Nåja. Även om landslagsuppehåll enligt mitt sätt att betrakta världen är ungefär lika underhållande som blekfeta fiskpinnar så går det inte att komma ifrån att det spelas fotboll även då. Mest uppseendeväckande från gårdagen var att Ungern, den klassiska fotbollsnationen, bortabesegrade Norge med 1-0 och alltså ser ut att vara på väg mot sitt första mästerskap sedan 1986, då det blev 0-6 mot Sovjet och 0-3 mot Frankrike, på var sin sida om en 2-0-vinst mot Kanada.
På lördag spelas två playoff-matcher i EM-kvalet, Ukraina mot Slovenien och så naturligtvis Sverige mot Danmark. Kanske är det ett mått på den förväntade kvaliteten på fotbollen i den sista matchen som gör att försnacket mest tycks handla om olika mediakampanjer, reklamfilmer och psych ops mellan spelare och inte minst journalister.
Redan ikväll spelas dock en playoff-match. Irland ska försöka göra England, Wales och Nordirland sällskap i sommarens europamästerskap, och måste i så fall besegra Bosnien, som man ikväll möter i första matchen på bortaplan, på den ofta fientliga Zenica-stadion. Irland landade i en väldigt tuff grupp med både Tyskland och Polen, och krigade huvudsakligen med Skottland om tredjeplatsen. Vinsten mot Tyskland i näst sista gruppomgången visade dock att Irland inte är ofarliga.
Irland är drabbade av skador och avstängningar inför kvällens match. Shane Long är borta på grund av skada och Jon Walters är avstängd. Därmed försvinner mer eller mindre hela Irlands ordinarie anfallsuppställning. Ett bortamål kan visa sig viktigt för Irland dock, men i grund och botten handlar kvällens match mest om att skapa ett bra utgångsläge inför returen på hemmaplan på måndag.
Irland har ganska stor vana vid playoff-spel men har å andra sidan en i huvudsak olycklig relation med det. Sju gånger har Irland spelat playoff och bara gått segrande två gånger. Ett ljus i mörkret var att Irland besegrade Estland i playoff till förra EM, men Bosnien är en betydligt jobbigare motståndare, med kvalitetsspelare som Miralem Pjanic och Edin Dzeko.
Samtidigt som Irland ska spela två ångestladdade kvalmatcher på fyra dagar så ägnar sig England åt lugnare vänskapsmatcher. Det gör man Spanien ikväll på bortaplan, och på tisdag tar man emot Frankrike på Wembley. Betydligt tuffare motstånd än i EM-kvalet med andra ord, där England vandrade igenom såväl obesegrade som ohotade. Medvetet av Roy Hodgson som vill att England ska testa sig inför EM mot de stora nationerna som har kapacitet att vinna turneringen.
Klokt kan tyckas, men även riskfyllt. Fotboll handlar mycket om självförtroende och lagmoral. Om resultaten går Englands väg mot Spanien och Frankrike, och senare i mars mot Tyskland och Holland, så är allt frid och fröjd så klart. Men två-tre förluster i dessa matcher och det momentum som EM-kvalet trots allt har byggt upp kan ha förvandlats till 23 gamnackar tvivlandes på sig själva och på varandra.
Schweiz, Slovenien, Estland, Litauen och San Marino är självklart inte tufft motstånd och inte någon vettig värdemätare. Så idén att mäta sig mot tuffare motstånd inför EM är i grund och botten en god idé. Men man kan undra om det inte hade varit bättre att hoppa ett eller två steg upp på den stegen, snarare än tre-fyra steg på en gång, och kanske träningsmatcha mot motstånd som Belgien, Polen, Portugal eller Österrike.
Kanske tänker Roy Hodgson också att det är viktigt med motivationen när det trots allt handlar om träningslandskamper. Och möjligen blir det lättare för de engelska spelarna att verkligen hålla sig på tårna om motståndet heter Spanien, Frankrike och Tyskland. Ska England vinna dessa matcher så krävs det att de spelar på sin högsta förmåga.
Harry Kane och Ross Barkley därframme ikväll mot Spanien låter det som på djungeltrumman. Wayne Rooney vilar och inväntar matchen mot Frankrike, samtidigt som Jamie Vardy dras med en lättare skada.