Dagens tunga resultat var utan tvekan Southamptons imponerande 3-1-seger på bortaplan mot Chelsea. Det var Chelseas fjärde förlust på åtta ligamatcher, av vilka man vunnit blott två. Inget engelskt lag har tagit så här få poäng på sina första åtta matcher och ändå kvalificerat sig till Champions League, även om det trots det bara skiljer sju poäng.
Men det var efter matchen i samband med José Mourinhos efter matchen-intervjuer som det verkligen small till. Han fick en inledande fråga och gav sig därefter ut på en sju minuter lång monolog där han ägnar första halvan åt att berätta om hur domare inte vågar döma straffar åt Chelsea och den andra halvan åt att förklara att Chelseas problem inte är hans fel.
Det är en på alla sitt sätt fantastisk intervju, eller monolog är kanske mer korrekt att beskriva det som. Men man måste ändå ställa sig frågan vad det egentligen är vi ser här?
Det ligger nära till hands att tro att det är en ren filibuster. Det vill säga att låta käften fladdra i sju udda minuter utan att ge i det här fallet journalisten en syl i vädret och på så vis undvika jobbiga frågor efter en förlust för att därefter bara tacka för sig och gå därifrån. Inget hackande, inget stammande, inget inte kunna svara på frågor, utan tvärtom köra storyn på sina villkor.
Men kör man en sådan filibuster så gäller det också att ha koll på vad man säger, och det måste man ändå förmoda att Mourinho har. Hans inledande litania om domare som inte dömer för Chelsea låter alltför välbekant men speglar inte vad som faktiskt skedde i matchen. Det är bara ännu en klassisk vi mot världen-retorik.
Men sedan blir det desto mer intressant, för här ger sig José Mourinho ut i en helt säkert genomtänkt kommentar både om sin egen position och om klubbens filosofi:
”I think this is a crucial moment in the history of this club. Do you know why? Because if the club sacks me, they sack the best manager this club has had. And secondly, the message is again the message of bad results, the manager is guilty.”
Det här är ingen rant, det är noga övervägda tankar. Det är en kommentar om Chelseas moderna historia och om risken med att hela tiden ge managern skulden och allt ansvar för lagets prestationer, det vill säga att till sist tar ingen annan ansvar, inte heller spelarna. José Mourinho säger rent ut att i det här läget är han måste ta ansvar men att det inte är bara han som ska ta ansvar.
Ingen manager tar dock upp detta på det här sättet utan anledning. Många kanske reagerar på den karaktäristiska kaxigheten i Mourinhos uttalande men i hans ord finns en rätt tydlig utmaning till Chelseas makthierarki och klubbledning. Mourinho gör inte ett sådant här uttalande om han känner sig säker på sin position, om det inte finns en pågående diskussion inom Chelsea huruvida han bör få sparken.
Med sitt uttalande vill han förekomma om inte diskussionen så åtminstone beslutet. Naturligtvis kan Mourinho anses tala i egen sak vad avser att inte ge managern skulden för allt som går fel, men han har också rätt i att det på sitt sätt är ett vägval för Chelsea, vars tidigare policy att sparka managers på löpande band knappast har varit till lagets fördel. Likaväl som han har rätt i att han är den bäste manager Chelsea har haft.
I ett dylikt maktsamtal ingår måhända inte att reflektera över sina egna brister men Mourinho har ändå en del att fundera över. Han kommenterar ingående det egna lagets bristande självförtroende, men tar inte diskussionen så långt att han beskriver sin egen roll och uppgift i att lyfta upp detta självförtroende, att få laget att tro på sig själva igen och börja fungera i motgång.
Bidrar José Mourinho till lagets självförtroende genom att peka finger mot enskilda spelare och i allmänna ordalydelser hävda att ingen spelare står över dåliga insatser? Höjer Mourinho lagets nivå genom ett negativt kroppsspråk vid sidan av planen? Leder Mourinhos interna och offentliga konflikter med sin egen stab till en harmonisk miljö för det egna laget? Visar Mourinho en tydlig linje till och förtroende för sina spelare när han byter ut en spelare 28 minuter efter att han bytt in honom?
Det här är frågor som i grova drag summerar Chelseas säsongsinledning. Om vi tittar bakom dessa frågor så skymtar en annan och mer betydelsefull fråga, nämligen om det helt enkelt är så att José Mourinho har tappat spelartruppens förtroende. I Chelseas moderna historia har klubbledningen i ett sådant läge alltid gått på spelartruppens linje, Mourinho utmanar nu Chelsea att välja den andra vägen.
Det är inte minsta motståndets väg. Och det är heller inte en väg som har garanterad framgång. Vilken väg Chelseas klubbledning väljer är osäkert, men vad som känns ganska säkert är att vi förmodligen har ett spännande landslagsuppehåll framför oss.