I de allra flesta fall ger fotbollen oss ett sätt att släppa, koppla bort eller till och med fly från vardagen och verkligheten för en stund. Oavsett vad som utgör vardagen, tradiga skolveckor avlösandes varandra i ett ständigt upprepande mönster, mer eller mindre stimulerande eller själamördande arbeten, ett privatliv eller familjeliv snurrandes på tomgång, så får vi genom fotbollen en fri hamn, en avkoppling i vad som bäst kanske beskrivs som ett parallellt universum.
Ibland så tränger dock de här båda världarna in i varandra. Och det var en sak som hände i fredags kväll, när de hemska bilderna från Paris kablades ut över världen, där motståndare till frihet, liv och glädje såg som sin uppgift att beröva andra människor denna frihet, detta liv och denna glädje. Bomberna och gevärselden dånade i Pariskvällen samtidigt som Frankrike och Tyskland spelade landskamp mot varandra.
Det sägs att fotbollen förbrödrar, och det ligger nog en hel del i det. Få om någon annan samhällsföreteelse är så pass vida spridd och kulturellt gemensam över hela världen som just fotbollen. En grupp människor kan vara åtskilda genom olika språk. Släng ut en boll på en öppen yta och markera några målstolpar så kommer dessa människor ändå snabbt och ögonblickligen att förstå varandra väldigt väl.
Vid sådana här tillfällen ges fotbollen också en stor symbolisk betydelse. Den spontana tanken att avbryta eller ställa in planerade landskamper ersätts av en närmast trotsig inställning att matcherna absolut ska spelas, för att visa att världen inte har för avsikt att gömma sig för hatet, inte låta sig förtryckas av de små människornas tyranni. Att matchen genomförs blir viktigare än på vilket sätt. Vi kommer se det ikväll i matchen mellan England och Frankrike. Det kan bara bli en väldigt känslomässig upplevelse. Vad som faktiskt sker på planen kan aldrig bli något mer än en eftertanke.
Det är landskamper som är tänkta att fungera som en förberedelse för det kommande europamästerskapet i Frankrike till sommaren. Ett EM som nu naturligtvis kommer få helt andra proportioner och dimensioner.
Förhoppningen vore så klart att EM 2016 i Frankrike blir en fotbollens manifestation för friheten och den mänskliga samhörigheten fri från språkens, etnicitetens, kulturens och religionens vallgravar. Farhågan är att det är alldeles för tidigt, att såren är alldeles för öppna, sorgen ligger för tätt inpå, att rädslan fortfarande ligger som en våt filt över det franska och europeiska samhället, och arrangemanget istället för den folkfest det ska vara blir ett enda gigantiskt och ångestfyllt säkerhetspådrag.
Ett mästerskap ska vara en mötesplats för människor och för olika kulturer. Där finns inte på samma sätt den bittra och hätska rivalitet som på gott och ibland på ont präglar klubbfotbollen. Det ska vara de spontana samlingarna av människor på öppna torg, på uteserveringar, på gräsmattor och i parker, iförda vikingahjälmar, tempelriddarrustningar, lederhosen eller sombreros, drickandes, skålandes och sjungandes varandra till. Vår tids kanske främsta uttryck för att det som är annorlunda är spännande, inte skrämmande.
I en sådan här tid hade den globala och europeiska fotbollens förtroendevalda ledare självklart kunnat ha en stor och viktig uppgift. Men de är var och en alldeles för upptagna med att vara antingen åtalade eller oroliga för att bli åtalande för mutbrott, korruption, förskingring och olika former av simoni. Den mycket klena trösten är endast att det inte hade blivit så mycket av det ledarskapet ändå, så man går inte miste om särskilt mycket.
Min förhoppning är att fotbollsfans över hela Europa vallfärdar till Frankrike den här sommaren, med matchbiljetter eller utan matchbiljetter, om det egna landet är kvalificerat eller ej, och följer och lever mästerskapet på plats. Att mästerskapet görs till den folkfest det är tänkt att vara och att inte låta oro och rädsla binda fast oss inuti våra egna länder. Att kärlek, sympati och förbrödring med Frankrike visar sig i medmänsklig handling, och en vilja att vara goda vänner och inte bara goda grannar.
Irland kvalificerade sig till EM genom att besegra Bosnien igår kväll. Irland brukar kanske sällan få mästerskapen att spraka på planen, men irländarna är onekligen ett festligt folk som alltid ger mästerskapen färg, sång och glädje runt omkring planen. Engelsmännen kommer att vallfärda genom tunneln och över kanalen för att ta del i festen. Förhoppningsvis kommer svenskarna med sin gula vägg, folksång och totala avsaknad av insiktsfull alkoholkultur göra dem sällskap.
I vägen står dansken.