Detta kan förstås läsas som att allt är som vanligt i Leeds där Cellino, under perioder av stiltje, tvingar praktikanter att starta de strategiskt utplacerade vindmaskinerna. När Neil Redfearn fick sparken var han trots allt den fjärde Leeds-managern att få sparken – och vars livlösa kropp slängts på den eviga managerbranden i utkanten av Cagliari – sedan starten av förra säsongen.
En ytterligare belägenhet som fört Leeds till framkanten av diskussionen är att ett supporterkollektiv försöker köpa ut Cellino från klubben. Det är möjligen gryningen för en ny Leeds-era vi befinner oss i och det är upp till er trogna Football League-reporter, som i själen spenderar dagarna på Port Vales träningsanläggning och kvällarna med att förklara till närmaste bartender hur Di Matteo’s WBA var min motsvarighet till 1970-talets holländska landslag, att fråga sig de viktiga frågorna om Leeds. Särskilt då Big Boss Man-PHy för tillfället är upptagen med att söka igenom universitetsbibliotek efter den italienska kokbok, skriven av en ockult Serie B-manager på 1980-talet, som van Gaal hämtar alla sina taktiska ideér ifrån; dessutom hatar han Leeds.
Denna oheliga Bermuda-treenighet av Leeds, Steve “Mr. Creosote” Evans, och Massimo Cellino är svår att förstå och jag ska ödmjukt försöka besvara många, om inte alla, frågor som uppenbarar sig.
(1) Är Leeds spelartrupp bra nog?
Bra nog för nedre halvan? Absolut. Bra nog för Premier League? Nej. Bra nog för att konkurrera om playoff-platser med en bra manager? Kanske.
De Leeds-supportrar som läst vad jag sagt och tippat dem de senaste säsongerna lär ha börjat spendera sin tid på viktigare saker för länge sedan. Men även om jag i flera säsonger har tippat Leeds att sluta på nedre halvan så tror jag inte laget är så dåligt.
Visst, säsongen 2010-11 är den senaste säsongen som Leeds slutade på övre halvan (sjua) i The Championship. De har de följande säsongerna slutat: 14:e, 13:e, 15:e, och 15:e. Men jag kan ändå förstå Leeds-supportrar som varje säsong tror att de kan konkurrera. Det har varje säsong funnits tillstymmelser till lagkemi och ljuspunkter i form av individuella stjärnor som gjort att man skulle kunna föreställa sig en verklighet där Leeds under rätt manager är bra nog att konkurrera om en playoff-plats.
Problemet är det att även ifall The Championship är ett absurt auktionshus där vinnaren ofta inte är den ryska oligarken som köper all modern konst utan snarare den sparsamme äldre herren som var den enda budgivaren för en kontraktslös ytter från Bristol, så är det inte riktigt ett lotteri. Dina vinstchanser blir inte bättre bara för att man är med och så länge Leeds har en undermålig ägarsituation kommer de inte bli betydligt bättre. Antagligen räcker det inte heller bara med att supportrarna tar över.
Vad jag försöker säga är att om inte Leeds vore Leeds skulle jag kunna se dem vara bättre än de har varit denna och de senaste säsongerna.
(2) Är Leeds världens enda klubb vars ägare och manager både har blivit dömda för skattebrott?
Antagligen. Harry Redknapp är trots allt en fri man och få vet om Portsmouths många tidigare ägare faktiskt fanns på riktigt, vilket försvårar de flesta länders rättsliga process.
(3) Fick Lucy Ward sparken på felaktiga grunder?
Troligt. En längre text om den storyn får ni här men kortfattat kan man säga att Lucy Ward, en före detta spelare för Leeds och Doncaster Belles, är en fotbollsklubbs motsvarighet till en studie-och yrkesvägledare. Tror jag, enligt vissa ställen var hon en “welfare officer” och enligt wikipedia var hon “Head of Education and Welfare” för Leeds Akademi. I vilket fall har hon haft jobbet i 17 år, hålls högt av klubbens akademiprodukter, och är omtyckt nog av klubblegendarer att få spela i Lucas Radebes avskedsmatch. Dessutom är hon tillsammans med Neil Redfearn som länge haft olika roller inom Leeds organisation och tills nyligen var han Leeds-manager.
Fick hon sparken för att hon var tillsammans med Neil Redfearn och för att Cellino är barnslig nog att sparka någon på grund av deras privatliv? Väldigt troligt.
(4) Är Evans en bättre manager än Redfearn?
Kanske. Det intressanta är att vi har ett svåröverträffat scenario där två klubbar bytt managers rakt av. Evans (en giftig gas vars ostabila natur gör att den varje lördag eftermiddag tar mänsklig form) fick sparken av Rotherham; tog över Leeds. Redfearn fick sparken av Leeds; tog över Rotherham.
Det är inte precis exakta omständigheter men detta är heller ingen vetenskaplig studie; detta är en managerprövning. Dessa två managers kommande och tidigare resultat i Championship med dessa två klubbar kommer ge ganska bra resultat för att avgöra vem av de två som är den bättre managern.
Just nu leder nog Evans (utomjordisk farkost styrd av en antromorfisk kackerlacka) för att han höll kvar Rotherham i Championship medan Redfearn inte gjorde något speciellt som Leeds manager. Men om Redfearn kan hålla kvar Rotherham och Leeds blir kvar på ligans sista tredjedel kan pendeln svänga i Redfearns favör.
Tyvärr lär båda bli sparkade innan februari.
(5) Borde fler Leeds-banderoller säga “Sell-ino” istället för “Cellino Out”?
Självklart.
(6) Har Alex Mowatt den bästa vänsterfoten i Leeds sedan Ian Harte?
Vi får se men hittills har han haft flera matcher där han levererat assist ifrån fasta situationer. Få mänskliga fotbollspelare kan nå Harte-nivå för mig men Mowatt är åtminstone en spelare med en lysande, kirurgisk vänsterfot.
(7) Vad är skillnaden mellan Steve Evans och en uppblåst röd varmluftsballong?
Ballongen har åtminstone bra utsikt.
(8) Är Leeds ett ungt lag som bör bli bättre?
Ja, om man tror att unga lag automatiskt blir bättre. Leeds har gott om unga spelare som spelat i de flesta matcherna denna säsongen men deras bästa spelare är antagligen Sol Bamba, 30 år. Liam Cooper bredvid honom verkar ha blivit bättre av att slippa vara lagkapten och Charlie Taylor ser ut att vara en bra vänsterback och inte bara en ny Aidy White. Mowatt och hans vänsterfot uppskattar jag men blott 18-åriga Lewis Cook är nog en mer komplett spelare eller bara bättre defensivt.
Sam Byram verkar vara tillbaka på den låga nivå han spenderade säsongen 2013-14 men å andra sidan har han snarare spelat ytter istället för högerback. Chris Wood har gjort fem mål på 13 matcher vilket inte är dåligt då dessutom super-sub Mirko Antenucci gjort fyra mål men det är nio av de tolv mål som Leeds gjort totalt. Förhoppningsvis får Jordan Botaka mer speltid och förhoppningsvis är han mer än någon som bara ser bra ut på Youtube.
(9) Hur ser Leeds ut taktiskt?
Är det taktiska fel som gör att man gjort så få mål eller saknar man någon som skapar chanser? Av vad jag har sett skulle jag säga båda. Oftast spelat med en ensam anfallare trots att bara deras anfallare gör mål och med ett överbefolkat mittfält som saknar en uttalad offensiv mittfältare.
Under Steve Evans (som är hur Brian Clough föreställde sig Don Revie i sina mardrömmar) har man dock gått över till två renodlade anfallare, ofta spelat Lewis Cook ute på kanten, petat Mowatts vänsterfot, flyttat ner Byram till högerback, och antagligen spelat fler långbollar.
(10) Varför pratar Steve Evans om Steve Evans i tredje person?
“Steve Evans doesn’t lie in bed and dream. I’m a realist.” – Steve Evans (påhittat monster som Boston United-supportrar använder för att lära sina barn om girighet).
“It was a very emotional moment; to watch Steve Evans watch his chairman shed lots of tears and be very emotional knowing that we were going to formally part.” – Steve “Hoggish Greedly” Evans, när han förklarade hur det var att lämna Rotherham.
Detta är något Peter A. Linhem, esq. frågar sig varje gång han kommer i takt med detta bisarra fenomen. Varför någon utanför ett litterärt sammanhang skulle tala om sig själv i tredje person är otänkbart för till exempel Peter A. Linhem, en ödmjuk person som knappts ens existerar i första hand. Kan det bero på att personer likt Steve Evans (en levande gulsnögubbe) ser sina ord uppenbara sig framför honom som citat i sin lokala tidning eller för att det blir lättare att googla sig själv när man säger sitt namn i varannan mening? Frågar ni Peter A. Linhem, som borde skrivas A. Peter Linhem om han förstod namnregler bättre, beror det på väldigt stark narcissism eller ett begränsat vokabulär som mestadels består av sitt eget namn och intim kännedom av alla pajrätter det brittiska köket erbjuder.
Det är möjligt att Peter A. Linhem, vars liv är löst baserat på Griffin Dunne’s karaktär i Scorseses film After Hours, aldrig kommer komma underfund med tredje person, Steve Evans (Redknapp och Allardyce’s kärleksbarn och Tim Sherwoods elaka storebror), eller Leeds men Peter A. Linhem kan lova att han inte kommer sluta försöka. Om jag så måste kolla ännu fler Leedsmatcher denna säsongen.
(11) Slutar Leeds på 17:e plats?
Ja. Även om Cellino faktiskt inte sparkade Michael Brown på grund av hans tröjnummer, vilket ärligt talat är ett humant sätt att göra sig av med en demon som lever på gula kort, eller sålde Paddy Kenny av samma anledning så är det fortfarande tydligen ett otursnummer enligt någon italiensk tradition. Här skulle en mer småsint person säga något som att tråkig fotboll eller att vara extra gästvänlig mot domare också är en italiensk tradition, men inte jag.
:::
ÖVRIGT
Jag frågade förra månaden om ni läsare kunde nämna de nuvarande Premier League-spelarna som tidigare tillhört/spelat för Wimbledon. Flera kunde Kieran Gibbs och Jason Puncheon men ingen kunde Alex McCarthy (som tillhörde Wimbledons pojklag som tonåring) och Kelvin Davis som spelade tre hela säsonger i andradivisionen för Wimbledon och som varit i Southampton i snart tio år där han gjorde sin 300:e match i förra säsongens sista omgång.
The Championship
Brighton leder fortsatt och är obesegrade efter 14 matcher. Bakom ligger bekanta namn som Hull, Burnley, Middlesbrough, och Derby vars dekadenta värvningar har börjat betala av sig. Reading å andra sidan har tappat en del mark trots att Nick Blackman fortsatt leder skytteligan.
I botten av tabellen ligger inte Bolton sist längre och har värvat Shola Ameobi som ska komplettera Emile Heskey på topp för ett professionellt fotbollslag i 2015. Charlton sparkade Guy Luzon och på postern för den tidiga Jack Nicholson-filmen “Back door to Hell” kan man läsa vad som gäller bortom Luzon. Rotherham ligger jumbo vilket är rimligt. Alla tre nykomlingar är nu ovanför nedflyttningstrecket, fast med väldigt knapp marginal.
Efter två inledande förluster har nyblivna managern Lee Carsley lett Brentford till fyra raka segrar. Senast mot västra london-rivalen QPR. De har gjort 20 mål, släppt in 20 mål, och har 20 poäng vilket inte är avancerad statistik men väl symmetriskt.
League One
Walsall leder fortfarande League One tillsammans med Burton vilket är rätt otroligt. Dessutom ligger Coventry kvar däruppe och Bury, nykomling likt Burton, ligger sexa. Wigan och Millwall ligger också bra till men andra förmodade topplag som Barnsley och Swindon ligger under nedflyttningstrecket.
Nämnvärt är också att Swindon sparkade förra säsongens succémanager Mark Cooper och hans ersättare är Swindons ägare Lee Power. Hur långt det tar innan han väljer att spela sig själv också är ännu oklart. I liknande nyheter har också Doncaster anställt Darren Ferguson vilket är på tiden.
League Two
Trots att jag skrev om dem förra månaden leder Plymouth fortfarande League Two. Detta med fem poäng ner till Oxford (är Skeletor en bra manager?) och med hela sju poäng ner till Pompey på tredje plats. Accrington, Northampton, och Mansfield är oväntade topplag.
Yeovil och Dag & Red ligger sist, vilket är tråkigt om man gillar när gamla amatörklubbar tar sig ända till League One under visionära managers men sedan åtminstone håller sig kvar i League Two efter dessa managers lämnat.
Russ Wilcox, York ligger tredje sist, och Richard Ca£hMoney, Cambridge på 18:e plats, har fått sparken nyligen.
/Peter A. Linhem, @Linhem på Twitter