Zlatan Ibrahimovic kallade vid ett tillfälle Pep Guardiola lite nedsättande för filosofen. Man undrar vad han hade använt för tillmäle om Arsene Wenger som ju är både känd och ökänd för sina mer eller mindre långsökta filosofiska funderingar. Victor Hugo menade en gång att en idé vars tid har kommit är mäktigare än världens alla arméer.
Vad många undrar den här säsongen är om Arsene Wenger, och de idéer han har framfäktat i ett drygt årtionde, till sist har nått den punkt där hans tid är kommen.
En av de senaste godbitarna Arsene Wenger har formulerat är att han är en underlättare av det vackra i människan. Det var i en längre intervju med franska L’Equipe som detta framkom. En intervju som refererats på många ställen och därefter också översatts till engelska.
Arsene Wenger i sina bästa stunder är en charmig och begåvad människa som formulerar tänkvärda insikter om fotbollen och det yrke han ägnat sig åt i cirka tre årtionden. Arsene Wenger i sina sämre stunder kan framstå både självgod, nedvärderande och stundtals insinuant i sina uttalanden.
Intervjun i L’Equipe innehåller delar av både det bästa och det värsta med Arsene Wenger. Jag tänkte roa mig, och förhoppningsvis någon annan, med att dra fram några utdrag och kommentera dem.
“The only possible moment of happiness is the present. The past gives you regrets. And the future uncertainties. Man understood this very fast and created religion. It absolves you of what you’ve done wrong in the past and tells him not to worry about the future, because he’ll go to paradise. It means make the most of the present. Man “self psychoanalysed” himself very quickly through faith.”
Det här är faktiskt en ganska skarpsynt förståelse av religionen som fenomen och den mänskliga naturen. Utöver att vara en kommentar om religion så blir man frestad att applicera samma resonemang på Arsene Wengers senaste tio år, post-Invincibles. Det är från och med 2005 som Wenger gör sig själv till överstepräst i sin egen fotbollsreligion med väldigt specifika idéer om hur fotboll ska spelas, löne- och transferpolitik, unga spelare och teknisk förmåga före fysisk eller mental karaktär – till stor del som en replik på förändringar i omvärlden med nya ägare och nya konkurrenter, sammanfallandes med en tid av total titeltorka och tio års ökenvandring. Med denna utgångspunkt ursäktades tidigare års misslyckanden och gav ett sätt att förhålla sig till de kommande årens osäkerheter.
“I try to be faithful to the values that I believe to be important in life and to pass them on to others. In thirty years as a manager, I’ve never had my players injected to make them better. I never gave them any product that would help enhance their performance. I’m proud of that. I’ve played against many teams that weren’t in that frame of mind.”
Det här intressanta svaret, på en fråga om Wenger känner igen sig själv i beskrivningen av honom som en aristokrat med ambitionen att fungera som lärare, undervisare och mentor snarare än bara tränare, har hittills seglat tämligen fritt under radarn. I själva verket ser det ju ut att vara en ganska grov anklagelse att många andra engelska och europeiska lag systematiskt tillämpar dopning.
“I loved arriving in England and seeing the managers wearing suits and ties. As if they were saying, “Listen lads, our goal is to make a celebration out of this moment”. I joined in. I want that fan to wake up in the morning and say, Arsenal are playing today, I’m going to have a good time. That guy starts his day off by thinking that something good is going to happen to him. And to do that, big clubs have to have the ambition to play spectacularly. Of shared happiness. We don’t always succeed.”
Väldigt vacker syn på både sin egen och en fotbollsklubbs uppgift. Fotboll måste gå ut på att skapa gemensam glädje. Det kan alltid diskuteras vad det är som skapar denna glädje, men utgångspunkten behöver finnas där – även om det ibland känns som om den glöms bort.
““Must” can be used for death. We must all die one day. In my life, I prefer replacing “must” with “want”. Wanting more than having to. If you tell me, you have to go out tonight, I don’t want to go out as much. If you tell me do you want to go out? Yes, I want to! That’s love for life. Must, must… I mustn’t do anything!”
Svaret kommer som kommentar till Thierry Henrys påstående att Arsenal måste vinna ligan den här säsongen. Wenger gör en åtskillnad mellan måste och vilja som är ganska talande. Robin van Persie själv beskrev egentligen samma skillnad sedan han flyttat till Man Utd. Han menade att den stora skillnaden mellan klubbarna var att visst ville man vinna i Arsenal, men i Man Utd var man tvungna att vinna. Det kan låta som en betydelselös distinktion, men det är i själva verket en avgörande kulturskillnad.
“Today, we glorify the one that ran in 10.1 seconds, and say the one that ran 10.2 seconds. But both of them are very fast. That’s dangerous for sports. We have reached an era in which we glorify the winner, without looking at the means or the method. And ten years later we realise the guy was a cheat. And during that time, the one that came second suffered. He didn’t get recognition. And with all that’s been said about them…they can be very unhappy.”
Det finns självklart också den möjligheten, som Wenger naturligtvis mycket medvetet utelämnar, att vinnaren som sprang på 10.1 sekunder helt enkelt vann för att han sprang snabbare, och att det visar sig att det inte alls var något fel på hans metoder eller medel, men att de bara råkade vara lite annorlunda än tvåans. Det är i detta synsätt på de egna metoderna som rättfärdiga och heliga, och i det mer eller mindre uttalade sättet att beskriva alla som besegrar honom som fuskare, oavsett om de bryter mot några regler eller enbart hans egna personliga uppfattningar, som Wenger blir som allra mest irriterande och verklighetsfrånvänd.
Intervjun i sin helhet har ni här – via Arseblog, översatt till engelska:
https://news.arseblog.com/2015/11/arsene-wengers-full-interview-with-lequipe-sport-and-style/