44 matcher. Det är så lång tid som Sunderlands sju senaste managers har lagt på jobbet innan de antingen har fått sparken eller avgått av egen fri vilja. Det är inte lång tid, det är ganska mitt i prick en säsong, 38 ligamatcher och så några cupmatcher ovanpå det. Under de senaste sju-åtta åren har Sunderland alltså bytt manager varenda säsong.
Det är egentligen ett ganska imponerande facit att misslyckas så många gånger i rad under en längre tid. När man talar om hur slumpen hade lyckats så brukar man ibland hänvisa till om chimpanser hade fått fatta besluten och här finns det goda skäl att tro att aporna på Skansen hade haft minst lika goda chanser som Ellis Short att hitta en fungerande lösning.
Det har varit ett årtionde av kortsiktiga lösningar och brandkårsutryckningar, den ena sämre researchad än den andra. Under detta årtionde har man gått från klassiska brittiska alternativ som Roy Keane, Steve Bruce och Martin O’Neill och istället prövat på mer kontinentala alternativ som Paolo Di Canio, Gus Poyet och senast alltså Dick Advocaat.
En total avsaknad av såväl strategisk ledning som finansiering har dock gjort var och en av dessa managers kortlivade. Om det var förhållandevis odramatiskt med de tre första så har Paolo Di Canio, Gus Poyet och Dick Advocaat samtliga däremot tillsatts som nödlösningar och kort tid därefter också visat sig ha ett mycket begränsat bäst före-datum.
Sunderland hade den här sommaren ett gyllene läge. Dick Advocaat hade klarat klubben kvar i Premier League men samtidigt aviserat att han inte var intresserad av någon fortsättning. Här fanns läget att ta det längre perspektivet och göra en grundlig tillsättning. Istället väljer Ellis Short och Lee Congerton latmanslösningen, man övertalar Dick Advocaat att stanna kvar.
Det höll i lite drygt en månad och åtta ligamatcher. En manager måste ha energi och entusiasm för uppgiften, inte minst då hans uppgift till stor del består av att entusiasmera spelare, ledare och supportrar. Ingen manager med denna energi och denna entusiasm i gott behåll kommer någonsin behöva övertalas att stanna kvar på sitt jobb.
Det strategiska beslut som Sunderland var för lata eller ointresserade att ägna sig åt under försommaren tvingas de alltså ta nu istället. Men i en betydligt mer komplicerad, utsatt och tidspressad situation. Mitt under brinnande säsong och med Sunderland i krisläge näst sist i tabellen, med tre poäng och ingen vinst på de åtta första matcherna, en dysfunktionell spelartrupp som mest påminner om ett taskigt lagat lapptäcke.
Så hur mycket det än kommer att pratas om långsiktighet så finns nu inte utrymme eller förutsättningar för det. Pressen att hålla Sunderland kvar i Premier League innebär att det inte finns tid för några övergångsperioder eller långsiktiga förnyelseprocesser. Det handlar istället om att göra mesta möjliga av de spelare som finns under den del av säsongen som återstår.
Men vilken manager skulle vara intresserad av att ta på sig jobbet? Olika namn har nämnts. Sam Allardyce, Nigel Pearson, Sean Dyche och David Moyes är de kandidater som lyfts fram. Men givet Sunderlands mångåriga strukturella problem så vore dessa rimligtvis ursäktade om de inte riktigt såg sig själva som självmordskandidater.
David Moyes påstås redan ha tackat nej till en förfrågan. Men det säger kanske desto mer att även Sean Dyche, för närvarande manager i Burnley, har gett Sunderland kalla handen. Om Sunderland har problem att locka en manager på den nivån så står man inte högt i kurs och återstår gör då bara frågan vem som egentligen vore intresserad av jobbet, vid sidan av rena långskott för vilka Sunderland vore ett stort steg uppåt i karriären?!
Det vore kanske förment att påstå att det på något sätt skulle vara bättre att åka ur Premier League. Men kanske är det Sunderlands enda möjlighet att hoppa av det ekorrhjul de nu befinner sig, att få den nödvändiga chock i systemet som en nedflyttning skulle innebära, och ges tid att börja tänka i mer långsiktiga banor.
Om det hade varit någon annan klubb så hade jag inte känt någon större tvekan om detta. Men om det inte har funnits någon vilja eller intresse för strategisk ledning när man befunnit sig i Premier Leagues träskmarker under snart ett årtionde så är det inte längre en självklarhet att det kommer uppstå ett sådant intresse, eller förmåga, bara för att man åker ur Premier League.
En spretig spelartrupp med medelmåttig individuell kvalitet och mer eller mindre obefintlig taktisk organisation, en distanserad och inte överdrivet intresserad ägare och klubbledning, entusiastiska men uppgivna supportrar utan några större ambitioner eller estetiska idéer än att Sunderland håller sig på trygg mark i Premier League och kanske utmanar i någon cup.
Låter som ett perfekt jobb för Sam Allardyce.