous side.

Om man drar ihop parallellerna med en blick för talangfulla spelare och ett ”icke-brittiskt” sätt att spela fotboll, får vi en manager som kanske inte revolutionerat brittisk fotboll, men i alla fall visat upp en ny sida av den. För att komma ur det statiska beteendet hos det engelska landslaget, behövs en grundlig reformation. Säg helt enkelt goodbye till allt segdraget försvarsspel, onödiga tacklingar och grötiga strikers (som alltmer börjar tyna bort).

Välkomna istället den samtida engelska fotbollen, med spelare som Danny Ings, Adam Lallana, Ross Barkley, Oxlade Chamberlain, Raheem Sterling och Daniel Sturridge, som spelar med fart och vackert passningsspel. Det kan tyckas banalt eller åtminstone konspiratoriskt. Men jag tror om det skulle bli verklighet, med Brendan Rodgers bakom rodret och formtoppade engelska spelare i ett framtida mästerskap, att vi än en gång för alla kan säga goodbye till 50 år av väntan på framgång för det engelska folket.

Och precis som Jim Holden skrev för tre år sedan, om Rodgers i Sunday Express,

”Brendan Rodgers is young and bold, and a force for good in the Premier League. And the way Swansea play, with relatively unknown footballers, one final question should be asked. If they can do it, why not the England national team as well?”

Av: Aron Skoog

För egen del är det på riktigt, fotboll är inte nära att vara, vad det en gång var. Det är svårt att säga när det hände? På 90-talet som väldigt ung supporter till Arsenal, var det inga bekymmer, man hade egentligen väldigt dålig koll. Jag minns glädjen och jag minns hur arg jag kunde bli när man via text-tv följde matchen och såg att det vankades förlust. Det där med förluster blev det färre av i takt med Wengers intåg och klättringen mot toppen började på nytt.

Det jag minns, är dock trots hur lite jag egentligen visste under tidigt/mitten 90-tal, hade alltid passionen till Arsenal, men på många sätt även fotbollen en stor plats i mitt hjärta. Det fortsatte på samma sätt in i början av 2000-talet, trots att några tidiga hjältar började falla ifrån eller åtminstone få reducerade roller i laget.

Det fanns två spelare som var viktigare än alla andra, när det gällde just passionen. Dels den självklara, Tony Adams, han är och kommer alltid att vara min fotbollsgud. Han är en väldigt fascinerande spelare och person som inte finns i dagens fotboll. På ett sätt är det säkert av godo, hans alkoholvanor hör inte samman med en fotbollskarriär på toppen och skulle idag inte fungera, men samtidigt. Den han var, det han stod för och det han gjorde, skapade passion och samhörighet. Myten om Adams är på vissa sätt kanske större än fotbollsspelaren, men ingen kan ta ifrån honom vad han bidrog med.

Den andra spelare Ray Parlour, det var inte på något sätt någon superstar, men det är också en spelartyp, som inte finns längre eller åtminstone inte tillåts finnas i topplagen. United var nog det sista laget i England som verkligen lyckades med att ha en Ray Parlour i sitt lag. En bra spelare, som oftast började på bänken, men så snart han kom in sprang han tills han stupade. Hans magiska 1-0 mål i mitten av andra halvlek i FA-cupfinalen mot Chelsea 2002 är ett sådant mål som jag aldrig kommer glömma. Då fanns passionen.

Glidarn (aktiv medlem i forumet) skrev intressant om just detta ämnet häromdagen, att passionen avtar. ”Det kallas medgångssupporter”. Jag tror mig veta att han var både ironisk och ärlig på samma gång. Min avtagande passion har säkert någon % med uteblivna Arsenal framgångar att göra, men det är inte ens nära att förklara allt.

Det är väldigt enkelt att skylla på att allt började med Chelsea, förvärrades med City och togs till absurdum av PSG, men det är att göra det både enkelt och felaktigt för sig. Kanske började mitt förfall med Ashley Cole. När han som egen produkt i det läget lämnade Arsenal för Chelsea. Detta var en tid då mitt supporterskap stod på toppen. Jag missade inte en fotbollsmatch som var möjlig att se. Hade det utbudet som finns idag, funnits då, hade jag förmodligen inte haft varken sambo, jobb eller några vänner som inte kunde tänka sig att kolla på fotboll oftare än jämt. Ashley Cole, den jäveln! Det var nog han som fick allt att börja snurra åt fel håll.

Efter det följde ett par säsonger där man tillslut blev tvungen att konstatera att fotboll, var inte längre lika kul. Ett El Classico som varit något man verkligen längtade efter blev, något jag helt slutade titta på. Jag gick från att se, lyssna, följa allt, till att bara titta på engelsk fotboll. Engelsk fotboll var fortfarande roligt, men mitt kära Arsenal var det inte. Säsongen 2007/08 blev den sista säsongen under flera år, då Arsenal verkligen hade något som gav tillbaka litegrann av den passion jag själv hade. Det fanns en galen tysk i målet, det fanns en fantastisk Gilberto Silva på mitten och det hade dykt upp en brasiliansk kroat, som man lärt sig tycka om. När Eduardos fot gick av, gick också Arsenal sönder. Efter det skulle en ökenvandring börja, med en hel trupp av spelare som jag kände noll och inget för. Passionen för Arsenal fanns på många sätt kvar, men det var egentligen bara minnen och Wenger som personifierade den. Idag är det något bättre, finns ett par spelare i truppen jag faktiskt tycker om.

De senaste säsongerna där numera det viktigaste är vad som händer under sommaren, snarare än det man har kvar, har bara förstärkt den där känslan av att i vardagen finns inte passionen kvar. Visst kan jag fortfarande ryckas med och känna att det är fantastiskt att se ett Merseysidederby sluta 3-3 eller Arsenal köra av United första 20 minuterna, men det är då just de stunderna. Förr var de stunderna lika stora dagen innan matchen, eller dagen efter matchen. Det som en gång var ens liv är inte längre det.

Idag är alla lagen i toppen likadana, det finns väldigt få saker som skiljer dem åt. Spelarna (länge leva Reus må han aldrig flytta) har slutat bry sig. Vart de spelar handlar enbart om talang, pengar och tillfälligheter, ingenting om vilken tröja de spelar i. På vissa sätt har det alltid varit så, men inte alls på det sätt som vi idag ser.

Vad som hände med passionen? Den dog! Eller vaknade jag bara upp och insåg att jag var 30 år och det som en gång var mitt allt, hade utvecklats, men jag ville leva kvar i det förgångna. Kanske är jag inte bara mogen för det som pågår, eller kanske har fotbollen helt tappat det. Fotbollen kommer leva, intresset är för stort och det intresset kommer alltid generera pengar, hur mycket FIFA, UEFA och alla andra ledande organisationer än fortsätter att förstöra illusioner kring dess oskuldsfullhet.

Dock vet jag att jag själv kommer ha en allt mindre del i det som sker. Jag hoppas dock hänga kvar här ett tag till. För även om det händer alltmer sällan och många bra fallit ifrån, är stunderna i detta kommentarfält, stunder som får passionen att takta igång.

Av: Victor Magnusson (Vmagnus)

När både Chelsea och Tottenham kom och viftade med stora sedelbuntarna var det många som trodde att både John Stones och Saido Berahino skulle lämna sina respektive klubbar Everton FC och West Bromwich Albions. Det hade dem förmodligen gjort för några år sedan. Nu är det en annan situation. Mycket tack vare ett nytt tv-avtal. Ett tv-avtal som gör att pengasummorna i den engelska högsta ligan inte blir lika relevanta i sammanhanget.

När Sky Sports och BT Sports i runda slängar tvingas betala 60 miljarder svenska kronor för att få rätten att sända fotboll från Premier League ritas kartan om. De stora elefanterna i ligan får inte samma makt och effekten för de lite mindre klubbarna blir verkligen påtaglig. För dem öppnas nya dörrar, nya möjligheter. Effekten av allt det här har redan börjat synas. Inte minst i de två fallen jag valt att belysa, Stones och Berahino.

Hade vi tagit resan ett par år tillbaka i tiden hade vi som jag redan nämnt förmodligen sett John Stones i en annan blå tröja hemmahörande på Stamford Bridge. Saido Berahino hade förmodligen bytt ut det randiga stället som förknippas med The Hawthorns och istället dragit på sig en helvit hemmatröja och tillhört Tottenham Hotspurs. Nu är det inte verkligheten vi befinner oss i. Den verkligheten som istället är vår verklighet är den där de mindre klubbarna av ekonomiska krafter har möjligheten att säga nej till stora summor av klubbar som Chelsea. Klubbar som Tottenham.

När varumärket Premier League är så starkt som det är har det gett oss en samtid där toppklubbarna inte bara kan peka på en spelare, casha upp och hämta hem honom. Ska dem köpa från lag längre ner i tabellen kommer det kosta. Orimligt mycket. Bayern München-symtomet, där de bara väljer, vrakar och plundrar sina konkurrenter är som bortblåst i den engelska ligan. Det tack vare att nästan samtliga klubbar i Premier League numera har råd att säga nej till stora belopp. Dem är inte i behov av att sälja längre, dem säljer bara om dem vill. Lagen jag syftar på, det vill säga de utanför topp 6, har också möjlighet att rekrytera bättre spelare tack vare de nya inkomstkällorna. Vi såg West Ham United köpa en av Ligue 1:s främsta aktörer i Dimitri Payet. Den typen av värvningar fanns bara i dessa klubbars periferi för några år sedan, nu är det verklighet. Nya dörrar har öppnats. Nya möjligheter.

Spekulativt tror jag att effekten av det kommer bli att den engelska ligans tävlingsbalans kommer jämnas ut. Inte över en hel säsong, då det fortfarande är för stor skillnad mellan topp 6 och resten av lagen sett till kvalité på bredd, men oftare i enstaka matcher.

Det faktum att makten i Premier League har spridit ut sig över fler deltagare ritar även om kartan för toppklubbarna. När dem inte längre kan köpa John Stones eller Saido Berahino lika enkelt som tidigare ändras deras situation. Dem tillåts inte längre vara lata. Vad kan det resultera i? Jo, att klubbarna så småningom uppfyller sitt syfte. Nämligen att bli bra på att vara fotbollsklubbar. När dem inte längre kan plundra sina ligakonkurrenter på spelare som anses vara ”säkra kort” för att de kan och har presterat i ligan så måste dem agera annorlunda. Dem tvingas blicka ut mot andra kontinenter. Klubbarna tvingas lägga mer energi, resurser och intresse på sina scoutingverksamheter och sin egen spelarutveckling. Helt enkelt måste dem bli bättre på att bli fotbollsklubbar.

Förstår Premier League att detta är vägen dem måste vandra för att utvecklas så har dem all möjlighet att återigen konkurrera med de bästa klubbarna i Europa. Om Premier League-lagen börjar effektivisera det kapital som finns så kan det vara ligans väg tillbaka till den sportsliga toppen. Däremot kan det vara förödande för den europeiska tävlingsbalansen.

Vi kan få ett fotbollseuropa som ser annorlunda ut. Toppskiktet kommer förmodligen vara intakt. Barcelona kommer givetvis fortsätta vara det Barcelona, Real Madrid kommer fortsätta vara Real Madrid och Bayern München kommer fortsätta vara Bayern München. Men det är där bakom vi kan få en stor förändring. Kanske har vi en topp 30-tabell i Europa som består av 20 Premier League lag. Jag vet inte om det kommer utveckla sig på det sättet, men sett till Premier Leagues ekonomiska situation så är det inte ett orimligt antagande att göra.

John Stones och Saido Berahino är två transferfenomen som kan komma att bli viktig för engelsk fotboll. Dem två fallen visar tydligt var Premier League är på väg. När man inte kan längre kan sno rivalens guldkorn får man leta på andra ställen. Utveckla sitt eget löfte. Bli en bra fotbollsklubb.

Just nu är inte Premier League världens bästa liga. Men får dem utslag på sin ekonomiska dominans lär vi får en framtid där dem är just det. Världens bästa liga. Frågan är hur omgivningen i Europa reagerar på den utvecklingen.

Av: Calle Sjögren (@Calle_sjogren)

Det är inga små förväntningar Jürgen Klopp har på sig. På kort sikt pratas det kanske som mest i huvudsak att ta sig tillbaka till Champions League den här säsongen, men på längre sikt pratas det naturligtvis ligatitlar och cuptitlar i England och i Europa. Kanske är det lite typiskt Liverpool, en klubb mer än någon annan belastad av ett svindlande messiaskomplex.

Ändå är det inte särskilt mycket i de yttre omständigheterna som har förändrats. Liverpool har alltjämt samma spelartrupp, de befinner sig inte i en position att kunna garantera spel i Champions League, och har fortfarande inte mer än Englands cirka femte största lönebudget. I vilken utsträckning är det rimligt att förvänta sig att Klopp ska förvandla vatten till vin?

Det är istället i de inre omständigheterna som Jürgen Klopp måste förväntas ha en snabb och bestående effekt. Atmosfären och förtroendet var i psykologisk konkurs under Brendan Rodgers ledarskap, men med Klopp har hela klubben och dess omgivning enats och galvaniserats. Taktiskt kommer det inte ske några underverk men mentalt har Liverpool fått en helt ny energi.

Det har gjorts stor sak av Klopps kulturella och filosofiska likhet med Liverpool, givet sin bakgrund i Mainz och Dortmund. Kanske något långsökt givet Premier Leagues mer kommersiella natur för att inte tala om Liverpool som ägs och drivs av amerikanska riskkapitalister. Men som symbol för hur klubben och supportrarna vill uppfattas är Klopp en enande figur.

För Jürgen Klopp är hans nya uppdrag självklart ett risktagande. Hans renommé är mäktigt från sin tid i Dortmund där han växte fram som en av fotbollens stora nutida managerikoner. Det var ett renommé som fick något av en törn mot slutet men ändå hämtade sig mot slutet. Nu tar han på sig en av den stora fotbollens tuffaste uppgifter.

Ska man formulera förväntningarna på Jürgen Klopp i Liverpool på ett enkelt sätt så är det att han ska göra med Liverpool vad han lyckades göra med Dortmund, som han förde till två ligatitlar och en Champions League-final. Men konkurrensläget är ett helt annat i Premier League, och Liverpools har en betydligt tuffare utgångspunkt gentemot väsentligt fler konkurrenter.

Det gör arbetsklimatet helt annorlunda i Liverpool jämfört med vad Klopp levde med i Dortmund. I själva verket kan Klopp göra ett väl så bra jobb med Liverpool som han faktiskt gjorde med Dortmund, utan att för den sakens skull kunna vara säker på att det medför Champions League-spel, än mindre ligatitlar.

Jürgen Klopp kommer naturligtvis med ett gigantiskt förtroendekapital till Liverpool. Det kommer köpa honom tid, men inte tid i all oändlighet, och en av hans viktigaste uppgifter kommer bli att tämligen snabbt visa att de skyhöga förväntningarna är motiverade. Ska han lyckas med det behöver följande punkter genomföras:

Spika ett spelsystem. Delvis en produkt av en obalanserad spelartrupp men ett av Liverpools och Brendan Rodgers större problem var ett ständigt pendlande mellan olika taktiska uppställningar. Jürgen Klopp har en tydlig spelidé som han utformade i Dortmund och han bör rimligen hitta ett sätt att snabbt översätta och anpassa detta till Liverpool och Premier League.

Hitta nyckelspelarna. Man får förmoda att Jürgen Klopp har tagit sig tiden att gå igenom Liverpools spelartrupp innan han tackade ja till uppgiften. Han bör alltså ha en uppfattning om hur han ska använda vilka spelare. Avgörande för hans framgång blir om han lyckas få fart på tidigare ”floppspelare” såsom Adam Lallana, Dejan Lovren och Roberto Firmino.

Utnyttja energin. En smart Jürgen Klopp vet hur han bäst ska kunna utnyttja den positiva energi som genom hans ankomst har fyllt upp Anfield till lagets och sin egen fördel. En sådan energi ska inte taktiskt förkvävas i överdriven systemfotboll utan måste frigöras i en fartfylld och positiv fotboll. Åtminstone på kort sikt måste Klopp låta fotbollen rida på vågen.

Plocka hem silver. Någon ligatitel är knappast realistisk den här säsongen men det finns tre cuptitlar att kriga om och en bättre bekräftelse på förväntningarna runt Klopp skulle inte gå att få. Liverpools självbild är djupt präglad på att vinna titlar, inte sluta trea eller fyra. Framför allt en rejäl push på Europa League skulle öka elektriciteten på Anfield.

Men Rodgers öppnade upp mer och mer för Ings under slutet här, och han har fått chansen i Europa League och fick ju även starta mot Everton där han tackade för förtroendet (även om det var så att han förmodligen suttit på bänken om en viss Benteke hade varit helt 100% för match) genom att göra mål och se  till att Liverpool fick med sig en viktig poäng i ”det vänskapliga derbyt”.

Nu har vi fått se han spela en del här och jag tycker personligen att det är en kille som inte skall hållas utanför en startelva. I alla fall inte i en klubb som Liverpool, som faktiskt inte är med uppe bland de stora giganterna längre, vare sig dem tror det eller ej.

Men vi har ju både Benteke och Sturridge som ska gå före skriker de flesta. Det är där jag tycker det finns läge för en diskussion, för visst vi kan börja med att dessa två herrar är väldigt bra fotbollsspelare. MEN en kille som Sturridge måste man ha i åtanke att han lirar kanske 20 matcher på en säsong, sedan är det den ena skadan efter den andra som avlöser varandra ständigt.

Tar vi en titt på nya superköpet Benteke så hade han ett otroligt fint facit i tidigare klubben Aston Villa där han snittade ungefär mål i varannan match. Men även där så dyker skadeproblemen upp alltför ofta.

Om vi då skulle titta på dem när alla är friska så är det en viss skillnad i spelsättet. Inget snack om att en frisk Sturridge är en otroligt duktig spelare. Kommer ofta till avslut med sin vänster och kan utmana och hålla en backlinje sysselsätt till och från. Dock har han en tendens att försvinna i matchen och kanske främst när lagen inte heter Norwich och Sunderland, utan mot de större klubbarna som United och City där han verkligen behöver kliva fram.

Där ser jag Ings som en mer nyttig anfallare som kan ta jobbet hem när det behövs (lite Rooney light) men som för den skull inte tappar i offensiven där han  främst skall vara. Som jag skrev tidigare har Ings en riktigt bra näsa för målet, och bara han får förtroende att spela några matcher från start så kommer  fler och fler inse vilken duktig anfallare Liverpool ändå har fått in.

Benteke är även han väldigt duktig när han är frisk, och som vi var inne på innan så låg han på mål i varannan match ungefär i Aston Villa. Mycket god fysik och fungerar utmärkt som en targetspelare att lyfta upp bollar på, och stark i luftrummet. Men trots att Ings är nästan 20 cm kortare (Danny Ings 178cm, Benteke 190 cm) så har Ings en otrolig spänst i luftrummet och vinner de flesta nickdueller i hans matcher.

Om nu ryktena stämmer och en viss Jürgen Klopp tar över skutan i den vingliga båten Liverpool så både hoppas och tror jag att han har detta fotbollsöga att kunna se vilken otroligt bra spelare Danny Ings är. Och att han vågar ge chansen direkt.

Om han inte gör det vill jag se att han roterar runt de tre anfallarna flitigt så att Ings får en ärlig chans att visa att det är han de ska satsa på, att det är han som kommer bli den nye Owen,Torres, eller Suarez, att det är han som ska ta tillbaka Liverpool till toppen.

Av: Timmy Haag

Man skulle så klart kunna resonera likadant med Jürgen Klopp som ny manager i Liverpool. Han är ju definitivt inte presenterad ännu, Liverpool har inte gjort några utfästelser att det faktiskt är Klopp som är deras main squeeze, och Klopp själv har väl sällan varit så tyst som dessa dagar.

Ändå finns det en punkt där allt prat och alla spekulationer blir så uppenbart enstämmiga från så många olika håll att det inte längre är rimligt att utgå från något annat än att det ligger till på just detta sätt. Vad avser Jürgen Klopp till Liverpool så är denna punkt sedan länge passerad.

Det har redan skrivits spaltmeter om vilka utmaningar Jürgen Klopp står inför med Liverpool och vad Klopp å sin sida kan tillföra Liverpool, och det kommer helt säkert skrivas långt mycket mer. Men det kan också vara värt att fundera över vad det betyder för övriga engelska klubbar.

Det övre segmentet på managermarknaden består inte av överdrivet många namn, så när ett namn från detta segment plitar på för en klubb så får det oundvikligen vissa kedjeeffekter som drabbar andra klubbar. Några sådana kan vara värda att hålla koll på.

Ett första rimligt antagande är att Jürgen Klopp nu blev tillgänglig för Liverpool då Bayern München signalerat att deras managerjobb inte kommer bli ledigt till nästa säsong. Det måste i sin tur betyda att de har nått en överenskommelse med Pep Guardiola om en fortsättning.

Sådan kan alltså vara effekten av en lysande säsongsinledning som Bayern München trots allt har haft. Tongångarna får man förmoda är betydligt mer positiva nu än vad de var mot slutet av förra säsongen. Alla är kompisar i medgång.

Därmed rubbas framför allt Man Citys planer. Det har varit en minst sagt illa dold hemlighet att Txiki Begiristains och Ferran Sorianos ambition har varit att plocka Guardiola, deras vapendragare från Barcelona, till Man City. Rimligtvis betyder det att Man City blir kvar med Manuel Pellegrini.

Det vore kanske inte en lika häftig utveckling, men det är inte nödvändigtvis något negativt för Man City.

Att Pep Guardiola inte går till Man City inför nästa säsong utesluter så klart inte att han anländer vid ett senare tillfälle. Men låser han inte upp sig till Man City så blir han å andra sidan också ett intressant alternativ för en trio andra engelska klubbar.

Chelsea och José Mourinho har ett inte helt problemfritt förhållande. It’s complicated som det heter på nätspråk. Nu kanske inte Mourinho får sparken just under säsongen men att hans tid i klubben börjar närma sig någon form av slutpunkt känns mer och mer givet.

Att Roman Abramovich har försökt få Pep Guardiola till Chelsea har varit känt under en längre tid. De flesta rapporter tyder på att han sonderade terrängen med Guardiola innan han återvände till José Mourinho. Dyker chansen upp igen så lär han inte sitta passiv.

Den som har läst Alex Fergusons senaste bok vet att Pep Guardiola också var en av de främsta kandidaterna att ersätta honom. Så blev det inte, men hans namn är helt säkert fortfarande intressant inom Old Traffords hierarki. När tid kommer att ersätta Louis van Gaal så lär det dyka upp igen.

Även Arsenal borde framstå som ett seriöst alternativ. Rent fotbollsfilosofiskt vore det kanske den mest intressanta och anpassade engelska klubben för Guardiola. Arsene Wenger blir naturligtvis inte yngre och tidpunkten börjar närma sig när han väljer att kliva tillbaka.

En tillgänglig och intresserad Pep Guardiola skulle kunna vara en god anledning för Wenger att bestämma sig för att tidpunkten är inne. Huruvida Wenger vill ersättas av ett kanske ännu större namn är inte helt säkert. Huruvida Guardiola är sugen på risken med Arsenal och Premier League är också det oklart.

På kortare sikt, det vill säga den här säsongen, är dock den omedelbara konsekvensen för övriga engelska klubbar att de får att brottas med om inte ett pånyttfött Liverpool så åtminstone ett Liverpool som istället för att uppträda resignerat kommer drivas av nyfunnen optimism.

Kan det bära dem till Champions League? Och i så fall på vems bekostnad?

:::

Om någon är skrivsugen och sitter på ett roligt eller intressant ämne så är jag öppen för gästspel under landslagsuppehållet. Skicka i så fall ett mail så kommer vi överens om något. Finns intresse och förmåga kan det utvecklas till något månadsvis återkommande – min fundering är att ha återkommande gästbloggar under måndagar, så då finns plats för tre-fyra aspiranter. För den som är intresserad av att skriva om engelsk fotboll kan det vara en ganska bra plattform.

Det är egentligen ett ganska imponerande facit att misslyckas så många gånger i rad under en längre tid. När man talar om hur slumpen hade lyckats så brukar man ibland hänvisa till om chimpanser hade fått fatta besluten och här finns det goda skäl att tro att aporna på Skansen hade haft minst lika goda chanser som Ellis Short att hitta en fungerande lösning.

Det har varit ett årtionde av kortsiktiga lösningar och brandkårsutryckningar, den ena sämre researchad än den andra. Under detta årtionde har man gått från klassiska brittiska alternativ som Roy Keane, Steve Bruce och Martin O’Neill och istället prövat på mer kontinentala alternativ som Paolo Di Canio, Gus Poyet och senast alltså Dick Advocaat.

En total avsaknad av såväl strategisk ledning som finansiering har dock gjort var och en av dessa managers kortlivade. Om det var förhållandevis odramatiskt med de tre första så har Paolo Di Canio, Gus Poyet och Dick Advocaat samtliga däremot tillsatts som nödlösningar och kort tid därefter också visat sig ha ett mycket begränsat bäst före-datum.

Sunderland hade den här sommaren ett gyllene läge. Dick Advocaat hade klarat klubben kvar i Premier League men samtidigt aviserat att han inte var intresserad av någon fortsättning. Här fanns läget att ta det längre perspektivet och göra en grundlig tillsättning. Istället väljer Ellis Short och Lee Congerton latmanslösningen, man övertalar Dick Advocaat att stanna kvar.

Det höll i lite drygt en månad och åtta ligamatcher. En manager måste ha energi och entusiasm för uppgiften, inte minst då hans uppgift till stor del består av att entusiasmera spelare, ledare och supportrar. Ingen manager med denna energi och denna entusiasm i gott behåll kommer någonsin behöva övertalas att stanna kvar på sitt jobb.

Det strategiska beslut som Sunderland var för lata eller ointresserade att ägna sig åt under försommaren tvingas de alltså ta nu istället. Men i en betydligt mer komplicerad, utsatt och tidspressad situation. Mitt under brinnande säsong och med Sunderland i krisläge näst sist i tabellen, med tre poäng och ingen vinst på de åtta första matcherna, en dysfunktionell spelartrupp som mest påminner om ett taskigt lagat lapptäcke.

Så hur mycket det än kommer att pratas om långsiktighet så finns nu inte utrymme eller förutsättningar för det. Pressen att hålla Sunderland kvar i Premier League innebär att det inte finns tid för några övergångsperioder eller långsiktiga förnyelseprocesser. Det handlar istället om att göra mesta möjliga av de spelare som finns under den del av säsongen som återstår.

Men vilken manager skulle vara intresserad av att ta på sig jobbet? Olika namn har nämnts. Sam Allardyce, Nigel Pearson, Sean Dyche och David Moyes är de kandidater som lyfts fram. Men givet Sunderlands mångåriga strukturella problem så vore dessa rimligtvis ursäktade om de inte riktigt såg sig själva som självmordskandidater.

David Moyes påstås redan ha tackat nej till en förfrågan. Men det säger kanske desto mer att även Sean Dyche, för närvarande manager i Burnley, har gett Sunderland kalla handen. Om Sunderland har problem att locka en manager på den nivån så står man inte högt i kurs och återstår gör då bara frågan vem som egentligen vore intresserad av jobbet, vid sidan av rena långskott för vilka Sunderland vore ett stort steg uppåt i karriären?!

Det vore kanske förment att påstå att det på något sätt skulle vara bättre att åka ur Premier League. Men kanske är det Sunderlands enda möjlighet att hoppa av det ekorrhjul de nu befinner sig, att få den nödvändiga chock i systemet som en nedflyttning skulle innebära, och ges tid att börja tänka i mer långsiktiga banor.

Om det hade varit någon annan klubb så hade jag inte känt någon större tvekan om detta. Men om det inte har funnits någon vilja eller intresse för strategisk ledning när man befunnit sig i Premier Leagues träskmarker under snart ett årtionde så är det inte längre en självklarhet att det kommer uppstå ett sådant intresse, eller förmåga, bara för att man åker ur Premier League.

En spretig spelartrupp med medelmåttig individuell kvalitet och mer eller mindre obefintlig taktisk organisation, en distanserad och inte överdrivet intresserad ägare och klubbledning, entusiastiska men uppgivna supportrar utan några större ambitioner eller estetiska idéer än att Sunderland håller sig på trygg mark i Premier League och kanske utmanar i någon cup.

Låter som ett perfekt jobb för Sam Allardyce.

Beskedet kablades alltså ut under söndagskvällen, bara två timmar efter Liverpools oavgjorda match mot Everton på Goodison Park, att Liverpool beslutat sig för att Brendan Rodgers har gjort sitt i klubben efter närmare tre och ett halvt år som manager. Det var ett beslut som var fattat redan innan dagens match och det var självklart ett beslut som väckte känslor.

Det finns en enligt mig förenklad uppfattning att Liverpools klubbledning är alltför otåliga när de sparkar Rodgers endast åtta ligamatcher och en handfull cupmatcher in på säsongen. I själva verket ligger Rodgers samtliga tre och ett halvt år som manager till grund för beslutet, tre och ett halvt år med förvisso en hög topp men desto fler djupare dalar.

Det finns en enligt mig förenklad uppfattning att det är fel tillfälle att sparka Brendan Rodgers efter att klubben har spenderat drygt £70m på nya spelare under sommaren. I själva verket kan det likaväl ses som ett argument för att ge Rodgers sparken, om klubbledningen bedömer att Rodgers inte har de rätta förutsättningarna att garantera avkastning på den investeringen.

Det finns en enligt mig förenklad uppfattning att en ny manager kommer kunna vara lösningen på Liverpools grundläggande problem. I själva verket kan Liverpool anställa mer eller mindre vem som helst, men om inte Liverpool anpassar sin lönepolicy till den nya tidens krav och om inte Liverpool rätar ut hierarkin runt sin transferkommitté så kvarstår dessa problem.

Det är lätt att värdera den här typen av beslut genom att blicka bakåt. Den och den har bara varit i klubben så lång tid, han var framgångsrik den säsongen, klubben har bara spenderat så här mycket, och så vidare. Men sådana här beslut måste oundvikligen handla om framtiden – tror vi att Liverpool kommer kunna uppnå sina framtida ambitioner med Brendan Rodgers?

Liverpools ägare och klubbledning har kommit fram till att svaret på den frågan är nej. Till detta har de haft många skäl. Resultaten naturligtvis men även en tilltagande otydlighet i hur Rodgers egentligen vill att Liverpool ska spela. Han har inte lyckats med att integrera värvade spelare, och taktiken har sällan upplevts hänga ihop med spelartruppens sammansättning.

Mest förödande för Brendan Rodgers har förmodligen varit att förtroendet och stödet för honom på Anfield har sjunkit så påtagligt. Det har inte varit fråga om någon öppen revolt, men stämningen har varit minst sagt dämpad. Buropen har ekat runt läktarna men kanske värre ändå har varit den känsla av likgiltighet och uppgivenhet som präglat publikens reaktioner. Där Brendan Rodgers en gång ingjöt hopp och mod omges han nu av en känsla av resignation och hopplöshet.

Det var en situation som inte skulle gå att reparera, man hade passerat punkten bortom återvändo, och av det skälet så var det förmodligen det rätta och handlingskraftiga beslutet av Liverpool att fatta. Det betyder dock inte att skulden för Liverpools tillkortakommanden är Brendan Rodgers, utan ansvaret vilar tungt på klubbledningens axlar som helt styr över Liverpools ekonomi och organisation.

Den stora frågan kan så klart vara hur det kommer sig att Liverpool inte fattade det här beslutet redan i somras – varför vänta tio matcher in på säsongen innan man fattar detta beslut?! Ett skäl kan naturligtvis vara att man helt enkelt ville ge Rodgers en chans till men inledningen på säsongen gav ytterligare mjöl på kvarnen att beslutet var ofrånkomligt.

En annan anledning kan så klart vara att Liverpool i somras inte hade någon ersättare färdig, att man då hade fått ge sig ut på en oviss marknad utan att veta om man skulle kunna få de man var intresserade av. Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp är två heta kandidater som inte var intresserade av att binda upp sig i somras, men som möjligen kan vara intresserade nu. Insikten att Chelsea kan komma att dyka upp som en konkurrent om de större managernamnet kan också ha skyndat på Liverpools beslut.

Ändå känns kritiken mot Liverpool att man inte fattade det här beslutet redan i somras åtminstone befogad och som ännu en negativ plump i deras redan välfyllda protokoll.

Det har funnits en tendens inom engelsk fotboll att betrakta managers som får sparken från högprofilerade jobb som någon slags pariah. Steve McClaren och David Moyes är några som fått känna på detta. Vi får hoppas att detsamma inte händer Brendan Rodgers som endast 42 år gammal har gjort ett förhållandevis bra jobb med en otroligt svår uppgift.

Det har funnits stunder när man kanske blinkat till lite extra över sådant som Rodgers har sagt, sådant som ofta har framstått som populistiskt och kanske överdrivet pompöst. Att det finns ett parodikonto på twitter som heter Deluded Brendan är ingen tillfällighet. Men det måste också ses i sitt sammanhang där exempelvis Roy Hodgson för inte länge sedan fick sparken till stor del för att han inte pratade om Liverpool på rätt sätt, som den storklubb den faktiskt var eller möjligen såg sig som.

Brendan Rodgers var 39 år när han tog över som Liverpools manager och kom från Swansea. Han hade samma frågetecken hängande över sig som Hodgson huruvida han var stor nog för Liverpool. Vem som helst i det läget hade nog valt den linje Rodgers valde, även om det kanske slog över ibland. Bra management handlar till stor del om att tro på vad man gör och på att få omgivningen att tro på det man gör.

Verkligheten kom dock till sist ikapp de stora orden, och då blev det till sist svårt att få omgivningen att fortsätta tro på honom. Det mer än något annat innebar slutet i Liverpool för Brendan Rodgers, men förhoppningsvis också början på något nytt med en annan klubb.

För Liverpool handlar det om att gå vidare och att inse att en ny manager kanske är en nödvändig början för att komma tillrätta med klubbens problem, men att det inte är på långa vägar tillräckligt för att komma tillrätta med klubbens strukturella brister i ekonomi och organisation.

Bubblare:
Simon Mignolet, Liverpool
Winston Reid, West Ham
Nathaniel Clyne, Liverpool
Mesut Özil, Arsenal
Ola Toivonen, Sunderland
Theo Walcott, Arsenal
Graziano Pellè, Southampton

:::

OMGÅNGENS VINNARE

Arsenal. Förlusten mot Olympiakos sved långt in under skinnen på Arsenals spelare, det är helt uppenbart. Det tog man ut på bästa möjliga sätt fem dagar senare mot Man Utd på hemmaplan där Arsenal mest gav intrycket av att ha käkat taggtråd till frukost och pissat napalm till lunch. Alexis Sanchez är naturligtvis en gudabenådad spelare i sina bättre stunder och den här gången drog han med sig hela laget på en rejäl styrkedemonstration.

Southampton. Det är inte vilka lag som åker och vinner på Stamford Bridge, det är ännu färre som vinner efter att ha hamnat i underläge. Men Southampton inte bara vann matchen utan spelade dessutom ut Chelsea efter konstens alla regler. Defensiven har börjat sätta sig för Southampton och framåt har Sadio Mané, Graziano Pellè och Dusan Tadic bildat ett effektivt och inte minst hårt arbetande triumvirat.

Man City. När Newcastle tog ledningen så började man undra om man skulle få se ännu ett oväntat poängtapp av Man City. Men sedan blixtrade ligans bästa anfall till och firma Kevin De Bruyne, David Silva och Sergio Agüero började hitta varandra med briljant precision. Det var självklart bara en tidsfråga innan Agüero började hitta målen och här kom alla känslorna på en och samma gång när Man City rensade systemet.

OMGÅNGENS CLIFF BARNES

Man Utd. Duktig konkurrens om utnämningen den här veckan där både Chelsea och Newcastle gav goda skäl att nämna dem. Men Man Utds insats på Emirates är svårt att komma ifrån. Det fanns en del taktiska punkter att ifrågasätta, som benägenheten att spela centralt offensivt när behovet snarare var att öppna ytor. Mest frapperande är dock hur man egentligen lyckas sätta sig i en situation där en enda skada leder fram till att man spelar Ashley Young som ytterback, enkom för att man är för oflexibel för att rotera spelare eller byta mittbackspar.

:::

TRE PUNKTER

Limp Dick. Mycket riktigt blev matchen mot West Ham Dick Advocaats sista match som manager för Sunderland, och symptomatiskt nog så var det också en match där Sunderland släppte en 2-0-ledning på hemmaplan till oavgjort 2-2. Det är inte särskilt troligt att en vinst där på något sätt hade förändrat läget för Advocaat, det beslutet av antingen honom själv eller klubbledningen var helt säkert redan fattat på förhand.

Sad Steve. Det har varit ett av Steve McClarens återkommande mantran så här i början av säsongen att Newcastle var ett lag som fortfarande hade mycket kvar att lära. Och visst finns mycket att lära av förluster, men av den typ av total kapitulation som Newcastle visade upp mot Man City finns absolut ingenting alls att lära. Insatsen snarare än förlusten i sig är vad som bådar illa för McClaren i Newcastle.

Fear Itself. Man har inget att frukta förutom fruktan själv. Så löd ett bevingat citat av den ikoniske amerikanske presidenten Franklin D Roosevelt. Det var ett uttryck som föll mig in under dagens Merseysidederby. Första halvlek var riktigt bra och intensiv, men i andra halvlek fick man mer intrycket av två lag som verkligen inte ville förlora den här matchen. Brendan Rodgers och Liverpool var uppenbart helnöjda med oavgjort och Everton hade möjligheten att verkligen ta kommandot i slutet av matchen men verkade väldigt rädda för att släppa till något i slutet. Till sist var det nästan så att det var publiken som drog igång matchen igen.

:::

FÖR ÖVRIGT

José Mourinho, Brendan Rodgers, Steve McClaren, Tim Sherwood – listan på managers i Premier League som ligger i riskzonen inför landslagsuppehållet börjar bli ganska lång.

Wenger In!

När Heung-Min Son startar matchen för Tottenham så har de vunnit 100% av sina matcher. När Son inte har startat matchen för Tottenham så har de vunnit 0% av sina matcher. Impact player.

Tim Sherwood.

Madridderby under kvällen. Allt som allt får man ju säga att det har varit en ganska otrolig fotbollssöndag.

:::

Och den söndagen blev precis desto mer otrolig då Liverpool precis meddelar att man har gett Brendan Rodgers sparken, och kommer agera snabbt för att tillsätta en ersättare.

Det kommer bloggas mer om detta så klart, men några snabba punkter:

(1) Beslutet var helt säkert fattat innan dagens match mot Everton

(2) Liverpool har med all säkerhet redan gjort klart med vem som blir Rodgers ersättare

(3) Man avvaktade landslagsuppehållet

(4) Svårt beslut och kanske orättvist sett till vad Rodgers ändå har uppnått med laget givet resurser, men beslutet måste utgå från framtiden, inte vad som har varit.

Bordeaux på bortaplan, Norwich på hemmaplan, Carlisle på hemmaplan, Aston Villa på hemmaplan, och sedan Sion på hemmaplan. Detta innan Everton på bortaplan innan landslagsuppehållet. Sex matcher som på förhand beskrevs som väldigt viktiga att vinna för Liverpool och Brendan Rodgers. Facit blev tre oavgjorda, en skakig vinst mot Aston Villa och en straffseger mot Carlisle.

Det är inget roligt läge för Brendan Rodgers att bege sig till Goodison Park för ett Merseysidederby, med ett resultat som kommer ha ett helt landslagsuppehåll på sig att jäsa hos en klubbledning som därmed har tid att överväga huruvida det kokta fläsket verkligen är stekt. Roberto Martinez var snäll nog att addera löken genom att hävda att Liverpool är favoriter tack vare investeringarna i nya spelare.

Everton beger sig dock in på gott humör till den här derbydrabbningen och de flesta skulle nog på förhand betrakta dem som troliga segrare. Vad få håller i åtanke är kanske att det enda som skiljer Everton och Liverpool åt i tabellen är en enda poäng, det vill säga Everton har lyckats förlora en match mindre och istället få oavgjort. Inte mer, skillnaden är inte större.

Men tabellen och matchraden berättar inte hela historien. Självklart spelar förväntningar en stor roll och förväntningarna är ständigt högre på Liverpool, med all rätt. Everton har dessutom visat upp ett positivt spel på ett sätt som Liverpool inte har och därtill en seger mot Chelsea i bagaget, en typ av seger som Liverpool hittills helt saknar.

Men givet att det just är ett Merseysidederby så är det kanske en annan skillnad som märks mest tydligt. Everton är smockfullt av unga och brittiska talanger från de egna leden; John Stones, Ross Barkley, Brendan Galloway, Tyias Browning vid sidan av Seamus Coleman och en i övrigt brittisk kärna med Phil Jagielka, Gareth Barry, James McCarthy och Tom Cleverley. I Liverpool blir det förmodligen det första Merseysidederbyt sedan 1986 utan en enda egen produkt i startelvan.

Spelar det där egentligen någon roll i dagens moderna fotboll? Ja, jag vill nog ändå tro att det gör det. Inte minst i den här typen av matcher och lokala derbyn. Det innebär inte att det är tillräckligt, men det borde vara något som på förhand talar för Everton.

Merseysidederbyt är kanske inte riktigt lika hett nu som det var en gång i tiden, inte minst då under 1980-talet när Everton och Liverpool var de två bästa klubbarna i England och konkurrerade om ligatiteln. Men det är alltjämt ett av de absolut hetaste derbyna inom engelsk fotboll och definitivt en match som det brukar kunna ryka om på planen.

Merseysidederbyt har också en liten särställning inom engelsk fotboll genom att det är det enda mötet mellan två klubbar som omgärdas av egna och speciella regler. Från och med säsongen 2003-04 har det nämligen varit så att det är bestämt att det första mötet på säsongen spelas innan jul på Goodison Park och det andra mötet spelas efter jul på Anfield. Detta för att inga supportrar ska behöva vänta mer än ett år på vad de betraktar som säsongens viktigaste match.

Det där är ju principiellt lite intressant eftersom det faktiskt manipulerar konkurrenssituationen i ligan. Det bör rimligtvis vara en fördel för Liverpool i en toppstrid under våren att ha en garanterad hemmamatch mot en av sina tuffare motståndare. Befinner man sig i en vårspurt med exempelvis Arsenal, Chelsea eller Man Utd så möter man hellre Everton på Anfield än på Goodison Park. Men några sådana fördelar har inte Liverpools konkurrenter.

Den principiella problematiken förklarar troligtvis varför Premier League har förnekat att någon sådan överenskommelse alls existerar. Samt att medge en sådan överenskommelse onekligen skulle kunna öppna dörren för andra klubbar att vilja upprätta motsvarande överenskommelser. Och då befinner man sig helt plötsligt i en mycket jobbig för att inte säga helt omöjlig situation såväl principiellt som praktiskt.

Problemet är så klart att Premier Leagues förnekande av överenskommelsen trotsar allt statistiskt förnuft. Det här är den tolfte säsongen i rad som det första Merseysidederbyt spelas innan jul på Goodison Park. Den statistiska sannolikheten att något sådant ska inträffa så att säga av sig självt är 0,000244 avrundat nedåt, eller uttryckt på enklare sätt, en på femtusen.

Något liknande mönster finns inte för andra derbyn. Daniel Geey har kartlagt att Manchesterderbyt under samma tidsperiod har haft Man City som hemmalag vid fem tillfällen, och North London-derbyt mellan Arsenal och Tottenham har vid åtta tillfällen inletts på Arsenals hemmaplan. Samma mönster går att hitta för ett flertal derbyn i andra ligor, såsom Milanoderbyt och Madridderbyt.

Merseysidederbyt är dock lite annorlunda. Här spelar vi på Goodison Park under hösten och på Anfield under våren. En klok överenskommelse i det tysta för Liverpool som får den garanterade hemmamatchen under våren, och för Everton gör det troligtvis ingen skada då det för dem är matchen mot Liverpool i sig som är huvudsaken, några ligastrider är ändå inte aktuellt för dem får man förmoda att de tänkte.

Ingen tvekan vem som var storebror och vem som var lillebror i det tänket och i det samtalet. Det brukar sällan vara någon större tvekan på planen heller, även i lägen där Liverpool har bedömts vara sårbara. Psykologin spelar dock en stor roll i sådana här derbyn. Och för Everton som till och med har institutionaliserat sitt eget lillebrorskomplex i spelschemat har det alltid varit svårt att besegra Liverpool.

Men Brendan Rodgers har också haft svårt att besegra Everton. Från att normalt sett ha vunnit Merseysidederbyna har Liverpool med Rodgers som manager istället spelat oavgjort i flertalet derbyn. Den här gången behöver Liverpool och Brendan Rodgers vinna för att skingra de värsta frågetecknen inför ett kommande landslagsuppehåll.

Samtidigt som Everton mer än kanske någon gång tidigare är favoriter att vinna matchen.

:::

Det spelas en till stormatch under denna fantastiska fotbollssöndag, lite senare på dagen på Emirates mellan Arsenal och Man Utd. Men då jag vill undvika att provocera någon i onödan så har jag skrivit om den matchen härunder i osynlig text. Läs på egen risk, men man måste vara riktig Unitedsupporter för att alls kunna se den!

Men det var efter matchen i samband med José Mourinhos efter matchen-intervjuer som det verkligen small till. Han fick en inledande fråga och gav sig därefter ut på en sju minuter lång monolog där han ägnar första halvan åt att berätta om hur domare inte vågar döma straffar åt Chelsea och den andra halvan åt att förklara att Chelseas problem inte är hans fel.

Det är en på alla sitt sätt fantastisk intervju, eller monolog är kanske mer korrekt att beskriva det som. Men man måste ändå ställa sig frågan vad det egentligen är vi ser här?

Det ligger nära till hands att tro att det är en ren filibuster. Det vill säga att låta käften fladdra i sju udda minuter utan att ge i det här fallet journalisten en syl i vädret och på så vis undvika jobbiga frågor efter en förlust för att därefter bara tacka för sig och gå därifrån. Inget hackande, inget stammande, inget inte kunna svara på frågor, utan tvärtom köra storyn på sina villkor.

Men kör man en sådan filibuster så gäller det också att ha koll på vad man säger, och det måste man ändå förmoda att Mourinho har. Hans inledande litania om domare som inte dömer för Chelsea låter alltför välbekant men speglar inte vad som faktiskt skedde i matchen. Det är bara ännu en klassisk vi mot världen-retorik.

Men sedan blir det desto mer intressant, för här ger sig José Mourinho ut i en helt säkert genomtänkt kommentar både om sin egen position och om klubbens filosofi:

”I think this is a crucial moment in the history of this club. Do you know why? Because if the club sacks me, they sack the best manager this club has had. And secondly, the message is again the message of bad results, the manager is guilty.”

Det här är ingen rant, det är noga övervägda tankar. Det är en kommentar om Chelseas moderna historia och om risken med att hela tiden ge managern skulden och allt ansvar för lagets prestationer, det vill säga att till sist tar ingen annan ansvar, inte heller spelarna. José Mourinho säger rent ut att i det här läget är han måste ta ansvar men att det inte är bara han som ska ta ansvar.

Ingen manager tar dock upp detta på det här sättet utan anledning. Många kanske reagerar på den karaktäristiska kaxigheten i Mourinhos uttalande men i hans ord finns en rätt tydlig utmaning till Chelseas makthierarki och klubbledning. Mourinho gör inte ett sådant här uttalande om han känner sig säker på sin position, om det inte finns en pågående diskussion inom Chelsea huruvida han bör få sparken.

Med sitt uttalande vill han förekomma om inte diskussionen så åtminstone beslutet. Naturligtvis kan Mourinho anses tala i egen sak vad avser att inte ge managern skulden för allt som går fel, men han har också rätt i att det på sitt sätt är ett vägval för Chelsea, vars tidigare policy att sparka managers på löpande band knappast har varit till lagets fördel. Likaväl som han har rätt i att han är den bäste manager Chelsea har haft.

I ett dylikt maktsamtal ingår måhända inte att reflektera över sina egna brister men Mourinho har ändå en del att fundera över. Han kommenterar ingående det egna lagets bristande självförtroende, men tar inte diskussionen så långt att han beskriver sin egen roll och uppgift i att lyfta upp detta självförtroende, att få laget att tro på sig själva igen och börja fungera i motgång.

Bidrar José Mourinho till lagets självförtroende genom att peka finger mot enskilda spelare och i allmänna ordalydelser hävda att ingen spelare står över dåliga insatser? Höjer Mourinho lagets nivå genom ett negativt kroppsspråk vid sidan av planen? Leder Mourinhos interna och offentliga konflikter med sin egen stab till en harmonisk miljö för det egna laget? Visar Mourinho en tydlig linje till och förtroende för sina spelare när han byter ut en spelare 28 minuter efter att han bytt in honom?

Det här är frågor som i grova drag summerar Chelseas säsongsinledning. Om vi tittar bakom dessa frågor så skymtar en annan och mer betydelsefull fråga, nämligen om det helt enkelt är så att José Mourinho har tappat spelartruppens förtroende. I Chelseas moderna historia har klubbledningen i ett sådant läge alltid gått på spelartruppens linje, Mourinho utmanar nu Chelsea att välja den andra vägen.

Det är inte minsta motståndets väg. Och det är heller inte en väg som har garanterad framgång. Vilken väg Chelseas klubbledning väljer är osäkert, men vad som känns ganska säkert är att vi förmodligen har ett spännande landslagsuppehåll framför oss.

I stort sett ingen har lyckats med konststycket att se riktigt så skitless ut på livet som Dick Advocaat har gjort de senaste veckorna. Och ärligt talat finns det ju en del konkurrens i Premier League för närvarande.

Det har spekulerats under veckan och under gårdagen rasslade det in uppgifter om att Dick Advocaat kommer att lämna Sunderland efter dagens match mot West Ham.

Det skulle försätta Sunderland i en minst sagt brydsam situation i och med att de inte har någon ersättare planerad. Burnleys Sean Dyche var tillfrågad under sommaren men det är högst oklart om han är intresserad i nuläget.

Det skulle sätta ytterligare frågetecken runt Sunderlands agerande under sommaren där de till synes lyckades övertala Advocaat att bli kvar. Istället för att ta tag i situationen så grävde man sin egen grop djupare.

Marknaden för ersättare är inte lysande. Sunderland är en klubb i mer eller mindre fritt fall, spelartruppen spretar och organisationen bakom laget är svag, transferfönstret är stängt och ägaren ovillig att spendera pengar.

De managers som skulle tacka ja till det jobbet är inte de managers man vet kommer kunna rädda Sunderland. Snarare kommer det handla om långskott för vilka Sunderland är ett steg uppåt i karriären.

Om nu inte David Moyes vore tillgänglig, han verkar ha det tufft med Real Sociedad. Vilken engelsk klubb som blir först med att knyta till sig honom igen är en stående punkt av intresse för mig.

David Moyes har å andra sidan redan tagit på sig ett självmordsuppdrag inom den engelska fotbollen. Han är förmodligen lagom sugen på att snöra på sig bombvästen igen.

:::

Något är ganska fundamentalt fel med den moraliska kompassen inom fotbollen när det till sist krävs ett gäng multinationella företag för att slå näven i bordet och verkligen kräva Blatters avgång.

@lovefutebol: “Irony has been clubbed around with a 7 iron when companies like McDonald’s and Coca-Cola can position themselves on the moral high ground.”

@_PaulHayward: “Fast food, slow interventions. McDonalds and Coca Cola waited until Blatter was dead in the water before saying he should quit. Not so brave.”

@_PaulHayward: “Blatter’s now been rejected by beer, burgers, credit cards and soft drinks. Good job he’s not a student.”

:::

Ingen helt lätt situation för Newcastle som tvingas följa upp sin goda prestation mot Chelsea som inbringade oavgjort med mersmak med en resa till Etihad för bortamatch mot Man City, och vad som med all sannolikhet innebär ännu en förlust.

Det fanns en hel del positiva tecken i matchen mot Chelsea. Spelarna såg mer fokuserade ut, laget såg mer samspelt ut, man gjorde mer än ett mål i en match för första gången sedan ligapremiären, och under 75 minuter såg man även mer organiserade ut defensivt.

Lätt hänt att detta tappas om förlusterna börjar radas upp.

:::

Visst är det lite märkligt hur ivrig Brendan Rodgers var med att slänga in Daniel Sturridge från start i Liverpool men så fort spel om England kommer på tal så börjar det pratas om överansträngning.

Inte bara Sturridge och inte bara Liverpool naturligtvis, misshandeln av det engelska landslaget har pågått i många år. Och den engelska landslagsledningen viker ned sig varenda gång.

:::

Jag har svårt att se José Mourinho få sparken under säsongen.

Ett alternativ är självklart att han går själv, men mitt under säsongen har jag svårt att se Chelsea agera. En anledning är självklar, man har erfarenhet av att ha gjort det en gång tidigare och det skapade sju år av problem.

När José Mourinho lämnade Chelsea förra gången 2007 så fanns också ett i grunden väldigt starkt lagbygge kvar. Samma starka lagbygge finns inte den här gången så fallet riskerar bli betydligt mer våldsamt. Risken är högre.

Avkastningen är inte heller jättehög. Frågan man alltid ställer sig vid sådana här beslut är vilken manager som går in och gör ett bättre jobb. Den frågan är i högsta grad relevant i det här fallet – vem gör det bättre än Mourinho?

Det kan hända att Chelsea och José Mourinho går skilda vägar, men i sådana fall tror jag mer på lugna former mellan två säsonger, inte mitt under brinnande säsong.

https://www.thefa.com/news/england/2015/oct/england-squad-estonia-lithuania

Den stora snackisen eller nyheten var att Tottenhams unga löfte Dele Alli har fått sin första kallelse till a-laget. Alli har varit ett stort utropstecken på Tottenhams mittfält hittills den här säsongen vilket inte gått Roy Hodgson obemärkt förbi, han har varit på sju av Tottenhams matcher.

Jättekul för Dele Alli naturligtvis och det finns så klart ingen anledning att missunna honom detta, allra helst inte som EM-kvalmatcherna knappast gäller något mer än möjligtvis husfriden. Frågan är dock om det är ett styrketecken för England att det kan räcka med tio matcher på högre nivå än League One för att omedelbart ta plats i landslaget.

Känslan är snarare att det inte nödvändigtvis är till spelarnas fördel att så omedelbart slängas in i rampljuset. Det måste naturligtvis gå att göra undantag om spelaren ifråga helt uppenbart är en blivande superstar, och mogen för uppgiften, men huvudregeln borde rimligtvis vara att en spelare åtminstone ska få en säsong på sig i klubblaget innan landslaget kallar.

Men om man har ett så utpräglat storklubbsfokus som Roy Hodgson, liksom alla sina föregångare, faktiskt har så blir kanske alternativen till sist inte så många och valen därmed begränsade.

Men det är en typ av ganska ryckig landslagsuttagning som vi har sett förut med England. Man får alldeles för ofta känslan av att hästen följer vagnen i Englands landslagsuttagningar, att mediarubrikerna styr uttagningarna väl så mycket som spelarnas kvalitet eller än mindre någon slags genomtänkt spelidé eller taktisk filosofi.

Det går att spåra ryckigheten även i Dele Allis historik i ungdomslandslagen där han har gjort mycket sparsamma framträdanden, framför allt i äldre åldrar än U17. Nu ska inte det i sig vara något som diskvalificerar honom, alla spelare utvecklas olika, men det säger något om att a-lag och ungdomslandslag inte alls hänger ihop för England.

Annars är det de vanliga namnen som återkommer i Roy Hodgsons trupp, mer eller mindre till vansinne. Man kan självklart fråga sig vad Phil Jones, Adam Lallana, Alex Oxlade-Chamberlain och Danny Ings egentligen har presterat spelmässigt den här säsongen för att meritera en landslagsuttagning. Men att ha kontinuerlig speltid verkar inte vara ett nödvändigt kriterium för att spela för Englands landslag.

Men som sagt, det blir den svårfrånkomliga konsekvensen av att vara så mållåsta på att ta ut spelare från storklubbarna.

Men FA skjuter rimligtvis både sig själva och engelsk fotboll i foten med ett sådant fokus. På samma gång som de beklagar sig över att så få engelska spelare ges speltid i de större klubbarna, och hotar med diverse kvotering för att bota ett symptom snarare än ett problem, så skapar man i sina uttagningar till landslaget ännu ett incitament för engelska spelare att flytta till storklubbarna, oavsett om de då får speltid eller ej.

Chansen att bli uttagen till landslaget ökar exponentiellt om du tillhör Arsenal, Man Utd, Liverpool eller Man City. Oavsett om du spelar eller ej. Om FA och den engelska landslagsledningen istället skulle formulera vissa krav på speltid för att alls vara aktuell för landslaget så skulle incitamenten öka för unga engelska talanger att stanna kvar i de något mindre klubbarna för att vara säkra på speltid.

I detta finns fördelar inte bara för landslaget, utan för hela den engelska ligan och den engelska fotbollen.

Det är ingen rolig position som de engelska klubbarna har försatt sig i hittills under det här gruppspelet. Spelmässigt finns mycket att önska där det positiva ändå är att det också finns mycket kvar att hämta. Mest slående är ändå den nerv och ängslan som verkar finnas i de engelska lagens spel. Inte minst på Old Trafford kunde man nästan ta på nerverna.

Läget är ändå sådant att i alla fall tre av de engelska klubbarna har slagläge för att ta sig vidare från gruppspelet. Vare sig för Man City, Chelsea eller för Man Utd är det dock något helt självskrivet, utan de måste utan tvekan höja sin spelnivå om de vill vara säkra på avancemang. Men för både Man Utd och Man City var det nog skönt att ta sin första seger för säsongen.

För Arsenal ser det tveklöst tyngre ut. Noll poäng på de två första matcherna innebär att de med maximal oflyt faktiskt kan vara bortspelade från slutspel redan efter fyra omgångar och de två kommande matcherna mot Bayern München. Då uppstår onekligen frågan om Arsenal tankar resten av gruppspelet för att undvika Europa League.

Europa League fortsätter annars ikväll och den på förhand klart häftigaste matchen är Tottenhams match mot Monaco, Arsenals banemän från Champions League förra säsongen, på bortaplan. Tottenham har ju hamnat i en tuff grupp den här säsongen med utöver Monaco även Anderlecht samt Qarabag som Tottenham besegrade förra omgången.

Arsenals banemän säger jag men det är i själva verket ett helt annat Monaco som står på banan den här säsongen. Sex spelare från den startelva som inledde matchen på Emirates i februari har lämnat klubben, tillsammans med ytterligare tre spelare som då satt på bänken. Leonardo Jardim, Monacos tränare, har haft en rejäl uppgift framför sig under sommaren.

Försäljningarna av Geoffrey Kondogbia, Yannick Ferreira Carrasco, Layvin Kurzawa och Aymen Abennour var förväntade och fullt i enlighet med Monacos planer. Men försäljningen på deadline day av Anthony Martial till Man Utd var inte planerad, men samtidigt omöjligt att säga nej till givet storleken på den säck pengar som Man Utd lassade upp på bordet.

Monaco har sett betydligt svagare ut hittills den här säsongen. Anfallet har blivit lidande av Martials flytt och nya spelare som Stephan El Shaarawy och Guido Carrillo har inte hamnat rätt i laget. Det är dock framför allt defensivt som Monaco inte alls ser lika stabila ut den här säsongen, där den backlinje som var lik en mur förra säsongen hittills den här säsongen redan har släppt förbi sig 19 mål.

Tottenham har å andra sidan gått mållösa från sina två senaste bortamatcher i europeiskt cupspel, och målskyttet har onekligen inte varit lagets starka sida hittills under säsongen. Men kanske lossnade det mot Man City i lördags, där till och med Harry Kane till sist fick hamna i målprotokollet. Återstår att se vilket lag Mauricio Pochettino väljer att ställa upp med, Tottenham har ju bortamatch mot Swansea på söndag.

Matcher som man kan ge unga spelare och sina truppspelare värdefull speltid menade Brendan Rodgers om Europa League. Man får då förmoda att han pratar om gruppspelet. Det säger trots allt något om den prioritet som engelska klubbar tillskriver den europeiska fotbollens andrahandsturnering, tyvärr skall sägas.

Liverpool fick oavgjort i sin första gruppspelsmatch, borta mot Bordeaux, ett resultat som möjligen smickrade dem en aning. Kvällens motståndare Sion å sin sida vann sin första match hemma mot Rubin Kazan. En vinst hemma på Anfield ikväll skulle alltså sitta bra för Liverpool innan de måste förbereda sig för ett dubbelmöte med ryska Rubin.

Precis som det brukar vara för de engelska lagen i Europa League så misstänker jag att de kommer att bry sig så lite som det bara är möjligt att bry sig, utan att för den sakens skull faktiskt vilja förlora, ända fram till dess att de befinner sig i en eventuell kvartsfinal. Då börjar någon slags mållinje kunna skymtas och då finns också något att vinna, samtidigt som merkostnaden inte längre är avskräckande.

Det återstår att se om Tottenham och Liverpool får sällskap av något annat engelskt lag i Europa League-slutspelet.