Roy Hodgson presenterade under gårdagen den engelska landslagstruppen inför de kommande två EM-kvalmatcherna mot Estland och Litauen, då England ska spela av en kvalgrupp som i praktiken varit avgjord mer eller mindre ända sedan den startade.
https://www.thefa.com/news/england/2015/oct/england-squad-estonia-lithuania
Den stora snackisen eller nyheten var att Tottenhams unga löfte Dele Alli har fått sin första kallelse till a-laget. Alli har varit ett stort utropstecken på Tottenhams mittfält hittills den här säsongen vilket inte gått Roy Hodgson obemärkt förbi, han har varit på sju av Tottenhams matcher.
Jättekul för Dele Alli naturligtvis och det finns så klart ingen anledning att missunna honom detta, allra helst inte som EM-kvalmatcherna knappast gäller något mer än möjligtvis husfriden. Frågan är dock om det är ett styrketecken för England att det kan räcka med tio matcher på högre nivå än League One för att omedelbart ta plats i landslaget.
Känslan är snarare att det inte nödvändigtvis är till spelarnas fördel att så omedelbart slängas in i rampljuset. Det måste naturligtvis gå att göra undantag om spelaren ifråga helt uppenbart är en blivande superstar, och mogen för uppgiften, men huvudregeln borde rimligtvis vara att en spelare åtminstone ska få en säsong på sig i klubblaget innan landslaget kallar.
Men om man har ett så utpräglat storklubbsfokus som Roy Hodgson, liksom alla sina föregångare, faktiskt har så blir kanske alternativen till sist inte så många och valen därmed begränsade.
Men det är en typ av ganska ryckig landslagsuttagning som vi har sett förut med England. Man får alldeles för ofta känslan av att hästen följer vagnen i Englands landslagsuttagningar, att mediarubrikerna styr uttagningarna väl så mycket som spelarnas kvalitet eller än mindre någon slags genomtänkt spelidé eller taktisk filosofi.
Det går att spåra ryckigheten även i Dele Allis historik i ungdomslandslagen där han har gjort mycket sparsamma framträdanden, framför allt i äldre åldrar än U17. Nu ska inte det i sig vara något som diskvalificerar honom, alla spelare utvecklas olika, men det säger något om att a-lag och ungdomslandslag inte alls hänger ihop för England.
Annars är det de vanliga namnen som återkommer i Roy Hodgsons trupp, mer eller mindre till vansinne. Man kan självklart fråga sig vad Phil Jones, Adam Lallana, Alex Oxlade-Chamberlain och Danny Ings egentligen har presterat spelmässigt den här säsongen för att meritera en landslagsuttagning. Men att ha kontinuerlig speltid verkar inte vara ett nödvändigt kriterium för att spela för Englands landslag.
Men som sagt, det blir den svårfrånkomliga konsekvensen av att vara så mållåsta på att ta ut spelare från storklubbarna.
Men FA skjuter rimligtvis både sig själva och engelsk fotboll i foten med ett sådant fokus. På samma gång som de beklagar sig över att så få engelska spelare ges speltid i de större klubbarna, och hotar med diverse kvotering för att bota ett symptom snarare än ett problem, så skapar man i sina uttagningar till landslaget ännu ett incitament för engelska spelare att flytta till storklubbarna, oavsett om de då får speltid eller ej.
Chansen att bli uttagen till landslaget ökar exponentiellt om du tillhör Arsenal, Man Utd, Liverpool eller Man City. Oavsett om du spelar eller ej. Om FA och den engelska landslagsledningen istället skulle formulera vissa krav på speltid för att alls vara aktuell för landslaget så skulle incitamenten öka för unga engelska talanger att stanna kvar i de något mindre klubbarna för att vara säkra på speltid.
I detta finns fördelar inte bara för landslaget, utan för hela den engelska ligan och den engelska fotbollen.