Det finns flera så kallade nonleague-klubbar som har väckt uppmärksamhet de senaste tio åren, av olika skäl. Bland dem välkända exempel som FC United of Manchester, AFC Wimbledon och Ebbsfleet United. Senast att dra till sig omvärldens intresse är Salford City, som 2014 köptes upp av fem gamla Man Utd-spelare – Gary och Phil Neville, Nicky Butt, Paul Scholes och Ryan Giggs, stora delar av den berömda Class of 92.
Från att ha fört en tynande tillvaro i Northern Premier League North Division lyckades Salford under första säsongen med det nya berömda ägarskapet vinna serien på ett dramatiskt sätt och flyttas upp till Northern Premier League, det sjunde steget i den engelska ligapyramiden, direkt under National League. Där ligger de den här säsongen på fjärde plats med 15 spelade matcher, men med klart häng på tabelltoppen givet att de har flera matcher till godo. I FA-cupen besegrade Salford precis Notts County i första omgången och lottades mot Hartlepool i andra omgången.
Klubben drivs med en förvånansvärd form av öppenhet. BBC One har gjort en dokumentär i tre delar om klubbens första säsong – Class of ’92 – Out Of Their League – som håller på att sändas. Den skildrar Salfords strapatser på och utanför planen, de nya ägarnas försök att driva klubben framåt, och inte minst kontrasten mellan de gamla Unitedspelarnas vana vid professionella villkor och den lokala klubbens mer ideella förutsättningar. Man får även en intressant och personlig inblick i Nevilles, Scholes, Butts och Giggs vardag.
Mest intressant att följa, och här gör BBC-dokumentären ett riktigt bra jobb helt självständigt från vad som måhända vore mest bekvämt för ägarna att visa upp, är de motsättningar som uppstår inom klubben när de nya ägarnas ambitioner och vilja att förändra krockar med de lokalt engagerade krafternas motiv och drivkrafter, drömmar och farhågor. Det är i vissa avseenden deras klubb som blivit några andras passionsprojekt.
Vi träffar Jim, byggarbetaren och den sedan fyra år nyktre alkoholisten, och klubbens allt-i-allo. Hans dotter berättar hjärtskärande hur klubben var vad som räddade hennes pappa bort från drickandet och in i ett nytt liv. Vad händer med honom? Vi träffar Babs Gaskill som har drivit klubbens kafé och bakat och sålt pajer och hamburgare i 26 år, Salford är en del av hennes liv. Hur känner hon när Gary Neville vill flytta ut henne till en vagn vid sidan av arenan istället för att investera i ett större kök?
Vi får träffa en engagerad kvinna som pratar om Salford som en sorts familj, något som är möjligt då det är en nonleague-klubb. Frågan hänger i luften, hur kommer det att förändras genom de nya ägarnas ambitioner att lyfta upp Salford ut ur nonleague-systemet upp i The Football League? Längs vägen hinner mycket ändras och läras. Skeptiska supportrar firar Salfords ligatriumf och uppflyttning, entusiasmen över sportslig framgång triumferar över rädslan för social upplösning. Gary Neville inser på ett nästan gulligt sätt att Babs är en del av klubben och självklart måste få sitt kök i händelsernas centrum.
Där finns ögonblick av komedi. Det är roligt att se Phil Neville mer eller mindre koka över av frustration när heltidsarbetande tränare, som har den nödvändiga utrustningen, kommer för sent till träningen. Det är stor humor att se alla de gamla Unitedspelarna himla med ögonen i fullständigt oförstående när lagets stjärnstriker begär ledigt från en viktig match för att kunna sköta sitt ordinarie modelljobb.
Där finns också ögonblick av tragedi. När spelaren Ashley Dunn får beskedet på ett tämligen onödigt brutalt sätt att han inte längre har en plats i laget ser man hur något går sönder inom honom. Att följa Salfords förste manager Phil Powers väg mot det oundvikliga slutet ger samma klump i maggropen som att följa David Brents karriär på Wernham-Hogg. Riktigt jobbigt blir det att följa Jason Jarretts kamp med sina demoner och problem med depression. Jarrett var en del av det Wigan som för tio år sedan vandrade uppåt i seriesystemet ända till Premier League, men aldrig nådde ända fram med sina drömmar.
Gareth Seddon, lagets stjärnanfallare, blir lagets och seriens ventil och komiska sidekick. Om det hade funnits någon manlig motsvarighet till dumma blondiner så passar Seddon, male model de luxe, onekligen in i mallen, Salfords egen Derek Zoolander. Konverserandes med kameran med öppen toalettdörr, dansandes i kalsongerna, charmig i sin fullständiga aningslöshet och samtidigt helt ansvarslös i sitt beteende, välbefäst i sin egen och hans mammas egen uppfattning om hans star quality, men totalt star struck när han gratuleras till ligasegern av Ryan Giggs.
Nya ägare som köper engelska fotbollsklubbar har varit ett återkommande tema för diskussion de senaste tio åren. Ofta diskuteras problemet med utländska ägare. Här är det inte fråga om utländska ägare, tvärtom handlar det om fem lokala grabbar som på ett helt genuint och uppriktigt sätt pratar om Salford som sitt passionsprojekt som de kommer ägna sig åt under de kommande 20-30 åren.
Ändå uppstår i grund och botten samma frågor. Det går inte att komma ifrån att det är fem mångmiljonärer som har köpt sig ett passionsprojekt som samtidigt råkar vara de lokala supportrarnas och de ideellt engagerade personernas liv, familj och vardag. För dem är den sportsliga framgången rolig men inte anledningen till deras engagemang eller relation till klubben, på samma sätt som det helt tydligt är för inte minst Gary Neville men även övriga i Class of 92, som förmodligen är så präglade på sin egen relation till fotbollen att framgång, utveckling, uppflyttning och proffsighet har blivit ett slags självändamål.
I det avseendet har klubben tagits ifrån dessa supportrar och ideellt engagerade i och med uppköpet av Class of 92. Visst får de fortfarande vara med på resan, men det sker naturligtvis med det underförstådda villkoret att man accepterar resans slutdestination. Något val eller inflytande att styra om skeppet finns inte. Det är en aspekt med Salford City som media gärna glömmer bakom glittret och det glamourösa med att fem av engelsk fotbolls främsta stjärnor äger och driver en fotbollsklubb.
Den som tar sönder något för att se efter vad det är har lämnat vägen till vishet, som en grådaskig trollkarl uttryckte det. Vägen till upplysning och utveckling kantas tyvärr alldeles för ofta av saker och idéer som tagits sönder längs med vägen. Om Class of 92 lyckas i sin ambition att utveckla Salford City är faran att de samtidigt bryter sönder den för dess ursprungliga supportrar och eldsjälar. Den sanna triumfen vore att undvika detta.
Förhoppningsvis får vi se om de lyckas i kommande säsonger av BBC-dokumentären. Två delar av den första säsongen har redan sänts, den tredje sänds under veckan.