Vad kommer du att tänka på när du hör någon säga engelsk fotboll? Den frågan ställde Sid Lowe till Vicente del Bosque, Spaniens långvariga förbundskapten och hjärnan bakom den spanska fotbollsrevolutionen som förändrade Spanien från ständiga floppar på mästerskapsscenen till det enda landslag någonsin som vunnit tre stora mästerskap i rad.
Svaret är upplysande. Det finns inte längre någon ”engelsk” fotboll menar del Bosque, ingen autentisk engelsk stil eller fotbollsidentitet. Anledningen beskriver han som sammanblandningen av en mängd olika stilar, importen av utländska spelare och tränare. På planen är det svårt att se att en engelsk klubb i själva verket är engelsk, liksom det börjar bli allt svårare att se vad som är engelskt med landslaget.
Vicente del Bosques gör en poäng som jag själv identifierar mig med, nämligen att det är viktigt för alla lag att behålla sin ”personlighet”, i del Bosques egna ord måste de engelska klubbarna vara sig själva. Naturligtvis går det inte isolera sig i sin egen bubbla, vilket engelsk fotboll förmodligen gjorde under 1980- och 1990-tal, men något det talas mycket mindre om är att även den överdrivna konformismen har sina uppenbara risker.
Spanien, och för all del också Barcelona, började skörda de riktigt stora framgångarna när de lyckades formulera en fotbollsidé och –identitet som var särpräglat spansk. Tyskland, och tyska lag, å sin sida genomförde sin Das Reboot och återuppnådde sin forna storhet genom att formulera sin specifikt tyska fotbollsidé. England, vilket även gäller engelska klubblag i Champions League, försöker inte i första hand nå framgång genom att formulera en engelsk fotbollsidé, utan genom att försöka överföra en spansk, en tysk eller en italiensk modell.
Den engelska fotbollsidentiteten har alltid haft sin utgångspunkt i särskilt engelska styrkor som kraft och fart, organisation i defensiven och kalkylerat chanstagande i offensiven. Det är alltjämt något som särpräglar Premier League i relativ mening, men utvecklingen har sett alltfler engelska klubblag, och inte minst landslaget självt, överge dessa styrkor till förmån för kontinentala idéer om bollinnehav och riskminimering.
Det är ingen tillfällighet att den här utvecklingen har visat sig sammanfalla med en försämring av landslagets prestationer tillsammans med en förhållandevis svag period för de engelska klubblagen i det europeiska cupspelet. Normalt sett när engelska klubblag har lyckats i Europa, exempelvis Tottenham 2010-11, Man Utd 2006-08, Liverpool 2004-05, Arsenal 2004-06, Man Utd 1998-99 och så vidare, så har det varit för att dessa lag har spelat engelsk fotboll på ett smart sätt.
Premier League är dock i alla väsentliga avseenden inte längre en engelsk liga, det är en global liga. Spelarna är i hög utsträckning utländska, managers och tränare är även de i hög utsträckning utländska, de flesta ägarna av klubbarna har icke-brittisk härkomst, och supportrarna av engelska klubbar kommer från hela världen. Det enda konkret engelska är i själva verket klubbarnas postadress. I ett sådant sammanhang blir det naturligtvis mindre centralt att försöka bevara något luddigt engelskt, det dominerande intresset är snarare att den egna klubben ska vara så bra som möjligt.
Det försätter dock FA i en jobbig sits. Den spanska landslagsledningen kunde ta rygg på det arbete och den utveckling som skedde i Barcelona, och med endast två dominerande klubbar så fanns inget större problem med att rakt av modellera denna på landslaget. Den tyska landslagsledningen kunde i stor utsträckning jobba tillsammans med de tyska klubbarna och formulera gemensamma idéer. Ska FA inleda ett liknande arbete så får det göras vid sidan av de engelska klubbarna.
Nu är förvisso inte FA ens så långt kommet. Där är fortfarande måttstocken på framgång hur väl ett engelskt landslag förmår spela spansk eller tysk fotboll, utan att riktigt kunna eller vilja förstå att England aldrig kommer kunna spela spansk fotboll lika bra som Spanien, eller tysk fotboll lika bra som Tyskland. En kopia kan aldrig bli bättre än originalet.