Det har blivit mode att inte tycka att fotboll är lika roligt som det var förr. Jag som hängt i bloggen mer eller mindre aktivt i många år ser detta väldigt tydligt. Förr var vi några som yppade detta, men numera är det väldigt utbrett. Många har visat detta genom att lämna bloggen och det sörjer jag verkligen, andra genom att skriva det och en tredje kategori genom att skriva det, men fortsatt ha koll på varenda spelare i portugisiska tredjeligan.
För egen del är det på riktigt, fotboll är inte nära att vara, vad det en gång var. Det är svårt att säga när det hände? På 90-talet som väldigt ung supporter till Arsenal, var det inga bekymmer, man hade egentligen väldigt dålig koll. Jag minns glädjen och jag minns hur arg jag kunde bli när man via text-tv följde matchen och såg att det vankades förlust. Det där med förluster blev det färre av i takt med Wengers intåg och klättringen mot toppen började på nytt.
Det jag minns, är dock trots hur lite jag egentligen visste under tidigt/mitten 90-tal, hade alltid passionen till Arsenal, men på många sätt även fotbollen en stor plats i mitt hjärta. Det fortsatte på samma sätt in i början av 2000-talet, trots att några tidiga hjältar började falla ifrån eller åtminstone få reducerade roller i laget.
Det fanns två spelare som var viktigare än alla andra, när det gällde just passionen. Dels den självklara, Tony Adams, han är och kommer alltid att vara min fotbollsgud. Han är en väldigt fascinerande spelare och person som inte finns i dagens fotboll. På ett sätt är det säkert av godo, hans alkoholvanor hör inte samman med en fotbollskarriär på toppen och skulle idag inte fungera, men samtidigt. Den han var, det han stod för och det han gjorde, skapade passion och samhörighet. Myten om Adams är på vissa sätt kanske större än fotbollsspelaren, men ingen kan ta ifrån honom vad han bidrog med.
Den andra spelare Ray Parlour, det var inte på något sätt någon superstar, men det är också en spelartyp, som inte finns längre eller åtminstone inte tillåts finnas i topplagen. United var nog det sista laget i England som verkligen lyckades med att ha en Ray Parlour i sitt lag. En bra spelare, som oftast började på bänken, men så snart han kom in sprang han tills han stupade. Hans magiska 1-0 mål i mitten av andra halvlek i FA-cupfinalen mot Chelsea 2002 är ett sådant mål som jag aldrig kommer glömma. Då fanns passionen.
Glidarn (aktiv medlem i forumet) skrev intressant om just detta ämnet häromdagen, att passionen avtar. ”Det kallas medgångssupporter”. Jag tror mig veta att han var både ironisk och ärlig på samma gång. Min avtagande passion har säkert någon % med uteblivna Arsenal framgångar att göra, men det är inte ens nära att förklara allt.
Det är väldigt enkelt att skylla på att allt började med Chelsea, förvärrades med City och togs till absurdum av PSG, men det är att göra det både enkelt och felaktigt för sig. Kanske började mitt förfall med Ashley Cole. När han som egen produkt i det läget lämnade Arsenal för Chelsea. Detta var en tid då mitt supporterskap stod på toppen. Jag missade inte en fotbollsmatch som var möjlig att se. Hade det utbudet som finns idag, funnits då, hade jag förmodligen inte haft varken sambo, jobb eller några vänner som inte kunde tänka sig att kolla på fotboll oftare än jämt. Ashley Cole, den jäveln! Det var nog han som fick allt att börja snurra åt fel håll.
Efter det följde ett par säsonger där man tillslut blev tvungen att konstatera att fotboll, var inte längre lika kul. Ett El Classico som varit något man verkligen längtade efter blev, något jag helt slutade titta på. Jag gick från att se, lyssna, följa allt, till att bara titta på engelsk fotboll. Engelsk fotboll var fortfarande roligt, men mitt kära Arsenal var det inte. Säsongen 2007/08 blev den sista säsongen under flera år, då Arsenal verkligen hade något som gav tillbaka litegrann av den passion jag själv hade. Det fanns en galen tysk i målet, det fanns en fantastisk Gilberto Silva på mitten och det hade dykt upp en brasiliansk kroat, som man lärt sig tycka om. När Eduardos fot gick av, gick också Arsenal sönder. Efter det skulle en ökenvandring börja, med en hel trupp av spelare som jag kände noll och inget för. Passionen för Arsenal fanns på många sätt kvar, men det var egentligen bara minnen och Wenger som personifierade den. Idag är det något bättre, finns ett par spelare i truppen jag faktiskt tycker om.
De senaste säsongerna där numera det viktigaste är vad som händer under sommaren, snarare än det man har kvar, har bara förstärkt den där känslan av att i vardagen finns inte passionen kvar. Visst kan jag fortfarande ryckas med och känna att det är fantastiskt att se ett Merseysidederby sluta 3-3 eller Arsenal köra av United första 20 minuterna, men det är då just de stunderna. Förr var de stunderna lika stora dagen innan matchen, eller dagen efter matchen. Det som en gång var ens liv är inte längre det.
Idag är alla lagen i toppen likadana, det finns väldigt få saker som skiljer dem åt. Spelarna (länge leva Reus må han aldrig flytta) har slutat bry sig. Vart de spelar handlar enbart om talang, pengar och tillfälligheter, ingenting om vilken tröja de spelar i. På vissa sätt har det alltid varit så, men inte alls på det sätt som vi idag ser.
Vad som hände med passionen? Den dog! Eller vaknade jag bara upp och insåg att jag var 30 år och det som en gång var mitt allt, hade utvecklats, men jag ville leva kvar i det förgångna. Kanske är jag inte bara mogen för det som pågår, eller kanske har fotbollen helt tappat det. Fotbollen kommer leva, intresset är för stort och det intresset kommer alltid generera pengar, hur mycket FIFA, UEFA och alla andra ledande organisationer än fortsätter att förstöra illusioner kring dess oskuldsfullhet.
Dock vet jag att jag själv kommer ha en allt mindre del i det som sker. Jag hoppas dock hänga kvar här ett tag till. För även om det händer alltmer sällan och många bra fallit ifrån, är stunderna i detta kommentarfält, stunder som får passionen att takta igång.
Av: Victor Magnusson (Vmagnus)