Det finns roligare ställen än Goodison Park att bege sig till som utsatt och ifrågasatt manager för en underpresterande storklubb. Som av en historiens tillfällighet så råkar Goodison Park vara den arena där Carlo Ancelotti, David Moyes och nu också Brendan Rodgers gjorde sin sista match innan de fick beskedet – du får sparken!
Beskedet kablades alltså ut under söndagskvällen, bara två timmar efter Liverpools oavgjorda match mot Everton på Goodison Park, att Liverpool beslutat sig för att Brendan Rodgers har gjort sitt i klubben efter närmare tre och ett halvt år som manager. Det var ett beslut som var fattat redan innan dagens match och det var självklart ett beslut som väckte känslor.
Det finns en enligt mig förenklad uppfattning att Liverpools klubbledning är alltför otåliga när de sparkar Rodgers endast åtta ligamatcher och en handfull cupmatcher in på säsongen. I själva verket ligger Rodgers samtliga tre och ett halvt år som manager till grund för beslutet, tre och ett halvt år med förvisso en hög topp men desto fler djupare dalar.
Det finns en enligt mig förenklad uppfattning att det är fel tillfälle att sparka Brendan Rodgers efter att klubben har spenderat drygt £70m på nya spelare under sommaren. I själva verket kan det likaväl ses som ett argument för att ge Rodgers sparken, om klubbledningen bedömer att Rodgers inte har de rätta förutsättningarna att garantera avkastning på den investeringen.
Det finns en enligt mig förenklad uppfattning att en ny manager kommer kunna vara lösningen på Liverpools grundläggande problem. I själva verket kan Liverpool anställa mer eller mindre vem som helst, men om inte Liverpool anpassar sin lönepolicy till den nya tidens krav och om inte Liverpool rätar ut hierarkin runt sin transferkommitté så kvarstår dessa problem.
Det är lätt att värdera den här typen av beslut genom att blicka bakåt. Den och den har bara varit i klubben så lång tid, han var framgångsrik den säsongen, klubben har bara spenderat så här mycket, och så vidare. Men sådana här beslut måste oundvikligen handla om framtiden – tror vi att Liverpool kommer kunna uppnå sina framtida ambitioner med Brendan Rodgers?
Liverpools ägare och klubbledning har kommit fram till att svaret på den frågan är nej. Till detta har de haft många skäl. Resultaten naturligtvis men även en tilltagande otydlighet i hur Rodgers egentligen vill att Liverpool ska spela. Han har inte lyckats med att integrera värvade spelare, och taktiken har sällan upplevts hänga ihop med spelartruppens sammansättning.
Mest förödande för Brendan Rodgers har förmodligen varit att förtroendet och stödet för honom på Anfield har sjunkit så påtagligt. Det har inte varit fråga om någon öppen revolt, men stämningen har varit minst sagt dämpad. Buropen har ekat runt läktarna men kanske värre ändå har varit den känsla av likgiltighet och uppgivenhet som präglat publikens reaktioner. Där Brendan Rodgers en gång ingjöt hopp och mod omges han nu av en känsla av resignation och hopplöshet.
Det var en situation som inte skulle gå att reparera, man hade passerat punkten bortom återvändo, och av det skälet så var det förmodligen det rätta och handlingskraftiga beslutet av Liverpool att fatta. Det betyder dock inte att skulden för Liverpools tillkortakommanden är Brendan Rodgers, utan ansvaret vilar tungt på klubbledningens axlar som helt styr över Liverpools ekonomi och organisation.
Den stora frågan kan så klart vara hur det kommer sig att Liverpool inte fattade det här beslutet redan i somras – varför vänta tio matcher in på säsongen innan man fattar detta beslut?! Ett skäl kan naturligtvis vara att man helt enkelt ville ge Rodgers en chans till men inledningen på säsongen gav ytterligare mjöl på kvarnen att beslutet var ofrånkomligt.
En annan anledning kan så klart vara att Liverpool i somras inte hade någon ersättare färdig, att man då hade fått ge sig ut på en oviss marknad utan att veta om man skulle kunna få de man var intresserade av. Carlo Ancelotti och Jürgen Klopp är två heta kandidater som inte var intresserade av att binda upp sig i somras, men som möjligen kan vara intresserade nu. Insikten att Chelsea kan komma att dyka upp som en konkurrent om de större managernamnet kan också ha skyndat på Liverpools beslut.
Ändå känns kritiken mot Liverpool att man inte fattade det här beslutet redan i somras åtminstone befogad och som ännu en negativ plump i deras redan välfyllda protokoll.
Det har funnits en tendens inom engelsk fotboll att betrakta managers som får sparken från högprofilerade jobb som någon slags pariah. Steve McClaren och David Moyes är några som fått känna på detta. Vi får hoppas att detsamma inte händer Brendan Rodgers som endast 42 år gammal har gjort ett förhållandevis bra jobb med en otroligt svår uppgift.
Det har funnits stunder när man kanske blinkat till lite extra över sådant som Rodgers har sagt, sådant som ofta har framstått som populistiskt och kanske överdrivet pompöst. Att det finns ett parodikonto på twitter som heter Deluded Brendan är ingen tillfällighet. Men det måste också ses i sitt sammanhang där exempelvis Roy Hodgson för inte länge sedan fick sparken till stor del för att han inte pratade om Liverpool på rätt sätt, som den storklubb den faktiskt var eller möjligen såg sig som.
Brendan Rodgers var 39 år när han tog över som Liverpools manager och kom från Swansea. Han hade samma frågetecken hängande över sig som Hodgson huruvida han var stor nog för Liverpool. Vem som helst i det läget hade nog valt den linje Rodgers valde, även om det kanske slog över ibland. Bra management handlar till stor del om att tro på vad man gör och på att få omgivningen att tro på det man gör.
Verkligheten kom dock till sist ikapp de stora orden, och då blev det till sist svårt att få omgivningen att fortsätta tro på honom. Det mer än något annat innebar slutet i Liverpool för Brendan Rodgers, men förhoppningsvis också början på något nytt med en annan klubb.
För Liverpool handlar det om att gå vidare och att inse att en ny manager kanske är en nödvändig början för att komma tillrätta med klubbens problem, men att det inte är på långa vägar tillräckligt för att komma tillrätta med klubbens strukturella brister i ekonomi och organisation.